Förvirrat om viktigt

Jag läste en intervju med Bob Hansson häromdagen: "Mannen har ett jättelitet spelrum"

Jag fattar så totalt vad han menar. Just detta tänker jag ofta, och har skrivit förut: vi är fångar i samma system.

Kvinnor är långt ifrån maktlösa eller osynliga.

Jo, i styrelserummen är vi sällsynta. I karriär- och jobbsammanhang är vi ofta osynliggjorda och förminskade.

Men i familjen? Där är vi giganter.

Känslor - utlevelser och uttryck av dem, utpressning medelst dem. Det är en arena vi behärskar. Många av oss till fulländning. (Mina motparter i de tidigare omnämnda förhandlingarna, dem kanske jag ska skriva om någon dag.)

Jag läser artikeln igen, nästan andlöst, för jag känner igen mina egna tankar, men från andra sidan, från ett annat perspektiv:

Mannen formas väldigt mycket i reaktion mot kvinnan. Man känner in vad kvinnan vill ha och så blir man det. Det är vad jag ser.

Jag minns min förvåning när jag under IVF-tiden pratade med Sahlgrenskas psykolog om hur män och kvinnor upplever infertilitet. Han citerade en forskarkollega som kommit fram till att män har bättre koll på sina kvinnors känslor och reaktioner än tvärtom. Inte alls enligt stereotyperna kvinnor = relationsmästare och män = känsloanalfabeter. När jag tänkte efter insåg jag att det var sant även i mitt äktenskap, och följande citat hade kunnat beskriva O och mig för några år sedan:

"Kvinnorna kände att de ville prata, prata, prata. Männen tyckte att deras partner bara blev ledsen av allt pratande vilket gjorde att de kände sig hjälplösa. För kvinnorna var det problemlösande att prata men för männen problemskapande.

Mönstret är väldigt tydligt. Männen var mycket känsliga inför kvinnornas reaktioner, något som kvinnorna inte uppfattade. För att avleda kvinnorna och skona dem försökte männen undvika ämnet. Kvinnorna upplevde det som ointresse och männen blev ännu stummare.

Männen var mycket lyhörda inför kvinnorna för att kunna avvärja starka reaktioner. De visade en omsorg och ville skydda sina kvinnor på ett sätt som inte stämmer med den gängse bilden, något som kvinnor måste bli medvetna om. Detta är ny kunskap som kom fram i min studie, säger Ingegerd Wirtberg."

Många kvinnor i Sverige lever också upp till de traditionellt maskulina värdena med framgång, självständighet och känslokontroll.

Jag tänker på mina föräldrar. Mamma med sin yrkesmässiga framgång och sin självständighet och sin dominerande personlighet. I deras äktenskap var det inget snack om vem som hade makten, den ekonomiska och den emotionella. Pappa som valt bort alla yttre statusattribut, som fnular på med sitt skrivande och drar in trettiotusen före skatt på två månaders intensivt jobb men som ändå överlever eftersom han lever på luft, billigt vin, blodpudding och kokta ägg. Han har inte rött hår eller halsband, men nog är han en själsfrände till Bob alltid.

Och vem är jag själv? Helga som svär som en borstbindare på jobbet, som valde att läsa till ingenjör av rent duktighetskomplex trots ett monumentalt ointresse för teknik.

Vad fan vill jag egentligen? Vart vill jag? (Professionellt alltså. Privat vill jag inte vara någon annanstans än här och nu. Vilken seger över Livet och Bebisguden. Skål på er, skitgubbar!)

Fortsättning följer.