Dogmatiskt kvinnohat eller samtidsspegel?

Jag läser Katarina Wennstams och Maria Svelands artikel om Lars von Triers film Antichrist och blir fundersam.

Först: jag har inte sett Antichrist, och tänker nog inte heller se den. Kanske har jag därmed diskvalificerat mig för att tycka något i frågan.

Film är ett medium som påverkar mig lite för starkt. Jag saknar skyddsmekanismer, film går rakt in i mitt vidöppna sinne och sätter igång min livliga fantasi bortom all kontroll. Kanske är det några skräckupplevelser i barndomen varav Den långa flykten var den första (mamma trodde att tecknad film alltid är lika med gullig Disney, jag låg andligen under biofåtöljen och skakade av skräck) som har skadat mig för livet. Numera väljer jag bort massor av filmer som jag tror är skrämmande och plågsamma. Att jag därmed också missar stora upplevelser är jag medveten om.

(Som exempel kan jag nämna att jag sov dåligt inatt efter att ha läst artikeln, den omnämnda självstympningen spökade för mig. Förra året läste jag ett referat på Wikipedia - ett skrivet referat alltså - av filmen Barnhemmet. Adopterad liten pojke far illa, hu. Jag sov inte ordentligt på tre nätter. Precis så lättskrämd är jag.)

Jag har sett Breaking the Waves och Dancer in the Dark, och jag tycker inte att de ger uttryck för kvinnohat. Tvärtom tycker jag att von Trier skildrar sina huvudpersoner på ett inkännande och empatiskt sätt, även om han låter dem gå grymma öden till mötes.

(Så gör även Madame Bovary, och inte har Flaubert skyllts för att vara misogyn. Det finns förstås massor av fler exempel. Det är nära nog pinsamt när Sveland och Wennstam hävdar att det beror på kvinnohat att Fröken Julie ännu drar fulla hus. De är ju själva författare, känner de som sådana inte igen en annan, riktigt bra? Kan det inte helt enkelt bero på att pjäsen är bra och temat allmänmänskligt och talar till oss ännu efter hundra år? En spännande iscensättning med Kim Anderzon tyder snarare på det senare.)

Men Antichrist tycks vara våldsammare och mer kontroversiell, jag vet ju som sagt inte, och Sveland och Wennstam anser att det är dags att von Trier konfronteras och tvingas förklara sig. Hatar han kvinnor? Och då framför allt intellektuella kvinnor? Kvinnor med en lust och en sexualitet som inte låter sig betvingas?

Jag tycker inte att det är självklart berättigat eller ens intressant att kräva svar på dessa frågor. Skräcken för kvinnlig sexualitet, skräcken för starka och intelligenta kvinnor har funnits i århundraden och präglar även vår samtid. Först nu diskuteras det. von Trier speglar detta på ett uppenbarligen mycket skickligt sätt. Varför ska han då personligen ställas till svars?

Och till sist. Jag är feminist, banne mig. Ingen kommer någonsin att få mig att säga något annat. Men att kräva att enskilda konstnärer håller tyst om alternativt förklarar något som vi alla lever i och har del i, det gynnar ingen människa. Varken kvinna eller man.

Dogmatiskt kvinnohat eller samtidsspegel?

Jag läser Katarina Wennstams och Maria Svelands artikel om Lars von Triers film Antichrist och blir fundersam.

Först: jag har inte sett Antichrist, och tänker nog inte heller se den. Kanske har jag därmed diskvalificerat mig för att tycka något i frågan.

Film är ett medium som påverkar mig lite för starkt. Jag saknar skyddsmekanismer, film går rakt in i mitt vidöppna sinne och sätter igång min livliga fantasi bortom all kontroll. Kanske är det några skräckupplevelser i barndomen varav Den långa flykten var den första (mamma trodde att tecknad film alltid är lika med gullig Disney, jag låg andligen under biofåtöljen och skakade av skräck) som har skadat mig för livet. Numera väljer jag bort massor av filmer som jag tror är skrämmande och plågsamma. Att jag därmed också missar stora upplevelser är jag medveten om.

(Som exempel kan jag nämna att jag sov dåligt inatt efter att ha läst artikeln, den omnämnda självstympningen spökade för mig. Förra året läste jag ett referat på Wikipedia - ett skrivet referat alltså - av filmen Barnhemmet. Adopterad liten pojke far illa, hu. Jag sov inte ordentligt på tre nätter. Precis så lättskrämd är jag.)

Jag har sett Breaking the Waves och Dancer in the Dark, och jag tycker inte att de ger uttryck för kvinnohat. Tvärtom tycker jag att von Trier skildrar sina huvudpersoner på ett inkännande och empatiskt sätt, även om han låter dem gå grymma öden till mötes.

(Så gör även Madame Bovary, och inte har Flaubert skyllts för att vara misogyn. Det finns förstås massor av fler exempel. Det är nära nog pinsamt när Sveland och Wennstam hävdar att det beror på kvinnohat att Fröken Julie ännu drar fulla hus. De är ju själva författare, känner de som sådana inte igen en annan, riktigt bra? Kan det inte helt enkelt bero på att pjäsen är bra och temat allmänmänskligt och talar till oss ännu efter hundra år? En spännande iscensättning med Kim Anderzon tyder snarare på det senare.)

Men Antichrist tycks vara våldsammare och mer kontroversiell, jag vet ju som sagt inte, och Sveland och Wennstam anser att det är dags att von Trier konfronteras och tvingas förklara sig. Hatar han kvinnor? Och då framför allt intellektuella kvinnor? Kvinnor med en lust och en sexualitet som inte låter sig betvingas?

Jag tycker inte att det är självklart berättigat eller ens intressant att kräva svar på dessa frågor. Skräcken för kvinnlig sexualitet, skräcken för starka och intelligenta kvinnor har funnits i århundraden och präglar även vår samtid. Först nu diskuteras det. von Trier speglar detta på ett uppenbarligen mycket skickligt sätt. Varför ska han då personligen ställas till svars?

Och till sist. Jag är feminist, banne mig. Ingen kommer någonsin att få mig att säga något annat. Men att kräva att enskilda konstnärer håller tyst om alternativt förklarar något som vi alla lever i och har del i, det gynnar ingen människa. Varken kvinna eller man.

Dilemma

Den som har läst min blogg ett tag vet att mina tre föräldrar, mamma, pappa och styvfar hanterar alkohol på ett sätt som jag har invändningar emot.

Pappa har jag regelbundet konfronterat, första gången när jag var fjorton år, styvfar aldrig. Mamma kommer någonstans mittemellan. Det beror nog på att jag känner störst ansvar för pappa, han lever ensam och jag är hans enda barn. Men också för att han är den som står mig närmast ifråga om självbild och ärlighet. På nykter kaluv är pappa alltid begriplig och ansvarstagande och vår kommunikation är rak.

Igår var O och jag på fest, en tillställning som får tillskrivas kontot plikt/släktkalas. Mamma var också bjuden men föredrog att vara barnvakt åt Q. Förklaringen till detta uppenbarade sig när jag på festen fick höra en förskräcklig historia.

Mamma ska vid ett besök hos en släkting och vän ha druckit så mycket och varit så otidig att vännen ifråga nära nog vill säga upp bekantskapen. Samma sak ska ha hänt även hos en annan gemensam vän. Alla närvarande igår.

Jag blev förfärad, förstås. Dock inte helt förvånad eftersom jag väl vet att mamma har dålig kontroll över sin alkoholkonsumtion. (Exempel: när hon nu bor hos oss i två veckor för att passa Q medan vi jobbar, har hon hittills inte varit nykter en enda kväll. Hon har inte druckit mycket, kanske två öl per kväll, men varje kväll och i vårt nyktra sällskap.)

Ännu bättre vet jag att hur hennes omdöme försvinner och hur starka känslor tar överhanden. Det må vara hänt om hon själv hade någorlunda insikt och reda i dem, men det har hon inte. Resultatet blir bisarra resonemang och anklagelser.

Grunden till hennes beteende tror jag är att hon är djupt olycklig över sin livssituation. Den som hon har valt, vilket hennes omgivning sällan låter henne glömma. Vännen igår sa det som jag hört så ofta: hon måste ju ha vetat hur det skulle bli när hon valde en man som är så mycket äldre.

Sedan bad vännen mig att inte säga något till mamma. Så nu våndas jag.

Man ska inte bryta ett tystnadslöfte, men hos vem ligger min starkaste lojalitet?

Och: nu måste det nog vara slut på mitt respektfulla tassande kring mamma. För hennes egen skull. Vilket obehagligt samtal. Men samtidigt också lockande och befriande. Vädra ut. Konfrontera.

Eller? Hur fan ska jag göra?

Den bästa lösningen är nog att jag ger mig till tåls en vecka, tills min kloka och kunniga syster kommer hem från sin solsemester. Då ska vi åka till Sommarön några dagar och har tid att rådslå om hur detta ska hanteras. Tillsammans.

Dilemma

Den som har läst min blogg ett tag vet att mina tre föräldrar, mamma, pappa och styvfar hanterar alkohol på ett sätt som jag har invändningar emot.

Pappa har jag regelbundet konfronterat, första gången när jag var fjorton år, styvfar aldrig. Mamma kommer någonstans mittemellan. Det beror nog på att jag känner störst ansvar för pappa, han lever ensam och jag är hans enda barn. Men också för att han är den som står mig närmast ifråga om självbild och ärlighet. På nykter kaluv är pappa alltid begriplig och ansvarstagande och vår kommunikation är rak.

Igår var O och jag på fest, en tillställning som får tillskrivas kontot plikt/släktkalas. Mamma var också bjuden men föredrog att vara barnvakt åt Q. Förklaringen till detta uppenbarade sig när jag på festen fick höra en förskräcklig historia.

Mamma ska vid ett besök hos en släkting och vän ha druckit så mycket och varit så otidig att vännen ifråga nära nog vill säga upp bekantskapen. Samma sak ska ha hänt även hos en annan gemensam vän. Alla närvarande igår.

Jag blev förfärad, förstås. Dock inte helt förvånad eftersom jag väl vet att mamma har dålig kontroll över sin alkoholkonsumtion. (Exempel: när hon nu bor hos oss i två veckor för att passa Q medan vi jobbar, har hon hittills inte varit nykter en enda kväll. Hon har inte druckit mycket, kanske två öl per kväll, men varje kväll och i vårt nyktra sällskap.)

Ännu bättre vet jag att hur hennes omdöme försvinner och hur starka känslor tar överhanden. Det må vara hänt om hon själv hade någorlunda insikt och reda i dem, men det har hon inte. Resultatet blir bisarra resonemang och anklagelser.

Grunden till hennes beteende tror jag är att hon är djupt olycklig över sin livssituation. Den som hon har valt, vilket hennes omgivning sällan låter henne glömma. Vännen igår sa det som jag hört så ofta: hon måste ju ha vetat hur det skulle bli när hon valde en man som är så mycket äldre.

Sedan bad vännen mig att inte säga något till mamma. Så nu våndas jag.

Man ska inte bryta ett tystnadslöfte, men hos vem ligger min starkaste lojalitet?

Och: nu måste det nog vara slut på mitt respektfulla tassande kring mamma. För hennes egen skull. Vilket obehagligt samtal. Men samtidigt också lockande och befriande. Vädra ut. Konfrontera.

Eller? Hur fan ska jag göra?

Den bästa lösningen är nog att jag ger mig till tåls en vecka, tills min kloka och kunniga syster kommer hem från sin solsemester. Då ska vi åka till Sommarön några dagar och har tid att rådslå om hur detta ska hanteras. Tillsammans.

Mygg och eventuell öppning

Det är något konstigt med myggen i år. Nej, jag menar inte de vid Dalälven som det skrivs om och som nu bekämpas medelst helikopter. Jag menar de vanliga stockholms- förorts- mälarmyggen.

Mygg älskar mig. O brukar klaga på att han kan sitta i lugn och ro ute och läsa sin bok, inte en mygga i sikte, tills jag kommer och sätter mig bredvid, och då blir luften tjock av vinande myggjävlar så vi måste gå in.

Inte nog med det, jag får dessutom de största blaffor till myggbett man kan tänka sig. Minst en femkronas storlek, ofta med varblåsor. Varje sommar ligger jag vaken åtminstone ett par nätter av klådan.

Men inte i år. Visst har jag fått myggbett men de är högst beskedliga, som ärtor i diameter högst och kliar knappt. Vad har hänt? Har myggen muterat? Har jag muterat? Luktar och smakar jag plötsligt mindre gott?

(När jag skriver detta slår det mig att jag har en p-stav i armen numera, men det kan väl ändå inte vara möjligt? Reagerar mygg på hormoner? Nääähh?)

Jobbet då. Det går framåt. Efter att ha fått felaktig och inkomplett information av motparten och suttit i ett helt icke-konstruktivt och tjafsigt möte i måndags, samlade jag styrkorna imorse och utarbetade ett förslag. Som till vår förvåning mottogs ganska väl. Besked kommer imorgon. Ibland är det bra att hamna i ett dödläge för då blir man så försonligt stämd när en öppning tycks uppenbara sig. Man skulle kunna tro att det var taktik från vår sida att krångla i måndags, men så var det inte.

Jag gör mängder av mentala noteringar angående förhandlingsteknik. Fasen vad spännande det är ändå. Mycket roligare än mitt vanliga jobb.

Snart kanske vi är överens. Och då kan jag börja sova igen.

Mygg och eventuell öppning

Det är något konstigt med myggen i år. Nej, jag menar inte de vid Dalälven som det skrivs om och som nu bekämpas medelst helikopter. Jag menar de vanliga stockholms- förorts- mälarmyggen.

Mygg älskar mig. O brukar klaga på att han kan sitta i lugn och ro ute och läsa sin bok, inte en mygga i sikte, tills jag kommer och sätter mig bredvid, och då blir luften tjock av vinande myggjävlar så vi måste gå in.

Inte nog med det, jag får dessutom de största blaffor till myggbett man kan tänka sig. Minst en femkronas storlek, ofta med varblåsor. Varje sommar ligger jag vaken åtminstone ett par nätter av klådan.

Men inte i år. Visst har jag fått myggbett men de är högst beskedliga, som ärtor i diameter högst och kliar knappt. Vad har hänt? Har myggen muterat? Har jag muterat? Luktar och smakar jag plötsligt mindre gott?

(När jag skriver detta slår det mig att jag har en p-stav i armen numera, men det kan väl ändå inte vara möjligt? Reagerar mygg på hormoner? Nääähh?)

Jobbet då. Det går framåt. Efter att ha fått felaktig och inkomplett information av motparten och suttit i ett helt icke-konstruktivt och tjafsigt möte i måndags, samlade jag styrkorna imorse och utarbetade ett förslag. Som till vår förvåning mottogs ganska väl. Besked kommer imorgon. Ibland är det bra att hamna i ett dödläge för då blir man så försonligt stämd när en öppning tycks uppenbara sig. Man skulle kunna tro att det var taktik från vår sida att krångla i måndags, men så var det inte.

Jag gör mängder av mentala noteringar angående förhandlingsteknik. Fasen vad spännande det är ändå. Mycket roligare än mitt vanliga jobb.

Snart kanske vi är överens. Och då kan jag börja sova igen.

Rivstart

Så var första jobbveckan till ända, och jädrar vad det small till direkt. Det är stora saker på gång på mitt jobb. Jag står inför mitt svåraste uppdrag någonsin.

Det är inte svårt och sorgligt och tröstlöst som det var att göra IVF gång på gång. Det är inte arbetsamt som det var att samtidigt försöka hålla ihop mig själv och mitt äktenskap. Det är inte trögt och kämpigt som det var att sega sig genom Chalmers på ren vilja.

Det är ansvarsfullt, det största ansvar jag någonsin haft. Mina beslut och mitt agerande under de närmaste veckorna kommer att påverka många människors framtid.

Det känns - skakigt. Och spännande. Och stressande. Jag var inte precis utvilad innan, nu är jag det definitivt inte.

Fasten your seatbelts, it's gonna be a bumpy ride.

Rivstart

Så var första jobbveckan till ända, och jädrar vad det small till direkt. Det är stora saker på gång på mitt jobb. Jag står inför mitt svåraste uppdrag någonsin.

Det är inte svårt och sorgligt och tröstlöst som det var att göra IVF gång på gång. Det är inte arbetsamt som det var att samtidigt försöka hålla ihop mig själv och mitt äktenskap. Det är inte trögt och kämpigt som det var att sega sig genom Chalmers på ren vilja.

Det är ansvarsfullt, det största ansvar jag någonsin haft. Mina beslut och mitt agerande under de närmaste veckorna kommer att påverka många människors framtid.

Det känns - skakigt. Och spännande. Och stressande. Jag var inte precis utvilad innan, nu är jag det definitivt inte.

Fasten your seatbelts, it's gonna be a bumpy ride.

Okej att vara gammal och ful?

Jag tittar på intervjun med Amelia Adamo, hon berättar varför hon poserar endast iförd en stol på omslaget till sin tidning.

Hon är verkligen snygg för sina 62 år, måste jag säga. Min mamma som är ett par år äldre ser definitivt inte ut att vara jämnårig. Kan inte låta bli att fundera på om hon har vidtagit några åtgärder för att se så fräsch ut. Hårfärg, definitivt. Lyft? Tja, kanske. Eller så är det bra gener, vad vet jag.

Kan inte heller låta bli att tänka att hela grejen med att sensationellt vika ut sig vid 62 års ålder liksom fallerar när man ser ut som 45. Poängen måste väl ändå vara att visa sig så som man är, utan förställningar. Det tänkta budskapet är väl att även en gammal kvinna kan vara vacker och åtråvärd.

Eller?

Okej att vara gammal och ful?

Jag tittar på intervjun med Amelia Adamo, hon berättar varför hon poserar endast iförd en stol på omslaget till sin tidning.

Hon är verkligen snygg för sina 62 år, måste jag säga. Min mamma som är ett par år äldre ser definitivt inte ut att vara jämnårig. Kan inte låta bli att fundera på om hon har vidtagit några åtgärder för att se så fräsch ut. Hårfärg, definitivt. Lyft? Tja, kanske. Eller så är det bra gener, vad vet jag.

Kan inte heller låta bli att tänka att hela grejen med att sensationellt vika ut sig vid 62 års ålder liksom fallerar när man ser ut som 45. Poängen måste väl ändå vara att visa sig så som man är, utan förställningar. Det tänkta budskapet är väl att även en gammal kvinna kan vara vacker och åtråvärd.

Eller?

Spridda funderingar om moderskap, uppfostran, semester och annat

Det känns som sista kvällen på semestern. Det är det inte, det är bara torsdag, och först på måndag börjar jag jobba.

Tar jag ut elände i förskott, som jag brukar göra? Kanske.

Men det är inte så illa som det låter, för vid det här laget känner jag mig själv och tillåter mig att vara den jag är. Det är sant att jag i kritiska situationer ofta funderar över det värsta som kan hända, och formulerar hur jag skulle hantera det. Och att jag nu, i en synnerligen vardaglig och okritisk omständighet nära omedvetet börjar tänka på jobbet och en mer ordnad tillvaro redan flera dagar i förväg. Det kan tolkas som att sörja den gryende dagen förut, och det ska man ju inte göra. Å andra sidan kanske man inte heller ska kämpa mot sin läggning?

Semestern är på upphällningen också för att svärmor kommer imorgon. Inte heller det är så illa som det låter, jag tycker mycket om min svärmor trots att vi är mycket olika och trots att olikheterna blir tydligare ju äldre vi blir. Men tre veckor på tre man hand är därmed slut, det går inte att komma ifrån. Förmodligen behöver vi allihop något annat sällskap än varandra.

Inspirerad av annannan läser jag två böcker omlott: Doris Lessings Alfred and Emily och Karin Bergmans brev i urval. Båda väcker tankar om moderskap, dess förbannelse och välsignelse, både det moderskap som blir och det som inte blir.

En mig ständigt närvarande fråga är varför det var så livsviktigt för mig att få barn. Jag begriper det inte själv, fast jag har grubblat. Förmodligen, nej säkert hade jag kunnat åstadkomma ett gott liv även utan barn, men jag var länge övertygad om motsatsen.

Min barnlängtan underminerade en av mina djupaste övertygelser, den att jag i första hand är människa och i andra hand kvinna. Ända sedan jag var liten har jag känt så, och ända sedan jag var liten var pappa mitt identifikationsobjekt och min förtrogne i långt högre grad än mamma. Mina erfarenheter av kvinnlig vänskap har jag beskrivit. När jag vid 21 års ålder träffade O tyckte jag att han var så nära en tvillingsjäl man kunde begära.

Så kom barnlösheten och allt rämnade. En avgrund öppnade sig, inte bara mellan mig och O utan också mellan mig och pappa och alla andra män jag kände. De enda som riktigt förstod var kvinnor, på ett självklart och för mig helt oväntat sätt. Varför är kvinnors barnlängtan så mycket starkare än mäns? Varför ifrågasätts en kvinnas identitet när hon inte blir mamma, när samma sak inte sker för en man?

När man lever med denna starka längtan under många år, när den blir en del av ens liv och ens väsen är det lätt att glömma att det finns andra sanningar. Som denna:

And now there are women, more and more, who decide not to have children, and what a great thing that is.

If you want to imagine a fate far worse than death - yes, that's not going too far, take a woman, without maternal instincts, let's say in the nineteenth century, or in any past century when there was no birth control. She would have to get married, and then have children, because there was nothing else for her. A woman who should never have had children had a brood, and no escape, unless she was tough-minded enough to choose to be a spinster.

I look back at the mothers of my generation and shudder and think, Oh my God, never, never let it happen again...

Det är en sorts kärleksgåva hon ger sina föräldrar, Doris Lessing, det liv hon tycker de skulle ha haft, det liv de kunde ha haft under långt andra förutsättningar. Precis som jag själv har hon lättare att förstå och förlåta sin far hans tillkortakommanden och är obarmhärtigare mot sin mor.

Kanske skulle jag göra något liknande själv för mina föräldrar, men tvärtom: ge dem ett liv tillsammans, ett liv man än idag kan spåra vissa förutsättningar för. Efter att ha varit gifta i tio år och skilda i trettio är de fortfarande varandras stora kärlekar. Men bara kärlek och god vilja räcker inte, som bekant.

Det var med stor fascination jag läste Ingmar Bergmans skildring av sina föräldrars äktenskap, speciellt som boken råkade komma ut under en tid då jag fick veta mycket om skilsmässan mellan mamma och pappa.

Naturligtvis är det intressant att läsa om verkligheten bakom, men också ensidigt. För det är Karin Bergmans verklighet som beskrivs, och den är lika enkel som trist och sorglig: hon är fjättrad vid en man som är henne främmande och motbjudande. Om detta beror på psykisk sjukdom eller hennes egen märkliga symbios med sin mor, som måste ha utövat stor press på det äktenskapliga samlivet, må vara osagt.

Mer fångas jag av tidsmarkörerna. Breven som skrivs, de långa, förtroliga. Omöjligheten att begära skilsmässa. Livet och äktenskapet som genomlevs som på en scen, prästens familjeliv måste vara ett ideal. Ändå finns möjligheten att resa bort under långa tider för att vila upp sig, mormor rycker in och tar hand om barnen månader i sträck.

För att inte tala om barnuppfostran. Äldste sonen Dag beskrivs som ett mycket originellt barn. Penseerna i vår trädgård kallade han för Mors ögon. Men man bekymrar sig också över hans starka vilja.

Idag hade jag honom i garderoben i minst en 1/2 timme och ändå var det nätt och jämnt att han ville lyda mig då han kom ut. (Dag är här 2,5 år.)

Det var lättare nu ge honom stryk än förut, och Dag måste känna att han äfven i alla delar har sin öfverman i mig, och att jag kan klara upp en sådan här situation ensam.

Jag har en stark känsla av att min egen Q är just ett sådant barn vars vilja hade föranlett diverse obehagliga åtgärder hade vi levt för hundra år sedan.

Och nog förstår jag forna tiders uppfostrare. Särskilt väl då Q ger mig en utmanande kolsvart blick när jag för femtielvte gången tillkämpat vänligt ber honom klä på sig, då han sjunker ihop i en lealös hög på golvet utan att släppa mina ögon, för att plötsligt fara upp, avfyra en ljudlig och blöt prutt med munnen, pila in på sitt rum och smälla igen dörren. Han gör mig rosenrasande med enkla medel. Tre år gammal. Var ska detta sluta?

När jag sansat mig inser jag att han förmodligen i detta har utövat egenskaper som kommer att gagna honom väl i livet: intelligens, mod, företagsamhet och just det, stark vilja.

Fantasi har han uppenbarligen också. Efter nära tre veckor insåg vi att Q var svältfödd på jämnårigt umgänge och inviterade en av dagmammekompisarna med föräldrar för att leka och beundra vårt nya hus. Deltagande sade de att det var tråkigt att höra att vi haft inbrott så snart efter inflyttningen. ???? Jo, för Q hade berättat att det kommit tjuvar hem till honom eftersom mamma och pappa glömt låsa dörren och sedan fick de ringa polisen.

Han gör mig fly förbannad oftare än jag vill tänka på. Men jag är inte ett dugg orolig för hur han ska klara sig i livet.

Spridda funderingar om moderskap, uppfostran, semester och annat

Det känns som sista kvällen på semestern. Det är det inte, det är bara torsdag, och först på måndag börjar jag jobba.

Tar jag ut elände i förskott, som jag brukar göra? Kanske.

Men det är inte så illa som det låter, för vid det här laget känner jag mig själv och tillåter mig att vara den jag är. Det är sant att jag i kritiska situationer ofta funderar över det värsta som kan hända, och formulerar hur jag skulle hantera det. Och att jag nu, i en synnerligen vardaglig och okritisk omständighet nära omedvetet börjar tänka på jobbet och en mer ordnad tillvaro redan flera dagar i förväg. Det kan tolkas som att sörja den gryende dagen förut, och det ska man ju inte göra. Å andra sidan kanske man inte heller ska kämpa mot sin läggning?

Semestern är på upphällningen också för att svärmor kommer imorgon. Inte heller det är så illa som det låter, jag tycker mycket om min svärmor trots att vi är mycket olika och trots att olikheterna blir tydligare ju äldre vi blir. Men tre veckor på tre man hand är därmed slut, det går inte att komma ifrån. Förmodligen behöver vi allihop något annat sällskap än varandra.

Inspirerad av annannan läser jag två böcker omlott: Doris Lessings Alfred and Emily och Karin Bergmans brev i urval. Båda väcker tankar om moderskap, dess förbannelse och välsignelse, både det moderskap som blir och det som inte blir.

En mig ständigt närvarande fråga är varför det var så livsviktigt för mig att få barn. Jag begriper det inte själv, fast jag har grubblat. Förmodligen, nej säkert hade jag kunnat åstadkomma ett gott liv även utan barn, men jag var länge övertygad om motsatsen.

Min barnlängtan underminerade en av mina djupaste övertygelser, den att jag i första hand är människa och i andra hand kvinna. Ända sedan jag var liten har jag känt så, och ända sedan jag var liten var pappa mitt identifikationsobjekt och min förtrogne i långt högre grad än mamma. Mina erfarenheter av kvinnlig vänskap har jag beskrivit. När jag vid 21 års ålder träffade O tyckte jag att han var så nära en tvillingsjäl man kunde begära.

Så kom barnlösheten och allt rämnade. En avgrund öppnade sig, inte bara mellan mig och O utan också mellan mig och pappa och alla andra män jag kände. De enda som riktigt förstod var kvinnor, på ett självklart och för mig helt oväntat sätt. Varför är kvinnors barnlängtan så mycket starkare än mäns? Varför ifrågasätts en kvinnas identitet när hon inte blir mamma, när samma sak inte sker för en man?

När man lever med denna starka längtan under många år, när den blir en del av ens liv och ens väsen är det lätt att glömma att det finns andra sanningar. Som denna:

And now there are women, more and more, who decide not to have children, and what a great thing that is.

If you want to imagine a fate far worse than death - yes, that's not going too far, take a woman, without maternal instincts, let's say in the nineteenth century, or in any past century when there was no birth control. She would have to get married, and then have children, because there was nothing else for her. A woman who should never have had children had a brood, and no escape, unless she was tough-minded enough to choose to be a spinster.

I look back at the mothers of my generation and shudder and think, Oh my God, never, never let it happen again...

Det är en sorts kärleksgåva hon ger sina föräldrar, Doris Lessing, det liv hon tycker de skulle ha haft, det liv de kunde ha haft under långt andra förutsättningar. Precis som jag själv har hon lättare att förstå och förlåta sin far hans tillkortakommanden och är obarmhärtigare mot sin mor.

Kanske skulle jag göra något liknande själv för mina föräldrar, men tvärtom: ge dem ett liv tillsammans, ett liv man än idag kan spåra vissa förutsättningar för. Efter att ha varit gifta i tio år och skilda i trettio är de fortfarande varandras stora kärlekar. Men bara kärlek och god vilja räcker inte, som bekant.

Det var med stor fascination jag läste Ingmar Bergmans skildring av sina föräldrars äktenskap, speciellt som boken råkade komma ut under en tid då jag fick veta mycket om skilsmässan mellan mamma och pappa.

Naturligtvis är det intressant att läsa om verkligheten bakom, men också ensidigt. För det är Karin Bergmans verklighet som beskrivs, och den är lika enkel som trist och sorglig: hon är fjättrad vid en man som är henne främmande och motbjudande. Om detta beror på psykisk sjukdom eller hennes egen märkliga symbios med sin mor, som måste ha utövat stor press på det äktenskapliga samlivet, må vara osagt.

Mer fångas jag av tidsmarkörerna. Breven som skrivs, de långa, förtroliga. Omöjligheten att begära skilsmässa. Livet och äktenskapet som genomlevs som på en scen, prästens familjeliv måste vara ett ideal. Ändå finns möjligheten att resa bort under långa tider för att vila upp sig, mormor rycker in och tar hand om barnen månader i sträck.

För att inte tala om barnuppfostran. Äldste sonen Dag beskrivs som ett mycket originellt barn. Penseerna i vår trädgård kallade han för Mors ögon. Men man bekymrar sig också över hans starka vilja.

Idag hade jag honom i garderoben i minst en 1/2 timme och ändå var det nätt och jämnt att han ville lyda mig då han kom ut. (Dag är här 2,5 år.)

Det var lättare nu ge honom stryk än förut, och Dag måste känna att han äfven i alla delar har sin öfverman i mig, och att jag kan klara upp en sådan här situation ensam.

Jag har en stark känsla av att min egen Q är just ett sådant barn vars vilja hade föranlett diverse obehagliga åtgärder hade vi levt för hundra år sedan.

Och nog förstår jag forna tiders uppfostrare. Särskilt väl då Q ger mig en utmanande kolsvart blick när jag för femtielvte gången tillkämpat vänligt ber honom klä på sig, då han sjunker ihop i en lealös hög på golvet utan att släppa mina ögon, för att plötsligt fara upp, avfyra en ljudlig och blöt prutt med munnen, pila in på sitt rum och smälla igen dörren. Han gör mig rosenrasande med enkla medel. Tre år gammal. Var ska detta sluta?

När jag sansat mig inser jag att han förmodligen i detta har utövat egenskaper som kommer att gagna honom väl i livet: intelligens, mod, företagsamhet och just det, stark vilja.

Fantasi har han uppenbarligen också. Efter nära tre veckor insåg vi att Q var svältfödd på jämnårigt umgänge och inviterade en av dagmammekompisarna med föräldrar för att leka och beundra vårt nya hus. Deltagande sade de att det var tråkigt att höra att vi haft inbrott så snart efter inflyttningen. ???? Jo, för Q hade berättat att det kommit tjuvar hem till honom eftersom mamma och pappa glömt låsa dörren och sedan fick de ringa polisen.

Han gör mig fly förbannad oftare än jag vill tänka på. Men jag är inte ett dugg orolig för hur han ska klara sig i livet.

Njuter

Semestern går imorgon in på sin tredje (och sista) vecka. Jag njuter av vitt skilda ting.

Att jobbet äntligen är mig fjärran. Telefonen tiger, jag ger fan i att kolla mejlen. Skönt.

Att efter att ha svurit och svettats hela dagen kunna sitta ute till midnatt i den varma kvällen.

Ätt äta mörkröda jordgubbar med socker och ovispad grädde. Det godaste jag vet.

Att skolka från stugpysslet och åka på utflykt, fika på gårdsbutik och fynda på loppis. Jag köpte en koppartillbringare, O en gammal tving, Q ett snidat trälejon. Alla var nöjda med sina fynd.

Att jag syr igen, för första gången på flera år. Först ett par nya gardiner. Sedan av bara farten en linnetunika som legat halvfärdig i evigheter. Nu kökshanddukar i tyget Persons kryddskåp, passar bra i ett blått 50-talskök. Plötsligt är lusten tillbaka, jag ska nog banne mig ta tag i en gammal idé: att omvandla en fantastisk fotsid sydafrikansk klädnad, inköpt i Kapstaden, till något mer bärbart och smickrande. Sedan kanske jag skulle göra något av det där batiktyget mamma hade med sig hem från Indonesien när det nu var, 2003?

Ljuvligast kanske att titta på Den vita stenen med sömntung Q liggande i knät. Han är på gränsen till att sluta sova middag, med påföljd att han ofta somnar i soffan någon timme före ordinarie läggdags. Men det är semester och må vara hänt.

(Och innan detta inlägg hann publiceras skrämde Q slag på oss genom att vakna vrålande och okontaktbar. Det vill säga, vaken var han ju inte, för det var nattskräck igen. När skriket äntligen tog slut intog han sen middag sittande i mitt knä, insvept i täcket. Nu sover han återigen. Feberfri.)

Njuter

Semestern går imorgon in på sin tredje (och sista) vecka. Jag njuter av vitt skilda ting.

Att jobbet äntligen är mig fjärran. Telefonen tiger, jag ger fan i att kolla mejlen. Skönt.

Att efter att ha svurit och svettats hela dagen kunna sitta ute till midnatt i den varma kvällen.

Ätt äta mörkröda jordgubbar med socker och ovispad grädde. Det godaste jag vet.

Att skolka från stugpysslet och åka på utflykt, fika på gårdsbutik och fynda på loppis. Jag köpte en koppartillbringare, O en gammal tving, Q ett snidat trälejon. Alla var nöjda med sina fynd.

Att jag syr igen, för första gången på flera år. Först ett par nya gardiner. Sedan av bara farten en linnetunika som legat halvfärdig i evigheter. Nu kökshanddukar i tyget Persons kryddskåp, passar bra i ett blått 50-talskök. Plötsligt är lusten tillbaka, jag ska nog banne mig ta tag i en gammal idé: att omvandla en fantastisk fotsid sydafrikansk klädnad, inköpt i Kapstaden, till något mer bärbart och smickrande. Sedan kanske jag skulle göra något av det där batiktyget mamma hade med sig hem från Indonesien när det nu var, 2003?

Ljuvligast kanske att titta på Den vita stenen med sömntung Q liggande i knät. Han är på gränsen till att sluta sova middag, med påföljd att han ofta somnar i soffan någon timme före ordinarie läggdags. Men det är semester och må vara hänt.

(Och innan detta inlägg hann publiceras skrämde Q slag på oss genom att vakna vrålande och okontaktbar. Det vill säga, vaken var han ju inte, för det var nattskräck igen. När skriket äntligen tog slut intog han sen middag sittande i mitt knä, insvept i täcket. Nu sover han återigen. Feberfri.)