Det börjar dra ihop sig. Jag letar fram inloggningen till adoptionsförmedlingens sida för första gången sedan före Q. Det mesta ser man utan att logga in, men inte sidan Barn söker föräldrar. Det är alltså några år sedan sist.
längtar efter att få en egen familj
blev övergiven av sina föräldrar
svår social miljö
inte i fas med h*s ålder
Orden går rakt in i hjärtat och vrider om. Det är detta adoption handlar om. Vår vardagliga självklara familjelycka bottnar i och har sitt ursprung i tragedier.
Måtte jag aldrig glömma det. Men måtte jag heller aldrig vada i det. Måtte jag kunna förhålla mig till det.
För det är också så att flera av barnbeskrivningarna slutar med orden har fått familj.
Och det är där det börjar. Något annat.
2009-08-31
Hjärtat spricker
Det börjar dra ihop sig. Jag letar fram inloggningen till adoptionsförmedlingens sida för första gången sedan före Q. Det mesta ser man utan att logga in, men inte sidan Barn söker föräldrar. Det är alltså några år sedan sist.
längtar efter att få en egen familj
blev övergiven av sina föräldrar
svår social miljö
inte i fas med h*s ålder
Orden går rakt in i hjärtat och vrider om. Det är detta adoption handlar om. Vår vardagliga självklara familjelycka bottnar i och har sitt ursprung i tragedier.
Måtte jag aldrig glömma det. Men måtte jag heller aldrig vada i det. Måtte jag kunna förhålla mig till det.
För det är också så att flera av barnbeskrivningarna slutar med orden har fått familj.
Och det är där det börjar. Något annat.
längtar efter att få en egen familj
blev övergiven av sina föräldrar
svår social miljö
inte i fas med h*s ålder
Orden går rakt in i hjärtat och vrider om. Det är detta adoption handlar om. Vår vardagliga självklara familjelycka bottnar i och har sitt ursprung i tragedier.
Måtte jag aldrig glömma det. Men måtte jag heller aldrig vada i det. Måtte jag kunna förhålla mig till det.
För det är också så att flera av barnbeskrivningarna slutar med orden har fått familj.
Och det är där det börjar. Något annat.
2009-08-28
Duger jag?
Nu läser jag Bob Hanssons bok om kärlek, och där intervjuas bland andra Olle Waller (som jag för övrigt har suttit bredvid på spårvagnen en gång, han verkade charmig). Läsningen påminner mig om en sak jag tänkt på sedan jag i våras läste en intervju med honom - Olle alltså. Han säger att de frågor han får från pojkar och män i stort sett kan sammanfattas i en enda. "Duger jag?"
Att jag aldrig har tänkt på det så, vad korkad jag är.
Vilket ok att bära ändå. Som kvinna beklagar jag mig över att omgivningens (och därmed mitt eget) kroppsideal inte sammanfaller med hur de flesta av oss (i synnerhet jag) är skapta. Men å andra sidan är det ganska enkelt att få bekräftelse på att man duger. Komplimanger kan man få när man minst väntar sig, vid fikaautomaten på jobbet, av en expedit utanför provrummet (ja, jag fattar att hon bara vill sälja, men ändå). När jag hatade mitt utseende och min kropp som mest försäkrade båda mina föräldrar mig om att jag var fin precis som jag var.
Men sexuell bekräftelse är problematisk att söka hur och var som helst. Där kan sannerligen inte mamma hjälpa till, huga.
Och i hur många relationer känns inte följande scenario igen: Han är förbannad och frustrerad över att inte ha fått ligga på länge, så förbannad att han sluter sig och inte säger ett knäpp. Hon är förbannad och frustrerad över tystnaden som lägrar sig, så förbannad att hon minsann inte släpper till, inget ytterligare lägrande här inte.
En verklig jämställdhetsrevolution borde egentligen nå hela vägen in i sängkammaren. Så att man slipper de unkna gamla rollerna. Att mannen är den som ger, att kvinnan är den som tar. Att hon är den som vill och tjatar, att han är den som drar sig undan och skyller på huvudvärk.
Eller vänta nu, var det tvärtom det var?
Men hur man ska åstadkomma detta, det vet jag inte.
Att jag aldrig har tänkt på det så, vad korkad jag är.
Vilket ok att bära ändå. Som kvinna beklagar jag mig över att omgivningens (och därmed mitt eget) kroppsideal inte sammanfaller med hur de flesta av oss (i synnerhet jag) är skapta. Men å andra sidan är det ganska enkelt att få bekräftelse på att man duger. Komplimanger kan man få när man minst väntar sig, vid fikaautomaten på jobbet, av en expedit utanför provrummet (ja, jag fattar att hon bara vill sälja, men ändå). När jag hatade mitt utseende och min kropp som mest försäkrade båda mina föräldrar mig om att jag var fin precis som jag var.
Men sexuell bekräftelse är problematisk att söka hur och var som helst. Där kan sannerligen inte mamma hjälpa till, huga.
Och i hur många relationer känns inte följande scenario igen: Han är förbannad och frustrerad över att inte ha fått ligga på länge, så förbannad att han sluter sig och inte säger ett knäpp. Hon är förbannad och frustrerad över tystnaden som lägrar sig, så förbannad att hon minsann inte släpper till, inget ytterligare lägrande här inte.
En verklig jämställdhetsrevolution borde egentligen nå hela vägen in i sängkammaren. Så att man slipper de unkna gamla rollerna. Att mannen är den som ger, att kvinnan är den som tar. Att hon är den som vill och tjatar, att han är den som drar sig undan och skyller på huvudvärk.
Eller vänta nu, var det tvärtom det var?
Men hur man ska åstadkomma detta, det vet jag inte.
Duger jag?
Nu läser jag Bob Hanssons bok om kärlek, och där intervjuas bland andra Olle Waller (som jag för övrigt har suttit bredvid på spårvagnen en gång, han verkade charmig). Läsningen påminner mig om en sak jag tänkt på sedan jag i våras läste en intervju med honom - Olle alltså. Han säger att de frågor han får från pojkar och män i stort sett kan sammanfattas i en enda. "Duger jag?"
Att jag aldrig har tänkt på det så, vad korkad jag är.
Vilket ok att bära ändå. Som kvinna beklagar jag mig över att omgivningens (och därmed mitt eget) kroppsideal inte sammanfaller med hur de flesta av oss (i synnerhet jag) är skapta. Men å andra sidan är det ganska enkelt att få bekräftelse på att man duger. Komplimanger kan man få när man minst väntar sig, vid fikaautomaten på jobbet, av en expedit utanför provrummet (ja, jag fattar att hon bara vill sälja, men ändå). När jag hatade mitt utseende och min kropp som mest försäkrade båda mina föräldrar mig om att jag var fin precis som jag var.
Men sexuell bekräftelse är problematisk att söka hur och var som helst. Där kan sannerligen inte mamma hjälpa till, huga.
Och i hur många relationer känns inte följande scenario igen: Han är förbannad och frustrerad över att inte ha fått ligga på länge, så förbannad att han sluter sig och inte säger ett knäpp. Hon är förbannad och frustrerad över tystnaden som lägrar sig, så förbannad att hon minsann inte släpper till, inget ytterligare lägrande här inte.
En verklig jämställdhetsrevolution borde egentligen nå hela vägen in i sängkammaren. Så att man slipper de unkna gamla rollerna. Att mannen är den som ger, att kvinnan är den som tar. Att hon är den som vill och tjatar, att han är den som drar sig undan och skyller på huvudvärk.
Eller vänta nu, var det tvärtom det var?
Men hur man ska åstadkomma detta, det vet jag inte.
Att jag aldrig har tänkt på det så, vad korkad jag är.
Vilket ok att bära ändå. Som kvinna beklagar jag mig över att omgivningens (och därmed mitt eget) kroppsideal inte sammanfaller med hur de flesta av oss (i synnerhet jag) är skapta. Men å andra sidan är det ganska enkelt att få bekräftelse på att man duger. Komplimanger kan man få när man minst väntar sig, vid fikaautomaten på jobbet, av en expedit utanför provrummet (ja, jag fattar att hon bara vill sälja, men ändå). När jag hatade mitt utseende och min kropp som mest försäkrade båda mina föräldrar mig om att jag var fin precis som jag var.
Men sexuell bekräftelse är problematisk att söka hur och var som helst. Där kan sannerligen inte mamma hjälpa till, huga.
Och i hur många relationer känns inte följande scenario igen: Han är förbannad och frustrerad över att inte ha fått ligga på länge, så förbannad att han sluter sig och inte säger ett knäpp. Hon är förbannad och frustrerad över tystnaden som lägrar sig, så förbannad att hon minsann inte släpper till, inget ytterligare lägrande här inte.
En verklig jämställdhetsrevolution borde egentligen nå hela vägen in i sängkammaren. Så att man slipper de unkna gamla rollerna. Att mannen är den som ger, att kvinnan är den som tar. Att hon är den som vill och tjatar, att han är den som drar sig undan och skyller på huvudvärk.
Eller vänta nu, var det tvärtom det var?
Men hur man ska åstadkomma detta, det vet jag inte.
2009-08-24
En tyvärr inte helt teoretisk fråga
Att köpa sig en prostituerad när man är på tjänsteresa och ta med henne till hotellet som arbetsgivaren betalar för, är det grund för avsked?
Det verkar inte så.
Ja, det har hänt, vet jag enligt ganska säker källa. Jag har inte för avsikt att agera i frågan. Men ibland hatar jag den värld vi alla lever i.
Det verkar inte så.
Ja, det har hänt, vet jag enligt ganska säker källa. Jag har inte för avsikt att agera i frågan. Men ibland hatar jag den värld vi alla lever i.
En tyvärr inte helt teoretisk fråga
Att köpa sig en prostituerad när man är på tjänsteresa och ta med henne till hotellet som arbetsgivaren betalar för, är det grund för avsked?
Det verkar inte så.
Ja, det har hänt, vet jag enligt ganska säker källa. Jag har inte för avsikt att agera i frågan. Men ibland hatar jag den värld vi alla lever i.
Det verkar inte så.
Ja, det har hänt, vet jag enligt ganska säker källa. Jag har inte för avsikt att agera i frågan. Men ibland hatar jag den värld vi alla lever i.
2009-08-23
Föresats
Jag ska vara snällare mot min mamma.
Du är redan snäll mot henne, säger O. Ingen kan önska sig en snällare dotter, det är hon som borde vara snällare och mindre dominant. Fast det fattar hon ju inte.
Nej, just det. Hon gör ju inte det.
Så jag ska vara snällare mot henne, men på mina villkor. Jag ska göra de där småsakerna som inte kostar mig något alls men som gläder henne och får henne att känna sig uppskattad.
Jag köpte ett nattlinne i den fantastiska kortvaruaffären. Precis ett sånt som jag vet att mamma gillar. Rött och stormönstrat (mamma är liksom inte småblommig av sig) och med långa ärmar ("så jag inte fryser om gäddhänget"). På kvällen ringde hon, och jag berättade att jag köpt en födelsedagspresent (mamma fyller år i november).
Hon blev så glad. Bara av att veta att jag köpt något till henne.
Eller lägga fram lakan tills hon kommer och hälsar på. För mig gör det ingen skillnad om jag tar fram dem ur skåpet medan hon tittar på, men för henne gör det det. Skitlöjligt, men okej då.
Ger jag henne de här småsakerna kanske det blir lättare att sparka bakut när hon kränker mina viktigare gränser. Lättare för oss båda.
Du är redan snäll mot henne, säger O. Ingen kan önska sig en snällare dotter, det är hon som borde vara snällare och mindre dominant. Fast det fattar hon ju inte.
Nej, just det. Hon gör ju inte det.
Så jag ska vara snällare mot henne, men på mina villkor. Jag ska göra de där småsakerna som inte kostar mig något alls men som gläder henne och får henne att känna sig uppskattad.
Jag köpte ett nattlinne i den fantastiska kortvaruaffären. Precis ett sånt som jag vet att mamma gillar. Rött och stormönstrat (mamma är liksom inte småblommig av sig) och med långa ärmar ("så jag inte fryser om gäddhänget"). På kvällen ringde hon, och jag berättade att jag köpt en födelsedagspresent (mamma fyller år i november).
Hon blev så glad. Bara av att veta att jag köpt något till henne.
Eller lägga fram lakan tills hon kommer och hälsar på. För mig gör det ingen skillnad om jag tar fram dem ur skåpet medan hon tittar på, men för henne gör det det. Skitlöjligt, men okej då.
Ger jag henne de här småsakerna kanske det blir lättare att sparka bakut när hon kränker mina viktigare gränser. Lättare för oss båda.
Föresats
Jag ska vara snällare mot min mamma.
Du är redan snäll mot henne, säger O. Ingen kan önska sig en snällare dotter, det är hon som borde vara snällare och mindre dominant. Fast det fattar hon ju inte.
Nej, just det. Hon gör ju inte det.
Så jag ska vara snällare mot henne, men på mina villkor. Jag ska göra de där småsakerna som inte kostar mig något alls men som gläder henne och får henne att känna sig uppskattad.
Jag köpte ett nattlinne i den fantastiska kortvaruaffären. Precis ett sånt som jag vet att mamma gillar. Rött och stormönstrat (mamma är liksom inte småblommig av sig) och med långa ärmar ("så jag inte fryser om gäddhänget"). På kvällen ringde hon, och jag berättade att jag köpt en födelsedagspresent (mamma fyller år i november).
Hon blev så glad. Bara av att veta att jag köpt något till henne.
Eller lägga fram lakan tills hon kommer och hälsar på. För mig gör det ingen skillnad om jag tar fram dem ur skåpet medan hon tittar på, men för henne gör det det. Skitlöjligt, men okej då.
Ger jag henne de här småsakerna kanske det blir lättare att sparka bakut när hon kränker mina viktigare gränser. Lättare för oss båda.
Du är redan snäll mot henne, säger O. Ingen kan önska sig en snällare dotter, det är hon som borde vara snällare och mindre dominant. Fast det fattar hon ju inte.
Nej, just det. Hon gör ju inte det.
Så jag ska vara snällare mot henne, men på mina villkor. Jag ska göra de där småsakerna som inte kostar mig något alls men som gläder henne och får henne att känna sig uppskattad.
Jag köpte ett nattlinne i den fantastiska kortvaruaffären. Precis ett sånt som jag vet att mamma gillar. Rött och stormönstrat (mamma är liksom inte småblommig av sig) och med långa ärmar ("så jag inte fryser om gäddhänget"). På kvällen ringde hon, och jag berättade att jag köpt en födelsedagspresent (mamma fyller år i november).
Hon blev så glad. Bara av att veta att jag köpt något till henne.
Eller lägga fram lakan tills hon kommer och hälsar på. För mig gör det ingen skillnad om jag tar fram dem ur skåpet medan hon tittar på, men för henne gör det det. Skitlöjligt, men okej då.
Ger jag henne de här småsakerna kanske det blir lättare att sparka bakut när hon kränker mina viktigare gränser. Lättare för oss båda.
2009-08-22
Förvirrat om viktigt
Jag läste en intervju med Bob Hansson häromdagen: "Mannen har ett jättelitet spelrum"
Jag fattar så totalt vad han menar. Just detta tänker jag ofta, och har skrivit förut: vi är fångar i samma system.
Kvinnor är långt ifrån maktlösa eller osynliga.
Jo, i styrelserummen är vi sällsynta. I karriär- och jobbsammanhang är vi ofta osynliggjorda och förminskade.
Men i familjen? Där är vi giganter.
Känslor - utlevelser och uttryck av dem, utpressning medelst dem. Det är en arena vi behärskar. Många av oss till fulländning. (Mina motparter i de tidigare omnämnda förhandlingarna, dem kanske jag ska skriva om någon dag.)
Jag läser artikeln igen, nästan andlöst, för jag känner igen mina egna tankar, men från andra sidan, från ett annat perspektiv:
Mannen formas väldigt mycket i reaktion mot kvinnan. Man känner in vad kvinnan vill ha och så blir man det. Det är vad jag ser.
Jag minns min förvåning när jag under IVF-tiden pratade med Sahlgrenskas psykolog om hur män och kvinnor upplever infertilitet. Han citerade en forskarkollega som kommit fram till att män har bättre koll på sina kvinnors känslor och reaktioner än tvärtom. Inte alls enligt stereotyperna kvinnor = relationsmästare och män = känsloanalfabeter. När jag tänkte efter insåg jag att det var sant även i mitt äktenskap, och följande citat hade kunnat beskriva O och mig för några år sedan:
"Kvinnorna kände att de ville prata, prata, prata. Männen tyckte att deras partner bara blev ledsen av allt pratande vilket gjorde att de kände sig hjälplösa. För kvinnorna var det problemlösande att prata men för männen problemskapande.
Mönstret är väldigt tydligt. Männen var mycket känsliga inför kvinnornas reaktioner, något som kvinnorna inte uppfattade. För att avleda kvinnorna och skona dem försökte männen undvika ämnet. Kvinnorna upplevde det som ointresse och männen blev ännu stummare.
Männen var mycket lyhörda inför kvinnorna för att kunna avvärja starka reaktioner. De visade en omsorg och ville skydda sina kvinnor på ett sätt som inte stämmer med den gängse bilden, något som kvinnor måste bli medvetna om. Detta är ny kunskap som kom fram i min studie, säger Ingegerd Wirtberg."
Många kvinnor i Sverige lever också upp till de traditionellt maskulina värdena med framgång, självständighet och känslokontroll.
Jag tänker på mina föräldrar. Mamma med sin yrkesmässiga framgång och sin självständighet och sin dominerande personlighet. I deras äktenskap var det inget snack om vem som hade makten, den ekonomiska och den emotionella. Pappa som valt bort alla yttre statusattribut, som fnular på med sitt skrivande och drar in trettiotusen före skatt på två månaders intensivt jobb men som ändå överlever eftersom han lever på luft, billigt vin, blodpudding och kokta ägg. Han har inte rött hår eller halsband, men nog är han en själsfrände till Bob alltid.
Och vem är jag själv? Helga som svär som en borstbindare på jobbet, som valde att läsa till ingenjör av rent duktighetskomplex trots ett monumentalt ointresse för teknik.
Vad fan vill jag egentligen? Vart vill jag? (Professionellt alltså. Privat vill jag inte vara någon annanstans än här och nu. Vilken seger över Livet och Bebisguden. Skål på er, skitgubbar!)
Fortsättning följer.
Jag fattar så totalt vad han menar. Just detta tänker jag ofta, och har skrivit förut: vi är fångar i samma system.
Kvinnor är långt ifrån maktlösa eller osynliga.
Jo, i styrelserummen är vi sällsynta. I karriär- och jobbsammanhang är vi ofta osynliggjorda och förminskade.
Men i familjen? Där är vi giganter.
Känslor - utlevelser och uttryck av dem, utpressning medelst dem. Det är en arena vi behärskar. Många av oss till fulländning. (Mina motparter i de tidigare omnämnda förhandlingarna, dem kanske jag ska skriva om någon dag.)
Jag läser artikeln igen, nästan andlöst, för jag känner igen mina egna tankar, men från andra sidan, från ett annat perspektiv:
Mannen formas väldigt mycket i reaktion mot kvinnan. Man känner in vad kvinnan vill ha och så blir man det. Det är vad jag ser.
Jag minns min förvåning när jag under IVF-tiden pratade med Sahlgrenskas psykolog om hur män och kvinnor upplever infertilitet. Han citerade en forskarkollega som kommit fram till att män har bättre koll på sina kvinnors känslor och reaktioner än tvärtom. Inte alls enligt stereotyperna kvinnor = relationsmästare och män = känsloanalfabeter. När jag tänkte efter insåg jag att det var sant även i mitt äktenskap, och följande citat hade kunnat beskriva O och mig för några år sedan:
"Kvinnorna kände att de ville prata, prata, prata. Männen tyckte att deras partner bara blev ledsen av allt pratande vilket gjorde att de kände sig hjälplösa. För kvinnorna var det problemlösande att prata men för männen problemskapande.
Mönstret är väldigt tydligt. Männen var mycket känsliga inför kvinnornas reaktioner, något som kvinnorna inte uppfattade. För att avleda kvinnorna och skona dem försökte männen undvika ämnet. Kvinnorna upplevde det som ointresse och männen blev ännu stummare.
Männen var mycket lyhörda inför kvinnorna för att kunna avvärja starka reaktioner. De visade en omsorg och ville skydda sina kvinnor på ett sätt som inte stämmer med den gängse bilden, något som kvinnor måste bli medvetna om. Detta är ny kunskap som kom fram i min studie, säger Ingegerd Wirtberg."
Många kvinnor i Sverige lever också upp till de traditionellt maskulina värdena med framgång, självständighet och känslokontroll.
Jag tänker på mina föräldrar. Mamma med sin yrkesmässiga framgång och sin självständighet och sin dominerande personlighet. I deras äktenskap var det inget snack om vem som hade makten, den ekonomiska och den emotionella. Pappa som valt bort alla yttre statusattribut, som fnular på med sitt skrivande och drar in trettiotusen före skatt på två månaders intensivt jobb men som ändå överlever eftersom han lever på luft, billigt vin, blodpudding och kokta ägg. Han har inte rött hår eller halsband, men nog är han en själsfrände till Bob alltid.
Och vem är jag själv? Helga som svär som en borstbindare på jobbet, som valde att läsa till ingenjör av rent duktighetskomplex trots ett monumentalt ointresse för teknik.
Vad fan vill jag egentligen? Vart vill jag? (Professionellt alltså. Privat vill jag inte vara någon annanstans än här och nu. Vilken seger över Livet och Bebisguden. Skål på er, skitgubbar!)
Fortsättning följer.
Förvirrat om viktigt
Jag läste en intervju med Bob Hansson häromdagen: "Mannen har ett jättelitet spelrum"
Jag fattar så totalt vad han menar. Just detta tänker jag ofta, och har skrivit förut: vi är fångar i samma system.
Kvinnor är långt ifrån maktlösa eller osynliga.
Jo, i styrelserummen är vi sällsynta. I karriär- och jobbsammanhang är vi ofta osynliggjorda och förminskade.
Men i familjen? Där är vi giganter.
Känslor - utlevelser och uttryck av dem, utpressning medelst dem. Det är en arena vi behärskar. Många av oss till fulländning. (Mina motparter i de tidigare omnämnda förhandlingarna, dem kanske jag ska skriva om någon dag.)
Jag läser artikeln igen, nästan andlöst, för jag känner igen mina egna tankar, men från andra sidan, från ett annat perspektiv:
Mannen formas väldigt mycket i reaktion mot kvinnan. Man känner in vad kvinnan vill ha och så blir man det. Det är vad jag ser.
Jag minns min förvåning när jag under IVF-tiden pratade med Sahlgrenskas psykolog om hur män och kvinnor upplever infertilitet. Han citerade en forskarkollega som kommit fram till att män har bättre koll på sina kvinnors känslor och reaktioner än tvärtom. Inte alls enligt stereotyperna kvinnor = relationsmästare och män = känsloanalfabeter. När jag tänkte efter insåg jag att det var sant även i mitt äktenskap, och följande citat hade kunnat beskriva O och mig för några år sedan:
"Kvinnorna kände att de ville prata, prata, prata. Männen tyckte att deras partner bara blev ledsen av allt pratande vilket gjorde att de kände sig hjälplösa. För kvinnorna var det problemlösande att prata men för männen problemskapande.
Mönstret är väldigt tydligt. Männen var mycket känsliga inför kvinnornas reaktioner, något som kvinnorna inte uppfattade. För att avleda kvinnorna och skona dem försökte männen undvika ämnet. Kvinnorna upplevde det som ointresse och männen blev ännu stummare.
Männen var mycket lyhörda inför kvinnorna för att kunna avvärja starka reaktioner. De visade en omsorg och ville skydda sina kvinnor på ett sätt som inte stämmer med den gängse bilden, något som kvinnor måste bli medvetna om. Detta är ny kunskap som kom fram i min studie, säger Ingegerd Wirtberg."
Många kvinnor i Sverige lever också upp till de traditionellt maskulina värdena med framgång, självständighet och känslokontroll.
Jag tänker på mina föräldrar. Mamma med sin yrkesmässiga framgång och sin självständighet och sin dominerande personlighet. I deras äktenskap var det inget snack om vem som hade makten, den ekonomiska och den emotionella. Pappa som valt bort alla yttre statusattribut, som fnular på med sitt skrivande och drar in trettiotusen före skatt på två månaders intensivt jobb men som ändå överlever eftersom han lever på luft, billigt vin, blodpudding och kokta ägg. Han har inte rött hår eller halsband, men nog är han en själsfrände till Bob alltid.
Och vem är jag själv? Helga som svär som en borstbindare på jobbet, som valde att läsa till ingenjör av rent duktighetskomplex trots ett monumentalt ointresse för teknik.
Vad fan vill jag egentligen? Vart vill jag? (Professionellt alltså. Privat vill jag inte vara någon annanstans än här och nu. Vilken seger över Livet och Bebisguden. Skål på er, skitgubbar!)
Fortsättning följer.
Jag fattar så totalt vad han menar. Just detta tänker jag ofta, och har skrivit förut: vi är fångar i samma system.
Kvinnor är långt ifrån maktlösa eller osynliga.
Jo, i styrelserummen är vi sällsynta. I karriär- och jobbsammanhang är vi ofta osynliggjorda och förminskade.
Men i familjen? Där är vi giganter.
Känslor - utlevelser och uttryck av dem, utpressning medelst dem. Det är en arena vi behärskar. Många av oss till fulländning. (Mina motparter i de tidigare omnämnda förhandlingarna, dem kanske jag ska skriva om någon dag.)
Jag läser artikeln igen, nästan andlöst, för jag känner igen mina egna tankar, men från andra sidan, från ett annat perspektiv:
Mannen formas väldigt mycket i reaktion mot kvinnan. Man känner in vad kvinnan vill ha och så blir man det. Det är vad jag ser.
Jag minns min förvåning när jag under IVF-tiden pratade med Sahlgrenskas psykolog om hur män och kvinnor upplever infertilitet. Han citerade en forskarkollega som kommit fram till att män har bättre koll på sina kvinnors känslor och reaktioner än tvärtom. Inte alls enligt stereotyperna kvinnor = relationsmästare och män = känsloanalfabeter. När jag tänkte efter insåg jag att det var sant även i mitt äktenskap, och följande citat hade kunnat beskriva O och mig för några år sedan:
"Kvinnorna kände att de ville prata, prata, prata. Männen tyckte att deras partner bara blev ledsen av allt pratande vilket gjorde att de kände sig hjälplösa. För kvinnorna var det problemlösande att prata men för männen problemskapande.
Mönstret är väldigt tydligt. Männen var mycket känsliga inför kvinnornas reaktioner, något som kvinnorna inte uppfattade. För att avleda kvinnorna och skona dem försökte männen undvika ämnet. Kvinnorna upplevde det som ointresse och männen blev ännu stummare.
Männen var mycket lyhörda inför kvinnorna för att kunna avvärja starka reaktioner. De visade en omsorg och ville skydda sina kvinnor på ett sätt som inte stämmer med den gängse bilden, något som kvinnor måste bli medvetna om. Detta är ny kunskap som kom fram i min studie, säger Ingegerd Wirtberg."
Många kvinnor i Sverige lever också upp till de traditionellt maskulina värdena med framgång, självständighet och känslokontroll.
Jag tänker på mina föräldrar. Mamma med sin yrkesmässiga framgång och sin självständighet och sin dominerande personlighet. I deras äktenskap var det inget snack om vem som hade makten, den ekonomiska och den emotionella. Pappa som valt bort alla yttre statusattribut, som fnular på med sitt skrivande och drar in trettiotusen före skatt på två månaders intensivt jobb men som ändå överlever eftersom han lever på luft, billigt vin, blodpudding och kokta ägg. Han har inte rött hår eller halsband, men nog är han en själsfrände till Bob alltid.
Och vem är jag själv? Helga som svär som en borstbindare på jobbet, som valde att läsa till ingenjör av rent duktighetskomplex trots ett monumentalt ointresse för teknik.
Vad fan vill jag egentligen? Vart vill jag? (Professionellt alltså. Privat vill jag inte vara någon annanstans än här och nu. Vilken seger över Livet och Bebisguden. Skål på er, skitgubbar!)
Fortsättning följer.
2009-08-21
En dag på stan
Idag har jag träffat en karriärcoach. För jag behöver sortera mina tankar lite. Jag har aldrig följt en tillstymmelse till karriärplan utan hoppat på det som verkat roligt. Men nu undrar jag om det inte är dags att göra ganska drastiska förändringar. Frågan är bara vilka.
Under de fackliga förhandlingarna på jobbet (som är avslutade nu) insåg jag med stigande oro att
1 jag aldrig varit tillnärmelsevis lika engagerad i något som har med mina vanliga arbetsuppgifter att göra.
2 ledningen sågar i den gren vi sitter på, finns vi alls kvar om några år?
3 jag möjligen varit en lite för tuff förhandlingspart. Det återstår att se om mina kontrahenter kan skilja på sak och person.
Ergo: jag ska se mig om lite. Och, hör och häpna, jag som sjungit telekombranschens lov, jag tror att jag ska överväga att byta område.
Alltså bokade jag in ett möte med en karriärcoach, svarade samvetsgrant och utförligt på de förberedande frågor han skickade, och travade dit.
Och. Ja, jo, det var ju trevligt. En förtjusande man med ljus blick. Och visst är det kul att lägga ut texten om sig själv i en timme, det har jag absolut inte svårt för. Det kanske är det som är problemet.
Kontentan av mötet är att jag inte är så värst mycket klokare angående vart jag vill och vad jag vill göra. Det kanske inte behövs några drastiska förändringar, det kanske räcker med en projektledartjänst på ett annat företag. Det vore kanske spännande och utvecklande med en chefstjänst, men att samtidigt byta bransch är att överskatta min attraktionskraft och förmåga, bättre att ta en sak i taget. Styrelseuppdrag vore spännande men hur tusan kommer man in på det? Nätverk förstås, förklaringen till mansdominansen i styrelserummen.
Jag ska läsa branschtidningar och leta företag och markera dem som väcker mitt intresse och engagemang.
Tja, ungefär så här långt hade jag nog kommit själv redan. Så det går inte att komma ifrån att jag gick därifrån med en diffus känsla av - besvikelse är väl starkt, snarare snopenhet.
Men dagen var på inget sätt bortkastad. Sushilunch och flera timmars promenad genom stan. Besök på en riktig kortvaruaffär - o sällhet att sådana ännu finns! - där onämnbara attiraljer inhandlades. Riktigt kaffe med en bit mörk choklad. Parfymprovning och beslut: jag ska börja använda parfym igen. Samt till sist, köp av vinteroverall till Q. Ännu inte provad, men på öppet köp i en månad.
Därefter en kväll i familjens sköte. Ostpaj, kräftor, Bolibompa och Elsa Beskow.
Under de fackliga förhandlingarna på jobbet (som är avslutade nu) insåg jag med stigande oro att
1 jag aldrig varit tillnärmelsevis lika engagerad i något som har med mina vanliga arbetsuppgifter att göra.
2 ledningen sågar i den gren vi sitter på, finns vi alls kvar om några år?
3 jag möjligen varit en lite för tuff förhandlingspart. Det återstår att se om mina kontrahenter kan skilja på sak och person.
Ergo: jag ska se mig om lite. Och, hör och häpna, jag som sjungit telekombranschens lov, jag tror att jag ska överväga att byta område.
Alltså bokade jag in ett möte med en karriärcoach, svarade samvetsgrant och utförligt på de förberedande frågor han skickade, och travade dit.
Och. Ja, jo, det var ju trevligt. En förtjusande man med ljus blick. Och visst är det kul att lägga ut texten om sig själv i en timme, det har jag absolut inte svårt för. Det kanske är det som är problemet.
Kontentan av mötet är att jag inte är så värst mycket klokare angående vart jag vill och vad jag vill göra. Det kanske inte behövs några drastiska förändringar, det kanske räcker med en projektledartjänst på ett annat företag. Det vore kanske spännande och utvecklande med en chefstjänst, men att samtidigt byta bransch är att överskatta min attraktionskraft och förmåga, bättre att ta en sak i taget. Styrelseuppdrag vore spännande men hur tusan kommer man in på det? Nätverk förstås, förklaringen till mansdominansen i styrelserummen.
Jag ska läsa branschtidningar och leta företag och markera dem som väcker mitt intresse och engagemang.
Tja, ungefär så här långt hade jag nog kommit själv redan. Så det går inte att komma ifrån att jag gick därifrån med en diffus känsla av - besvikelse är väl starkt, snarare snopenhet.
Men dagen var på inget sätt bortkastad. Sushilunch och flera timmars promenad genom stan. Besök på en riktig kortvaruaffär - o sällhet att sådana ännu finns! - där onämnbara attiraljer inhandlades. Riktigt kaffe med en bit mörk choklad. Parfymprovning och beslut: jag ska börja använda parfym igen. Samt till sist, köp av vinteroverall till Q. Ännu inte provad, men på öppet köp i en månad.
Därefter en kväll i familjens sköte. Ostpaj, kräftor, Bolibompa och Elsa Beskow.
En dag på stan
Idag har jag träffat en karriärcoach. För jag behöver sortera mina tankar lite. Jag har aldrig följt en tillstymmelse till karriärplan utan hoppat på det som verkat roligt. Men nu undrar jag om det inte är dags att göra ganska drastiska förändringar. Frågan är bara vilka.
Under de fackliga förhandlingarna på jobbet (som är avslutade nu) insåg jag med stigande oro att
1 jag aldrig varit tillnärmelsevis lika engagerad i något som har med mina vanliga arbetsuppgifter att göra.
2 ledningen sågar i den gren vi sitter på, finns vi alls kvar om några år?
3 jag möjligen varit en lite för tuff förhandlingspart. Det återstår att se om mina kontrahenter kan skilja på sak och person.
Ergo: jag ska se mig om lite. Och, hör och häpna, jag som sjungit telekombranschens lov, jag tror att jag ska överväga att byta område.
Alltså bokade jag in ett möte med en karriärcoach, svarade samvetsgrant och utförligt på de förberedande frågor han skickade, och travade dit.
Och. Ja, jo, det var ju trevligt. En förtjusande man med ljus blick. Och visst är det kul att lägga ut texten om sig själv i en timme, det har jag absolut inte svårt för. Det kanske är det som är problemet.
Kontentan av mötet är att jag inte är så värst mycket klokare angående vart jag vill och vad jag vill göra. Det kanske inte behövs några drastiska förändringar, det kanske räcker med en projektledartjänst på ett annat företag. Det vore kanske spännande och utvecklande med en chefstjänst, men att samtidigt byta bransch är att överskatta min attraktionskraft och förmåga, bättre att ta en sak i taget. Styrelseuppdrag vore spännande men hur tusan kommer man in på det? Nätverk förstås, förklaringen till mansdominansen i styrelserummen.
Jag ska läsa branschtidningar och leta företag och markera dem som väcker mitt intresse och engagemang.
Tja, ungefär så här långt hade jag nog kommit själv redan. Så det går inte att komma ifrån att jag gick därifrån med en diffus känsla av - besvikelse är väl starkt, snarare snopenhet.
Men dagen var på inget sätt bortkastad. Sushilunch och flera timmars promenad genom stan. Besök på en riktig kortvaruaffär - o sällhet att sådana ännu finns! - där onämnbara attiraljer inhandlades. Riktigt kaffe med en bit mörk choklad. Parfymprovning och beslut: jag ska börja använda parfym igen. Samt till sist, köp av vinteroverall till Q. Ännu inte provad, men på öppet köp i en månad.
Därefter en kväll i familjens sköte. Ostpaj, kräftor, Bolibompa och Elsa Beskow.
Under de fackliga förhandlingarna på jobbet (som är avslutade nu) insåg jag med stigande oro att
1 jag aldrig varit tillnärmelsevis lika engagerad i något som har med mina vanliga arbetsuppgifter att göra.
2 ledningen sågar i den gren vi sitter på, finns vi alls kvar om några år?
3 jag möjligen varit en lite för tuff förhandlingspart. Det återstår att se om mina kontrahenter kan skilja på sak och person.
Ergo: jag ska se mig om lite. Och, hör och häpna, jag som sjungit telekombranschens lov, jag tror att jag ska överväga att byta område.
Alltså bokade jag in ett möte med en karriärcoach, svarade samvetsgrant och utförligt på de förberedande frågor han skickade, och travade dit.
Och. Ja, jo, det var ju trevligt. En förtjusande man med ljus blick. Och visst är det kul att lägga ut texten om sig själv i en timme, det har jag absolut inte svårt för. Det kanske är det som är problemet.
Kontentan av mötet är att jag inte är så värst mycket klokare angående vart jag vill och vad jag vill göra. Det kanske inte behövs några drastiska förändringar, det kanske räcker med en projektledartjänst på ett annat företag. Det vore kanske spännande och utvecklande med en chefstjänst, men att samtidigt byta bransch är att överskatta min attraktionskraft och förmåga, bättre att ta en sak i taget. Styrelseuppdrag vore spännande men hur tusan kommer man in på det? Nätverk förstås, förklaringen till mansdominansen i styrelserummen.
Jag ska läsa branschtidningar och leta företag och markera dem som väcker mitt intresse och engagemang.
Tja, ungefär så här långt hade jag nog kommit själv redan. Så det går inte att komma ifrån att jag gick därifrån med en diffus känsla av - besvikelse är väl starkt, snarare snopenhet.
Men dagen var på inget sätt bortkastad. Sushilunch och flera timmars promenad genom stan. Besök på en riktig kortvaruaffär - o sällhet att sådana ännu finns! - där onämnbara attiraljer inhandlades. Riktigt kaffe med en bit mörk choklad. Parfymprovning och beslut: jag ska börja använda parfym igen. Samt till sist, köp av vinteroverall till Q. Ännu inte provad, men på öppet köp i en månad.
Därefter en kväll i familjens sköte. Ostpaj, kräftor, Bolibompa och Elsa Beskow.
2009-08-18
Vem försöker jag vara?
Vad du svär mycket på jobbet, säger O, som under den gångna semestern haft rikliga tillfällen att lyssna på min jobbjargong.
Gör jag? Jag som trodde att jag svor mycket privat men städade mitt språk på jobbet. Precis tvärtom, säger min uppmärksamme man.
Tjugo år bland pojkar och män har tydligen präglat mitt professionella språk.
Gör jag? Jag som trodde att jag svor mycket privat men städade mitt språk på jobbet. Precis tvärtom, säger min uppmärksamme man.
Tjugo år bland pojkar och män har tydligen präglat mitt professionella språk.
Vem försöker jag vara?
Vad du svär mycket på jobbet, säger O, som under den gångna semestern haft rikliga tillfällen att lyssna på min jobbjargong.
Gör jag? Jag som trodde att jag svor mycket privat men städade mitt språk på jobbet. Precis tvärtom, säger min uppmärksamme man.
Tjugo år bland pojkar och män har tydligen präglat mitt professionella språk.
Gör jag? Jag som trodde att jag svor mycket privat men städade mitt språk på jobbet. Precis tvärtom, säger min uppmärksamme man.
Tjugo år bland pojkar och män har tydligen präglat mitt professionella språk.
2009-08-11
Förhandlingar
Det förhandlas hej vilt i helgahushållet just nu. På knastriga telefonledningar sitter jag i möte med företagsledningen, trots semestern. På mejl emottar jag långa drapor skrivna av släktingar som överskattar sin stilistiska förmåga och som inte kan motstå ens den svagaste frestelse att veta bäst och utdela förnumstigheter. Själv gnisslar jag tänder och skriver först det jag tänker för att sedan trycka på delete, och till sist skicka ett ljummet konglomerat av politisk korrekthet kryddat med enstaka spetsigheter.
Och så treårige Q. Nagelklippning accepteras under förutsättning att vesslan i stenmuren får ta de avklippta naglarna att bygga bo av. (Fråga mig inte hur jag fick den knasiga idén, men det funkade.) Rasande skrik tystnar då det ringer i djurtelefonen - det är björnmamman i Orsa som hälsar att hennes ungar slutat skrika på nätterna sedan de fick Q:s nappar. Isbjörnarna på samma ställe vill meddela att brunbjörnsungarna verkligen måste sluta att tjuvbada och kissa i deras sjö.
Å andra sidan kanske jag skulle överta en del av Q:s knep. Undrar vad vår VD skulle säga om jag plötsligt la mig lealös tvärs över bordet, spottade åt honom och ropade "Du är ful!"?
Och så treårige Q. Nagelklippning accepteras under förutsättning att vesslan i stenmuren får ta de avklippta naglarna att bygga bo av. (Fråga mig inte hur jag fick den knasiga idén, men det funkade.) Rasande skrik tystnar då det ringer i djurtelefonen - det är björnmamman i Orsa som hälsar att hennes ungar slutat skrika på nätterna sedan de fick Q:s nappar. Isbjörnarna på samma ställe vill meddela att brunbjörnsungarna verkligen måste sluta att tjuvbada och kissa i deras sjö.
Å andra sidan kanske jag skulle överta en del av Q:s knep. Undrar vad vår VD skulle säga om jag plötsligt la mig lealös tvärs över bordet, spottade åt honom och ropade "Du är ful!"?
Förhandlingar
Det förhandlas hej vilt i helgahushållet just nu. På knastriga telefonledningar sitter jag i möte med företagsledningen, trots semestern. På mejl emottar jag långa drapor skrivna av släktingar som överskattar sin stilistiska förmåga och som inte kan motstå ens den svagaste frestelse att veta bäst och utdela förnumstigheter. Själv gnisslar jag tänder och skriver först det jag tänker för att sedan trycka på delete, och till sist skicka ett ljummet konglomerat av politisk korrekthet kryddat med enstaka spetsigheter.
Och så treårige Q. Nagelklippning accepteras under förutsättning att vesslan i stenmuren får ta de avklippta naglarna att bygga bo av. (Fråga mig inte hur jag fick den knasiga idén, men det funkade.) Rasande skrik tystnar då det ringer i djurtelefonen - det är björnmamman i Orsa som hälsar att hennes ungar slutat skrika på nätterna sedan de fick Q:s nappar. Isbjörnarna på samma ställe vill meddela att brunbjörnsungarna verkligen måste sluta att tjuvbada och kissa i deras sjö.
Å andra sidan kanske jag skulle överta en del av Q:s knep. Undrar vad vår VD skulle säga om jag plötsligt la mig lealös tvärs över bordet, spottade åt honom och ropade "Du är ful!"?
Och så treårige Q. Nagelklippning accepteras under förutsättning att vesslan i stenmuren får ta de avklippta naglarna att bygga bo av. (Fråga mig inte hur jag fick den knasiga idén, men det funkade.) Rasande skrik tystnar då det ringer i djurtelefonen - det är björnmamman i Orsa som hälsar att hennes ungar slutat skrika på nätterna sedan de fick Q:s nappar. Isbjörnarna på samma ställe vill meddela att brunbjörnsungarna verkligen måste sluta att tjuvbada och kissa i deras sjö.
Å andra sidan kanske jag skulle överta en del av Q:s knep. Undrar vad vår VD skulle säga om jag plötsligt la mig lealös tvärs över bordet, spottade åt honom och ropade "Du är ful!"?
2009-08-02
Vad tomt det blev
Mamma åkte hem idag. Hon tar stor plats, så det är inte konstigt att tomrummet efter henne märks.
Jag går runt i huset och känner hennes parfym lite varstans och har dåligt samvete för att jag slog bakut när hon ville norpa med sig dagens tidning. Den glädjen kunde jag väl ha gett henne. Å andra sidan har jag inte hunnit läsa den själv heller och lite dotterlig revolt kanske man kan få tillåta sig.
Jag känner ömhet, omsorg och och oro för henne men klarar inte riktigt av att uttrycka den. Nästan fyrtio år gammal arbetar jag fortfarande med att sätta gränser mot min mamma. Undrar när jag blir färdig med det?
Jag går runt i huset och känner hennes parfym lite varstans och har dåligt samvete för att jag slog bakut när hon ville norpa med sig dagens tidning. Den glädjen kunde jag väl ha gett henne. Å andra sidan har jag inte hunnit läsa den själv heller och lite dotterlig revolt kanske man kan få tillåta sig.
Jag känner ömhet, omsorg och och oro för henne men klarar inte riktigt av att uttrycka den. Nästan fyrtio år gammal arbetar jag fortfarande med att sätta gränser mot min mamma. Undrar när jag blir färdig med det?
Vad tomt det blev
Mamma åkte hem idag. Hon tar stor plats, så det är inte konstigt att tomrummet efter henne märks.
Jag går runt i huset och känner hennes parfym lite varstans och har dåligt samvete för att jag slog bakut när hon ville norpa med sig dagens tidning. Den glädjen kunde jag väl ha gett henne. Å andra sidan har jag inte hunnit läsa den själv heller och lite dotterlig revolt kanske man kan få tillåta sig.
Jag känner ömhet, omsorg och och oro för henne men klarar inte riktigt av att uttrycka den. Nästan fyrtio år gammal arbetar jag fortfarande med att sätta gränser mot min mamma. Undrar när jag blir färdig med det?
Jag går runt i huset och känner hennes parfym lite varstans och har dåligt samvete för att jag slog bakut när hon ville norpa med sig dagens tidning. Den glädjen kunde jag väl ha gett henne. Å andra sidan har jag inte hunnit läsa den själv heller och lite dotterlig revolt kanske man kan få tillåta sig.
Jag känner ömhet, omsorg och och oro för henne men klarar inte riktigt av att uttrycka den. Nästan fyrtio år gammal arbetar jag fortfarande med att sätta gränser mot min mamma. Undrar när jag blir färdig med det?
2009-08-01
Borde skrivit dagbok
När vi kom hem från barnsjukhuset efter feberkrampsdramat låg det ett medgivande i brevlådan. Medgivande för makarna Helga och O (samt storebror Q men han nämndes nesligt nog inte) att ta emot ett barn för adoption.
Jag ringer AC och får höra att det nog blir vår tur rätt snart att skicka papper. Just nu tar det mellan 6 och 8 veckor till barnbesked.
Alltså är vårt andra barn förmodligen redan fött. För sent att göra som med Q, skriva en anteckning varje dag så att jag skulle veta vad jag gjorde den dag mitt barn kom till världen. Borde inte mammor veta sånt?
Lilla nummer två, förberedelserna den här gången är inte långt när lika minitiuösa. Men jag tror att du får tryggare och mer avslappnade föräldrar.
Och så får du en underbar och kärleksfull storebror som väntar ivrigt på dig.
Jag ringer AC och får höra att det nog blir vår tur rätt snart att skicka papper. Just nu tar det mellan 6 och 8 veckor till barnbesked.
Alltså är vårt andra barn förmodligen redan fött. För sent att göra som med Q, skriva en anteckning varje dag så att jag skulle veta vad jag gjorde den dag mitt barn kom till världen. Borde inte mammor veta sånt?
Lilla nummer två, förberedelserna den här gången är inte långt när lika minitiuösa. Men jag tror att du får tryggare och mer avslappnade föräldrar.
Och så får du en underbar och kärleksfull storebror som väntar ivrigt på dig.
Borde skrivit dagbok
När vi kom hem från barnsjukhuset efter feberkrampsdramat låg det ett medgivande i brevlådan. Medgivande för makarna Helga och O (samt storebror Q men han nämndes nesligt nog inte) att ta emot ett barn för adoption.
Jag ringer AC och får höra att det nog blir vår tur rätt snart att skicka papper. Just nu tar det mellan 6 och 8 veckor till barnbesked.
Alltså är vårt andra barn förmodligen redan fött. För sent att göra som med Q, skriva en anteckning varje dag så att jag skulle veta vad jag gjorde den dag mitt barn kom till världen. Borde inte mammor veta sånt?
Lilla nummer två, förberedelserna den här gången är inte långt när lika minitiuösa. Men jag tror att du får tryggare och mer avslappnade föräldrar.
Och så får du en underbar och kärleksfull storebror som väntar ivrigt på dig.
Jag ringer AC och får höra att det nog blir vår tur rätt snart att skicka papper. Just nu tar det mellan 6 och 8 veckor till barnbesked.
Alltså är vårt andra barn förmodligen redan fött. För sent att göra som med Q, skriva en anteckning varje dag så att jag skulle veta vad jag gjorde den dag mitt barn kom till världen. Borde inte mammor veta sånt?
Lilla nummer två, förberedelserna den här gången är inte långt när lika minitiuösa. Men jag tror att du får tryggare och mer avslappnade föräldrar.
Och så får du en underbar och kärleksfull storebror som väntar ivrigt på dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)