Hör på radion och läser i tidningen att regeringen beslutat stoppa framtida adoptioner från Vietnam. Adoptionscentrum protesterar. I den här frågan har jag större förtroende för AC än för regeringen.
Känslorna tar över: såklart måste man reagera när man misstänker att adoptioner inte går rätt till. Min goda glada ljuvliga pojke, hjärtat krymper ihop vid tanken på att det finaste och rättaste i mitt liv, att jag fick Q, skulle kunna vara besolkat på något sätt. Det vore en mardröm, en av de värsta tänkbara. Den grundläggande förutsättningen för att få adoptera är ju att barnet är övergivet. Om så inte är fallet rasar allt.
Men förnuftets röst säger att i Korea är det ordning och reda. Så för egen del är vi inte oroliga. Jag tror inte att svenska föräldrar till Vietnamadopterade barn har anledning att oroa sig heller. Det är inte den svenska förmedlingen av barn som har ifrågasatts. Förmodligen är regeringens beslut grundat mer på känsla än förnuft.
Hela historien gör mig så ledsen. Tårarna steg mig i ögonen när socialminister Hägglund igår fick frågan vad han ville säga till de barnlängtare som nu inte får några barn. Vad finns det att säga? Han lyckades heller inget vidare. Jag undrar om han tänker att de borde be till Gud.
Jag tycker så synd om dem. De 300 sökande som står på AC:s väntelista för att få adoptera från Vietnam. Nu måste de vända sig någon annanstans, många - till exempel de ensamstående - har inget alternativ. De barn i Vietnam som saknar föräldrar eller anhöriga, som nu kanske får vänta längre på att få nya föräldrar. Som kanske hamnar hos mindre nogräknade organisationer. De adoptivföräldrar som fått och får sina barn på falska premisser. Kanske är de överlyckliga, kanske struntar de i att deras högsta lycka bygger på en lögn. Jag ömkar dem ändå. De biologiska föräldrar som luras att överge sina barn, vare sig det är någorlunda frivilligt mot ekonomisk kompensation eller helt ofrivilligt.
Och så barnen förstås. Att svikas så totalt av alla.
Det finns bara förlorare i detta.
2008-10-23
Bara förlorare
Hör på radion och läser i tidningen att regeringen beslutat stoppa framtida adoptioner från Vietnam. Adoptionscentrum protesterar. I den här frågan har jag större förtroende för AC än för regeringen.
Känslorna tar över: såklart måste man reagera när man misstänker att adoptioner inte går rätt till. Min goda glada ljuvliga pojke, hjärtat krymper ihop vid tanken på att det finaste och rättaste i mitt liv, att jag fick Q, skulle kunna vara besolkat på något sätt. Det vore en mardröm, en av de värsta tänkbara. Den grundläggande förutsättningen för att få adoptera är ju att barnet är övergivet. Om så inte är fallet rasar allt.
Men förnuftets röst säger att i Korea är det ordning och reda. Så för egen del är vi inte oroliga. Jag tror inte att svenska föräldrar till Vietnamadopterade barn har anledning att oroa sig heller. Det är inte den svenska förmedlingen av barn som har ifrågasatts. Förmodligen är regeringens beslut grundat mer på känsla än förnuft.
Hela historien gör mig så ledsen. Tårarna steg mig i ögonen när socialminister Hägglund igår fick frågan vad han ville säga till de barnlängtare som nu inte får några barn. Vad finns det att säga? Han lyckades heller inget vidare. Jag undrar om han tänker att de borde be till Gud.
Jag tycker så synd om dem. De 300 sökande som står på AC:s väntelista för att få adoptera från Vietnam. Nu måste de vända sig någon annanstans, många - till exempel de ensamstående - har inget alternativ. De barn i Vietnam som saknar föräldrar eller anhöriga, som nu kanske får vänta längre på att få nya föräldrar. Som kanske hamnar hos mindre nogräknade organisationer. De adoptivföräldrar som fått och får sina barn på falska premisser. Kanske är de överlyckliga, kanske struntar de i att deras högsta lycka bygger på en lögn. Jag ömkar dem ändå. De biologiska föräldrar som luras att överge sina barn, vare sig det är någorlunda frivilligt mot ekonomisk kompensation eller helt ofrivilligt.
Och så barnen förstås. Att svikas så totalt av alla.
Det finns bara förlorare i detta.
Känslorna tar över: såklart måste man reagera när man misstänker att adoptioner inte går rätt till. Min goda glada ljuvliga pojke, hjärtat krymper ihop vid tanken på att det finaste och rättaste i mitt liv, att jag fick Q, skulle kunna vara besolkat på något sätt. Det vore en mardröm, en av de värsta tänkbara. Den grundläggande förutsättningen för att få adoptera är ju att barnet är övergivet. Om så inte är fallet rasar allt.
Men förnuftets röst säger att i Korea är det ordning och reda. Så för egen del är vi inte oroliga. Jag tror inte att svenska föräldrar till Vietnamadopterade barn har anledning att oroa sig heller. Det är inte den svenska förmedlingen av barn som har ifrågasatts. Förmodligen är regeringens beslut grundat mer på känsla än förnuft.
Hela historien gör mig så ledsen. Tårarna steg mig i ögonen när socialminister Hägglund igår fick frågan vad han ville säga till de barnlängtare som nu inte får några barn. Vad finns det att säga? Han lyckades heller inget vidare. Jag undrar om han tänker att de borde be till Gud.
Jag tycker så synd om dem. De 300 sökande som står på AC:s väntelista för att få adoptera från Vietnam. Nu måste de vända sig någon annanstans, många - till exempel de ensamstående - har inget alternativ. De barn i Vietnam som saknar föräldrar eller anhöriga, som nu kanske får vänta längre på att få nya föräldrar. Som kanske hamnar hos mindre nogräknade organisationer. De adoptivföräldrar som fått och får sina barn på falska premisser. Kanske är de överlyckliga, kanske struntar de i att deras högsta lycka bygger på en lögn. Jag ömkar dem ändå. De biologiska föräldrar som luras att överge sina barn, vare sig det är någorlunda frivilligt mot ekonomisk kompensation eller helt ofrivilligt.
Och så barnen förstås. Att svikas så totalt av alla.
Det finns bara förlorare i detta.
2008-10-21
Ny relation och ny era
Milstolparna står som spön i backen idag. Efter ytterligare en tokstressig dag på jobbet (nu får det verkligen ta och lugna ner sig snart) gick jag och klippte mig hos en frisör som jag fått mig rekommenderad. Och vad kan jag säga mer än - I think this is the beginning of a beautiful friendship. Han förstod precis vad jag menade med allt. Färgen för svart - absolut. Och varför i all världen plattade hon ditt hår, du som har så fina lockar.
Jo jag har ju det numera, konstigt nog. Jag som var spikrak förr. Hormoner har mycket med saken att göra, har du fått barn nyligen, frågade frisören intresserat. Ja, jo fast inte, jag förklarade med några ord. Nä, men då kanske du gjorde något för att få barn? Det kunde jag inte neka till. Vi skrattade båda när jag konstaterade att det var ju kul att IVF-försöken gav åtminstone något bestående resultat.
Vi var rörande överens om att jobba med de förutsättningar som finns, inte mot dem, och jag fick stöd i mitt beslut att spara till längre hår och till och med förståelse för min aversion mot hårspray.
Så nu är jag nyklippt med betydligt snyggare form, och vad mera är - det finns en plan för framtiden. Det känns mycket bra.
Hemma väntade herrarna med middag. När denna avnjutits och det började bli dags för pyjamas förklarade Q att han ville sova i sin egen säng inatt. När vi hämtat oss från den första häpnaden bäddade vi snabbt med de fina barnlakan vi förtänksamt köpt och körde den vanliga ritualen med saga, välling, tandborste. Sedan tog Q apan Lasse, lokatten och mitt nattlinne i famnen, pussade pappa och tågade in i sitt rum. Jag fick sitta på sängkanten och beordrades sjunga Blommig falukorv och Krokodilen i bilen. Sedan läste jag Rena vita lakan av Hellsing och "skogen" alias Vallarelåt av Fröding. Och sedan sov Q.
Min lille pojke sover i egen säng i eget rum. Av egen vilja. Så otroligt märkligt, vemodigt, vardagligt och naturligt på samma gång.
Jo jag har ju det numera, konstigt nog. Jag som var spikrak förr. Hormoner har mycket med saken att göra, har du fått barn nyligen, frågade frisören intresserat. Ja, jo fast inte, jag förklarade med några ord. Nä, men då kanske du gjorde något för att få barn? Det kunde jag inte neka till. Vi skrattade båda när jag konstaterade att det var ju kul att IVF-försöken gav åtminstone något bestående resultat.
Vi var rörande överens om att jobba med de förutsättningar som finns, inte mot dem, och jag fick stöd i mitt beslut att spara till längre hår och till och med förståelse för min aversion mot hårspray.
Så nu är jag nyklippt med betydligt snyggare form, och vad mera är - det finns en plan för framtiden. Det känns mycket bra.
Hemma väntade herrarna med middag. När denna avnjutits och det började bli dags för pyjamas förklarade Q att han ville sova i sin egen säng inatt. När vi hämtat oss från den första häpnaden bäddade vi snabbt med de fina barnlakan vi förtänksamt köpt och körde den vanliga ritualen med saga, välling, tandborste. Sedan tog Q apan Lasse, lokatten och mitt nattlinne i famnen, pussade pappa och tågade in i sitt rum. Jag fick sitta på sängkanten och beordrades sjunga Blommig falukorv och Krokodilen i bilen. Sedan läste jag Rena vita lakan av Hellsing och "skogen" alias Vallarelåt av Fröding. Och sedan sov Q.
Min lille pojke sover i egen säng i eget rum. Av egen vilja. Så otroligt märkligt, vemodigt, vardagligt och naturligt på samma gång.
Ny relation och ny era
Milstolparna står som spön i backen idag. Efter ytterligare en tokstressig dag på jobbet (nu får det verkligen ta och lugna ner sig snart) gick jag och klippte mig hos en frisör som jag fått mig rekommenderad. Och vad kan jag säga mer än - I think this is the beginning of a beautiful friendship. Han förstod precis vad jag menade med allt. Färgen för svart - absolut. Och varför i all världen plattade hon ditt hår, du som har så fina lockar.
Jo jag har ju det numera, konstigt nog. Jag som var spikrak förr. Hormoner har mycket med saken att göra, har du fått barn nyligen, frågade frisören intresserat. Ja, jo fast inte, jag förklarade med några ord. Nä, men då kanske du gjorde något för att få barn? Det kunde jag inte neka till. Vi skrattade båda när jag konstaterade att det var ju kul att IVF-försöken gav åtminstone något bestående resultat.
Vi var rörande överens om att jobba med de förutsättningar som finns, inte mot dem, och jag fick stöd i mitt beslut att spara till längre hår och till och med förståelse för min aversion mot hårspray.
Så nu är jag nyklippt med betydligt snyggare form, och vad mera är - det finns en plan för framtiden. Det känns mycket bra.
Hemma väntade herrarna med middag. När denna avnjutits och det började bli dags för pyjamas förklarade Q att han ville sova i sin egen säng inatt. När vi hämtat oss från den första häpnaden bäddade vi snabbt med de fina barnlakan vi förtänksamt köpt och körde den vanliga ritualen med saga, välling, tandborste. Sedan tog Q apan Lasse, lokatten och mitt nattlinne i famnen, pussade pappa och tågade in i sitt rum. Jag fick sitta på sängkanten och beordrades sjunga Blommig falukorv och Krokodilen i bilen. Sedan läste jag Rena vita lakan av Hellsing och "skogen" alias Vallarelåt av Fröding. Och sedan sov Q.
Min lille pojke sover i egen säng i eget rum. Av egen vilja. Så otroligt märkligt, vemodigt, vardagligt och naturligt på samma gång.
Jo jag har ju det numera, konstigt nog. Jag som var spikrak förr. Hormoner har mycket med saken att göra, har du fått barn nyligen, frågade frisören intresserat. Ja, jo fast inte, jag förklarade med några ord. Nä, men då kanske du gjorde något för att få barn? Det kunde jag inte neka till. Vi skrattade båda när jag konstaterade att det var ju kul att IVF-försöken gav åtminstone något bestående resultat.
Vi var rörande överens om att jobba med de förutsättningar som finns, inte mot dem, och jag fick stöd i mitt beslut att spara till längre hår och till och med förståelse för min aversion mot hårspray.
Så nu är jag nyklippt med betydligt snyggare form, och vad mera är - det finns en plan för framtiden. Det känns mycket bra.
Hemma väntade herrarna med middag. När denna avnjutits och det började bli dags för pyjamas förklarade Q att han ville sova i sin egen säng inatt. När vi hämtat oss från den första häpnaden bäddade vi snabbt med de fina barnlakan vi förtänksamt köpt och körde den vanliga ritualen med saga, välling, tandborste. Sedan tog Q apan Lasse, lokatten och mitt nattlinne i famnen, pussade pappa och tågade in i sitt rum. Jag fick sitta på sängkanten och beordrades sjunga Blommig falukorv och Krokodilen i bilen. Sedan läste jag Rena vita lakan av Hellsing och "skogen" alias Vallarelåt av Fröding. Och sedan sov Q.
Min lille pojke sover i egen säng i eget rum. Av egen vilja. Så otroligt märkligt, vemodigt, vardagligt och naturligt på samma gång.
2008-10-18
Spridda funderingar
1
Q-mormor är här över helgen. Hon tyckte att Q:s Tom&Jerry-jacka som han fått i present av sin koreanska fostermamma började se urvuxen ut, så hon packade ner stora plånboken och så åkte vi till Polarn o. Pyret. Där hittade vi en fin fleecejacka som såg lite stor ut på galgen men såg väldigt fin ut på Q. Lite långa ärmar, det erkännes men på det hela taget en välsittande jacka. I storlek 104. Och Polarn har inte precis små storlekar.
Jisses. Min lilla pojke, vart tog han vägen. Plötsligt fattar jag alla floskler som vuxna strödde omkring sig. Vad fort det går. Vad du har vuxit!
2
Vi köpte också kalsonger, riktiga sådana. Jag har en vag plan om att försöka locka Q att överge blöjan för att kunna använda likadana underbyxor (jo det heter så i vår familj) som pappa. Han är drygt två och ett halvt och visar ett ganska ljumt intresse för pottan. Han vet vad som görs där och ibland har han gjort det också, men på frågan om han vill sitta där svarar han oftast nej. Och vi tjatar inte. Tips eller tankar, någon?
3
Idag kom Q pilande med boken Hjärtat mitt och ville höra. Jag läste förstås. Boken är jättefin, men inte särskilt konkret. På första sidan är det en bild på en bebis som växer i sin mammas mage. "Var är mamman, då?", undrade Q berättigat, och jag vet inte riktigt om han lät sig nöja med mitt svar att mamman är runt omkring bebisen. Graviditet är fasen så abstrakt och krångligt att förklara. För att inte tala om oönskad sådan. Hur sjutton ska jag börja prata om Q:s biologiska mamma? För det vill jag göra, på ett otvunget och självklart sätt. Hon är viktig. Men jag har ingen bild på henne, bara ett namn som jag inte ens vet hur jag ska uttala.
När jag tänker på detta saknar jag än en gång diskussionsforumet adoptera.nu. Jag hade velat veta vad mina kloka okända vänner Nelly, soba, Kaj, EJE, Yvonne och allt vad de hette tänkte om saken. Nu kan jag bara gissa.
Q-mormor är här över helgen. Hon tyckte att Q:s Tom&Jerry-jacka som han fått i present av sin koreanska fostermamma började se urvuxen ut, så hon packade ner stora plånboken och så åkte vi till Polarn o. Pyret. Där hittade vi en fin fleecejacka som såg lite stor ut på galgen men såg väldigt fin ut på Q. Lite långa ärmar, det erkännes men på det hela taget en välsittande jacka. I storlek 104. Och Polarn har inte precis små storlekar.
Jisses. Min lilla pojke, vart tog han vägen. Plötsligt fattar jag alla floskler som vuxna strödde omkring sig. Vad fort det går. Vad du har vuxit!
2
Vi köpte också kalsonger, riktiga sådana. Jag har en vag plan om att försöka locka Q att överge blöjan för att kunna använda likadana underbyxor (jo det heter så i vår familj) som pappa. Han är drygt två och ett halvt och visar ett ganska ljumt intresse för pottan. Han vet vad som görs där och ibland har han gjort det också, men på frågan om han vill sitta där svarar han oftast nej. Och vi tjatar inte. Tips eller tankar, någon?
3
Idag kom Q pilande med boken Hjärtat mitt och ville höra. Jag läste förstås. Boken är jättefin, men inte särskilt konkret. På första sidan är det en bild på en bebis som växer i sin mammas mage. "Var är mamman, då?", undrade Q berättigat, och jag vet inte riktigt om han lät sig nöja med mitt svar att mamman är runt omkring bebisen. Graviditet är fasen så abstrakt och krångligt att förklara. För att inte tala om oönskad sådan. Hur sjutton ska jag börja prata om Q:s biologiska mamma? För det vill jag göra, på ett otvunget och självklart sätt. Hon är viktig. Men jag har ingen bild på henne, bara ett namn som jag inte ens vet hur jag ska uttala.
När jag tänker på detta saknar jag än en gång diskussionsforumet adoptera.nu. Jag hade velat veta vad mina kloka okända vänner Nelly, soba, Kaj, EJE, Yvonne och allt vad de hette tänkte om saken. Nu kan jag bara gissa.
Spridda funderingar
1
Q-mormor är här över helgen. Hon tyckte att Q:s Tom&Jerry-jacka som han fått i present av sin koreanska fostermamma började se urvuxen ut, så hon packade ner stora plånboken och så åkte vi till Polarn o. Pyret. Där hittade vi en fin fleecejacka som såg lite stor ut på galgen men såg väldigt fin ut på Q. Lite långa ärmar, det erkännes men på det hela taget en välsittande jacka. I storlek 104. Och Polarn har inte precis små storlekar.
Jisses. Min lilla pojke, vart tog han vägen. Plötsligt fattar jag alla floskler som vuxna strödde omkring sig. Vad fort det går. Vad du har vuxit!
2
Vi köpte också kalsonger, riktiga sådana. Jag har en vag plan om att försöka locka Q att överge blöjan för att kunna använda likadana underbyxor (jo det heter så i vår familj) som pappa. Han är drygt två och ett halvt och visar ett ganska ljumt intresse för pottan. Han vet vad som görs där och ibland har han gjort det också, men på frågan om han vill sitta där svarar han oftast nej. Och vi tjatar inte. Tips eller tankar, någon?
3
Idag kom Q pilande med boken Hjärtat mitt och ville höra. Jag läste förstås. Boken är jättefin, men inte särskilt konkret. På första sidan är det en bild på en bebis som växer i sin mammas mage. "Var är mamman, då?", undrade Q berättigat, och jag vet inte riktigt om han lät sig nöja med mitt svar att mamman är runt omkring bebisen. Graviditet är fasen så abstrakt och krångligt att förklara. För att inte tala om oönskad sådan. Hur sjutton ska jag börja prata om Q:s biologiska mamma? För det vill jag göra, på ett otvunget och självklart sätt. Hon är viktig. Men jag har ingen bild på henne, bara ett namn som jag inte ens vet hur jag ska uttala.
När jag tänker på detta saknar jag än en gång diskussionsforumet adoptera.nu. Jag hade velat veta vad mina kloka okända vänner Nelly, soba, Kaj, EJE, Yvonne och allt vad de hette tänkte om saken. Nu kan jag bara gissa.
Q-mormor är här över helgen. Hon tyckte att Q:s Tom&Jerry-jacka som han fått i present av sin koreanska fostermamma började se urvuxen ut, så hon packade ner stora plånboken och så åkte vi till Polarn o. Pyret. Där hittade vi en fin fleecejacka som såg lite stor ut på galgen men såg väldigt fin ut på Q. Lite långa ärmar, det erkännes men på det hela taget en välsittande jacka. I storlek 104. Och Polarn har inte precis små storlekar.
Jisses. Min lilla pojke, vart tog han vägen. Plötsligt fattar jag alla floskler som vuxna strödde omkring sig. Vad fort det går. Vad du har vuxit!
2
Vi köpte också kalsonger, riktiga sådana. Jag har en vag plan om att försöka locka Q att överge blöjan för att kunna använda likadana underbyxor (jo det heter så i vår familj) som pappa. Han är drygt två och ett halvt och visar ett ganska ljumt intresse för pottan. Han vet vad som görs där och ibland har han gjort det också, men på frågan om han vill sitta där svarar han oftast nej. Och vi tjatar inte. Tips eller tankar, någon?
3
Idag kom Q pilande med boken Hjärtat mitt och ville höra. Jag läste förstås. Boken är jättefin, men inte särskilt konkret. På första sidan är det en bild på en bebis som växer i sin mammas mage. "Var är mamman, då?", undrade Q berättigat, och jag vet inte riktigt om han lät sig nöja med mitt svar att mamman är runt omkring bebisen. Graviditet är fasen så abstrakt och krångligt att förklara. För att inte tala om oönskad sådan. Hur sjutton ska jag börja prata om Q:s biologiska mamma? För det vill jag göra, på ett otvunget och självklart sätt. Hon är viktig. Men jag har ingen bild på henne, bara ett namn som jag inte ens vet hur jag ska uttala.
När jag tänker på detta saknar jag än en gång diskussionsforumet adoptera.nu. Jag hade velat veta vad mina kloka okända vänner Nelly, soba, Kaj, EJE, Yvonne och allt vad de hette tänkte om saken. Nu kan jag bara gissa.
2008-10-15
Rekordår
Jag funderar ibland över mitt bloggande. Hur länge ska jag fortsätta, vad kan jag skriva, borde jag lösenordsskydda och så vidare. Från början hade jag tänkt lägga av när min historia fått ett lyckligt slut. Men det gick ju inte. Lycklig är jag nu men förhoppningsvis inte slut än på länge.
Statistiken pekar dessutom åt motsatt håll. Årets inlägg uppgår härmed till 95 stycken vilket är mer än något annat år sedan jag började. Och vi är bara i oktober.
Så länge jag har något att skriva fortsätter jag, och det tycks som att jag har det.
Statistiken pekar dessutom åt motsatt håll. Årets inlägg uppgår härmed till 95 stycken vilket är mer än något annat år sedan jag började. Och vi är bara i oktober.
Så länge jag har något att skriva fortsätter jag, och det tycks som att jag har det.
Rekordår
Jag funderar ibland över mitt bloggande. Hur länge ska jag fortsätta, vad kan jag skriva, borde jag lösenordsskydda och så vidare. Från början hade jag tänkt lägga av när min historia fått ett lyckligt slut. Men det gick ju inte. Lycklig är jag nu men förhoppningsvis inte slut än på länge.
Statistiken pekar dessutom åt motsatt håll. Årets inlägg uppgår härmed till 95 stycken vilket är mer än något annat år sedan jag började. Och vi är bara i oktober.
Så länge jag har något att skriva fortsätter jag, och det tycks som att jag har det.
Statistiken pekar dessutom åt motsatt håll. Årets inlägg uppgår härmed till 95 stycken vilket är mer än något annat år sedan jag började. Och vi är bara i oktober.
Så länge jag har något att skriva fortsätter jag, och det tycks som att jag har det.
I vetenskapens tjänst
Uppenbarligen är jag ett eftertraktat objekt för medicinsk forskning, för den senaste månaden har jag fått två propåer om att vara med i olika studier.
Jag är civilingenjör och analytiskt och rationellt lagd. Jag tror på tekniken och vetenskapen. Jag har absolut inget emot att delta i vetenskapliga studier, tvärtom. När vi gjorde IVF var det faktiskt med glädje som jag skrev på godkännandet att våra kasserade embryon - de som ansågs för dåliga för att klara nedfrysning och upptining - skulle få användas till forskning. Om - jag menar när - man hittar bot för Parkinson, Alzheimer, MS eller ALS kommer jag att ta åt mig en mikroskopisk del av äran. Vi kanske inte kunde göra barn men vi var ena jävlar på att producera embryon.
Därför är det nu med viss nedslagenhet jag tackar nej till båda studierna.
Den första enkäten handlade om MS, graviditet och p-piller-användande (bara ett rätt av två möjliga när det gäller mig). Den ska ha skickats till kvinnor med diagnosen MS för att ta reda på hur eventuella graviditeter och p-piller har påverkat deras sjukdom. Men jag har ju inte MS - eller? Jag mejlar min neurolog och frågar om han vet något som inte jag vet.
Svaret kommer direkt: här är det någon som har klantat sig. Han råder mig att svara på enkäten men att tydligt skriva att jag inte har MS. (Det gör jag, men det blir lite tjatigt att sida upp och sida ner besvara alla amnings- och förlossningsfrågor med "jag har aldrig varit gravid". Men särskilt ledsamt känns det inte.)
Några dagar senare mejlar neurologen mig igen med förklaringen. Det finns ett nationellt patientregister som innehåller uppgifter både om MS och neuroinflammationer, det som jag hade. Man har gjort ett misstag när man har plockat fram personuppgifter ur registret, jag är en av femtio kvinnor som felaktigt har fått enkäten.
Han bad så mycket om ursäkt, fast det inte alls var hans fel, och hoppades att jag inte oroats i onödan. Ingen fara. Skönt att ha en stoisk läggning, hyfsad koll, företagsamhet att kontakta min läkare samt inte minst en läkare som svarar på mejl. Hoppas de andra fyrtionio har allt detta också.
Nästa förfrågan kom bara en vecka senare, och den handlade om en annan av mina sjukdomar: skolios. Här ville man ha svar på en mängd frågor om mig själv och mina närmaste släktingar och ta ett blodprov på mig för att göra en genetisk analys.
Inga problem, jag ställer gärna upp. Tills jag ser att blodprovet bara kan lämnas på ett enda ställe, det stora sjukhuset som ligger i andra änden av stan. Och då menar jag verkligen andra änden. Det skulle ta mig uppemot två timmar att ta mig dit och hem.
Nej. Där går gränsen. Mycket är jag beredd att göra för vetenskapen men inte det. Jag mejlar och förklarar vänligt (hoppas jag) att jag gärna är med förutsatt att jag kan lämna blodprovet på vårdcentralen antingen där jag bor eller där jag arbetar. Inget svar.
Lite snopet känns det faktiskt. Jag får väl tänka ut något annat jag kan främja forskningen med.
Jag är civilingenjör och analytiskt och rationellt lagd. Jag tror på tekniken och vetenskapen. Jag har absolut inget emot att delta i vetenskapliga studier, tvärtom. När vi gjorde IVF var det faktiskt med glädje som jag skrev på godkännandet att våra kasserade embryon - de som ansågs för dåliga för att klara nedfrysning och upptining - skulle få användas till forskning. Om - jag menar när - man hittar bot för Parkinson, Alzheimer, MS eller ALS kommer jag att ta åt mig en mikroskopisk del av äran. Vi kanske inte kunde göra barn men vi var ena jävlar på att producera embryon.
Därför är det nu med viss nedslagenhet jag tackar nej till båda studierna.
Den första enkäten handlade om MS, graviditet och p-piller-användande (bara ett rätt av två möjliga när det gäller mig). Den ska ha skickats till kvinnor med diagnosen MS för att ta reda på hur eventuella graviditeter och p-piller har påverkat deras sjukdom. Men jag har ju inte MS - eller? Jag mejlar min neurolog och frågar om han vet något som inte jag vet.
Svaret kommer direkt: här är det någon som har klantat sig. Han råder mig att svara på enkäten men att tydligt skriva att jag inte har MS. (Det gör jag, men det blir lite tjatigt att sida upp och sida ner besvara alla amnings- och förlossningsfrågor med "jag har aldrig varit gravid". Men särskilt ledsamt känns det inte.)
Några dagar senare mejlar neurologen mig igen med förklaringen. Det finns ett nationellt patientregister som innehåller uppgifter både om MS och neuroinflammationer, det som jag hade. Man har gjort ett misstag när man har plockat fram personuppgifter ur registret, jag är en av femtio kvinnor som felaktigt har fått enkäten.
Han bad så mycket om ursäkt, fast det inte alls var hans fel, och hoppades att jag inte oroats i onödan. Ingen fara. Skönt att ha en stoisk läggning, hyfsad koll, företagsamhet att kontakta min läkare samt inte minst en läkare som svarar på mejl. Hoppas de andra fyrtionio har allt detta också.
Nästa förfrågan kom bara en vecka senare, och den handlade om en annan av mina sjukdomar: skolios. Här ville man ha svar på en mängd frågor om mig själv och mina närmaste släktingar och ta ett blodprov på mig för att göra en genetisk analys.
Inga problem, jag ställer gärna upp. Tills jag ser att blodprovet bara kan lämnas på ett enda ställe, det stora sjukhuset som ligger i andra änden av stan. Och då menar jag verkligen andra änden. Det skulle ta mig uppemot två timmar att ta mig dit och hem.
Nej. Där går gränsen. Mycket är jag beredd att göra för vetenskapen men inte det. Jag mejlar och förklarar vänligt (hoppas jag) att jag gärna är med förutsatt att jag kan lämna blodprovet på vårdcentralen antingen där jag bor eller där jag arbetar. Inget svar.
Lite snopet känns det faktiskt. Jag får väl tänka ut något annat jag kan främja forskningen med.
I vetenskapens tjänst
Uppenbarligen är jag ett eftertraktat objekt för medicinsk forskning, för den senaste månaden har jag fått två propåer om att vara med i olika studier.
Jag är civilingenjör och analytiskt och rationellt lagd. Jag tror på tekniken och vetenskapen. Jag har absolut inget emot att delta i vetenskapliga studier, tvärtom. När vi gjorde IVF var det faktiskt med glädje som jag skrev på godkännandet att våra kasserade embryon - de som ansågs för dåliga för att klara nedfrysning och upptining - skulle få användas till forskning. Om - jag menar när - man hittar bot för Parkinson, Alzheimer, MS eller ALS kommer jag att ta åt mig en mikroskopisk del av äran. Vi kanske inte kunde göra barn men vi var ena jävlar på att producera embryon.
Därför är det nu med viss nedslagenhet jag tackar nej till båda studierna.
Den första enkäten handlade om MS, graviditet och p-piller-användande (bara ett rätt av två möjliga när det gäller mig). Den ska ha skickats till kvinnor med diagnosen MS för att ta reda på hur eventuella graviditeter och p-piller har påverkat deras sjukdom. Men jag har ju inte MS - eller? Jag mejlar min neurolog och frågar om han vet något som inte jag vet.
Svaret kommer direkt: här är det någon som har klantat sig. Han råder mig att svara på enkäten men att tydligt skriva att jag inte har MS. (Det gör jag, men det blir lite tjatigt att sida upp och sida ner besvara alla amnings- och förlossningsfrågor med "jag har aldrig varit gravid". Men särskilt ledsamt känns det inte.)
Några dagar senare mejlar neurologen mig igen med förklaringen. Det finns ett nationellt patientregister som innehåller uppgifter både om MS och neuroinflammationer, det som jag hade. Man har gjort ett misstag när man har plockat fram personuppgifter ur registret, jag är en av femtio kvinnor som felaktigt har fått enkäten.
Han bad så mycket om ursäkt, fast det inte alls var hans fel, och hoppades att jag inte oroats i onödan. Ingen fara. Skönt att ha en stoisk läggning, hyfsad koll, företagsamhet att kontakta min läkare samt inte minst en läkare som svarar på mejl. Hoppas de andra fyrtionio har allt detta också.
Nästa förfrågan kom bara en vecka senare, och den handlade om en annan av mina sjukdomar: skolios. Här ville man ha svar på en mängd frågor om mig själv och mina närmaste släktingar och ta ett blodprov på mig för att göra en genetisk analys.
Inga problem, jag ställer gärna upp. Tills jag ser att blodprovet bara kan lämnas på ett enda ställe, det stora sjukhuset som ligger i andra änden av stan. Och då menar jag verkligen andra änden. Det skulle ta mig uppemot två timmar att ta mig dit och hem.
Nej. Där går gränsen. Mycket är jag beredd att göra för vetenskapen men inte det. Jag mejlar och förklarar vänligt (hoppas jag) att jag gärna är med förutsatt att jag kan lämna blodprovet på vårdcentralen antingen där jag bor eller där jag arbetar. Inget svar.
Lite snopet känns det faktiskt. Jag får väl tänka ut något annat jag kan främja forskningen med.
Jag är civilingenjör och analytiskt och rationellt lagd. Jag tror på tekniken och vetenskapen. Jag har absolut inget emot att delta i vetenskapliga studier, tvärtom. När vi gjorde IVF var det faktiskt med glädje som jag skrev på godkännandet att våra kasserade embryon - de som ansågs för dåliga för att klara nedfrysning och upptining - skulle få användas till forskning. Om - jag menar när - man hittar bot för Parkinson, Alzheimer, MS eller ALS kommer jag att ta åt mig en mikroskopisk del av äran. Vi kanske inte kunde göra barn men vi var ena jävlar på att producera embryon.
Därför är det nu med viss nedslagenhet jag tackar nej till båda studierna.
Den första enkäten handlade om MS, graviditet och p-piller-användande (bara ett rätt av två möjliga när det gäller mig). Den ska ha skickats till kvinnor med diagnosen MS för att ta reda på hur eventuella graviditeter och p-piller har påverkat deras sjukdom. Men jag har ju inte MS - eller? Jag mejlar min neurolog och frågar om han vet något som inte jag vet.
Svaret kommer direkt: här är det någon som har klantat sig. Han råder mig att svara på enkäten men att tydligt skriva att jag inte har MS. (Det gör jag, men det blir lite tjatigt att sida upp och sida ner besvara alla amnings- och förlossningsfrågor med "jag har aldrig varit gravid". Men särskilt ledsamt känns det inte.)
Några dagar senare mejlar neurologen mig igen med förklaringen. Det finns ett nationellt patientregister som innehåller uppgifter både om MS och neuroinflammationer, det som jag hade. Man har gjort ett misstag när man har plockat fram personuppgifter ur registret, jag är en av femtio kvinnor som felaktigt har fått enkäten.
Han bad så mycket om ursäkt, fast det inte alls var hans fel, och hoppades att jag inte oroats i onödan. Ingen fara. Skönt att ha en stoisk läggning, hyfsad koll, företagsamhet att kontakta min läkare samt inte minst en läkare som svarar på mejl. Hoppas de andra fyrtionio har allt detta också.
Nästa förfrågan kom bara en vecka senare, och den handlade om en annan av mina sjukdomar: skolios. Här ville man ha svar på en mängd frågor om mig själv och mina närmaste släktingar och ta ett blodprov på mig för att göra en genetisk analys.
Inga problem, jag ställer gärna upp. Tills jag ser att blodprovet bara kan lämnas på ett enda ställe, det stora sjukhuset som ligger i andra änden av stan. Och då menar jag verkligen andra änden. Det skulle ta mig uppemot två timmar att ta mig dit och hem.
Nej. Där går gränsen. Mycket är jag beredd att göra för vetenskapen men inte det. Jag mejlar och förklarar vänligt (hoppas jag) att jag gärna är med förutsatt att jag kan lämna blodprovet på vårdcentralen antingen där jag bor eller där jag arbetar. Inget svar.
Lite snopet känns det faktiskt. Jag får väl tänka ut något annat jag kan främja forskningen med.
2008-10-13
Obarnen -hur gick det sen
En av många bra frågor jag fick när jag efterlyste inspiration för ett tag sedan var denna: tänker jag någonsin numera på mina obarn?
Att skriva texten om obarnen var ett försök att konkretisera min sorg och att förklara den för mig själv och kanske för andra. Än idag tycker jag att den ger en ganska bra bild av hur det kändes. Det var en längtan och en saknad jag alltid bar med mig. Man kan inte sakna det man aldrig har haft, sägs det. Men det är fel. Man kan definitivt sakna det man alltid räknat med att få, på det självklara sätt de flesta räknar med att få bli vuxna, att hitta någon att leva med och att få barn. (För övrigt undrar jag om det inte rentav är svårare att förhålla sig till och känna en saknad efter något man aldrig har haft. Den adopterades saknad efter biologiska band, maskrosbarnets saknad efter en trygg barndom, den ofrivillige singelns saknad efter en lycklig relation, vem har rätt att avfärda dem?)
Men nu tänker jag aldrig på mina obarn, de finns inte längre. Jag kommer aldrig att få någon brunlockig fräknig liten Helga men det rör mig inte i ryggen. Istället har jag fått en pojke som faktiskt påminner något om den vaga drömbild jag gjorde mig.
Men utöver det är han en stark och glad egen liten person med alldeles egna och underbara egenskaper. Länge trodde jag att det skulle vara viktigt för mig att hitta likheter mellan mig och mitt barn. Nu vet jag bättre.
Det är möjligt att Q är lik mig i vissa avseenden. Han verkar gilla att sjunga och att läsa, och det gör jag också. Han älskar att laga mat med sin pappa och han har i likhet med oss båda god aptit och uppskattar god mat.
Men han har också minst en egenskap som jag absolut inte har. Han är påfallande fysisk och spänstig och har en kroppskontroll som jag avundas honom. Jag har snubblat mig genom livet och skydde alla former av motion tills jag var tjugofem år. Q älskar att röra sig, är djärv och säker och hemma i sin kropp. Det gör mig så lycklig att se. Han är inte som jag, hurra!
Dessutom är han social och gladlynt. Kanske inte mer än andra småbarn och kanske går det över med tiden, vad vet jag. Det som fascinerar mig är att han tycks vara bergfast övertygad om att världen är en bra plats, att människor är snälla och att han själv är värd uppmärksamhet, kärlek och respekt.
Strängt taget delar jag nog hans inställning, eller vill åtminstone dela den. Men jag tror inte att jag hade den från början. Den är i ganska hög grad en viljeakt. Men Q tycks ha den från födseln. Återigen, han är inte som jag, hurra!
Fysiskt då? Jag vet hur det känns att vara väldigt lik någon, att hicka till vid åsynen av ett ungdomsporträtt eller en sällan träffad släkting. Det där hade kunnat vara jag, om jag hade varit av manligt kön och några decennier yngre eller äldre.
Q liknar förstås ingen i familjen och kanske kommer han att sakna det. Jag hoppas jag kan hjälpa honom då. Om inte annat med att ärligt försäkra att för mig spelar det ingen roll.
Men det är sant att jag under en tid sörjde att jag inte skulle få se min och O:s biologiska avkomma, se vad vår genetiska blandning skulle resultera i. Också den känslan är borta nu. Jag kan inte riktigt förklara det mer än att det är så totalt ointressant att spekulera i hur våra biologiska barn skulle ha sett ut. Inte laddat eller förbjudet, bara ointressant. Rödhåriga? Kanske. Långa? Säkert? Jaha. Mer då? Antalet kombinationer är oändligt, det vet varje genetiker.
Jag vill vara en bejakande förälder i den meningen att jag vill älska och acceptera mitt barn precis som han är. Jag vill ge honom möjligheten att utvecklas utan att - såvitt det är möjligt - projicera mina egna nojor, värderingar, livsdrömmar och önskningar på honom. Jag tror att en stor del av mina mentala förberedelser inför att adoptera handlade om detta. Men å andra sidan dristar jag mig att tycka att så borde biologiska föräldrar också tänka.
Innan jag fick Q trodde jag att jag innerst inne alltid skulle bära på en sorg över att inte få bli mamma på det konventionella sättet. Jag var säker på att jag skulle kunna leva med detta, och fast besluten - men ändå orolig - att inte låta det påverka min förmåga att vara en bra mamma.
Men verkligheten är ännu underbarare. Jag sörjer och saknar inte längre. De känslorna har läkt ut, helt och fullt, nästan utan att jag märkte det själv. Obarnen är borta, som om de aldrig hade funnits. I deras ställe, överallt, i hela mitt hjärta, finns ett högst verkligt barn.
För att avsluta något mindre högtravande så vill jag citera min gamla farmor som svar på en annan fråga, om bemötandet från övrig familj och släkt.
Vår sega historia samt vår öppenhet gjorde att hela släkten väntade med öppen famn på vårt barn som äntligen skulle komma. Inte minst väntade farmor, nittioett år. Hon var egentligen rätt trött på att leva, anförtrodde hon mig, men hon tänkte leva tills barnet kom hem ifrån - var var det där nu någonstans, det som låg så långt borta bredvid Kina?
Så kom Q, och vi hälsade på farmor på servicehuset. Precis som alla andra bedårades hon och fällde några (i alla fall för mig) obetalbara kommentarer (tänk er en gammal röst med värmländsk accent):
Har han alltid haft sådär svart hår? Hela tiden? Ja, jag menar, var det svart redan när han föddes? Jag börjar förklara att det hade han nog, men det vet vi inte eftersom första fotot vi har är när han är sex veckor gammal, men farmor fortsätter ivrigt:
Se så tunt fint hår han har, det hade ju du med. Tänk vad konstigt att sånt kan gå i arv! Jag kan inte hålla mig för skratt när jag säger men farmor, vi har ju adopterat honom. Då skrattar hon också och viftar bort mig, och strålar mot Q:
Men vad söt han är!! Det nästan slöseri att han inte är flicka!
Att skriva texten om obarnen var ett försök att konkretisera min sorg och att förklara den för mig själv och kanske för andra. Än idag tycker jag att den ger en ganska bra bild av hur det kändes. Det var en längtan och en saknad jag alltid bar med mig. Man kan inte sakna det man aldrig har haft, sägs det. Men det är fel. Man kan definitivt sakna det man alltid räknat med att få, på det självklara sätt de flesta räknar med att få bli vuxna, att hitta någon att leva med och att få barn. (För övrigt undrar jag om det inte rentav är svårare att förhålla sig till och känna en saknad efter något man aldrig har haft. Den adopterades saknad efter biologiska band, maskrosbarnets saknad efter en trygg barndom, den ofrivillige singelns saknad efter en lycklig relation, vem har rätt att avfärda dem?)
Men nu tänker jag aldrig på mina obarn, de finns inte längre. Jag kommer aldrig att få någon brunlockig fräknig liten Helga men det rör mig inte i ryggen. Istället har jag fått en pojke som faktiskt påminner något om den vaga drömbild jag gjorde mig.
Men utöver det är han en stark och glad egen liten person med alldeles egna och underbara egenskaper. Länge trodde jag att det skulle vara viktigt för mig att hitta likheter mellan mig och mitt barn. Nu vet jag bättre.
Det är möjligt att Q är lik mig i vissa avseenden. Han verkar gilla att sjunga och att läsa, och det gör jag också. Han älskar att laga mat med sin pappa och han har i likhet med oss båda god aptit och uppskattar god mat.
Men han har också minst en egenskap som jag absolut inte har. Han är påfallande fysisk och spänstig och har en kroppskontroll som jag avundas honom. Jag har snubblat mig genom livet och skydde alla former av motion tills jag var tjugofem år. Q älskar att röra sig, är djärv och säker och hemma i sin kropp. Det gör mig så lycklig att se. Han är inte som jag, hurra!
Dessutom är han social och gladlynt. Kanske inte mer än andra småbarn och kanske går det över med tiden, vad vet jag. Det som fascinerar mig är att han tycks vara bergfast övertygad om att världen är en bra plats, att människor är snälla och att han själv är värd uppmärksamhet, kärlek och respekt.
Strängt taget delar jag nog hans inställning, eller vill åtminstone dela den. Men jag tror inte att jag hade den från början. Den är i ganska hög grad en viljeakt. Men Q tycks ha den från födseln. Återigen, han är inte som jag, hurra!
Fysiskt då? Jag vet hur det känns att vara väldigt lik någon, att hicka till vid åsynen av ett ungdomsporträtt eller en sällan träffad släkting. Det där hade kunnat vara jag, om jag hade varit av manligt kön och några decennier yngre eller äldre.
Q liknar förstås ingen i familjen och kanske kommer han att sakna det. Jag hoppas jag kan hjälpa honom då. Om inte annat med att ärligt försäkra att för mig spelar det ingen roll.
Men det är sant att jag under en tid sörjde att jag inte skulle få se min och O:s biologiska avkomma, se vad vår genetiska blandning skulle resultera i. Också den känslan är borta nu. Jag kan inte riktigt förklara det mer än att det är så totalt ointressant att spekulera i hur våra biologiska barn skulle ha sett ut. Inte laddat eller förbjudet, bara ointressant. Rödhåriga? Kanske. Långa? Säkert? Jaha. Mer då? Antalet kombinationer är oändligt, det vet varje genetiker.
Jag vill vara en bejakande förälder i den meningen att jag vill älska och acceptera mitt barn precis som han är. Jag vill ge honom möjligheten att utvecklas utan att - såvitt det är möjligt - projicera mina egna nojor, värderingar, livsdrömmar och önskningar på honom. Jag tror att en stor del av mina mentala förberedelser inför att adoptera handlade om detta. Men å andra sidan dristar jag mig att tycka att så borde biologiska föräldrar också tänka.
Innan jag fick Q trodde jag att jag innerst inne alltid skulle bära på en sorg över att inte få bli mamma på det konventionella sättet. Jag var säker på att jag skulle kunna leva med detta, och fast besluten - men ändå orolig - att inte låta det påverka min förmåga att vara en bra mamma.
Men verkligheten är ännu underbarare. Jag sörjer och saknar inte längre. De känslorna har läkt ut, helt och fullt, nästan utan att jag märkte det själv. Obarnen är borta, som om de aldrig hade funnits. I deras ställe, överallt, i hela mitt hjärta, finns ett högst verkligt barn.
För att avsluta något mindre högtravande så vill jag citera min gamla farmor som svar på en annan fråga, om bemötandet från övrig familj och släkt.
Vår sega historia samt vår öppenhet gjorde att hela släkten väntade med öppen famn på vårt barn som äntligen skulle komma. Inte minst väntade farmor, nittioett år. Hon var egentligen rätt trött på att leva, anförtrodde hon mig, men hon tänkte leva tills barnet kom hem ifrån - var var det där nu någonstans, det som låg så långt borta bredvid Kina?
Så kom Q, och vi hälsade på farmor på servicehuset. Precis som alla andra bedårades hon och fällde några (i alla fall för mig) obetalbara kommentarer (tänk er en gammal röst med värmländsk accent):
Har han alltid haft sådär svart hår? Hela tiden? Ja, jag menar, var det svart redan när han föddes? Jag börjar förklara att det hade han nog, men det vet vi inte eftersom första fotot vi har är när han är sex veckor gammal, men farmor fortsätter ivrigt:
Se så tunt fint hår han har, det hade ju du med. Tänk vad konstigt att sånt kan gå i arv! Jag kan inte hålla mig för skratt när jag säger men farmor, vi har ju adopterat honom. Då skrattar hon också och viftar bort mig, och strålar mot Q:
Men vad söt han är!! Det nästan slöseri att han inte är flicka!
Obarnen -hur gick det sen
En av många bra frågor jag fick när jag efterlyste inspiration för ett tag sedan var denna: tänker jag någonsin numera på mina obarn?
Att skriva texten om obarnen var ett försök att konkretisera min sorg och att förklara den för mig själv och kanske för andra. Än idag tycker jag att den ger en ganska bra bild av hur det kändes. Det var en längtan och en saknad jag alltid bar med mig. Man kan inte sakna det man aldrig har haft, sägs det. Men det är fel. Man kan definitivt sakna det man alltid räknat med att få, på det självklara sätt de flesta räknar med att få bli vuxna, att hitta någon att leva med och att få barn. (För övrigt undrar jag om det inte rentav är svårare att förhålla sig till och känna en saknad efter något man aldrig har haft. Den adopterades saknad efter biologiska band, maskrosbarnets saknad efter en trygg barndom, den ofrivillige singelns saknad efter en lycklig relation, vem har rätt att avfärda dem?)
Men nu tänker jag aldrig på mina obarn, de finns inte längre. Jag kommer aldrig att få någon brunlockig fräknig liten Helga men det rör mig inte i ryggen. Istället har jag fått en pojke som faktiskt påminner något om den vaga drömbild jag gjorde mig.
Men utöver det är han en stark och glad egen liten person med alldeles egna och underbara egenskaper. Länge trodde jag att det skulle vara viktigt för mig att hitta likheter mellan mig och mitt barn. Nu vet jag bättre.
Det är möjligt att Q är lik mig i vissa avseenden. Han verkar gilla att sjunga och att läsa, och det gör jag också. Han älskar att laga mat med sin pappa och han har i likhet med oss båda god aptit och uppskattar god mat.
Men han har också minst en egenskap som jag absolut inte har. Han är påfallande fysisk och spänstig och har en kroppskontroll som jag avundas honom. Jag har snubblat mig genom livet och skydde alla former av motion tills jag var tjugofem år. Q älskar att röra sig, är djärv och säker och hemma i sin kropp. Det gör mig så lycklig att se. Han är inte som jag, hurra!
Dessutom är han social och gladlynt. Kanske inte mer än andra småbarn och kanske går det över med tiden, vad vet jag. Det som fascinerar mig är att han tycks vara bergfast övertygad om att världen är en bra plats, att människor är snälla och att han själv är värd uppmärksamhet, kärlek och respekt.
Strängt taget delar jag nog hans inställning, eller vill åtminstone dela den. Men jag tror inte att jag hade den från början. Den är i ganska hög grad en viljeakt. Men Q tycks ha den från födseln. Återigen, han är inte som jag, hurra!
Fysiskt då? Jag vet hur det känns att vara väldigt lik någon, att hicka till vid åsynen av ett ungdomsporträtt eller en sällan träffad släkting. Det där hade kunnat vara jag, om jag hade varit av manligt kön och några decennier yngre eller äldre.
Q liknar förstås ingen i familjen och kanske kommer han att sakna det. Jag hoppas jag kan hjälpa honom då. Om inte annat med att ärligt försäkra att för mig spelar det ingen roll.
Men det är sant att jag under en tid sörjde att jag inte skulle få se min och O:s biologiska avkomma, se vad vår genetiska blandning skulle resultera i. Också den känslan är borta nu. Jag kan inte riktigt förklara det mer än att det är så totalt ointressant att spekulera i hur våra biologiska barn skulle ha sett ut. Inte laddat eller förbjudet, bara ointressant. Rödhåriga? Kanske. Långa? Säkert? Jaha. Mer då? Antalet kombinationer är oändligt, det vet varje genetiker.
Jag vill vara en bejakande förälder i den meningen att jag vill älska och acceptera mitt barn precis som han är. Jag vill ge honom möjligheten att utvecklas utan att - såvitt det är möjligt - projicera mina egna nojor, värderingar, livsdrömmar och önskningar på honom. Jag tror att en stor del av mina mentala förberedelser inför att adoptera handlade om detta. Men å andra sidan dristar jag mig att tycka att så borde biologiska föräldrar också tänka.
Innan jag fick Q trodde jag att jag innerst inne alltid skulle bära på en sorg över att inte få bli mamma på det konventionella sättet. Jag var säker på att jag skulle kunna leva med detta, och fast besluten - men ändå orolig - att inte låta det påverka min förmåga att vara en bra mamma.
Men verkligheten är ännu underbarare. Jag sörjer och saknar inte längre. De känslorna har läkt ut, helt och fullt, nästan utan att jag märkte det själv. Obarnen är borta, som om de aldrig hade funnits. I deras ställe, överallt, i hela mitt hjärta, finns ett högst verkligt barn.
För att avsluta något mindre högtravande så vill jag citera min gamla farmor som svar på en annan fråga, om bemötandet från övrig familj och släkt.
Vår sega historia samt vår öppenhet gjorde att hela släkten väntade med öppen famn på vårt barn som äntligen skulle komma. Inte minst väntade farmor, nittioett år. Hon var egentligen rätt trött på att leva, anförtrodde hon mig, men hon tänkte leva tills barnet kom hem ifrån - var var det där nu någonstans, det som låg så långt borta bredvid Kina?
Så kom Q, och vi hälsade på farmor på servicehuset. Precis som alla andra bedårades hon och fällde några (i alla fall för mig) obetalbara kommentarer (tänk er en gammal röst med värmländsk accent):
Har han alltid haft sådär svart hår? Hela tiden? Ja, jag menar, var det svart redan när han föddes? Jag börjar förklara att det hade han nog, men det vet vi inte eftersom första fotot vi har är när han är sex veckor gammal, men farmor fortsätter ivrigt:
Se så tunt fint hår han har, det hade ju du med. Tänk vad konstigt att sånt kan gå i arv! Jag kan inte hålla mig för skratt när jag säger men farmor, vi har ju adopterat honom. Då skrattar hon också och viftar bort mig, och strålar mot Q:
Men vad söt han är!! Det nästan slöseri att han inte är flicka!
Att skriva texten om obarnen var ett försök att konkretisera min sorg och att förklara den för mig själv och kanske för andra. Än idag tycker jag att den ger en ganska bra bild av hur det kändes. Det var en längtan och en saknad jag alltid bar med mig. Man kan inte sakna det man aldrig har haft, sägs det. Men det är fel. Man kan definitivt sakna det man alltid räknat med att få, på det självklara sätt de flesta räknar med att få bli vuxna, att hitta någon att leva med och att få barn. (För övrigt undrar jag om det inte rentav är svårare att förhålla sig till och känna en saknad efter något man aldrig har haft. Den adopterades saknad efter biologiska band, maskrosbarnets saknad efter en trygg barndom, den ofrivillige singelns saknad efter en lycklig relation, vem har rätt att avfärda dem?)
Men nu tänker jag aldrig på mina obarn, de finns inte längre. Jag kommer aldrig att få någon brunlockig fräknig liten Helga men det rör mig inte i ryggen. Istället har jag fått en pojke som faktiskt påminner något om den vaga drömbild jag gjorde mig.
Men utöver det är han en stark och glad egen liten person med alldeles egna och underbara egenskaper. Länge trodde jag att det skulle vara viktigt för mig att hitta likheter mellan mig och mitt barn. Nu vet jag bättre.
Det är möjligt att Q är lik mig i vissa avseenden. Han verkar gilla att sjunga och att läsa, och det gör jag också. Han älskar att laga mat med sin pappa och han har i likhet med oss båda god aptit och uppskattar god mat.
Men han har också minst en egenskap som jag absolut inte har. Han är påfallande fysisk och spänstig och har en kroppskontroll som jag avundas honom. Jag har snubblat mig genom livet och skydde alla former av motion tills jag var tjugofem år. Q älskar att röra sig, är djärv och säker och hemma i sin kropp. Det gör mig så lycklig att se. Han är inte som jag, hurra!
Dessutom är han social och gladlynt. Kanske inte mer än andra småbarn och kanske går det över med tiden, vad vet jag. Det som fascinerar mig är att han tycks vara bergfast övertygad om att världen är en bra plats, att människor är snälla och att han själv är värd uppmärksamhet, kärlek och respekt.
Strängt taget delar jag nog hans inställning, eller vill åtminstone dela den. Men jag tror inte att jag hade den från början. Den är i ganska hög grad en viljeakt. Men Q tycks ha den från födseln. Återigen, han är inte som jag, hurra!
Fysiskt då? Jag vet hur det känns att vara väldigt lik någon, att hicka till vid åsynen av ett ungdomsporträtt eller en sällan träffad släkting. Det där hade kunnat vara jag, om jag hade varit av manligt kön och några decennier yngre eller äldre.
Q liknar förstås ingen i familjen och kanske kommer han att sakna det. Jag hoppas jag kan hjälpa honom då. Om inte annat med att ärligt försäkra att för mig spelar det ingen roll.
Men det är sant att jag under en tid sörjde att jag inte skulle få se min och O:s biologiska avkomma, se vad vår genetiska blandning skulle resultera i. Också den känslan är borta nu. Jag kan inte riktigt förklara det mer än att det är så totalt ointressant att spekulera i hur våra biologiska barn skulle ha sett ut. Inte laddat eller förbjudet, bara ointressant. Rödhåriga? Kanske. Långa? Säkert? Jaha. Mer då? Antalet kombinationer är oändligt, det vet varje genetiker.
Jag vill vara en bejakande förälder i den meningen att jag vill älska och acceptera mitt barn precis som han är. Jag vill ge honom möjligheten att utvecklas utan att - såvitt det är möjligt - projicera mina egna nojor, värderingar, livsdrömmar och önskningar på honom. Jag tror att en stor del av mina mentala förberedelser inför att adoptera handlade om detta. Men å andra sidan dristar jag mig att tycka att så borde biologiska föräldrar också tänka.
Innan jag fick Q trodde jag att jag innerst inne alltid skulle bära på en sorg över att inte få bli mamma på det konventionella sättet. Jag var säker på att jag skulle kunna leva med detta, och fast besluten - men ändå orolig - att inte låta det påverka min förmåga att vara en bra mamma.
Men verkligheten är ännu underbarare. Jag sörjer och saknar inte längre. De känslorna har läkt ut, helt och fullt, nästan utan att jag märkte det själv. Obarnen är borta, som om de aldrig hade funnits. I deras ställe, överallt, i hela mitt hjärta, finns ett högst verkligt barn.
För att avsluta något mindre högtravande så vill jag citera min gamla farmor som svar på en annan fråga, om bemötandet från övrig familj och släkt.
Vår sega historia samt vår öppenhet gjorde att hela släkten väntade med öppen famn på vårt barn som äntligen skulle komma. Inte minst väntade farmor, nittioett år. Hon var egentligen rätt trött på att leva, anförtrodde hon mig, men hon tänkte leva tills barnet kom hem ifrån - var var det där nu någonstans, det som låg så långt borta bredvid Kina?
Så kom Q, och vi hälsade på farmor på servicehuset. Precis som alla andra bedårades hon och fällde några (i alla fall för mig) obetalbara kommentarer (tänk er en gammal röst med värmländsk accent):
Har han alltid haft sådär svart hår? Hela tiden? Ja, jag menar, var det svart redan när han föddes? Jag börjar förklara att det hade han nog, men det vet vi inte eftersom första fotot vi har är när han är sex veckor gammal, men farmor fortsätter ivrigt:
Se så tunt fint hår han har, det hade ju du med. Tänk vad konstigt att sånt kan gå i arv! Jag kan inte hålla mig för skratt när jag säger men farmor, vi har ju adopterat honom. Då skrattar hon också och viftar bort mig, och strålar mot Q:
Men vad söt han är!! Det nästan slöseri att han inte är flicka!
2008-10-09
Välja lycka?
Jag är aptrött efter en hektisk vecka. Vad säger jag, en? Två hektiska veckor som följdes av en sinnessjuk vecka som kulminerade med att Q insjuknade i vad som inte var mul- och klövsjuka utan en infektion orsakad av Coxsackie-virus. Min duktiga lillasyster ställde rätt diagnos per telefon. Hon blir en bra läkare. (Och jag har lärt mig något nytt. Coxsackie, roligt ord, efter staden i New York där viruset först isolerades. Jag älskar amerikanska ortnamn.)
Jag är trött men inte ledsen. Det är en konstig känsla att inte vara ledsen längre. Jag har fortfarande inte hunnit vänja mig vid att mitt normaltillstånd numera är att vara glad och tillfreds, med tillfälliga humördippar, istället för tvärtom, ledsen med tillfälliga glädjeyttringar. Jag läser om sorg och kris hos några av mina nätvänner och förundras över att det inte längre är jag som råkar ut för all skit. De svarta åren var en parentes i mitt liv, tack och lov, fast det inte kändes så under tiden.
DN hade en artikel häromdagen om strävan efter lycka, uppenbarligen ett tema i tiden eftersom det kommer ut inte mindre än fyra böcker i ämnet inom kort. Västvärldens befolkning är idag inte lyckligare än vare sig människor i tredje världen eller folk som levde för femtio år sedan, ett tänkvärt faktum.
Hur man än väljer att definiera lycka så är den tydligen inte kopplad till materiellt välstånd, i alla fall inte över en viss nivå.
Det är med intresse jag läser artikeln, och mycket håller jag med om, särskilt det som Hanne Kjöller skriver om föräldraskap - att det "går att njuta av småbarnsåren - inte bara genomlida dem". Tror fan det.
Ändå känner jag lätt obehag. Det är alltför enkelt att avfärda ledsna människor med att de bara är bortskämda och borde uppskatta det de har istället för att sörja det de inte har. Den inställningen mötte jag ofta under mina barnlösa år. Till sist började jag själv undra vad min sorg egentligen handlade om. Jag kanske var en kronisk kverulant, missnöjd med precis allt, och hade fokuserat svartsynen på barnbristen? Tänk om jag, om jag väl fick barn, skulle upptäcka att livet inte alls blev bättre? Tänk om jag genast skulle hitta något annat att ömka mig över?
Det behöver väl knappast sägas att den sortens tankar var plågsamma och inte direkt uppbyggliga i mitt vardagliga slit med att orka med och försöka få ordning på min tillvaro.
Nu vet jag dessutom att det var rena skitsnacket. Att bli mamma var det som fattades. Jag har sagt det förut, jag säger det igen: det gjorde mig hel. Inget annat (utom förlusten av Q - hemska förbjudna tanke, bort, bort!) kan skaka mig längre.
Lycka är ett relativt begrepp. Till viss del handlar det om att leva i nuet, att bejaka och omfamna det man har. Jag hade kunnat bli lycklig även om jag inte hade fått barn, det tror jag faktiskt. Men det hade tagit tid, och en del av sorgen hade nog alltid funnits kvar. Men nu är den borta.
Lycklig. Jag anser att jag är det nu, men det är knappt att jag kan beskriva det. Lycka är inte frånvaro av trötthet, ilska och irritation. Däremot är det frånvaron av tröstlöshet, tungsinne och meningslöshet. Det är en känsla av balans och ro, men samtidigt också rörelse och intensitet.
Jag är så glad att ha fått tillbaka den.
Jag är trött men inte ledsen. Det är en konstig känsla att inte vara ledsen längre. Jag har fortfarande inte hunnit vänja mig vid att mitt normaltillstånd numera är att vara glad och tillfreds, med tillfälliga humördippar, istället för tvärtom, ledsen med tillfälliga glädjeyttringar. Jag läser om sorg och kris hos några av mina nätvänner och förundras över att det inte längre är jag som råkar ut för all skit. De svarta åren var en parentes i mitt liv, tack och lov, fast det inte kändes så under tiden.
DN hade en artikel häromdagen om strävan efter lycka, uppenbarligen ett tema i tiden eftersom det kommer ut inte mindre än fyra böcker i ämnet inom kort. Västvärldens befolkning är idag inte lyckligare än vare sig människor i tredje världen eller folk som levde för femtio år sedan, ett tänkvärt faktum.
Hur man än väljer att definiera lycka så är den tydligen inte kopplad till materiellt välstånd, i alla fall inte över en viss nivå.
Det är med intresse jag läser artikeln, och mycket håller jag med om, särskilt det som Hanne Kjöller skriver om föräldraskap - att det "går att njuta av småbarnsåren - inte bara genomlida dem". Tror fan det.
Ändå känner jag lätt obehag. Det är alltför enkelt att avfärda ledsna människor med att de bara är bortskämda och borde uppskatta det de har istället för att sörja det de inte har. Den inställningen mötte jag ofta under mina barnlösa år. Till sist började jag själv undra vad min sorg egentligen handlade om. Jag kanske var en kronisk kverulant, missnöjd med precis allt, och hade fokuserat svartsynen på barnbristen? Tänk om jag, om jag väl fick barn, skulle upptäcka att livet inte alls blev bättre? Tänk om jag genast skulle hitta något annat att ömka mig över?
Det behöver väl knappast sägas att den sortens tankar var plågsamma och inte direkt uppbyggliga i mitt vardagliga slit med att orka med och försöka få ordning på min tillvaro.
Nu vet jag dessutom att det var rena skitsnacket. Att bli mamma var det som fattades. Jag har sagt det förut, jag säger det igen: det gjorde mig hel. Inget annat (utom förlusten av Q - hemska förbjudna tanke, bort, bort!) kan skaka mig längre.
Lycka är ett relativt begrepp. Till viss del handlar det om att leva i nuet, att bejaka och omfamna det man har. Jag hade kunnat bli lycklig även om jag inte hade fått barn, det tror jag faktiskt. Men det hade tagit tid, och en del av sorgen hade nog alltid funnits kvar. Men nu är den borta.
Lycklig. Jag anser att jag är det nu, men det är knappt att jag kan beskriva det. Lycka är inte frånvaro av trötthet, ilska och irritation. Däremot är det frånvaron av tröstlöshet, tungsinne och meningslöshet. Det är en känsla av balans och ro, men samtidigt också rörelse och intensitet.
Jag är så glad att ha fått tillbaka den.
Välja lycka?
Jag är aptrött efter en hektisk vecka. Vad säger jag, en? Två hektiska veckor som följdes av en sinnessjuk vecka som kulminerade med att Q insjuknade i vad som inte var mul- och klövsjuka utan en infektion orsakad av Coxsackie-virus. Min duktiga lillasyster ställde rätt diagnos per telefon. Hon blir en bra läkare. (Och jag har lärt mig något nytt. Coxsackie, roligt ord, efter staden i New York där viruset först isolerades. Jag älskar amerikanska ortnamn.)
Jag är trött men inte ledsen. Det är en konstig känsla att inte vara ledsen längre. Jag har fortfarande inte hunnit vänja mig vid att mitt normaltillstånd numera är att vara glad och tillfreds, med tillfälliga humördippar, istället för tvärtom, ledsen med tillfälliga glädjeyttringar. Jag läser om sorg och kris hos några av mina nätvänner och förundras över att det inte längre är jag som råkar ut för all skit. De svarta åren var en parentes i mitt liv, tack och lov, fast det inte kändes så under tiden.
DN hade en artikel häromdagen om strävan efter lycka, uppenbarligen ett tema i tiden eftersom det kommer ut inte mindre än fyra böcker i ämnet inom kort. Västvärldens befolkning är idag inte lyckligare än vare sig människor i tredje världen eller folk som levde för femtio år sedan, ett tänkvärt faktum.
Hur man än väljer att definiera lycka så är den tydligen inte kopplad till materiellt välstånd, i alla fall inte över en viss nivå.
Det är med intresse jag läser artikeln, och mycket håller jag med om, särskilt det som Hanne Kjöller skriver om föräldraskap - att det "går att njuta av småbarnsåren - inte bara genomlida dem". Tror fan det.
Ändå känner jag lätt obehag. Det är alltför enkelt att avfärda ledsna människor med att de bara är bortskämda och borde uppskatta det de har istället för att sörja det de inte har. Den inställningen mötte jag ofta under mina barnlösa år. Till sist började jag själv undra vad min sorg egentligen handlade om. Jag kanske var en kronisk kverulant, missnöjd med precis allt, och hade fokuserat svartsynen på barnbristen? Tänk om jag, om jag väl fick barn, skulle upptäcka att livet inte alls blev bättre? Tänk om jag genast skulle hitta något annat att ömka mig över?
Det behöver väl knappast sägas att den sortens tankar var plågsamma och inte direkt uppbyggliga i mitt vardagliga slit med att orka med och försöka få ordning på min tillvaro.
Nu vet jag dessutom att det var rena skitsnacket. Att bli mamma var det som fattades. Jag har sagt det förut, jag säger det igen: det gjorde mig hel. Inget annat (utom förlusten av Q - hemska förbjudna tanke, bort, bort!) kan skaka mig längre.
Lycka är ett relativt begrepp. Till viss del handlar det om att leva i nuet, att bejaka och omfamna det man har. Jag hade kunnat bli lycklig även om jag inte hade fått barn, det tror jag faktiskt. Men det hade tagit tid, och en del av sorgen hade nog alltid funnits kvar. Men nu är den borta.
Lycklig. Jag anser att jag är det nu, men det är knappt att jag kan beskriva det. Lycka är inte frånvaro av trötthet, ilska och irritation. Däremot är det frånvaron av tröstlöshet, tungsinne och meningslöshet. Det är en känsla av balans och ro, men samtidigt också rörelse och intensitet.
Jag är så glad att ha fått tillbaka den.
Jag är trött men inte ledsen. Det är en konstig känsla att inte vara ledsen längre. Jag har fortfarande inte hunnit vänja mig vid att mitt normaltillstånd numera är att vara glad och tillfreds, med tillfälliga humördippar, istället för tvärtom, ledsen med tillfälliga glädjeyttringar. Jag läser om sorg och kris hos några av mina nätvänner och förundras över att det inte längre är jag som råkar ut för all skit. De svarta åren var en parentes i mitt liv, tack och lov, fast det inte kändes så under tiden.
DN hade en artikel häromdagen om strävan efter lycka, uppenbarligen ett tema i tiden eftersom det kommer ut inte mindre än fyra böcker i ämnet inom kort. Västvärldens befolkning är idag inte lyckligare än vare sig människor i tredje världen eller folk som levde för femtio år sedan, ett tänkvärt faktum.
Hur man än väljer att definiera lycka så är den tydligen inte kopplad till materiellt välstånd, i alla fall inte över en viss nivå.
Det är med intresse jag läser artikeln, och mycket håller jag med om, särskilt det som Hanne Kjöller skriver om föräldraskap - att det "går att njuta av småbarnsåren - inte bara genomlida dem". Tror fan det.
Ändå känner jag lätt obehag. Det är alltför enkelt att avfärda ledsna människor med att de bara är bortskämda och borde uppskatta det de har istället för att sörja det de inte har. Den inställningen mötte jag ofta under mina barnlösa år. Till sist började jag själv undra vad min sorg egentligen handlade om. Jag kanske var en kronisk kverulant, missnöjd med precis allt, och hade fokuserat svartsynen på barnbristen? Tänk om jag, om jag väl fick barn, skulle upptäcka att livet inte alls blev bättre? Tänk om jag genast skulle hitta något annat att ömka mig över?
Det behöver väl knappast sägas att den sortens tankar var plågsamma och inte direkt uppbyggliga i mitt vardagliga slit med att orka med och försöka få ordning på min tillvaro.
Nu vet jag dessutom att det var rena skitsnacket. Att bli mamma var det som fattades. Jag har sagt det förut, jag säger det igen: det gjorde mig hel. Inget annat (utom förlusten av Q - hemska förbjudna tanke, bort, bort!) kan skaka mig längre.
Lycka är ett relativt begrepp. Till viss del handlar det om att leva i nuet, att bejaka och omfamna det man har. Jag hade kunnat bli lycklig även om jag inte hade fått barn, det tror jag faktiskt. Men det hade tagit tid, och en del av sorgen hade nog alltid funnits kvar. Men nu är den borta.
Lycklig. Jag anser att jag är det nu, men det är knappt att jag kan beskriva det. Lycka är inte frånvaro av trötthet, ilska och irritation. Däremot är det frånvaron av tröstlöshet, tungsinne och meningslöshet. Det är en känsla av balans och ro, men samtidigt också rörelse och intensitet.
Jag är så glad att ha fått tillbaka den.
2008-10-05
Vad har du i väskan Helga?
Inte så mycket, tänkte jag. Mer än jag trodde visade det sig.
Mobil och handsfree, förstås. Är alldeles för dålig på att använda den senare men bra på att begränsa användandet av den förra. T ex pratar jag sällan i mobil på tunnelbanan, avskyr att folk lyssnar på vad jag säger.
Mobil och handsfree, förstås. Är alldeles för dålig på att använda den senare men bra på att begränsa användandet av den förra. T ex pratar jag sällan i mobil på tunnelbanan, avskyr att folk lyssnar på vad jag säger.
SL-kort, gammalt och nytt (varför det gamla låg kvar i väskan vet jag inte). En snöflingeformad reflex som brukar sitta utanpå väskan men som jag tog av i somras.
Näsdukar och inte mindre än tre paket Fisherman's Friend med salmiaksmak. Varför? Visst är de goda men inte så goda.
Lärarinnan i Villette, har bara hunnit några sidor men den verkar lovande.
Lärarinnan i Villette, har bara hunnit några sidor men den verkar lovande.
Urgammalt recept på Levaxin, en binda, Friskis&Svettis-schema (sedär, nu fick jag det sagt!)
En röd mycket fiffig påse som viks ihop i ett fodral. Utmärkt att släpa hem biblioteksböcker eller mjölkpaket i. Paraply, man kommer väl från Göteborg.
Nyckelknippa, mp3-spelare (just nu mest inspelningar av körrep eftersom det drar ihop sig till konsert snart), pennor, 3 st läppglans (!! återigen förvånar jag mig själv, jag använder dem aldrig), läppcerat, passerkort till jobbet, en lapp med kod till Apotekets receptservice (förstår inte vad jag ska med den till).
Tre gamla kvitton som jag genast slängde.
Sist men inte minst en bibba papper betitlade Beslutsunderlag/Utredningsrapport som vi fick vid första samtalet hos soc för några veckor sedan, inför adoption nummer två.
Saknas gör märkligt nog värktabletter, brukar annars vara nerlusad med sådana. Plånboken ligger för tillfället i en jackficka. Dock saknas varken tuggummi, almanacka, hårspray eller kam. Mobilen har ersatt almanackan, tuggummi får jag ont i käkarna av efter två minuter, hårspray är det värsta jag vet, och kam - tja, det låter inte klokt men jag tycker inte jag behöver någon.
Som bonus får ni se O:s uppslagna kokbok, han är i färd med att planera kvällens och veckans middagar. Ikväll blir det pekingsoppa och biff med vitlök och svart bönsås.
Vad detta innehåll säger om mig vet jag inte, mer än att jag borde städa väskan oftare.
Vad har du i väskan Helga?
Inte så mycket, tänkte jag. Mer än jag trodde visade det sig.
Mobil och handsfree, förstås. Är alldeles för dålig på att använda den senare men bra på att begränsa användandet av den förra. T ex pratar jag sällan i mobil på tunnelbanan, avskyr att folk lyssnar på vad jag säger.
Mobil och handsfree, förstås. Är alldeles för dålig på att använda den senare men bra på att begränsa användandet av den förra. T ex pratar jag sällan i mobil på tunnelbanan, avskyr att folk lyssnar på vad jag säger.
SL-kort, gammalt och nytt (varför det gamla låg kvar i väskan vet jag inte). En snöflingeformad reflex som brukar sitta utanpå väskan men som jag tog av i somras.
Näsdukar och inte mindre än tre paket Fisherman's Friend med salmiaksmak. Varför? Visst är de goda men inte så goda.
Lärarinnan i Villette, har bara hunnit några sidor men den verkar lovande.
Lärarinnan i Villette, har bara hunnit några sidor men den verkar lovande.
Urgammalt recept på Levaxin, en binda, Friskis&Svettis-schema (sedär, nu fick jag det sagt!)
En röd mycket fiffig påse som viks ihop i ett fodral. Utmärkt att släpa hem biblioteksböcker eller mjölkpaket i. Paraply, man kommer väl från Göteborg.
Nyckelknippa, mp3-spelare (just nu mest inspelningar av körrep eftersom det drar ihop sig till konsert snart), pennor, 3 st läppglans (!! återigen förvånar jag mig själv, jag använder dem aldrig), läppcerat, passerkort till jobbet, en lapp med kod till Apotekets receptservice (förstår inte vad jag ska med den till).
Tre gamla kvitton som jag genast slängde.
Sist men inte minst en bibba papper betitlade Beslutsunderlag/Utredningsrapport som vi fick vid första samtalet hos soc för några veckor sedan, inför adoption nummer två.
Saknas gör märkligt nog värktabletter, brukar annars vara nerlusad med sådana. Plånboken ligger för tillfället i en jackficka. Dock saknas varken tuggummi, almanacka, hårspray eller kam. Mobilen har ersatt almanackan, tuggummi får jag ont i käkarna av efter två minuter, hårspray är det värsta jag vet, och kam - tja, det låter inte klokt men jag tycker inte jag behöver någon.
Som bonus får ni se O:s uppslagna kokbok, han är i färd med att planera kvällens och veckans middagar. Ikväll blir det pekingsoppa och biff med vitlök och svart bönsås.
Vad detta innehåll säger om mig vet jag inte, mer än att jag borde städa väskan oftare.
2008-10-02
Au revoir tristesse
Första veckan hos dagmamman blev Q sjuk efter två dagar.
Andra veckan grät han förtvivlat varje morgon, klängde sig fast vid mig och bankade på dörren när jag gick.
Tredje veckan var ledsnaden som bortblåst, efter en snabb puss vinkade Q glatt i fönstret men var sedan som förbytt vid hämtningen. Två dagar i rad vrålade han h-e-l-a vägen hem. Har ni någonsin promenerat i tjugo minuter genom välmående förort med en två-och-ett-halvt-åring som skriker med sina lungors fulla kraft? Det har jag. Jag försäkrar att det är jobbigare än det låter.
Fjärde veckan undrade vi stillsamt vad han nu kunde tänkas hitta på. Jo: drömma mardrömmar, företrädesvis om ytterkläder. Mitt i natten väcktes vi av ilskna rop: "Q inte ha kofta! Q inte ha vantar!"
Men nu har det inte hänt något särskilt på ett tag. Om man inte räknar vurpan nerför stentrappan förstås, då blodet rann och jag trodde att minst en tand slagits av. Men alla de bländvita gaddarna är kvar, jag vet då ingen unge som visar så många tänder när han skrattar.
Vi har mycket sällan tråkigt numera.
Han ägnar sig inte åt tillbedjan, åtminstone inte religiös sådan. Han kastar boll vilket egentligen är strängt förbjudet inomhus. Vem har uppmuntrat ofoget och tagit den här bilden?
Att komma hem efter en lång arbetsdag till detta!
Andra veckan grät han förtvivlat varje morgon, klängde sig fast vid mig och bankade på dörren när jag gick.
Tredje veckan var ledsnaden som bortblåst, efter en snabb puss vinkade Q glatt i fönstret men var sedan som förbytt vid hämtningen. Två dagar i rad vrålade han h-e-l-a vägen hem. Har ni någonsin promenerat i tjugo minuter genom välmående förort med en två-och-ett-halvt-åring som skriker med sina lungors fulla kraft? Det har jag. Jag försäkrar att det är jobbigare än det låter.
Fjärde veckan undrade vi stillsamt vad han nu kunde tänkas hitta på. Jo: drömma mardrömmar, företrädesvis om ytterkläder. Mitt i natten väcktes vi av ilskna rop: "Q inte ha kofta! Q inte ha vantar!"
Men nu har det inte hänt något särskilt på ett tag. Om man inte räknar vurpan nerför stentrappan förstås, då blodet rann och jag trodde att minst en tand slagits av. Men alla de bländvita gaddarna är kvar, jag vet då ingen unge som visar så många tänder när han skrattar.
Vi har mycket sällan tråkigt numera.
Han ägnar sig inte åt tillbedjan, åtminstone inte religiös sådan. Han kastar boll vilket egentligen är strängt förbjudet inomhus. Vem har uppmuntrat ofoget och tagit den här bilden?
Att komma hem efter en lång arbetsdag till detta!
Au revoir tristesse
Första veckan hos dagmamman blev Q sjuk efter två dagar.
Andra veckan grät han förtvivlat varje morgon, klängde sig fast vid mig och bankade på dörren när jag gick.
Tredje veckan var ledsnaden som bortblåst, efter en snabb puss vinkade Q glatt i fönstret men var sedan som förbytt vid hämtningen. Två dagar i rad vrålade han h-e-l-a vägen hem. Har ni någonsin promenerat i tjugo minuter genom välmående förort med en två-och-ett-halvt-åring som skriker med sina lungors fulla kraft? Det har jag. Jag försäkrar att det är jobbigare än det låter.
Fjärde veckan undrade vi stillsamt vad han nu kunde tänkas hitta på. Jo: drömma mardrömmar, företrädesvis om ytterkläder. Mitt i natten väcktes vi av ilskna rop: "Q inte ha kofta! Q inte ha vantar!"
Men nu har det inte hänt något särskilt på ett tag. Om man inte räknar vurpan nerför stentrappan förstås, då blodet rann och jag trodde att minst en tand slagits av. Men alla de bländvita gaddarna är kvar, jag vet då ingen unge som visar så många tänder när han skrattar.
Vi har mycket sällan tråkigt numera.
Han ägnar sig inte åt tillbedjan, åtminstone inte religiös sådan. Han kastar boll vilket egentligen är strängt förbjudet inomhus. Vem har uppmuntrat ofoget och tagit den här bilden?
Att komma hem efter en lång arbetsdag till detta!
Andra veckan grät han förtvivlat varje morgon, klängde sig fast vid mig och bankade på dörren när jag gick.
Tredje veckan var ledsnaden som bortblåst, efter en snabb puss vinkade Q glatt i fönstret men var sedan som förbytt vid hämtningen. Två dagar i rad vrålade han h-e-l-a vägen hem. Har ni någonsin promenerat i tjugo minuter genom välmående förort med en två-och-ett-halvt-åring som skriker med sina lungors fulla kraft? Det har jag. Jag försäkrar att det är jobbigare än det låter.
Fjärde veckan undrade vi stillsamt vad han nu kunde tänkas hitta på. Jo: drömma mardrömmar, företrädesvis om ytterkläder. Mitt i natten väcktes vi av ilskna rop: "Q inte ha kofta! Q inte ha vantar!"
Men nu har det inte hänt något särskilt på ett tag. Om man inte räknar vurpan nerför stentrappan förstås, då blodet rann och jag trodde att minst en tand slagits av. Men alla de bländvita gaddarna är kvar, jag vet då ingen unge som visar så många tänder när han skrattar.
Vi har mycket sällan tråkigt numera.
Han ägnar sig inte åt tillbedjan, åtminstone inte religiös sådan. Han kastar boll vilket egentligen är strängt förbjudet inomhus. Vem har uppmuntrat ofoget och tagit den här bilden? Att komma hem efter en lång arbetsdag till detta!
2008-10-01
Säg att du älskar mig
Visst låter det vackrare på svenska? Men Tell me you love me får den heta även i svensk TV, ännu en välskriven och välspelad HBO-serie i klass med gamla favoriter som Sopranos och Six Feet Under.
Serien handlar om sex och relationer och sexscenerna är nog de mest realistiska jag någonsin har sett. Men det är inte huvudsakligen därför jag tittar. Jag känner igen mig mer eller mindre i alla livsöden som spelas upp. De trötta föräldrarna som älskar varann innerligt men har tappat bort lusten och inte vet hur de ska hitta den igen. Den unga tjejen som definierar sig själv genom sin sexuella attraktionskraft. Och framför allt, paret som försöker få barn och som gav upp de plågsamma försöken i förra avsnittet. I kvällens avsnitt ställdes allt på sin spets när mannen erkände att han egentligen inte vill ha barn utan är nöjd med tillvaron som den är. Det återstår att se vilket val kvinnan gör. Hennes ansikte i slutscenen bränner sig fast. Som jag vet hur det känns.
Mest tänkvärt med serien är att den så tydligt visar att sex och intimitet inte är samma sak, och att det ena inte innebär det andra. Man kan knulla utan minsta närhet, men man kan också komma varann väldigt nära på ett helt asexuellt sätt.
Hela dagen har jag funderat på det jag skrev igår om O och mig, och på annannans kommentar att hon blev knäsvag. Jag har mött reaktionen förr, men det är först nu som jag börjar förstå den. För det är klart att det är konstigt att något som inte finns kan få en att ifrågasätta ett liv tillsammans som i många år varit alldeles utmärkt.
Jag vet inte varför det var så, men så var det. Ända från början, långt innan vi började försöka visste jag att barn var viktigast för mig. Ville inte O ha några, ville jag inte ha honom. Fruktansvärt egentligen. Får man trampa så på någons kärlek?
Tur att O inte kände likadant. Ja, på sätt och vis. Men det faktum att vi inte kände likadant var också det som plågade oss under åren. Att det som var livsviktigt för mig inte var det för honom.
Men nu är det över, balansen är återställd. Vi har våra ärr men vi är tillsammans och starka.
Och ja, vi får till det ibland, trots barn i sängen. Kanske berättar jag mer någon annan gång.
Serien handlar om sex och relationer och sexscenerna är nog de mest realistiska jag någonsin har sett. Men det är inte huvudsakligen därför jag tittar. Jag känner igen mig mer eller mindre i alla livsöden som spelas upp. De trötta föräldrarna som älskar varann innerligt men har tappat bort lusten och inte vet hur de ska hitta den igen. Den unga tjejen som definierar sig själv genom sin sexuella attraktionskraft. Och framför allt, paret som försöker få barn och som gav upp de plågsamma försöken i förra avsnittet. I kvällens avsnitt ställdes allt på sin spets när mannen erkände att han egentligen inte vill ha barn utan är nöjd med tillvaron som den är. Det återstår att se vilket val kvinnan gör. Hennes ansikte i slutscenen bränner sig fast. Som jag vet hur det känns.
Mest tänkvärt med serien är att den så tydligt visar att sex och intimitet inte är samma sak, och att det ena inte innebär det andra. Man kan knulla utan minsta närhet, men man kan också komma varann väldigt nära på ett helt asexuellt sätt.
Hela dagen har jag funderat på det jag skrev igår om O och mig, och på annannans kommentar att hon blev knäsvag. Jag har mött reaktionen förr, men det är först nu som jag börjar förstå den. För det är klart att det är konstigt att något som inte finns kan få en att ifrågasätta ett liv tillsammans som i många år varit alldeles utmärkt.
Jag vet inte varför det var så, men så var det. Ända från början, långt innan vi började försöka visste jag att barn var viktigast för mig. Ville inte O ha några, ville jag inte ha honom. Fruktansvärt egentligen. Får man trampa så på någons kärlek?
Tur att O inte kände likadant. Ja, på sätt och vis. Men det faktum att vi inte kände likadant var också det som plågade oss under åren. Att det som var livsviktigt för mig inte var det för honom.
Men nu är det över, balansen är återställd. Vi har våra ärr men vi är tillsammans och starka.
Och ja, vi får till det ibland, trots barn i sängen. Kanske berättar jag mer någon annan gång.
Säg att du älskar mig
Visst låter det vackrare på svenska? Men Tell me you love me får den heta även i svensk TV, ännu en välskriven och välspelad HBO-serie i klass med gamla favoriter som Sopranos och Six Feet Under.
Serien handlar om sex och relationer och sexscenerna är nog de mest realistiska jag någonsin har sett. Men det är inte huvudsakligen därför jag tittar. Jag känner igen mig mer eller mindre i alla livsöden som spelas upp. De trötta föräldrarna som älskar varann innerligt men har tappat bort lusten och inte vet hur de ska hitta den igen. Den unga tjejen som definierar sig själv genom sin sexuella attraktionskraft. Och framför allt, paret som försöker få barn och som gav upp de plågsamma försöken i förra avsnittet. I kvällens avsnitt ställdes allt på sin spets när mannen erkände att han egentligen inte vill ha barn utan är nöjd med tillvaron som den är. Det återstår att se vilket val kvinnan gör. Hennes ansikte i slutscenen bränner sig fast. Som jag vet hur det känns.
Mest tänkvärt med serien är att den så tydligt visar att sex och intimitet inte är samma sak, och att det ena inte innebär det andra. Man kan knulla utan minsta närhet, men man kan också komma varann väldigt nära på ett helt asexuellt sätt.
Hela dagen har jag funderat på det jag skrev igår om O och mig, och på annannans kommentar att hon blev knäsvag. Jag har mött reaktionen förr, men det är först nu som jag börjar förstå den. För det är klart att det är konstigt att något som inte finns kan få en att ifrågasätta ett liv tillsammans som i många år varit alldeles utmärkt.
Jag vet inte varför det var så, men så var det. Ända från början, långt innan vi började försöka visste jag att barn var viktigast för mig. Ville inte O ha några, ville jag inte ha honom. Fruktansvärt egentligen. Får man trampa så på någons kärlek?
Tur att O inte kände likadant. Ja, på sätt och vis. Men det faktum att vi inte kände likadant var också det som plågade oss under åren. Att det som var livsviktigt för mig inte var det för honom.
Men nu är det över, balansen är återställd. Vi har våra ärr men vi är tillsammans och starka.
Och ja, vi får till det ibland, trots barn i sängen. Kanske berättar jag mer någon annan gång.
Serien handlar om sex och relationer och sexscenerna är nog de mest realistiska jag någonsin har sett. Men det är inte huvudsakligen därför jag tittar. Jag känner igen mig mer eller mindre i alla livsöden som spelas upp. De trötta föräldrarna som älskar varann innerligt men har tappat bort lusten och inte vet hur de ska hitta den igen. Den unga tjejen som definierar sig själv genom sin sexuella attraktionskraft. Och framför allt, paret som försöker få barn och som gav upp de plågsamma försöken i förra avsnittet. I kvällens avsnitt ställdes allt på sin spets när mannen erkände att han egentligen inte vill ha barn utan är nöjd med tillvaron som den är. Det återstår att se vilket val kvinnan gör. Hennes ansikte i slutscenen bränner sig fast. Som jag vet hur det känns.
Mest tänkvärt med serien är att den så tydligt visar att sex och intimitet inte är samma sak, och att det ena inte innebär det andra. Man kan knulla utan minsta närhet, men man kan också komma varann väldigt nära på ett helt asexuellt sätt.
Hela dagen har jag funderat på det jag skrev igår om O och mig, och på annannans kommentar att hon blev knäsvag. Jag har mött reaktionen förr, men det är först nu som jag börjar förstå den. För det är klart att det är konstigt att något som inte finns kan få en att ifrågasätta ett liv tillsammans som i många år varit alldeles utmärkt.
Jag vet inte varför det var så, men så var det. Ända från början, långt innan vi började försöka visste jag att barn var viktigast för mig. Ville inte O ha några, ville jag inte ha honom. Fruktansvärt egentligen. Får man trampa så på någons kärlek?
Tur att O inte kände likadant. Ja, på sätt och vis. Men det faktum att vi inte kände likadant var också det som plågade oss under åren. Att det som var livsviktigt för mig inte var det för honom.
Men nu är det över, balansen är återställd. Vi har våra ärr men vi är tillsammans och starka.
Och ja, vi får till det ibland, trots barn i sängen. Kanske berättar jag mer någon annan gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)