Mamma åkte hem idag. Hon tar stor plats, så det är inte konstigt att tomrummet efter henne märks.
Jag går runt i huset och känner hennes parfym lite varstans och har dåligt samvete för att jag slog bakut när hon ville norpa med sig dagens tidning. Den glädjen kunde jag väl ha gett henne. Å andra sidan har jag inte hunnit läsa den själv heller och lite dotterlig revolt kanske man kan få tillåta sig.
Jag känner ömhet, omsorg och och oro för henne men klarar inte riktigt av att uttrycka den. Nästan fyrtio år gammal arbetar jag fortfarande med att sätta gränser mot min mamma. Undrar när jag blir färdig med det?
Är det inte livslångt?
SvaraRaderaJag som i det fallet tagit den enkla vägen över att inte ha några barn funderar en del över den märkliga paradoxen i att å den andra sidan den underbara helande ljuvliga kärlek som ni föräldrar beskriver till era barn ska det finnas det hopplöst trassliga aldrig utredda förhållandet barn har till sina föräldrar. Även till goda kloka föräldrar.
What goes around comes around, säger min man.