Obarnen -hur gick det sen

En av många bra frågor jag fick när jag efterlyste inspiration för ett tag sedan var denna: tänker jag någonsin numera på mina obarn?

Att skriva texten om obarnen var ett försök att konkretisera min sorg och att förklara den för mig själv och kanske för andra. Än idag tycker jag att den ger en ganska bra bild av hur det kändes. Det var en längtan och en saknad jag alltid bar med mig. Man kan inte sakna det man aldrig har haft, sägs det. Men det är fel. Man kan definitivt sakna det man alltid räknat med att få, på det självklara sätt de flesta räknar med att få bli vuxna, att hitta någon att leva med och att få barn. (För övrigt undrar jag om det inte rentav är svårare att förhålla sig till och känna en saknad efter något man aldrig har haft. Den adopterades saknad efter biologiska band, maskrosbarnets saknad efter en trygg barndom, den ofrivillige singelns saknad efter en lycklig relation, vem har rätt att avfärda dem?)

Men nu tänker jag aldrig på mina obarn, de finns inte längre. Jag kommer aldrig att få någon brunlockig fräknig liten Helga men det rör mig inte i ryggen. Istället har jag fått en pojke som faktiskt påminner något om den vaga drömbild jag gjorde mig.

Men utöver det är han en stark och glad egen liten person med alldeles egna och underbara egenskaper. Länge trodde jag att det skulle vara viktigt för mig att hitta likheter mellan mig och mitt barn. Nu vet jag bättre.

Det är möjligt att Q är lik mig i vissa avseenden. Han verkar gilla att sjunga och att läsa, och det gör jag också. Han älskar att laga mat med sin pappa och han har i likhet med oss båda god aptit och uppskattar god mat.

Men han har också minst en egenskap som jag absolut inte har. Han är påfallande fysisk och spänstig och har en kroppskontroll som jag avundas honom. Jag har snubblat mig genom livet och skydde alla former av motion tills jag var tjugofem år. Q älskar att röra sig, är djärv och säker och hemma i sin kropp. Det gör mig så lycklig att se. Han är inte som jag, hurra!

Dessutom är han social och gladlynt. Kanske inte mer än andra småbarn och kanske går det över med tiden, vad vet jag. Det som fascinerar mig är att han tycks vara bergfast övertygad om att världen är en bra plats, att människor är snälla och att han själv är värd uppmärksamhet, kärlek och respekt.

Strängt taget delar jag nog hans inställning, eller vill åtminstone dela den. Men jag tror inte att jag hade den från början. Den är i ganska hög grad en viljeakt. Men Q tycks ha den från födseln. Återigen, han är inte som jag, hurra!

Fysiskt då? Jag vet hur det känns att vara väldigt lik någon, att hicka till vid åsynen av ett ungdomsporträtt eller en sällan träffad släkting. Det där hade kunnat vara jag, om jag hade varit av manligt kön och några decennier yngre eller äldre.

Q liknar förstås ingen i familjen och kanske kommer han att sakna det. Jag hoppas jag kan hjälpa honom då. Om inte annat med att ärligt försäkra att för mig spelar det ingen roll.

Men det är sant att jag under en tid sörjde att jag inte skulle få se min och O:s biologiska avkomma, se vad vår genetiska blandning skulle resultera i. Också den känslan är borta nu. Jag kan inte riktigt förklara det mer än att det är så totalt ointressant att spekulera i hur våra biologiska barn skulle ha sett ut. Inte laddat eller förbjudet, bara ointressant. Rödhåriga? Kanske. Långa? Säkert? Jaha. Mer då? Antalet kombinationer är oändligt, det vet varje genetiker.

Jag vill vara en bejakande förälder i den meningen att jag vill älska och acceptera mitt barn precis som han är. Jag vill ge honom möjligheten att utvecklas utan att - såvitt det är möjligt - projicera mina egna nojor, värderingar, livsdrömmar och önskningar på honom. Jag tror att en stor del av mina mentala förberedelser inför att adoptera handlade om detta. Men å andra sidan dristar jag mig att tycka att så borde biologiska föräldrar också tänka.

Innan jag fick Q trodde jag att jag innerst inne alltid skulle bära på en sorg över att inte få bli mamma på det konventionella sättet. Jag var säker på att jag skulle kunna leva med detta, och fast besluten - men ändå orolig - att inte låta det påverka min förmåga att vara en bra mamma.

Men verkligheten är ännu underbarare. Jag sörjer och saknar inte längre. De känslorna har läkt ut, helt och fullt, nästan utan att jag märkte det själv. Obarnen är borta, som om de aldrig hade funnits. I deras ställe, överallt, i hela mitt hjärta, finns ett högst verkligt barn.

För att avsluta något mindre högtravande så vill jag citera min gamla farmor som svar på en annan fråga, om bemötandet från övrig familj och släkt.

Vår sega historia samt vår öppenhet gjorde att hela släkten väntade med öppen famn på vårt barn som äntligen skulle komma. Inte minst väntade farmor, nittioett år. Hon var egentligen rätt trött på att leva, anförtrodde hon mig, men hon tänkte leva tills barnet kom hem ifrån - var var det där nu någonstans, det som låg så långt borta bredvid Kina?

Så kom Q, och vi hälsade på farmor på servicehuset. Precis som alla andra bedårades hon och fällde några (i alla fall för mig) obetalbara kommentarer (tänk er en gammal röst med värmländsk accent):

Har han alltid haft sådär svart hår? Hela tiden? Ja, jag menar, var det svart redan när han föddes? Jag börjar förklara att det hade han nog, men det vet vi inte eftersom första fotot vi har är när han är sex veckor gammal, men farmor fortsätter ivrigt:
Se så tunt fint hår han har, det hade ju du med. Tänk vad konstigt att sånt kan gå i arv! Jag kan inte hålla mig för skratt när jag säger men farmor, vi har ju adopterat honom. Då skrattar hon också och viftar bort mig, och strålar mot Q:
Men vad söt han är!! Det nästan slöseri att han inte är flicka!