Mer om styvfar

Jag har funderat mer på relationen till styvfar. Som jag redan har sagt så kan jag inte definiera vad som var fel. Jag minns helt enkelt inte. Förmodligen finns det utförligt dokumenterat i de dagböcker jag förde under tonåren, men där har jag inte orkat leta.

När jag tänker på honom under min uppväxt ser jag en vuxen som fanns, nära, men som inte tog ansvar eller visade intresse.

Domen är hård, jag får dåligt samvete när jag ser den blide gamle man som idag strålar mot mig och gärna vill prata och kramas. Men sådan var han inte då! Eller jo, kanske förresten. Småprat och kramar funkade alltid. Men jag klarade inte av att leverera eftersom det inte fanns något bakom. Än idag är det omöjligt för oss att ha ett djupare samtal. Vi känner varann alldeles för dåligt, trots femton år i samma hus.

Pappa fanns ju, och finns, han var och är viktig. Hade jag inte haft pappa, hade detta varit en tragisk historia. Det är det inte nu. Det är skräp i mitt förflutna som ibland flyter upp till ytan.

Efter skilsmässan - som inte orsakades av styvfar, mamma hade varit olycklig länge, men han var den utlösande faktorn och flyttade in när pappa flyttade ut - framhärdade jag i att inte tycka om honom. Jag vill minnas att jag under några år ansåg att jag inte tyckte om honom. Mamma frågade ibland och jag svarade alltid obarmhärtigt nej.

Naturligtvis är det inte lätt att hantera en tjurig unge som inte gillar en. Fast jag tror inte att jag var särskilt besvärlig, jag hade helt enkelt inga medel att ta till. Min älskade pappa slängs ut och dryper iväg med svansen mellan benen och är så ledsen så ledsen, jag ser ju hur ledsen han är. In flyttar en gubbe som mamma ligger och pippar ideligen. Vad ska man göra?

Nåja, den där första fientligheten gick över. Fast någon familj blev vi aldrig. När min syster föddes blev det både bättre och sämre. Vi älskade henne alla. Mamma var duktig på att förutse syskonavund och motverka det. Men det blev än mer uppenbart att jag var ganska oviktig för styvfar.

Ett stående skämt i familjen var att jag skulle skriva en nyckelroman om att vara Askungen på riktigt. Det var mamma som drog skämtet och vi andra fnissade. Det otäcka var att det ju fanns en verklighetsbakgrund, kanske var det den mamma ville desarmera genom att skoja om den?

Styvfar har alltid varit en styvfar och inget annat. Jag använder naturligtvis hans namn när jag talar till och om honom, men ska jag beskriva vår relation är det styvfar. Inte styvpappa. Ännu mindre jävla bonus- låtsas- eller plastpappa. Tramsiga ord tycker jag för min del, men förhoppningsvis finns det de som känner sig som riktiga bonusföräldrar och ser sina bonusbarn som just det.

Det finns goda saker att säga om styvfar också. Han är kärleksfull och visar uppskattning. Mamma är hans stora kärlek och vinstlott i livet, och hon vet om det. Min syster är hans ålderdoms osannolika glädje och hans ögons ljus. För sin generation och bakgrund (född 1917 i Norrlands inland) är han enastående fördomsfri och förnuftig - jämställd, icke-homofob och icke-xenofob. Jag har nog aldrig träffat en person mer trygg i sin mansroll än han. (Det skulle vara pappa då.) Jag minns att vi såg Jonas Gardell på tv någon gång på åttiotalet, han läste en text om sin uppväxt där han beskrev sitt utanförskap. Styvfar var så rörd att han grät.

Han är generös, med pengar vill säga. Till vårt bröllop bidrog han med en rundlig summa, för att visa sin uppskattning för att vi bjöd alla hans barn (med respektive) från förra äktenskapet. Det hade vi gjort ändå, men det var en fin gest.


De flesta som möter honom tycker mycket om honom, han är varm och god och glad. Bara inte jag. Det gamla från barndomen finns kvar och skaver.

Eller vad fan säger jag, det är klart att jag tycker om honom. Jag älskar honom, antar jag. Hur kan man göra annat med någon man har levt nära?

Kan man det?

Kärnan är nog att han inte fanns. Jag kunde inte lita på att han fanns - för mig. Jag minns en konversation vi hade en gång, jag var vuxen om än ung, och befann mig i en lika löjlig som desperat situation, och bad honom om en tjänst, enkel att utföra. Jag minns tystnaden innan han svarade, dröjande. "Det blir nog svårt."

Jag minns hur marken försvann under fötterna, jag minns övergivenheten, jag minns ilskan. Hur kan man svara så? Hur kan man vika undan? Så hade aldrig pappa gjort, aldrig mamma, aldrig min syster, aldrig jag själv. Och aldrig aldrig aldrig någonsin O, min man.

Jag vet inte vad det var som gick snett ända från början, för så tror jag att det var.

Kanske är svaret enkelt. Svartsjuka. Mammas inställning till pappa, hon älskar honom på sätt och vis fortfarande (deras skilsmässa är en historia för sig - mamma är en komplicerad person med mycket ambivalent känsloliv - ha! Aren't we all? Jo, men hon mer än många.)

På pappas sextioårsdag för jämnt tio år sedan höll mamma tal, som alltid väl, och lovordade honom. Senare på kvällen damp styvfar i golvet, bokstavligt talat. Plakat. Den allmänna teorin var att han inte klarade av mammas uttryckta beundran för sin ex-man.

Vid ungefär denna tid, eller något tidigare, levde han rövare i största allmänhet. Många var de kvällar då min syster ringde, gråtande. Apropå att alltid finnas: den som alltid, utan undantag, släppte vad han hade för händer och satte sig i bilen och hämtade hem henne till oss, var O.

Det är lätt att säga att jag är och var arg på styvfar för att han gjorde dem illa, mamma och syster, de som levde med honom. Men då förenklar jag. Han gjorde dem illa men han gav dem också, och ger ännu. Mina känslor är mina egna och handlar om honom och mig.

Jag tror jag slutar här. Idag är detta inte längre annat än gamla ärr som ibland stramar och kliar. Med min syster kan jag tala om det, med mamma inte. Inte på riktigt, fast hon nog tror det. Men det blir stelt och konstigt och oärligt. Bättre att inte.

Och så är det ju så mycket lättare för mig att önska livet ur honom. Döden befriaren, som jag åkallade för ett år sedan. Du dröjer så.