Välja lycka?

Jag är aptrött efter en hektisk vecka. Vad säger jag, en? Två hektiska veckor som följdes av en sinnessjuk vecka som kulminerade med att Q insjuknade i vad som inte var mul- och klövsjuka utan en infektion orsakad av Coxsackie-virus. Min duktiga lillasyster ställde rätt diagnos per telefon. Hon blir en bra läkare. (Och jag har lärt mig något nytt. Coxsackie, roligt ord, efter staden i New York där viruset först isolerades. Jag älskar amerikanska ortnamn.)

Jag är trött men inte ledsen. Det är en konstig känsla att inte vara ledsen längre. Jag har fortfarande inte hunnit vänja mig vid att mitt normaltillstånd numera är att vara glad och tillfreds, med tillfälliga humördippar, istället för tvärtom, ledsen med tillfälliga glädjeyttringar. Jag läser om sorg och kris hos några av mina nätvänner och förundras över att det inte längre är jag som råkar ut för all skit. De svarta åren var en parentes i mitt liv, tack och lov, fast det inte kändes så under tiden.

DN hade en artikel häromdagen om strävan efter lycka, uppenbarligen ett tema i tiden eftersom det kommer ut inte mindre än fyra böcker i ämnet inom kort. Västvärldens befolkning är idag inte lyckligare än vare sig människor i tredje världen eller folk som levde för femtio år sedan, ett tänkvärt faktum.

Hur man än väljer att definiera lycka så är den tydligen inte kopplad till materiellt välstånd, i alla fall inte över en viss nivå.

Det är med intresse jag läser artikeln, och mycket håller jag med om, särskilt det som Hanne Kjöller skriver om föräldraskap - att det "går att njuta av småbarnsåren - inte bara genomlida dem". Tror fan det.

Ändå känner jag lätt obehag. Det är alltför enkelt att avfärda ledsna människor med att de bara är bortskämda och borde uppskatta det de har istället för att sörja det de inte har. Den inställningen mötte jag ofta under mina barnlösa år. Till sist började jag själv undra vad min sorg egentligen handlade om. Jag kanske var en kronisk kverulant, missnöjd med precis allt, och hade fokuserat svartsynen på barnbristen? Tänk om jag, om jag väl fick barn, skulle upptäcka att livet inte alls blev bättre? Tänk om jag genast skulle hitta något annat att ömka mig över?

Det behöver väl knappast sägas att den sortens tankar var plågsamma och inte direkt uppbyggliga i mitt vardagliga slit med att orka med och försöka få ordning på min tillvaro.

Nu vet jag dessutom att det var rena skitsnacket. Att bli mamma var det som fattades. Jag har sagt det förut, jag säger det igen: det gjorde mig hel. Inget annat (utom förlusten av Q - hemska förbjudna tanke, bort, bort!) kan skaka mig längre.

Lycka är ett relativt begrepp. Till viss del handlar det om att leva i nuet, att bejaka och omfamna det man har. Jag hade kunnat bli lycklig även om jag inte hade fått barn, det tror jag faktiskt. Men det hade tagit tid, och en del av sorgen hade nog alltid funnits kvar. Men nu är den borta.

Lycklig. Jag anser att jag är det nu, men det är knappt att jag kan beskriva det. Lycka är inte frånvaro av trötthet, ilska och irritation. Däremot är det frånvaron av tröstlöshet, tungsinne och meningslöshet. Det är en känsla av balans och ro, men samtidigt också rörelse och intensitet.

Jag är så glad att ha fått tillbaka den.