2008-10-09

Välja lycka?

Jag är aptrött efter en hektisk vecka. Vad säger jag, en? Två hektiska veckor som följdes av en sinnessjuk vecka som kulminerade med att Q insjuknade i vad som inte var mul- och klövsjuka utan en infektion orsakad av Coxsackie-virus. Min duktiga lillasyster ställde rätt diagnos per telefon. Hon blir en bra läkare. (Och jag har lärt mig något nytt. Coxsackie, roligt ord, efter staden i New York där viruset först isolerades. Jag älskar amerikanska ortnamn.)

Jag är trött men inte ledsen. Det är en konstig känsla att inte vara ledsen längre. Jag har fortfarande inte hunnit vänja mig vid att mitt normaltillstånd numera är att vara glad och tillfreds, med tillfälliga humördippar, istället för tvärtom, ledsen med tillfälliga glädjeyttringar. Jag läser om sorg och kris hos några av mina nätvänner och förundras över att det inte längre är jag som råkar ut för all skit. De svarta åren var en parentes i mitt liv, tack och lov, fast det inte kändes så under tiden.

DN hade en artikel häromdagen om strävan efter lycka, uppenbarligen ett tema i tiden eftersom det kommer ut inte mindre än fyra böcker i ämnet inom kort. Västvärldens befolkning är idag inte lyckligare än vare sig människor i tredje världen eller folk som levde för femtio år sedan, ett tänkvärt faktum.

Hur man än väljer att definiera lycka så är den tydligen inte kopplad till materiellt välstånd, i alla fall inte över en viss nivå.

Det är med intresse jag läser artikeln, och mycket håller jag med om, särskilt det som Hanne Kjöller skriver om föräldraskap - att det "går att njuta av småbarnsåren - inte bara genomlida dem". Tror fan det.

Ändå känner jag lätt obehag. Det är alltför enkelt att avfärda ledsna människor med att de bara är bortskämda och borde uppskatta det de har istället för att sörja det de inte har. Den inställningen mötte jag ofta under mina barnlösa år. Till sist började jag själv undra vad min sorg egentligen handlade om. Jag kanske var en kronisk kverulant, missnöjd med precis allt, och hade fokuserat svartsynen på barnbristen? Tänk om jag, om jag väl fick barn, skulle upptäcka att livet inte alls blev bättre? Tänk om jag genast skulle hitta något annat att ömka mig över?

Det behöver väl knappast sägas att den sortens tankar var plågsamma och inte direkt uppbyggliga i mitt vardagliga slit med att orka med och försöka få ordning på min tillvaro.

Nu vet jag dessutom att det var rena skitsnacket. Att bli mamma var det som fattades. Jag har sagt det förut, jag säger det igen: det gjorde mig hel. Inget annat (utom förlusten av Q - hemska förbjudna tanke, bort, bort!) kan skaka mig längre.

Lycka är ett relativt begrepp. Till viss del handlar det om att leva i nuet, att bejaka och omfamna det man har. Jag hade kunnat bli lycklig även om jag inte hade fått barn, det tror jag faktiskt. Men det hade tagit tid, och en del av sorgen hade nog alltid funnits kvar. Men nu är den borta.

Lycklig. Jag anser att jag är det nu, men det är knappt att jag kan beskriva det. Lycka är inte frånvaro av trötthet, ilska och irritation. Däremot är det frånvaron av tröstlöshet, tungsinne och meningslöshet. Det är en känsla av balans och ro, men samtidigt också rörelse och intensitet.

Jag är så glad att ha fått tillbaka den.

6 kommentarer:

  1. Hej! Jag ville bara lämna ett litet avtryck här i din blogg och säga att jag tycker mycket om den! Har följt dig länge men kommenterar inte så ofta. Idag, precis som annars, skriver du fint, genomtänkt och tänkvärt. Hoppas att de kommande jobbveckorna blir något lugnare!

    Vänliga hälsningar Louise

    SvaraRadera
  2. Wow Helga! Du har gjort det igen....
    Du är bara sååååå bra på att sätta ord på sådana här svåra och lite komplicerade känslor och tankar!
    Din definition på lycka är verkligen SÅ BRA!!!!
    KRAM!

    SvaraRadera
  3. Instämmer i hurrakören. Du sätter verkligen ofta ord på det jag känner och dessutom tar du upp saker jag känner men inte får nedskrivet.
    Den här gången läste jag upp ditt inlägg för min sambo vars kommentar var: "Herregud vad bra hon skriver".
    Och det du skriver ger mig (oss) tröst.
    Jag har känt som du skriver: Kan jag bli lycklig ens om jag blir mamma eller är det något annat som också saknas? KAN längtan efter barn vara så stor att man är så ledsen och tungsint och tröstlös? JA, jag tror det.

    SvaraRadera
  4. Efter ett par hektiska år när det varit svårt att vara riktigt lycklig trots att vi haft det priviligierat, har jag också funderat på detta fenomen. Till viss del genom att undra över olikheter mellan Rwanda (folkmordet under 4 månader 1994 sitter förstås som ett djupt nationellt trauma och ingen verkar helt lycklig) och DRC (utdraget krig sedan 1996, över fem miljoner döda av detta och/eller fattigdom, 70 kvinnor våldtas varje dag, eländes elände överallt - men ändå är folk livsglada på ett komplett annorlunda sätt än i grannlandet). Och nu senast har jag fått anledning att fundera en del över hur man bäst förmedlar sina upplevelser till folk i Sverige? Efter en bildvisning jag nyligen hade fick jag höra att den var "för hemsk" och i bössan jag skickade runt efteråt för att samla in pengar till aktiviteter för de våldtagna kvinnorna i DRC lång summa summarum 10 kr...

    SvaraRadera
  5. Rwandamamman, det är ju ganska skamligt det du berättar om reaktionerna på bildvisningen och de 10 kronorna. Man skäms över den mänskliga naturen..

    Jag måste blotta min okunskap med att fråga vad betyder DRC?

    SvaraRadera
  6. Oj, förlåt, Demokratiska Republiken Congo, alltså det vi i Sverige kallar Kongo-Kinshasa. Ifall någon har lust att veta hur det gick till när detta rika jätteland via en tillvaro som belgiske kung Leopolds privata egendom (ja, det är sant, landet var inte ens belgisk koloni utan kungens ägodel) nu för en tillvaro som troublespot i Afrika och dagligen rånas på sina resurser av olja, diamater, guld och diverse metaller som används i mobiltelefoner och datorer,så finns Adam Hochschildts MYCKET bra bok "Kung Leopolds våldnad",

    Och snälla Helga, innan du stänger din blogg för icke-invigda/- inbjudna, var snäll och ge mig lösenord. Jag sörjer för tillfället över att vara utestängd från Annas blogg..

    SvaraRadera