Hör på radion och läser i tidningen att regeringen beslutat stoppa framtida adoptioner från Vietnam. Adoptionscentrum protesterar. I den här frågan har jag större förtroende för AC än för regeringen.
Känslorna tar över: såklart måste man reagera när man misstänker att adoptioner inte går rätt till. Min goda glada ljuvliga pojke, hjärtat krymper ihop vid tanken på att det finaste och rättaste i mitt liv, att jag fick Q, skulle kunna vara besolkat på något sätt. Det vore en mardröm, en av de värsta tänkbara. Den grundläggande förutsättningen för att få adoptera är ju att barnet är övergivet. Om så inte är fallet rasar allt.
Men förnuftets röst säger att i Korea är det ordning och reda. Så för egen del är vi inte oroliga. Jag tror inte att svenska föräldrar till Vietnamadopterade barn har anledning att oroa sig heller. Det är inte den svenska förmedlingen av barn som har ifrågasatts. Förmodligen är regeringens beslut grundat mer på känsla än förnuft.
Hela historien gör mig så ledsen. Tårarna steg mig i ögonen när socialminister Hägglund igår fick frågan vad han ville säga till de barnlängtare som nu inte får några barn. Vad finns det att säga? Han lyckades heller inget vidare. Jag undrar om han tänker att de borde be till Gud.
Jag tycker så synd om dem. De 300 sökande som står på AC:s väntelista för att få adoptera från Vietnam. Nu måste de vända sig någon annanstans, många - till exempel de ensamstående - har inget alternativ. De barn i Vietnam som saknar föräldrar eller anhöriga, som nu kanske får vänta längre på att få nya föräldrar. Som kanske hamnar hos mindre nogräknade organisationer. De adoptivföräldrar som fått och får sina barn på falska premisser. Kanske är de överlyckliga, kanske struntar de i att deras högsta lycka bygger på en lögn. Jag ömkar dem ändå. De biologiska föräldrar som luras att överge sina barn, vare sig det är någorlunda frivilligt mot ekonomisk kompensation eller helt ofrivilligt.
Och så barnen förstås. Att svikas så totalt av alla.
Det finns bara förlorare i detta.
Man kan förutsätta att Adoptionscentrum inte har politiska motiv för sina beslut, tror jag. Det samma ska man förstås inte göra vad gäller regeringen. Kan det spela en liten roll här att många års socialdemokratiska regeringar har odlat goda relationer med Vietnam?
SvaraRaderaOm Jan Björklund lånat ut sina rapportläsarglasögon till Göran Hägglund så kan man oroa sig för att det lästs selektivt och med politisk underton...
Verkligt tråkigt är det i alla fall, och som du säger, bara förlorare.
Fan vad jag tycker det är SKIIIIT!!!!
SvaraRaderaFattar inte varför ärlgt talat!?! man vill ju tt alla som väntar och längtar efter att få hem sina barn ska fåd etta. Och att alla de barn som har en chans till ett liv med en kärleksfull familj ska få det.
Nej, som sagt jag förstår verkligen inte.
Kram!
Oerhört tragiskt och hemskt att beslutet verkar ha fattats på så lösa boliner.
SvaraRaderaJag blev också berörd av nyheten. Ett par från samma hemstad som mig står i kön för Vietnam och jag lider med dem då jag vet att deras ålder också gör att de har extra bråttom.
SvaraRaderaMen viktigast av allt är förstås att barnen inte far illa.