Spridda funderingar om moderskap, uppfostran, semester och annat

Det känns som sista kvällen på semestern. Det är det inte, det är bara torsdag, och först på måndag börjar jag jobba.

Tar jag ut elände i förskott, som jag brukar göra? Kanske.

Men det är inte så illa som det låter, för vid det här laget känner jag mig själv och tillåter mig att vara den jag är. Det är sant att jag i kritiska situationer ofta funderar över det värsta som kan hända, och formulerar hur jag skulle hantera det. Och att jag nu, i en synnerligen vardaglig och okritisk omständighet nära omedvetet börjar tänka på jobbet och en mer ordnad tillvaro redan flera dagar i förväg. Det kan tolkas som att sörja den gryende dagen förut, och det ska man ju inte göra. Å andra sidan kanske man inte heller ska kämpa mot sin läggning?

Semestern är på upphällningen också för att svärmor kommer imorgon. Inte heller det är så illa som det låter, jag tycker mycket om min svärmor trots att vi är mycket olika och trots att olikheterna blir tydligare ju äldre vi blir. Men tre veckor på tre man hand är därmed slut, det går inte att komma ifrån. Förmodligen behöver vi allihop något annat sällskap än varandra.

Inspirerad av annannan läser jag två böcker omlott: Doris Lessings Alfred and Emily och Karin Bergmans brev i urval. Båda väcker tankar om moderskap, dess förbannelse och välsignelse, både det moderskap som blir och det som inte blir.

En mig ständigt närvarande fråga är varför det var så livsviktigt för mig att få barn. Jag begriper det inte själv, fast jag har grubblat. Förmodligen, nej säkert hade jag kunnat åstadkomma ett gott liv även utan barn, men jag var länge övertygad om motsatsen.

Min barnlängtan underminerade en av mina djupaste övertygelser, den att jag i första hand är människa och i andra hand kvinna. Ända sedan jag var liten har jag känt så, och ända sedan jag var liten var pappa mitt identifikationsobjekt och min förtrogne i långt högre grad än mamma. Mina erfarenheter av kvinnlig vänskap har jag beskrivit. När jag vid 21 års ålder träffade O tyckte jag att han var så nära en tvillingsjäl man kunde begära.

Så kom barnlösheten och allt rämnade. En avgrund öppnade sig, inte bara mellan mig och O utan också mellan mig och pappa och alla andra män jag kände. De enda som riktigt förstod var kvinnor, på ett självklart och för mig helt oväntat sätt. Varför är kvinnors barnlängtan så mycket starkare än mäns? Varför ifrågasätts en kvinnas identitet när hon inte blir mamma, när samma sak inte sker för en man?

När man lever med denna starka längtan under många år, när den blir en del av ens liv och ens väsen är det lätt att glömma att det finns andra sanningar. Som denna:

And now there are women, more and more, who decide not to have children, and what a great thing that is.

If you want to imagine a fate far worse than death - yes, that's not going too far, take a woman, without maternal instincts, let's say in the nineteenth century, or in any past century when there was no birth control. She would have to get married, and then have children, because there was nothing else for her. A woman who should never have had children had a brood, and no escape, unless she was tough-minded enough to choose to be a spinster.

I look back at the mothers of my generation and shudder and think, Oh my God, never, never let it happen again...

Det är en sorts kärleksgåva hon ger sina föräldrar, Doris Lessing, det liv hon tycker de skulle ha haft, det liv de kunde ha haft under långt andra förutsättningar. Precis som jag själv har hon lättare att förstå och förlåta sin far hans tillkortakommanden och är obarmhärtigare mot sin mor.

Kanske skulle jag göra något liknande själv för mina föräldrar, men tvärtom: ge dem ett liv tillsammans, ett liv man än idag kan spåra vissa förutsättningar för. Efter att ha varit gifta i tio år och skilda i trettio är de fortfarande varandras stora kärlekar. Men bara kärlek och god vilja räcker inte, som bekant.

Det var med stor fascination jag läste Ingmar Bergmans skildring av sina föräldrars äktenskap, speciellt som boken råkade komma ut under en tid då jag fick veta mycket om skilsmässan mellan mamma och pappa.

Naturligtvis är det intressant att läsa om verkligheten bakom, men också ensidigt. För det är Karin Bergmans verklighet som beskrivs, och den är lika enkel som trist och sorglig: hon är fjättrad vid en man som är henne främmande och motbjudande. Om detta beror på psykisk sjukdom eller hennes egen märkliga symbios med sin mor, som måste ha utövat stor press på det äktenskapliga samlivet, må vara osagt.

Mer fångas jag av tidsmarkörerna. Breven som skrivs, de långa, förtroliga. Omöjligheten att begära skilsmässa. Livet och äktenskapet som genomlevs som på en scen, prästens familjeliv måste vara ett ideal. Ändå finns möjligheten att resa bort under långa tider för att vila upp sig, mormor rycker in och tar hand om barnen månader i sträck.

För att inte tala om barnuppfostran. Äldste sonen Dag beskrivs som ett mycket originellt barn. Penseerna i vår trädgård kallade han för Mors ögon. Men man bekymrar sig också över hans starka vilja.

Idag hade jag honom i garderoben i minst en 1/2 timme och ändå var det nätt och jämnt att han ville lyda mig då han kom ut. (Dag är här 2,5 år.)

Det var lättare nu ge honom stryk än förut, och Dag måste känna att han äfven i alla delar har sin öfverman i mig, och att jag kan klara upp en sådan här situation ensam.

Jag har en stark känsla av att min egen Q är just ett sådant barn vars vilja hade föranlett diverse obehagliga åtgärder hade vi levt för hundra år sedan.

Och nog förstår jag forna tiders uppfostrare. Särskilt väl då Q ger mig en utmanande kolsvart blick när jag för femtielvte gången tillkämpat vänligt ber honom klä på sig, då han sjunker ihop i en lealös hög på golvet utan att släppa mina ögon, för att plötsligt fara upp, avfyra en ljudlig och blöt prutt med munnen, pila in på sitt rum och smälla igen dörren. Han gör mig rosenrasande med enkla medel. Tre år gammal. Var ska detta sluta?

När jag sansat mig inser jag att han förmodligen i detta har utövat egenskaper som kommer att gagna honom väl i livet: intelligens, mod, företagsamhet och just det, stark vilja.

Fantasi har han uppenbarligen också. Efter nära tre veckor insåg vi att Q var svältfödd på jämnårigt umgänge och inviterade en av dagmammekompisarna med föräldrar för att leka och beundra vårt nya hus. Deltagande sade de att det var tråkigt att höra att vi haft inbrott så snart efter inflyttningen. ???? Jo, för Q hade berättat att det kommit tjuvar hem till honom eftersom mamma och pappa glömt låsa dörren och sedan fick de ringa polisen.

Han gör mig fly förbannad oftare än jag vill tänka på. Men jag är inte ett dugg orolig för hur han ska klara sig i livet.