Mamma var alltså här förrförra helgen. Mamma-mormor. Eller mo-mo, som Q säger.
När jag mådde som sämst över barnlösheten var mamma en av de största orsakerna till det. Hemskt men sant, och hon skulle bli mycket ledsen om hon visste detta. Fast innerst inne tror jag hon anar, eller rentav vet att det var så. Hennes självbild som mamma är kluven och komplicerad. Utan att leka Freud alltför mycket tror jag mig kunna spåra en hel del till hennes barndom.
Mamma hade det svårt med sin mamma, min mormor. Hon har berättat att hon under tonåren tidvis avskydde sin mamma och önskade att hon skulle dö. Jag minns min mormor mycket väl och vet att hon var en djupt olycklig och därmed också besvärlig person. Hon var mästarinna på dubbla budskap och att ge dåligt samvete. Jag hade inte velat vara enda dotter till henne, men att vara dotterdotter gick ganska bra.
Dessutom låg mamma mycket på sjukhus när hon var litet barn, och detta under långa tider. Saker hon har berättat både om sin egen och min tidiga barndom tillsammans med det jag har läst om anknytning, har fått mig att fundera på om hon inte hade anknytningsproblem liknande dem som adopterade barn kan ha.
Men morfar fanns också, och han var en för sin generation mycket kärleksfull och närvarande pappa. Och så fanns mammas mormor, min mormorsmor. Hon var solen i mammas liv, den yttersta symbolen för trygghet och oreserverad kärlek.
Nu när Q finns och mamma har blivit mormor syns det så klart. Det är svårt att vara mamma, särskilt när ingen har visat en hur man gör. Det blir inte lättare när barnen blir vuxna och är olyckliga. Men konsten att vara mormor kunde hon från början. Det är fel att tala om en roll, för hon spelar inte, hon ÄR mormor med liv och lust och glädje. Från det hon stiger in genom dörren är hon helt och hållet fokuserad på Q.
Även hennes sätt att vara mamma till mig har ändrats. I många andra frågor kan hon vara mer än lovligt beskäftig och lägga näsan i blöt lite nu och då. Men aldrig i det som gäller Q. Jag sa det till henne en gång, att det är så skönt att hon aldrig kritiserar det vi gör med Q. Från andra håll har vi hört synpunkter på att han borde lära sig att sova i egen säng och att han inte borde få kladda så mycket med maten. Hon svarade häpet att hon tycker att ALLT vi gör med Q är FANTASTISKT.
Jag har en upplevelse av att hon ser Q, hela han, som den han är. Hon påpekar saker för mig som jag inte har lagt märke till. Att han är duktig på att leka för sig själv. Att han är koncentrerad. Att han har humor.
Jag hade sett de här sakerna själv, men hon hjälper mig.
"En sådan underbar unge!" utbrast hon efter fem minuters samvaro dagen efter att vi kommit hem från Seoul. Och på den vägen är det.
Du skrev: När jag mådde som sämst över barnlösheten var mamma en av de största orsakerna till det.
SvaraRaderaEftersom jag inte själv heller har ett helt okomplicerat förhållande till min mamma skulle jag vara nyfiken att höra litet mer om detta. Vad var det som fick dej att känna det så?
Min mamma annonserade bla att hon var alldeles för ung för att bli mormor. Då var vi mitt uppe i barnlöshetsbehandlingarna...
Det är konstigt för vårt förhållande har blivit mycket mer jobbigt efter att hon blivit mormor. Kanske därför att hon på nåt sett inte längre är så intresserad av att vara mamma som att vara mormor... Jag kände i ett skede att hon inte alls längre orkade vara intresserad av sånt som rörde mej, bara barnbarnen. Kanske jag blev litet svartsjuk(för att plocka fram kökspsykologin...)
Men man har ju vant sej...
Lilleskutt
Jätteintressant inlägg Helga! Och som vanligt välskrivet.
SvaraRaderaJag tror att det på många vis är så att det är "enklare" att vara mor- och farförälder än förälder. Man slipper det tyngsta ansvaret. Man slipper oroa sig sådär mycket för alla vardagliga saker hela tiden. Man får sova på nätterna. Man behöver inte försöka få ihop familj och karriär. Man är kanske mindre "kluven".
Man kan liksom bara njuta!
Tycker det låter underbart att din mamma är en sådan fantastisk mormor till Q!!!!!
Sedan måste det ju vara otroligt skönt att du känner att hon inte "lägger sig i" hur ni är mot Q. För det tror jag skulle vara otroligt jobbigt.
Undrar hur min egen mamma kommer bli som mormor. Vi har ett ganska komplicerat förhållande till varandra. Det är ngt som uppstått i vuxen ålder faktsikt. Många saker i livet har såklart påverkat oss båda och nu måste jag säga att jag älskar henne enormt, men ibland kan jag tycka att hon är min värsta fiende också. Klurigt det där.
Fint skrivet. Går det att ha ett normalt förhållande till sin mamma?!
SvaraRaderaJag läser och ler och känner igen min egen mammas mormorande.
SvaraRaderaTack för lite solsken i hjärtat såhär på en torsdagsmorgon!
Jag har samma erfarenhet som du, men det gäller min pappa.
SvaraRaderaJag skulle aldrig låta den människa som är min pappa passa mitt barn. Men den person som är min sons morfar kommer jag nog låta försöka. Jag tror inte att han kommer göra det han gjorde mot sina döttrar mot sitt barnbarn.
Kan inte låta bli att kommentera en liten bisats. Jag har aldrig fattat varför andra människor har problem med att barnen sover i ens säng? Det är ju inte de som ligger trångt.
SvaraRaderaDet absolut värsta jag hört berättas i den vägen var av en nu 60+ tant som har två söner.
Hon berättade att när den minsta var nyfödd så brukade storebror, då sju år, släpa sin madrass till utanför deras sovrumsdörr på natten, så de snubblade på honom när de kom ut på morgonen.
Fatta, där fick den stackars sjuåringen inte komma in i sovrummet där de tre övriga familjemedlemmarna sov, utan han fick sova i hallen utanför när han kände sig ensam.
I det ögonblicket jag hörde detta bestämde jag att mina barn ALLTID ska vara välkomna in till mitt sovrum!
Här kommer ett första inlägg från ett Harcore fan! Du skriver helt underbart, känner igen mig i det mesta du skriver, framför allt det här med mamma/mormor.
SvaraRaderaSluta aldrig blogga! Om du skulle göra det, måste du meddela i god tid så jag har någon månad på mig att smälta det! ;o)
Kram en a-mamma
Min mamma-som-blir-mormor-sorg ser annorlunda ut. Men det har naturliga orsaker och är inte komplicerat på det sättet.
SvaraRaderaI min släkt har det nämligen av någon anledning blivit så att vi gifter oss och får barn sent, och det gjorde att mina föräldrar redan var en bra bit över 70 när de blev morföräldrar.
På grund av deras ålder har det varit helt omöjligt att ha dem som barnvakter. De har inte ens i praktiken orkat med besök av stojande småbarn så långa stunder i sträck - fast det går lite bättre nu när barnen har blivit lite större.
Detta gör att vi inte ses så ofta, eftersom vi har så stort geografiskt avstånd emellan oss att barnen och jag måste sova över när vi hälsar på dem (de bor dessutom bara i en liten 2:a nuförtiden).
Det har länge varit tänkt nu att de ska komma och hälsa på oss, bo på hotell här i min stad och umgås några timmar på dagen, men min pappa har tyvärr haft hälsoproblem av en sådan art att hans läkare rekommenderat att han inte reser för långt bort ifrån honom respektive sjukhuset... (De är alltså över 80 nu.)
Så man får nöja sig med att ringa så att barnen får prata med sin mormor och morfar i telefon, och att jag skickar många foton på barnbarnen - vilket särskilt min mamma blir själaglad åt att få! - och att även barnen får skriva brev och rita teckningar till mormor och morfar...
Det är en lite sorglig situation, det med. Jag skulle absolut inte vilja att mina barn fick barn i tonåren ( *ryser* ), men de får gärna bryta släktmönstret LITE och skaffa barn när de är runt 30 i stället för uppåt 40! :)
Härligt med era kommentarer! Jag lovar att jag ska berätta lite mer om problemen med mamma under barnlöshetstiden.
SvaraRaderaOch så det där med att sova i egen säng - värt ett eget inlägg!
I'll be back..
Ja, jag tror att många döttrar kan ha ett komplicerat föhållande tll sin mor, mödrar som fick barn under en tid då allt sopades unde mattan och man teg. Även mitt förhållande med min mor blev bättre sen jag fick barn. Framför allt insåg jag hur mycket hon faktiskt älskade mig trots att hon aldrig sa det med ord. En del av mig läkte på nån månad.
SvaraRaderaOch det där med att sova i egen säng - ojoj vad det finns åsikter. :-)
Diana
Kanske är det också skönt för henne att se att ni kan göra så "rätt" med ert barn och det är nog skönt att se när man själv tyckt att det varit svårt att vara förälder. Det måste vara underbart att få en till chans att vara omhändertagande och kärleksfull som morförälder istället för förälder. Och all heder åt dig som ser henne och gläds åt att det.
SvaraRadera