Au revoir tristesse

Första veckan hos dagmamman blev Q sjuk efter två dagar.

Andra veckan grät han förtvivlat varje morgon, klängde sig fast vid mig och bankade på dörren när jag gick.

Tredje veckan var ledsnaden som bortblåst, efter en snabb puss vinkade Q glatt i fönstret men var sedan som förbytt vid hämtningen. Två dagar i rad vrålade han h-e-l-a vägen hem. Har ni någonsin promenerat i tjugo minuter genom välmående förort med en två-och-ett-halvt-åring som skriker med sina lungors fulla kraft? Det har jag. Jag försäkrar att det är jobbigare än det låter.

Fjärde veckan undrade vi stillsamt vad han nu kunde tänkas hitta på. Jo: drömma mardrömmar, företrädesvis om ytterkläder. Mitt i natten väcktes vi av ilskna rop: "Q inte ha kofta! Q inte ha vantar!"

Men nu har det inte hänt något särskilt på ett tag. Om man inte räknar vurpan nerför stentrappan förstås, då blodet rann och jag trodde att minst en tand slagits av. Men alla de bländvita gaddarna är kvar, jag vet då ingen unge som visar så många tänder när han skrattar.

Vi har mycket sällan tråkigt numera.

Han ägnar sig inte åt tillbedjan, åtminstone inte religiös sådan. Han kastar boll vilket egentligen är strängt förbjudet inomhus. Vem har uppmuntrat ofoget och tagit den här bilden?
Att komma hem efter en lång arbetsdag till detta!