Marcus Birro, en författare som jag gillar, skriver i Aftonbladet om sin egen och andras alkoholism. Jag läser med intresse men blir lite besviken. För jag känner inte riktigt igen mig.
Han beskriver en vardag som inte fungerar utan sprit, ett beroende som har blivit så starkt att hela tillvaron rasar ihop. Den sortens missbruk har jag ingen personlig erfarenhet av.
Det är så här. Flera - alltför många - mig närstående personer har dryckesvanor som jag varken delar eller tycker om. Men är de alkoholister? Det har jag grubblat på i åratal. Säkert är att de saknar en spärr som jag själv har. Den som gör att man slutar innan det blir för mycket. På ett självklart och oreflekterat sätt.
Mina älskade fyllkajor är diametralt olika personligheter och de dricker alla av olika orsaker. För att döva ångest och grubblerier. Som ett utslag av självförakt. Bara för att flyta bort från vardagen en stund. Eller för att det helt enkelt är det roligaste som finns. Men jag vet att de allihopa kan låta bli, om de bara vill. Problemet är att de (oftast) inte vill. De lever välordnade liv, de sköter sina jobb. Ibland trampar de snett. Jag kan inte riktigt lita på dem. Så som jag kan lita på mig själv.
Men är de alkoholister? Eller är det jag som är kontrollerande och rigid? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är trött på att hålla ett vakande öga på nivån i flaskan. På min välutvecklade radar som på bråkdelen av en sekund kan avgöra om någon är för full eller inte. Artikulation och ögonrörelser. Jag tar aldrig fel. Med vid eftertanke - vem är jag att döma vad som är att vara "för full"?
Själv är jag långt ifrån nykterist. Jag vill mycket ogärna vara utan vin på fredag och lördag. För övrigt har jag i tidernas begynnelse gått på Chalmers och är delvis glad att jag inte minns allt som hände där. I efterhand tycker jag att spritkulturen där var ganska förskräcklig, men jädrar vad roligt jag hade, också.
Även den stora världen utanför är lätt marinerad i sprit. Alkohol är en del av vår kultur, som det brukar heta. Jag kollar på en konsert med Amy Winehouse. Hon sluddrar i mellansnacket och svajar betänkligt. Hennes musiker och doakör är alerta och sätter varje taktslag perfekt. Förmodligen för att de är yrkesmusiker som gör sitt jobb, medan hon är Stjärnan. Stjärnglansen förstärks av en lagom spritdunst. Men egentligen - varför accepterar vi det? Varför är det roligt när Björn Gustafsson spelar full i pausen till Melodifestivalen?
Min medicinskt utbildade syster säger att alkohol är det lömskaste berusningsmedlet eftersom det påverkar så många delar av hjärnan på oförutsägbara sätt och att påverkan ändras radikalt med dosen.
Tillbaka till min lilla värld. Sedan länge har jag hittat en nivå som fungerar för mig och har inga problem att hålla mig till den. Frågan är, har jag rätt att kräva samma sak, eller snarare samma nivå, av min omgivning? Och hur ser egentligen definitionen av alkoholism ut? Måste man själv tycka att man har problem för att vara alkoholist?
Helga,
SvaraRaderaNu svarar jag här i stället för i min blogg för jag vill inte elda mer under den debatten.
Du, när jag läste din kommentar så blev jag så glad att jag fick tårar i ögonen. För att du tänkte på vad jag kände, tänkte och tyckte. Precis som det kunde varit och ibland har känts. Du tänkte på MIG och så otroligt klokt som vanligt.
Inga nedtaggade kommentarer tack, bara 100 % Helga. Du är så jävla klok och du vet så väl vad du talar om.
Tack Anna! Det känns bra. Jag ska erkänna att jag inte bara tänkte på dig utan också på hur jag hade känt mig i ditt ställe.
SvaraRaderaVad omtänksamt av dig att svara! Nu sover jag gott. Hoppas att du gör detsamma. Imorgon är en ny dag.
Om alkoholismen då. Alla trampar snett ibland, nyktra eller ej och jag tycker att man ska bedöma människors handlingar lika oavsett om någon har druckit eller inte. Jag anser att man bör vara väldigt försiktig med att diagnosticera andra eller döma andra utifrån sin egen mall. Har någon trampat snett på riktigt så bedöm felsteget. Hur menar du att du inte kan lita på dem? Och vad menar du med "för full"? Visst finns det människor som är alkoholister utan att erkänna det ens för sig själva, men jag tror att det är lättare att för dessa påvisa vad de har gjort under påverkan av alkohol och få dem att inse att de har gått över gränsen (om man nu verkligen tycker det, inte bara för att man tycker att de har varit "för fulla" eller pinsamma, för det är en helt egen bedömning som är väldigt godtycklig och absolut att bedöma andra på ett sätt som jag tycker är för kontrollerande och till och med osympatiskt) och även varför. På det sättet kanske man kan ge personen en egen insikt om att den har problem med alkohol. Men sen kan jag ju av egen erfarenhet säga att det inte är lika lätt för alla att hitta en nivå som fungerar och hålla sig till den. Var glad att du kan det, men definiera inte dem som inte har den turen som alkoholister.
SvaraRaderaJag har levt nära personer som har och har haft problem med alkoholintaget. Vissa av dem skulle jag kalla för alkoholister helt klart. Andra kanske mer att de lever i en "riskzon" där det tyvärr är hög risk för att de skulle "trilla dit ordentligt" på spriten.
SvaraRaderaI mina ögon har man defintivt problem om man "alltid är den som blir fullast och om man i stort sett aldrig kan tacka nej till alkohol". Detta innebär inte att man är alkoholist, men man lever farligt nära gränsen då.
Att vara alkoholist definierar jag som att man själv inte kan kontrollera sitt alkoholintag. Och att detta ofta får konsekvenser. Både för en själv och andra.
Man kan alltså, i mina ögon, inte säga att en elkoholist är någon som ständigt är full, eller som missköter jobbet. Nej det finns betydligt subtilare saker än det.
Tyvärr är det oerhört svårt för personer som har problem med alkoholen att försöka ändra sin livsstil. Jag tror mycket därför att alkoholen (som du skriver) i vår kultur har en såpass stor "social betydelse". Det är svårt att "bara tacka nej" till alkohol på en fest, eller säg enbart en middag med närmsta vännerna. Iallafall om mn inte har en sk "giltig anledning" som att man kör bil, är gravid eller äter någon medicin som man inte får äta med alkohol. Men att bara säga "nej tack jag tror jag struntar i vinet idag" är inte okej helt enkelt. Då ska det frågas om varför. Och sedan ska det ofta trugas.
Tyvärr måste jag säga att det känns som om folk i allmänhet inte respekterar att alla inte alltid vill dricka alkohol.
Jag älskar vin, och tar gärna någon drink också. Öl är supergott särksilt på sommaren. Jag ahr t o m smuttat lite vin nu under min graviditet, vilket i mångas ögon är värsta synden. MEN med de erfarenheter jag har av personliga tragedier i min närhet skulle jag aldrig få för mig att truga eller på något vis trycka på för att någon som tackar nej till ett glas, ändå ska dricka. Man måste kunna respektera ett nej likaväl som ett ja.
På din fråga OM man kan vara alkoholist utan att man själv "vet om det" så svarar jag JA! Eftersom förnekelse är en av de största bovarna (och även symptomen) på just alkoholism. Det tar ofta lång tid för en alkoholist att inseoch erkänna för sig själv ATT man itne har 100% kontroll över sitt alkoholintag.
Beträffande dina vänner är det svårt att säga något eftersom jag inte känner dem.
Har du någonsin pratat med dem om hur du känner inför deras drickande? Ofta kan man få en bättre känsla för hur pass bra kontroll en person har om man berättar att man känner oro eller obehag. Men så starkt kanske du ändå inte känner??
Alkolist är man i mitt tycke när man inte vill tacka nej till mer i glaset, för att det enligt dem inte finns nån som helst anledning att avstå.
SvaraRaderaAtt människor blir osäkra runtikring dem ser de inte, de anar det inte ens.
Att andra blir rädda för att det inte längre går att förutsäga vad de kommer att hitta på härnäst. Att andra inte längre litar på deras omdöme, att de inte får passa ens barn mm, att det finns outtalade regler om när man inte bör vara hos dessa människor.
Oftast vet inte dessa människor om hur deras dryckesglädje påverkar dem, vad de blir utan, för i ruset ser de det inte och mellan ruset vill man ha det bra ihop.
Jag håller koll på släktingar och känner mig obehaglig till mods när jag ser varthän det barkar. Inte för att det blir pinsamt - det gör mig inget, men obehaget slår till, oftast utan fog, för att jag som barn upplevde andra släktingar som blev till helt andra personer, olika sig, elaka och vulgära.
Jag kan verkligen njuta av gott vin eller bli pigg av en snaps men alkoholen gör mig inte lycklig såsom den gör min vän. Där är en kemisk reaktion som slår allt. Aldrig är han så glad som när han dricker. Det finns alltid en anledning att ställa till med fest, att fira. Och jag undrar hur det kommer att gå. Min fina vän.
/Stella
Svårt ämne som berör så många i vårt land inte minst de oskyldiga barnen som råkade födas fel. Alkoholism för mig är när mängden eller vanan tar över hand.
SvaraRaderafd grannen på ön
Intressant som alltid att läsa dina kommentarer.
SvaraRaderaJag var nog otydlig. Jag har inget behov av att sätta etiketten alkoholist på någon av mina närstående. Det är snarare så att jag själv har hoppat till när andra har kallat dem alkoholister utan att känna dem, men efter att ha hört skildringar av hur de har betett sig.
En sak som kom bort i mitt inlägg var att jag tycker att det är synd att diskussionen oftast stannar vid dem som har stora problem, som de i Birros artikelserie. Man kan ställa till med ganska mycket elände för dem som älskar en långt innan man har blivit så allvarligt beroende. Jag skulle vilja se en mer nyanserad debatt, som inte var så kategorisk. Precis som Saltistjejen skriver är gränsen mellan alkoholist och icke ganska subtil. Att kunna kontrollera sitt drickande, att inte kunna det, att kunna det ibland. Att kunna skärpa sig och vara avhållsam när någon säger till. Men att behöva den där tillsägelsen, för annars vet man inte vad som händer.
Att jag inte kan lita på dem, ja det är helt enkelt det jag menar. När det är fest och serveras alkohol så vet jag på förhand att vissa personer INTE kommer att bli så packade att det är obehagligt och tröttsamt för omgivningen, m a o de håller sig till ungefär samma berusningsnivå som alla andra (och den nivån är självklart olika beroende på om det är tjejfest eller dopkaffe). Medan det då finns andra personer som man inte kan vara lika säker på.
Döhh. Era kommentarer ska det såklart stå.
SvaraRaderajag hittade precis till din sida, och det här är det första inlägget jag läser hos dig. konstigt då att läsa ett inlägg som jag själv skulle ha kunna ha skrivit. mina tankar och funderingar fast närskrivna i ord. jag bokmärkar dig och läser vidare tror jag bestämt:)
SvaraRaderanerskrivna, såklart
SvaraRaderaJag har själv levt nära en alkoholist i tolv år, så jag vet. En a. är man om man inte kan TÄNKA SIG att vara utan alkohol på helgerna, eller att fira en jul, ett nyår eller andra stora helger utan alkohol.
SvaraRaderaEn a. använder någon form av alkohol vid alla tillfällen som ges - då man är ledsen, har tråkigt, är glad, måste fira att något har gått bra, måste trösta sig när något har gått dåligt etc.
En a. tycker att alla som inte dricker alkohol är ointressanta, trista eller allmänt besvärliga. Han/hon kan t.ex. aldrig tänka sig att gå bort en kväll och avstå från alkohol för att köra hem på kvällen.
En a. behöver en dag att varva ner efter en fest - gärna med några starköl eller drinkar.
Tyvärr måste det för det mesta gå alldeles för långt innan någon vågar påpeka att någon möjligtvis missbrukar alkohol. En a. lyssnar definitivt inte på någon i sin närhet utan det ska i så fall vara någon utomstående, helst på jobbet, som är uppmärksam, som kan ha någon inverkan.
Det som jag upplevde som värst med min a. var att personligheten förändrades så kapitalt under åren. Det var katastrof om det inte fanns alkohol hemma till helgen - och humörsvängningarna var legio. Dessutom hörde lögner om de mest obetydliga saker till vanligheten.
Om den här kommentaren kan hjälpa dig i någon riktning är jag glad. Sedan 32 år tillbaka lever jag i ett äktenskap där alkoholen har en mycket liten betydelse och där vi lever tryggt och lyckligt med varandra och ett glas vin någon gång i månaden. Därför vet jag att livet fungerar alldeles utmärkt utan alkohol.
Min definition på en alkoholist är en person som dricker så det får negativa konsekvenser, oavsett om det är en gång per år eller varje dag.
SvaraRaderaDricker du så du får blackout varje gång, hamnar i fyllecell, är otrogen osv, så har du alkoholproblem. Du kan inte sluta i tid. Det kan vara sällan, eller ofta.
Jag har dessutom en svärfar som är en "klassisk" alkoholist, dvs har supit bort både hus, jobb, hälsa och familj. Han dricker både ofta och mycket.
Min poäng är alltså att alkoholism inte har så mycket med frekvensen att göra som konsekvensen.
/helena