Jag läser Katarina Wennstams och Maria Svelands artikel om Lars von Triers film Antichrist och blir fundersam.
Först: jag har inte sett Antichrist, och tänker nog inte heller se den. Kanske har jag därmed diskvalificerat mig för att tycka något i frågan.
Film är ett medium som påverkar mig lite för starkt. Jag saknar skyddsmekanismer, film går rakt in i mitt vidöppna sinne och sätter igång min livliga fantasi bortom all kontroll. Kanske är det några skräckupplevelser i barndomen varav Den långa flykten var den första (mamma trodde att tecknad film alltid är lika med gullig Disney, jag låg andligen under biofåtöljen och skakade av skräck) som har skadat mig för livet. Numera väljer jag bort massor av filmer som jag tror är skrämmande och plågsamma. Att jag därmed också missar stora upplevelser är jag medveten om.
(Som exempel kan jag nämna att jag sov dåligt inatt efter att ha läst artikeln, den omnämnda självstympningen spökade för mig. Förra året läste jag ett referat på Wikipedia - ett skrivet referat alltså - av filmen Barnhemmet. Adopterad liten pojke far illa, hu. Jag sov inte ordentligt på tre nätter. Precis så lättskrämd är jag.)
Jag har sett Breaking the Waves och Dancer in the Dark, och jag tycker inte att de ger uttryck för kvinnohat. Tvärtom tycker jag att von Trier skildrar sina huvudpersoner på ett inkännande och empatiskt sätt, även om han låter dem gå grymma öden till mötes.
(Så gör även Madame Bovary, och inte har Flaubert skyllts för att vara misogyn. Det finns förstås massor av fler exempel. Det är nära nog pinsamt när Sveland och Wennstam hävdar att det beror på kvinnohat att Fröken Julie ännu drar fulla hus. De är ju själva författare, känner de som sådana inte igen en annan, riktigt bra? Kan det inte helt enkelt bero på att pjäsen är bra och temat allmänmänskligt och talar till oss ännu efter hundra år? En spännande iscensättning med Kim Anderzon tyder snarare på det senare.)
Men Antichrist tycks vara våldsammare och mer kontroversiell, jag vet ju som sagt inte, och Sveland och Wennstam anser att det är dags att von Trier konfronteras och tvingas förklara sig. Hatar han kvinnor? Och då framför allt intellektuella kvinnor? Kvinnor med en lust och en sexualitet som inte låter sig betvingas?
Jag tycker inte att det är självklart berättigat eller ens intressant att kräva svar på dessa frågor. Skräcken för kvinnlig sexualitet, skräcken för starka och intelligenta kvinnor har funnits i århundraden och präglar även vår samtid. Först nu diskuteras det. von Trier speglar detta på ett uppenbarligen mycket skickligt sätt. Varför ska han då personligen ställas till svars?
Och till sist. Jag är feminist, banne mig. Ingen kommer någonsin att få mig att säga något annat. Men att kräva att enskilda konstnärer håller tyst om alternativt förklarar något som vi alla lever i och har del i, det gynnar ingen människa. Varken kvinna eller man.
Jag blir ärligt talat förbannad när jag ser och hör sådana här saker! Inte ditt inlägg då alltså, utan just sådant som ditt inlägg handlar om, dvs att personer ser kvinnohat i "allt". Men herregud!!!! Jag förtår bara inte!!!!!!!!
SvaraRaderaAtt skriva om saker böcker pjäser eller annat är väl ett sätt att bearbeta sina tankar, spegla sin samtid, göra reflektioner. Det handlar inte alltd och enbart om att spegla sin egen åsikt. Jag tor det är just detta som gör att jag själv personligen har svårt att kalla mig för just feminist. För det tyvärr finns så många definitioner på detta ord och jag känner mig inte hemma i de flesta "officiella definitionerna" av detta ord. Jag tycker att man måste jobba för kvinnors lika rätt. Men detta gör automatiskt inte alla andra till fiender eller till så att man måste förminska gruppen "alla andra" eller förvrida den till något den inte är.
Jag vill istället för feminist gärna kalla mig humanist. För jag tror på alla människors rätt till lika värde oavsett kön, ras, ålder, nationalitet..... Det handlar inte enbart om kvinnor kontra män. Även om många i just rika välmående västländer gärna vill stirra sig blind på just detta. och därmed brida sanningar till något det inte är.
Usch! Jag blir sååå trött!
Sådan feminism är jag väldigt mycket hellre utan. Den hjälper ingen utan stjälper snarare.
Att konstnärer är provokativa är väl heller inget nytt. Att använda starka känslor och provokation känns som det klassiska greppet inom konsten. Oavsett om det handlar om film, tavlor, foto, installationer eller textil. Det känns så himla fjantigt att jaga upp sig för något sådant. Att börja kasta ord som kvinnohatare omrking sig känns bara FÖR mycket. Ta istället upp känslan och åsikterna till samtal, diskussion och debatt. Men kasta inte direkt skit på de som själva belyser detta oavsett om det handlar om personlig åsikt eller enbart en spegling av tankar, känslor och intryck. Att även ge sig på Fröken Julie dramat gör att jag någonstans måste skratta. Helt ärligt är det t o m svårt att ta sådana personer på allvar....
Nej väx upp vill man säga. Skaffa er ett liv. Ett eget liv!
och försök att ta av er era jädrans genusglasögon åtminstone då och då så ska ni se att världen faktiskt inte är riktigt så svart-vit som ni tror!!!!!!
Som sagt Helga, detta är INTE riktat till dig! jag tycker ditt inläggg var jättebra och jag tycker det belyser något i vår samtid som jag tyvärr har svårt att förstå.
Sedan vill jag till sist inflika att "The Orphanage" som jag tror är filmen du skriver lite om här är en FANTASTISK film! Men visst. Den berör på många vis. Vilket är på både gott och ont såklart.
Kram!!
Ja, sådan feminism kan jag också vara utan.
SvaraRaderaÄr det meningen att man ska ta artikeln på allvar? Jag har förvisso inte sett Antichrist, men en försvarlig omgång andra von Trier.
Konventionellt uppoffrande roller låter han förvisso kvinnorna spela i Breaking the waves och Dancer in the dark. Ondskan i Dogville genomtränger hela byn, men det är klart att man kan läsa in kvinnohat i det faktum att von Trier valt att göra huvudpersonen som i slutändan tar hämnd till en kvinna. I Europa och i min alla tiders favorit Riget kan jag inte se några mönster alls i frågan om kvinnosyn.
Det är tröttsamt att betrakta allt med genusglasögon. Och tveksamt att betrakta dåtiden med samtidens glasögon. I alla fall kan man knappast kräva av dåtiden att den ska ha agerat i enlighet med nutidens politiska korrekthet.
Det häftiga med Strindberg är ju att han är så bra att det genomtränger misogynin. En av nyckelegenskaperna hos stor konst är att man kan tycka om hur bra den är fast man inte tycker om själva konsten.
Själv har jag sett Fröken Julie två gånger, så det är väl liksom kört för mig. Kvinnlig kvinnohatare, vad kan det finnas för framtid för en sådan?
Och precis så där är det för mig också med film. Jag kan inte gå på filmfestival för jag börjar bli psykotisk redan efter två långfilmer i ett sträck.
SvaraRaderaJag har också ett barndomstrauma - när Emil körde Alfred i släden till sjukstugan fick en min förälder gå ut med mig i parken vid sidan om biografen! - men jag tror nog snarare det var ett utslag av att jag var ännu känsligare då än en orsak till att jag är känslig nu.
Men jag har upptäckt att film har en annan märklig effekt på mig, lite paradoxal i sammanhanget. Om jag har det riktigt körigt och stressigt och fullt i skallen så finns det inget som har sådan katarsiseffekt som en riktigt ruggig film. Apocalypse Now gick på svensk TV i april 1996, vet jag som då stressade på mitt första jobb med mitt första riktigt viktiga uppdrag. Där satt jag alldeles ensam i lägenheten i den svenska småstaden och såg denna vidriga film från början till slut, varefter jag reste mig helt befriad från all stress och gick och la mig och sov som jag inte gjort på en vecka.
Grejen är att jag känner mig lite som en svikare som tycker så här, och skriver så här. Samtidigt som jag blir så besviken på Wennstam och Sveland, särskilt Wennstam. Jag har läst hennes böcker, både reportageböckerna och romanerna och verkligen uppskattat dem. Bland mycket annat har jag gillat hennes saklighet och objektivitet. De försvann alldeles här, tycker jag.
SvaraRaderaEgentligen tycker jag nog att verkligheten SKA betraktas genom genusglasögon, eftersom vi alla lever i våra könsroller. Men här gick det för långt. Jag är inte emot att man diskuterar temat i Antichrist, och jag är helt med på att det kan uppfattas som problematiskt och störande. Men därifrån att ge sig på von Trier personligen, det steget tycker jag inte är okej.
Sedan är det ju en intressant fråga hur långt konsten egentligen får gå i sitt tabusprängande. Jag tyckte t ex att Anna Odells påfund att spela psykpatient var fånigt och oförsvarligt och inte blev bättre av hennes "förklaring".
Läskigt nog måste jag nog erkänna att mitt svar på frågan om hur långt konsten får gå, är att det beror på hur bra resultatet blir.
Ja, detta var knappast sakligt och objektivt. Man får känslan av att de två eldat på varandra till dess att de tappade perspektivet.
SvaraRaderaJag tycker också att det är viktigt att ha genusperspektiv. Om von Trier gjorde genomgående misogyn konst som för övrigt var lysande så vore det ju kritikens roll att peka på båda delar.
Det har den ju gjort i decennier redan vad gäller Strindberg, vars kvinnosyn väl var reaktionär redan i hans egen samtid.
Vad gäller min bransch så säger vi oss göra en kostnads-nytto-avvägning (det finns väl kanske ett bättre svenskt ord för cost-benefit analysis?). De flesta av oss skulle finna det förkastligt att göra djur stor skada i forskning om det gjordes av klåpare som inte genererade någon information av nytta. Vi är mer benägna att acceptera det om det är lysande forskning som leder till stora landvinningar. Det är väl inte alldeles orimligt att tänka på liknande sätt i andra områden av tillvaron.
Gör inte tabusprängande gränsöverskridande akter i konsten utförda av klåpare mer skada än nytta? Medan det kanske i slutändan är tvärtom om de utförs mästerligt.
Jag tycker att konst är spännande men svårt. Och jag borde ägna den här energin ¨åt jobbtankar i stället, i synnerhet som jag inte riktigt kommer till någon slutsats alls här.
Jag tycker faktiskt att det ligger en del i vad de skriver, just att von Trier inte problematiserar det faktum att den kvinnliga sexualiteten ses som roten till det onda. Tycker inte heller att August hade en sund kvinnosyn och tycker inte att man kan säga att fröken Julie objektivt är bra, äen om jag vet att man ska tycka det. Har inte heller sett filmen och kan därför inte riktigt ge mig in i debatten.
SvaraRaderaFast vem kan säga att Fröken Julie eller vadsomhelst är objektivt bra? Om tillräckligt många människor under tillräckligt lång tid uppskattar ett konstverk, då är det väl bra? Svårare än så behöver det inte vara.
SvaraRaderaSedan kan det lätt bli komik av det hela också, som när min åldrande farmor bestämt förklarade att hon inte tyckte att Shakespeare höll måttet. Antagligen hade hon somnat i sängen och Kung Lear hade trillat ner i ansiktet på henne. Därav sågningen.
Men frågan är väl ändå berättigad, varför är det ok att uttrycka kvinnohat på det sättet fortfarande?
SvaraRadera