2006-10-30
Inom en timme
.. ar vi tre. Vi ater frukost pa ett kafe ett kvarter fran SWS, dar vi snart ska traffa Q, fostermamman och socialarbetaren. Det hela kanns valdigt overkligt, men bra!!
Inom en timme
.. ar vi tre. Vi ater frukost pa ett kafe ett kvarter fran SWS, dar vi snart ska traffa Q, fostermamman och socialarbetaren. Det hela kanns valdigt overkligt, men bra!!
2006-10-28
Strumpor med bjornar och sniglar
Tva kvallar och en dag kvar! Idag kopte vi strumpor till Q med glada figurer pa, fostermamman sa att han gillar att leka med sina fotter.
Vi turistar for fullt, men det marks att det inte ar en vanlig semester. Ratt staller nagon av oss en Q-relaterad fraga rakt ut i luften, och ofta har den andre tankt pa samma sak. Vilken tval ska vi anvanda nar vi badar honom? Tror du hans mamma ser ut som den gulliga servitrisen? Vi borde kopa lite barnmatsburkar att ha med pa planet.
Men det ar semester ocksa, en fantastisk sadan spackad med upplevelser. Det kanns bra att ha atminstone ett litet hum om Q:s fodelseland. Naturligtvis ska vi resa hit igen, forhoppningsvis for att hamta syskon men aven annars. Vi ser redan fram emot det.
Vi turistar for fullt, men det marks att det inte ar en vanlig semester. Ratt staller nagon av oss en Q-relaterad fraga rakt ut i luften, och ofta har den andre tankt pa samma sak. Vilken tval ska vi anvanda nar vi badar honom? Tror du hans mamma ser ut som den gulliga servitrisen? Vi borde kopa lite barnmatsburkar att ha med pa planet.
Men det ar semester ocksa, en fantastisk sadan spackad med upplevelser. Det kanns bra att ha atminstone ett litet hum om Q:s fodelseland. Naturligtvis ska vi resa hit igen, forhoppningsvis for att hamta syskon men aven annars. Vi ser redan fram emot det.
Strumpor med bjornar och sniglar
Tva kvallar och en dag kvar! Idag kopte vi strumpor till Q med glada figurer pa, fostermamman sa att han gillar att leka med sina fotter.
Vi turistar for fullt, men det marks att det inte ar en vanlig semester. Ratt staller nagon av oss en Q-relaterad fraga rakt ut i luften, och ofta har den andre tankt pa samma sak. Vilken tval ska vi anvanda nar vi badar honom? Tror du hans mamma ser ut som den gulliga servitrisen? Vi borde kopa lite barnmatsburkar att ha med pa planet.
Men det ar semester ocksa, en fantastisk sadan spackad med upplevelser. Det kanns bra att ha atminstone ett litet hum om Q:s fodelseland. Naturligtvis ska vi resa hit igen, forhoppningsvis for att hamta syskon men aven annars. Vi ser redan fram emot det.
Vi turistar for fullt, men det marks att det inte ar en vanlig semester. Ratt staller nagon av oss en Q-relaterad fraga rakt ut i luften, och ofta har den andre tankt pa samma sak. Vilken tval ska vi anvanda nar vi badar honom? Tror du hans mamma ser ut som den gulliga servitrisen? Vi borde kopa lite barnmatsburkar att ha med pa planet.
Men det ar semester ocksa, en fantastisk sadan spackad med upplevelser. Det kanns bra att ha atminstone ett litet hum om Q:s fodelseland. Naturligtvis ska vi resa hit igen, forhoppningsvis for att hamta syskon men aven annars. Vi ser redan fram emot det.
2006-10-25
Allt bra!
Har inte bloggat pa nagra dagar, har helt enkelt inte hunnit. Trots att vi foresatt oss att ta det lugnt har vi haft ett fullspackat schema. Det finns sa mycket vi vill se och gora! Men jag borde sakta farten lite, de senaste dagarna har trottheten kommit ikapp.
Dagen Q var en magisk dag hela vagen till slut. Pa eftermiddagen och kvallen promenerade vi i Seouls gamla stad Insadong och tittade pa konsthantverk. Vi kopte en vacker sidenmalning och lite keramik, och drack svindyrt men fantastiskt gott och doftande te (paron respektive kanelsmak) pa ett traditionellt tehus. En underbar upplevelse.
Idag har vi besokt gransen till Nordkorea, mycket fascinerande. Ska forsoka fa tid att beratta om det, men inte idag!
Dagen Q var en magisk dag hela vagen till slut. Pa eftermiddagen och kvallen promenerade vi i Seouls gamla stad Insadong och tittade pa konsthantverk. Vi kopte en vacker sidenmalning och lite keramik, och drack svindyrt men fantastiskt gott och doftande te (paron respektive kanelsmak) pa ett traditionellt tehus. En underbar upplevelse.
Idag har vi besokt gransen till Nordkorea, mycket fascinerande. Ska forsoka fa tid att beratta om det, men inte idag!
Allt bra!
Har inte bloggat pa nagra dagar, har helt enkelt inte hunnit. Trots att vi foresatt oss att ta det lugnt har vi haft ett fullspackat schema. Det finns sa mycket vi vill se och gora! Men jag borde sakta farten lite, de senaste dagarna har trottheten kommit ikapp.
Dagen Q var en magisk dag hela vagen till slut. Pa eftermiddagen och kvallen promenerade vi i Seouls gamla stad Insadong och tittade pa konsthantverk. Vi kopte en vacker sidenmalning och lite keramik, och drack svindyrt men fantastiskt gott och doftande te (paron respektive kanelsmak) pa ett traditionellt tehus. En underbar upplevelse.
Idag har vi besokt gransen till Nordkorea, mycket fascinerande. Ska forsoka fa tid att beratta om det, men inte idag!
Dagen Q var en magisk dag hela vagen till slut. Pa eftermiddagen och kvallen promenerade vi i Seouls gamla stad Insadong och tittade pa konsthantverk. Vi kopte en vacker sidenmalning och lite keramik, och drack svindyrt men fantastiskt gott och doftande te (paron respektive kanelsmak) pa ett traditionellt tehus. En underbar upplevelse.
Idag har vi besokt gransen till Nordkorea, mycket fascinerande. Ska forsoka fa tid att beratta om det, men inte idag!
2006-10-23
Q-Day!
Sa har vi da traffat Q, var son. Motet gick bra och var inte alls sa dramatiskt som jag hade forestallt mig. Inte en tar falldes. Stamningen var varm och lugn och avslappnad och konstigt nog inte alls nervos.
Q lag pa golvet och kralade nar vi narmade oss. Han lystrade omedelbart nar vi pratade med honom, och flinade upp sig. Det ar inte fel pa ogonkontakten har inte! Eftersom han verkade sa glad och trygg vagade jag ganska snart ta upp honom i knat, vi tittade varann djupt i ogonen en stund (jo, da stannade varlden nastan) och nar jag hissade honom skrattade han lite. Nar pappa O tog over fick han fram riktiga gapskratt.
Q verkar vara lugn och harmonisk. Vi stannade en timme och han var aldrig annat an glad och fornojd. Han dreglade, snorade, at pa sin hand och sin skallra, skrattade mot oss, undersokte sina egna fotter och knep hart om vara fingrar. Vi blev ganska bedarade.
Fosterfamiljen verkade fortjusande rar. Den bestar av mamma, pappa och dotter i tjugoarsaldern. Alla verkade betagna i Q och gullade mycket med honom. Han har haft det sa bra hos dem! Fostermamman blev tydligt glad over sjalen jag stickat, fargerna var visst alldeles ratt. Jag tror ocksa att hon blev rord over kortet vi skrivit, dar vi tackade sa mycket for att hon tagit sa val hand om Q.
Vi fick fantastiskt fina presenter med oss. En koreansk folkdrakt till Q samt en ultramodern stass med dinosaurier och Tom & Jerry. Och bast av allt: ett fotoalbum med bilder av hela familjen tillsammans med Q. Underbart att ha i framtiden.
Vi stannade bara en timme men resan dit och hem har tagit halva dagen. Om en vecka far vi honom pa riktigt. Mandag 30 oktober klockan elva.
Hur kanns det da? Jag ar glad och latt om hjartat. Motet gick sa bra, han var sa sot och sa rar. Hade han gratit och varit radd hade det varit helt naturligt men anda kants lite svart.
Ar jag lika glad nu som jag varit ledsen tidigare? Star gladjen i proportion till den langa langtan och de manga besvikelserna? Arligt talat - nej. Men det kan man inte heller begara, och det oroar mig inte. Tiden som barnlos var en sak for sig, och livet med Q nagot helt annat. De har mycket lite med varandra att gora. Jag ar valdigt, valdigt glad att den forra ar over och att det senare snart borjar.
En vecka kvar. Under den veckan ska vi turista! Bade for var och for Q:s skull. Har ska samlas minnen!
Q lag pa golvet och kralade nar vi narmade oss. Han lystrade omedelbart nar vi pratade med honom, och flinade upp sig. Det ar inte fel pa ogonkontakten har inte! Eftersom han verkade sa glad och trygg vagade jag ganska snart ta upp honom i knat, vi tittade varann djupt i ogonen en stund (jo, da stannade varlden nastan) och nar jag hissade honom skrattade han lite. Nar pappa O tog over fick han fram riktiga gapskratt.
Q verkar vara lugn och harmonisk. Vi stannade en timme och han var aldrig annat an glad och fornojd. Han dreglade, snorade, at pa sin hand och sin skallra, skrattade mot oss, undersokte sina egna fotter och knep hart om vara fingrar. Vi blev ganska bedarade.
Fosterfamiljen verkade fortjusande rar. Den bestar av mamma, pappa och dotter i tjugoarsaldern. Alla verkade betagna i Q och gullade mycket med honom. Han har haft det sa bra hos dem! Fostermamman blev tydligt glad over sjalen jag stickat, fargerna var visst alldeles ratt. Jag tror ocksa att hon blev rord over kortet vi skrivit, dar vi tackade sa mycket for att hon tagit sa val hand om Q.
Vi fick fantastiskt fina presenter med oss. En koreansk folkdrakt till Q samt en ultramodern stass med dinosaurier och Tom & Jerry. Och bast av allt: ett fotoalbum med bilder av hela familjen tillsammans med Q. Underbart att ha i framtiden.
Vi stannade bara en timme men resan dit och hem har tagit halva dagen. Om en vecka far vi honom pa riktigt. Mandag 30 oktober klockan elva.
Hur kanns det da? Jag ar glad och latt om hjartat. Motet gick sa bra, han var sa sot och sa rar. Hade han gratit och varit radd hade det varit helt naturligt men anda kants lite svart.
Ar jag lika glad nu som jag varit ledsen tidigare? Star gladjen i proportion till den langa langtan och de manga besvikelserna? Arligt talat - nej. Men det kan man inte heller begara, och det oroar mig inte. Tiden som barnlos var en sak for sig, och livet med Q nagot helt annat. De har mycket lite med varandra att gora. Jag ar valdigt, valdigt glad att den forra ar over och att det senare snart borjar.
En vecka kvar. Under den veckan ska vi turista! Bade for var och for Q:s skull. Har ska samlas minnen!
Q-Day!
Sa har vi da traffat Q, var son. Motet gick bra och var inte alls sa dramatiskt som jag hade forestallt mig. Inte en tar falldes. Stamningen var varm och lugn och avslappnad och konstigt nog inte alls nervos.
Q lag pa golvet och kralade nar vi narmade oss. Han lystrade omedelbart nar vi pratade med honom, och flinade upp sig. Det ar inte fel pa ogonkontakten har inte! Eftersom han verkade sa glad och trygg vagade jag ganska snart ta upp honom i knat, vi tittade varann djupt i ogonen en stund (jo, da stannade varlden nastan) och nar jag hissade honom skrattade han lite. Nar pappa O tog over fick han fram riktiga gapskratt.
Q verkar vara lugn och harmonisk. Vi stannade en timme och han var aldrig annat an glad och fornojd. Han dreglade, snorade, at pa sin hand och sin skallra, skrattade mot oss, undersokte sina egna fotter och knep hart om vara fingrar. Vi blev ganska bedarade.
Fosterfamiljen verkade fortjusande rar. Den bestar av mamma, pappa och dotter i tjugoarsaldern. Alla verkade betagna i Q och gullade mycket med honom. Han har haft det sa bra hos dem! Fostermamman blev tydligt glad over sjalen jag stickat, fargerna var visst alldeles ratt. Jag tror ocksa att hon blev rord over kortet vi skrivit, dar vi tackade sa mycket for att hon tagit sa val hand om Q.
Vi fick fantastiskt fina presenter med oss. En koreansk folkdrakt till Q samt en ultramodern stass med dinosaurier och Tom & Jerry. Och bast av allt: ett fotoalbum med bilder av hela familjen tillsammans med Q. Underbart att ha i framtiden.
Vi stannade bara en timme men resan dit och hem har tagit halva dagen. Om en vecka far vi honom pa riktigt. Mandag 30 oktober klockan elva.
Hur kanns det da? Jag ar glad och latt om hjartat. Motet gick sa bra, han var sa sot och sa rar. Hade han gratit och varit radd hade det varit helt naturligt men anda kants lite svart.
Ar jag lika glad nu som jag varit ledsen tidigare? Star gladjen i proportion till den langa langtan och de manga besvikelserna? Arligt talat - nej. Men det kan man inte heller begara, och det oroar mig inte. Tiden som barnlos var en sak for sig, och livet med Q nagot helt annat. De har mycket lite med varandra att gora. Jag ar valdigt, valdigt glad att den forra ar over och att det senare snart borjar.
En vecka kvar. Under den veckan ska vi turista! Bade for var och for Q:s skull. Har ska samlas minnen!
Q lag pa golvet och kralade nar vi narmade oss. Han lystrade omedelbart nar vi pratade med honom, och flinade upp sig. Det ar inte fel pa ogonkontakten har inte! Eftersom han verkade sa glad och trygg vagade jag ganska snart ta upp honom i knat, vi tittade varann djupt i ogonen en stund (jo, da stannade varlden nastan) och nar jag hissade honom skrattade han lite. Nar pappa O tog over fick han fram riktiga gapskratt.
Q verkar vara lugn och harmonisk. Vi stannade en timme och han var aldrig annat an glad och fornojd. Han dreglade, snorade, at pa sin hand och sin skallra, skrattade mot oss, undersokte sina egna fotter och knep hart om vara fingrar. Vi blev ganska bedarade.
Fosterfamiljen verkade fortjusande rar. Den bestar av mamma, pappa och dotter i tjugoarsaldern. Alla verkade betagna i Q och gullade mycket med honom. Han har haft det sa bra hos dem! Fostermamman blev tydligt glad over sjalen jag stickat, fargerna var visst alldeles ratt. Jag tror ocksa att hon blev rord over kortet vi skrivit, dar vi tackade sa mycket for att hon tagit sa val hand om Q.
Vi fick fantastiskt fina presenter med oss. En koreansk folkdrakt till Q samt en ultramodern stass med dinosaurier och Tom & Jerry. Och bast av allt: ett fotoalbum med bilder av hela familjen tillsammans med Q. Underbart att ha i framtiden.
Vi stannade bara en timme men resan dit och hem har tagit halva dagen. Om en vecka far vi honom pa riktigt. Mandag 30 oktober klockan elva.
Hur kanns det da? Jag ar glad och latt om hjartat. Motet gick sa bra, han var sa sot och sa rar. Hade han gratit och varit radd hade det varit helt naturligt men anda kants lite svart.
Ar jag lika glad nu som jag varit ledsen tidigare? Star gladjen i proportion till den langa langtan och de manga besvikelserna? Arligt talat - nej. Men det kan man inte heller begara, och det oroar mig inte. Tiden som barnlos var en sak for sig, och livet med Q nagot helt annat. De har mycket lite med varandra att gora. Jag ar valdigt, valdigt glad att den forra ar over och att det senare snart borjar.
En vecka kvar. Under den veckan ska vi turista! Bade for var och for Q:s skull. Har ska samlas minnen!
2006-10-21
Fotbollstroja och Koreaflagga
Igar borjade vi shoppa lite. Det finns jattefina barnklader har, helt i min smak! Men eftersom de inte ar sa billiga sa la jag band pa mig lite. Men en fotbollstroja ska Q ha tyckte vi. Inte for att vi ar fotbollsfanatiker, men det ar valdigt stort har i Korea och trojorna ar ratt snygga.
Vi letade pa marknaden men tyckte att de vi hittade var for dyra, sa vi gav upp. En hel del annat kopte vi pa oss, som t ex atpinnar i barnstorlek. Pa kvallen nar vi var pa vag hem fran restaurangen kom vi pa tanken att ta en liten omvag ner i ett av de manga underjordiska affarsgator som finns, denna strax under hotellet.
Dar fanns de, roda trojor som det stod Let's Go Korea pa. Storlek XXL till pappa O och "baby size" till Q. Forsaljaren fragade pa mycket bruten engelska om vi var fran Sweden, och sedan kom en lang obegriplig harang om Jesusbarnet och Lady Maria samt valgangsonskningar. Han avslutade med att plocka fram en liten koreansk flagga och trycka i handen pa mig. Present.
Vi tackade och bugade och det var forst nar vi gick darifran som vi fattade att han nog mycket val forstod varfor vi ar har. Hans affar ligger rakt under hotellet dar de flesta adoptivfamiljer bor. Vi har funderat en del pa hur folk kommer att reagera nar de ser oss med Q, vi vet ju att utlandsadoptioner ar ett kansligt amne. Den har mannens bemotande rorde oss verkligen.
Vi letade pa marknaden men tyckte att de vi hittade var for dyra, sa vi gav upp. En hel del annat kopte vi pa oss, som t ex atpinnar i barnstorlek. Pa kvallen nar vi var pa vag hem fran restaurangen kom vi pa tanken att ta en liten omvag ner i ett av de manga underjordiska affarsgator som finns, denna strax under hotellet.
Dar fanns de, roda trojor som det stod Let's Go Korea pa. Storlek XXL till pappa O och "baby size" till Q. Forsaljaren fragade pa mycket bruten engelska om vi var fran Sweden, och sedan kom en lang obegriplig harang om Jesusbarnet och Lady Maria samt valgangsonskningar. Han avslutade med att plocka fram en liten koreansk flagga och trycka i handen pa mig. Present.
Vi tackade och bugade och det var forst nar vi gick darifran som vi fattade att han nog mycket val forstod varfor vi ar har. Hans affar ligger rakt under hotellet dar de flesta adoptivfamiljer bor. Vi har funderat en del pa hur folk kommer att reagera nar de ser oss med Q, vi vet ju att utlandsadoptioner ar ett kansligt amne. Den har mannens bemotande rorde oss verkligen.
Fotbollstroja och Koreaflagga
Igar borjade vi shoppa lite. Det finns jattefina barnklader har, helt i min smak! Men eftersom de inte ar sa billiga sa la jag band pa mig lite. Men en fotbollstroja ska Q ha tyckte vi. Inte for att vi ar fotbollsfanatiker, men det ar valdigt stort har i Korea och trojorna ar ratt snygga.
Vi letade pa marknaden men tyckte att de vi hittade var for dyra, sa vi gav upp. En hel del annat kopte vi pa oss, som t ex atpinnar i barnstorlek. Pa kvallen nar vi var pa vag hem fran restaurangen kom vi pa tanken att ta en liten omvag ner i ett av de manga underjordiska affarsgator som finns, denna strax under hotellet.
Dar fanns de, roda trojor som det stod Let's Go Korea pa. Storlek XXL till pappa O och "baby size" till Q. Forsaljaren fragade pa mycket bruten engelska om vi var fran Sweden, och sedan kom en lang obegriplig harang om Jesusbarnet och Lady Maria samt valgangsonskningar. Han avslutade med att plocka fram en liten koreansk flagga och trycka i handen pa mig. Present.
Vi tackade och bugade och det var forst nar vi gick darifran som vi fattade att han nog mycket val forstod varfor vi ar har. Hans affar ligger rakt under hotellet dar de flesta adoptivfamiljer bor. Vi har funderat en del pa hur folk kommer att reagera nar de ser oss med Q, vi vet ju att utlandsadoptioner ar ett kansligt amne. Den har mannens bemotande rorde oss verkligen.
Vi letade pa marknaden men tyckte att de vi hittade var for dyra, sa vi gav upp. En hel del annat kopte vi pa oss, som t ex atpinnar i barnstorlek. Pa kvallen nar vi var pa vag hem fran restaurangen kom vi pa tanken att ta en liten omvag ner i ett av de manga underjordiska affarsgator som finns, denna strax under hotellet.
Dar fanns de, roda trojor som det stod Let's Go Korea pa. Storlek XXL till pappa O och "baby size" till Q. Forsaljaren fragade pa mycket bruten engelska om vi var fran Sweden, och sedan kom en lang obegriplig harang om Jesusbarnet och Lady Maria samt valgangsonskningar. Han avslutade med att plocka fram en liten koreansk flagga och trycka i handen pa mig. Present.
Vi tackade och bugade och det var forst nar vi gick darifran som vi fattade att han nog mycket val forstod varfor vi ar har. Hans affar ligger rakt under hotellet dar de flesta adoptivfamiljer bor. Vi har funderat en del pa hur folk kommer att reagera nar de ser oss med Q, vi vet ju att utlandsadoptioner ar ett kansligt amne. Den har mannens bemotande rorde oss verkligen.
2006-10-20
Horoskop
Jag kan inte undanhalla er horoskopet jag laste i Korean Airlines flygtidning. O kommer att ha "good luck in family affairs". Q:s horoskop menar att den ratta tiden ar inne att paborja nagot nytt, och uppmanar honom att ta tid att gora en resa med familjen.
Mitt horoskop da? Tja, det utlovar smooth relationships med alla utom min man och tillhaller mig att inte vara sa envis. Hrm.
For ovrigt kan jag rapportera att vi har akt buss runt halva Seoul och darmed skaffat oss en tamligen god uppfattning om vad som finns att se. Igar at vi middag pa italiensk restaurang. Pizzan var fullkomligt normal, men pastan var klart koreanskt influerad. Fast god. Bisarrt nog danade Abbas alla musikvideor fran en valdig skarm pa vaggen.
Idag har vi bokat guidad tur till gransen mot Nordkorea. Det ska bli spannande.
Mitt horoskop da? Tja, det utlovar smooth relationships med alla utom min man och tillhaller mig att inte vara sa envis. Hrm.
For ovrigt kan jag rapportera att vi har akt buss runt halva Seoul och darmed skaffat oss en tamligen god uppfattning om vad som finns att se. Igar at vi middag pa italiensk restaurang. Pizzan var fullkomligt normal, men pastan var klart koreanskt influerad. Fast god. Bisarrt nog danade Abbas alla musikvideor fran en valdig skarm pa vaggen.
Idag har vi bokat guidad tur till gransen mot Nordkorea. Det ska bli spannande.
Horoskop
Jag kan inte undanhalla er horoskopet jag laste i Korean Airlines flygtidning. O kommer att ha "good luck in family affairs". Q:s horoskop menar att den ratta tiden ar inne att paborja nagot nytt, och uppmanar honom att ta tid att gora en resa med familjen.
Mitt horoskop da? Tja, det utlovar smooth relationships med alla utom min man och tillhaller mig att inte vara sa envis. Hrm.
For ovrigt kan jag rapportera att vi har akt buss runt halva Seoul och darmed skaffat oss en tamligen god uppfattning om vad som finns att se. Igar at vi middag pa italiensk restaurang. Pizzan var fullkomligt normal, men pastan var klart koreanskt influerad. Fast god. Bisarrt nog danade Abbas alla musikvideor fran en valdig skarm pa vaggen.
Idag har vi bokat guidad tur till gransen mot Nordkorea. Det ska bli spannande.
Mitt horoskop da? Tja, det utlovar smooth relationships med alla utom min man och tillhaller mig att inte vara sa envis. Hrm.
For ovrigt kan jag rapportera att vi har akt buss runt halva Seoul och darmed skaffat oss en tamligen god uppfattning om vad som finns att se. Igar at vi middag pa italiensk restaurang. Pizzan var fullkomligt normal, men pastan var klart koreanskt influerad. Fast god. Bisarrt nog danade Abbas alla musikvideor fran en valdig skarm pa vaggen.
Idag har vi bokat guidad tur till gransen mot Nordkorea. Det ska bli spannande.
2006-10-19
Andra dagen - fortfarande omtumlad!
Mycket handlar just nu om sovande och sovvanor. Jag sov nästan inte alls på planet, däremot somnade jag gott på bussen från flygplatsen. Framme på hotellet var jag så trött att jag inte kunde tänka. Klockan var då tre på eftermiddagen så det hade förmodligen varit smart att försöka hålla sig vaken till kvällen men det gick bara inte. Jag sov i tre timmar, O gick på upptäcktsfärd. Sedan åt vi middag på Vips, en restaurang där man av allt att döma träffar pojkvännen eller tjejkompisarna. Vi var klart äldst. Men maten var god, köttbit till O och skaldjur till mig samt fin sallads- och fruktbuffe. Till detta lite vattnigt men klart läskande öl.
Sedan somnade vi gott båda två klockan elva. Jag vaknade halv fyra och låg vaken i två timmar. Somnade därefter om och vi sov båda till tolv. Så vi är utvilade även om det inte riktigt känns så.
Idag har vi ätit lunch (nudlar!) och letat på turistbyrån, där man får använda internet gratis. Hurra! Efter detta ska vi åka bussrundtur för att orientera oss lite. Jag ska dessutom testa om det går att få tag på bra kaffe här.
Om Seoul kan sägas att det är varmt och kvavt och fyllt av vänliga människor. De kan inte så värst mycket engelska men är mycket hjälpsamma. Man hälsar genom att buga, vi tycker att vi har fått in rätta snitsen nu. Trafiken är överväldigande, för att korsa de sexfiliga gatorna går man oftast ner i underjordiska gångar med branta trappor. Inget för barnvagnar, rullatorer eller rullstolar alltså.
Alldeles i närheten av hotellet finns allt vi kan tänkas behöva. Granne med oss ligger en enorm department store, i nästa kvarter borjar ett myller av affärsgator. Internationella kedjor blandas med affärer av "hål-i-väggen"-typ där de säljer allt från torkad bläckfisk till nyckelringar med Hello Kitty.
Nu ska jag kolla Aftonbladet för senaste nytt från hemlandet.
Sedan somnade vi gott båda två klockan elva. Jag vaknade halv fyra och låg vaken i två timmar. Somnade därefter om och vi sov båda till tolv. Så vi är utvilade även om det inte riktigt känns så.
Idag har vi ätit lunch (nudlar!) och letat på turistbyrån, där man får använda internet gratis. Hurra! Efter detta ska vi åka bussrundtur för att orientera oss lite. Jag ska dessutom testa om det går att få tag på bra kaffe här.
Om Seoul kan sägas att det är varmt och kvavt och fyllt av vänliga människor. De kan inte så värst mycket engelska men är mycket hjälpsamma. Man hälsar genom att buga, vi tycker att vi har fått in rätta snitsen nu. Trafiken är överväldigande, för att korsa de sexfiliga gatorna går man oftast ner i underjordiska gångar med branta trappor. Inget för barnvagnar, rullatorer eller rullstolar alltså.
Alldeles i närheten av hotellet finns allt vi kan tänkas behöva. Granne med oss ligger en enorm department store, i nästa kvarter borjar ett myller av affärsgator. Internationella kedjor blandas med affärer av "hål-i-väggen"-typ där de säljer allt från torkad bläckfisk till nyckelringar med Hello Kitty.
Nu ska jag kolla Aftonbladet för senaste nytt från hemlandet.
Andra dagen - fortfarande omtumlad!
Mycket handlar just nu om sovande och sovvanor. Jag sov nästan inte alls på planet, däremot somnade jag gott på bussen från flygplatsen. Framme på hotellet var jag så trött att jag inte kunde tänka. Klockan var då tre på eftermiddagen så det hade förmodligen varit smart att försöka hålla sig vaken till kvällen men det gick bara inte. Jag sov i tre timmar, O gick på upptäcktsfärd. Sedan åt vi middag på Vips, en restaurang där man av allt att döma träffar pojkvännen eller tjejkompisarna. Vi var klart äldst. Men maten var god, köttbit till O och skaldjur till mig samt fin sallads- och fruktbuffe. Till detta lite vattnigt men klart läskande öl.
Sedan somnade vi gott båda två klockan elva. Jag vaknade halv fyra och låg vaken i två timmar. Somnade därefter om och vi sov båda till tolv. Så vi är utvilade även om det inte riktigt känns så.
Idag har vi ätit lunch (nudlar!) och letat på turistbyrån, där man får använda internet gratis. Hurra! Efter detta ska vi åka bussrundtur för att orientera oss lite. Jag ska dessutom testa om det går att få tag på bra kaffe här.
Om Seoul kan sägas att det är varmt och kvavt och fyllt av vänliga människor. De kan inte så värst mycket engelska men är mycket hjälpsamma. Man hälsar genom att buga, vi tycker att vi har fått in rätta snitsen nu. Trafiken är överväldigande, för att korsa de sexfiliga gatorna går man oftast ner i underjordiska gångar med branta trappor. Inget för barnvagnar, rullatorer eller rullstolar alltså.
Alldeles i närheten av hotellet finns allt vi kan tänkas behöva. Granne med oss ligger en enorm department store, i nästa kvarter borjar ett myller av affärsgator. Internationella kedjor blandas med affärer av "hål-i-väggen"-typ där de säljer allt från torkad bläckfisk till nyckelringar med Hello Kitty.
Nu ska jag kolla Aftonbladet för senaste nytt från hemlandet.
Sedan somnade vi gott båda två klockan elva. Jag vaknade halv fyra och låg vaken i två timmar. Somnade därefter om och vi sov båda till tolv. Så vi är utvilade även om det inte riktigt känns så.
Idag har vi ätit lunch (nudlar!) och letat på turistbyrån, där man får använda internet gratis. Hurra! Efter detta ska vi åka bussrundtur för att orientera oss lite. Jag ska dessutom testa om det går att få tag på bra kaffe här.
Om Seoul kan sägas att det är varmt och kvavt och fyllt av vänliga människor. De kan inte så värst mycket engelska men är mycket hjälpsamma. Man hälsar genom att buga, vi tycker att vi har fått in rätta snitsen nu. Trafiken är överväldigande, för att korsa de sexfiliga gatorna går man oftast ner i underjordiska gångar med branta trappor. Inget för barnvagnar, rullatorer eller rullstolar alltså.
Alldeles i närheten av hotellet finns allt vi kan tänkas behöva. Granne med oss ligger en enorm department store, i nästa kvarter borjar ett myller av affärsgator. Internationella kedjor blandas med affärer av "hål-i-väggen"-typ där de säljer allt från torkad bläckfisk till nyckelringar med Hello Kitty.
Nu ska jag kolla Aftonbladet för senaste nytt från hemlandet.
2006-10-18
Framme i Seoul
Nu är vi framme efter en lång resa. Jag är ganska omtumlad och trött. Seoul är stort och intensivt (påminner om staden i Blade Runner, tyckte O). Hotellet har en imponerande lobby men vårt rum på 27:e våningen har sett sina bästa dagar. Fast det är inte värre än att vi klarar oss. Utsikten är storslagen.
På måndag får vi träffa Q. Därefter får vi välja när överlämnandet ska ske, fredag eller måndag efter det. Vi reser hem på tisdagen. Det kan låta konstigt, men vi har bestämt oss for måndagen. Mest för Q:s skull men också för vår egen. Fyra dygns bebisliv på hotellrum lockar oss inte. När vi har fått varann ska vi bara hem.
Nu väntar några dagars vila och turistande i Seoul. Imorgon ska jag köpa en fin dagbok att skriva i.
På måndag får vi träffa Q. Därefter får vi välja när överlämnandet ska ske, fredag eller måndag efter det. Vi reser hem på tisdagen. Det kan låta konstigt, men vi har bestämt oss for måndagen. Mest för Q:s skull men också för vår egen. Fyra dygns bebisliv på hotellrum lockar oss inte. När vi har fått varann ska vi bara hem.
Nu väntar några dagars vila och turistande i Seoul. Imorgon ska jag köpa en fin dagbok att skriva i.
Framme i Seoul
Nu är vi framme efter en lång resa. Jag är ganska omtumlad och trött. Seoul är stort och intensivt (påminner om staden i Blade Runner, tyckte O). Hotellet har en imponerande lobby men vårt rum på 27:e våningen har sett sina bästa dagar. Fast det är inte värre än att vi klarar oss. Utsikten är storslagen.
På måndag får vi träffa Q. Därefter får vi välja när överlämnandet ska ske, fredag eller måndag efter det. Vi reser hem på tisdagen. Det kan låta konstigt, men vi har bestämt oss for måndagen. Mest för Q:s skull men också för vår egen. Fyra dygns bebisliv på hotellrum lockar oss inte. När vi har fått varann ska vi bara hem.
Nu väntar några dagars vila och turistande i Seoul. Imorgon ska jag köpa en fin dagbok att skriva i.
På måndag får vi träffa Q. Därefter får vi välja när överlämnandet ska ske, fredag eller måndag efter det. Vi reser hem på tisdagen. Det kan låta konstigt, men vi har bestämt oss for måndagen. Mest för Q:s skull men också för vår egen. Fyra dygns bebisliv på hotellrum lockar oss inte. När vi har fått varann ska vi bara hem.
Nu väntar några dagars vila och turistande i Seoul. Imorgon ska jag köpa en fin dagbok att skriva i.
2006-10-16
Alla djuren på väggen
Det var nästan lite högtidligt idag när vi spikade upp alla keramikdjur (omtalade i flera tidigare inlägg) på väggen i Q:s rum. Katten och hunden var det första vi någonsin köpte till vårt barn, och det är nu mer än två år sedan. Men nu sitter de där de ska och väntar på Q.
(Bilden är otroligt sopig, ursäkta. Den är tagen med mobil och mejlad till datorn eftersom jag inte orkar leta på kameran och kabeln.)
Q:s rum, förresten. Han lär inte tillbringa så mycket tid där. Byrån med hans kläder står där, och en bokhylla med ett fåtal barnböcker. Men spjälsängen (nu med spjälskydd!) står i vårt sovrum, och om det överhuvudtaget fungerar hade vi tänkt ha honom mellan oss i dubbelsängen så länge som möjligt. Det känns som att vi får lite gratis anknytning på det viset. Men vi får väl se. Q kanske har helt andra tankar om detta, eller så visar det sig att O och jag inte kan sova med en bebis i sängen. Då får vi tänka om.
Jag börjar få lite resfeber nu. Skötväskan är packad, och jag har läst igenom packningslistorna om och om igen. O och jag har varsin komihåglista att ta med oss till jobbet imorgon. Han ska hämta biljetterna och jag ska boka tid för tropikundersökning. Jag ska ringa Försäkringskassan och förklara att jag visserligen är sjukskriven på halvtid några veckor till, men ändå tänker ta semester för att åka till Korea och hämta min son. Man får inte ta ut föräldrapeng förrän man får barnet i sin vård, och det dröjer nästan ända till hemresan innan vi får det.
Min egen väska har jag inte packat än. O och jag är överens om att ta med mindre kläder än vi annars brukar, vi ska se till att tvätta några gånger istället. För en gångs skull ska vi resa någonstans där det inte är närmare trettio grader varmt. Både O och jag hatar värme så det är konstigt att vi alltid lyckas hamna på varma resmål. Dessutom tänkte jag packa lite snyggare kläder än jag brukar ha på semestern. Koreaner är formella av sig sägs det. Okej, jag gillar att klä upp mig och trivs i kavaj (man ser smalare ut också!) så låt gå. Men när vi har fått Q åker kavajen ner i resväskan.
Om tre eller fyra dygn har jag sett min son.
Alla djuren på väggen
Det var nästan lite högtidligt idag när vi spikade upp alla keramikdjur (omtalade i flera tidigare inlägg) på väggen i Q:s rum. Katten och hunden var det första vi någonsin köpte till vårt barn, och det är nu mer än två år sedan. Men nu sitter de där de ska och väntar på Q.(Bilden är otroligt sopig, ursäkta. Den är tagen med mobil och mejlad till datorn eftersom jag inte orkar leta på kameran och kabeln.)
Q:s rum, förresten. Han lär inte tillbringa så mycket tid där. Byrån med hans kläder står där, och en bokhylla med ett fåtal barnböcker. Men spjälsängen (nu med spjälskydd!) står i vårt sovrum, och om det överhuvudtaget fungerar hade vi tänkt ha honom mellan oss i dubbelsängen så länge som möjligt. Det känns som att vi får lite gratis anknytning på det viset. Men vi får väl se. Q kanske har helt andra tankar om detta, eller så visar det sig att O och jag inte kan sova med en bebis i sängen. Då får vi tänka om.
Jag börjar få lite resfeber nu. Skötväskan är packad, och jag har läst igenom packningslistorna om och om igen. O och jag har varsin komihåglista att ta med oss till jobbet imorgon. Han ska hämta biljetterna och jag ska boka tid för tropikundersökning. Jag ska ringa Försäkringskassan och förklara att jag visserligen är sjukskriven på halvtid några veckor till, men ändå tänker ta semester för att åka till Korea och hämta min son. Man får inte ta ut föräldrapeng förrän man får barnet i sin vård, och det dröjer nästan ända till hemresan innan vi får det.
Min egen väska har jag inte packat än. O och jag är överens om att ta med mindre kläder än vi annars brukar, vi ska se till att tvätta några gånger istället. För en gångs skull ska vi resa någonstans där det inte är närmare trettio grader varmt. Både O och jag hatar värme så det är konstigt att vi alltid lyckas hamna på varma resmål. Dessutom tänkte jag packa lite snyggare kläder än jag brukar ha på semestern. Koreaner är formella av sig sägs det. Okej, jag gillar att klä upp mig och trivs i kavaj (man ser smalare ut också!) så låt gå. Men när vi har fått Q åker kavajen ner i resväskan.
Om tre eller fyra dygn har jag sett min son.
2006-10-14
Nedräkning
Hur ska man bäst utnyttja de kvarvarande timmarna innan ens livs resa tar sin början och tillvaron aldrig mer blir sig lik?
Ja inte vet jag. Sedan samtalet kom igår har jag mest fnattat runt. När jag inte har sovit. En stor del av lördagen tillbringade jag i sängen medan O var nere vid båten och fixade till den inför vintern.
Igår åkte vi på turné till Apoteket, Willys och Babyland. Reseapotek på första stället, barnmatsburkar, välling och blöjor på andra. Till sist det omtalade spjälsängsskyddet och lite andra förnödenheter på Babyland. Nu är vi rustade till tänderna.
Livet är bra märkligt. Så sent som i torsdags kväll plumsade jag ner i några av de gamla känslorna igen, när vi var på Försäkringskassans information för blivande föräldrar. Jag var trött efter jobbet, och när jag är trött blir jag lätt ledsen. Korkat nog hade jag inte tänkt på vilka som går på en sådan informationsträff. Gravida kvinnor förstås. De närvarande var dessutom uteslutande svenskfödda höginkomsttagare, fast vårt upptagningsområde omfattar alla socialgrupper. Bara en sådan sak gör mig trött. Jag förstår verkligen att de som inte riktigt passar in inte heller vågar gå på sådana träffar. Själv kände jag mig fullkomligt malplacerad bland de stinna magarna. Det hjälpte inte heller att de första femton minuterna handlade om havandeskapspenning. Det var en lättnad att komma därifrån, liksom att höra O:s ironiska fråga: varför måste gravida tjejer tafsa på sina karlar hela tiden? Kanske för att peka ut den virile hanen för omvärlden. Det är han som har befruktat mig. Eller för att hålla honom nära så att han inte strövar iväg mot andra honor.
Men behovet av att tänka elakheter om vilt främmande människor rann av mig när jag kommit hem och vilat lite. Och nu när Samtalet kommit och jag för första gången fyllt en kundvagn med blöjor och barnmatsburkar, känns de känslorna långt borta. Att handla Libero och Semper var löjligt stort. Jag har nog aldrig vågat tro att det skulle bli så på riktigt.
Imorgon ska vi städa, tvätta och packa. Vi har skrivit ut packningslistor och börjat göra en hög av grejer-att-ta-med på gästsängen.
Förutom pyjamas, blöjor, febertermometer och barn-Alvedon ska vi också ta med oss Ålandsnalle på resan (han som modellar iklädd pastellkoftan). Det hade ju inte jag tänkt förstås, han tar lite stor plats i resväskan, och Q är nästan för liten för gosedjur, men O var bestämd. Nalle ska följa med till Korea, så att han kan berätta för Q när han blir större hur det ser ut där.
Tänkte inte på det.
Ja inte vet jag. Sedan samtalet kom igår har jag mest fnattat runt. När jag inte har sovit. En stor del av lördagen tillbringade jag i sängen medan O var nere vid båten och fixade till den inför vintern.
Igår åkte vi på turné till Apoteket, Willys och Babyland. Reseapotek på första stället, barnmatsburkar, välling och blöjor på andra. Till sist det omtalade spjälsängsskyddet och lite andra förnödenheter på Babyland. Nu är vi rustade till tänderna.
Livet är bra märkligt. Så sent som i torsdags kväll plumsade jag ner i några av de gamla känslorna igen, när vi var på Försäkringskassans information för blivande föräldrar. Jag var trött efter jobbet, och när jag är trött blir jag lätt ledsen. Korkat nog hade jag inte tänkt på vilka som går på en sådan informationsträff. Gravida kvinnor förstås. De närvarande var dessutom uteslutande svenskfödda höginkomsttagare, fast vårt upptagningsområde omfattar alla socialgrupper. Bara en sådan sak gör mig trött. Jag förstår verkligen att de som inte riktigt passar in inte heller vågar gå på sådana träffar. Själv kände jag mig fullkomligt malplacerad bland de stinna magarna. Det hjälpte inte heller att de första femton minuterna handlade om havandeskapspenning. Det var en lättnad att komma därifrån, liksom att höra O:s ironiska fråga: varför måste gravida tjejer tafsa på sina karlar hela tiden? Kanske för att peka ut den virile hanen för omvärlden. Det är han som har befruktat mig. Eller för att hålla honom nära så att han inte strövar iväg mot andra honor.
Men behovet av att tänka elakheter om vilt främmande människor rann av mig när jag kommit hem och vilat lite. Och nu när Samtalet kommit och jag för första gången fyllt en kundvagn med blöjor och barnmatsburkar, känns de känslorna långt borta. Att handla Libero och Semper var löjligt stort. Jag har nog aldrig vågat tro att det skulle bli så på riktigt.
Imorgon ska vi städa, tvätta och packa. Vi har skrivit ut packningslistor och börjat göra en hög av grejer-att-ta-med på gästsängen.
Förutom pyjamas, blöjor, febertermometer och barn-Alvedon ska vi också ta med oss Ålandsnalle på resan (han som modellar iklädd pastellkoftan). Det hade ju inte jag tänkt förstås, han tar lite stor plats i resväskan, och Q är nästan för liten för gosedjur, men O var bestämd. Nalle ska följa med till Korea, så att han kan berätta för Q när han blir större hur det ser ut där.
Tänkte inte på det.
Nedräkning
Hur ska man bäst utnyttja de kvarvarande timmarna innan ens livs resa tar sin början och tillvaron aldrig mer blir sig lik?
Ja inte vet jag. Sedan samtalet kom igår har jag mest fnattat runt. När jag inte har sovit. En stor del av lördagen tillbringade jag i sängen medan O var nere vid båten och fixade till den inför vintern.
Igår åkte vi på turné till Apoteket, Willys och Babyland. Reseapotek på första stället, barnmatsburkar, välling och blöjor på andra. Till sist det omtalade spjälsängsskyddet och lite andra förnödenheter på Babyland. Nu är vi rustade till tänderna.
Livet är bra märkligt. Så sent som i torsdags kväll plumsade jag ner i några av de gamla känslorna igen, när vi var på Försäkringskassans information för blivande föräldrar. Jag var trött efter jobbet, och när jag är trött blir jag lätt ledsen. Korkat nog hade jag inte tänkt på vilka som går på en sådan informationsträff. Gravida kvinnor förstås. De närvarande var dessutom uteslutande svenskfödda höginkomsttagare, fast vårt upptagningsområde omfattar alla socialgrupper. Bara en sådan sak gör mig trött. Jag förstår verkligen att de som inte riktigt passar in inte heller vågar gå på sådana träffar. Själv kände jag mig fullkomligt malplacerad bland de stinna magarna. Det hjälpte inte heller att de första femton minuterna handlade om havandeskapspenning. Det var en lättnad att komma därifrån, liksom att höra O:s ironiska fråga: varför måste gravida tjejer tafsa på sina karlar hela tiden? Kanske för att peka ut den virile hanen för omvärlden. Det är han som har befruktat mig. Eller för att hålla honom nära så att han inte strövar iväg mot andra honor.
Men behovet av att tänka elakheter om vilt främmande människor rann av mig när jag kommit hem och vilat lite. Och nu när Samtalet kommit och jag för första gången fyllt en kundvagn med blöjor och barnmatsburkar, känns de känslorna långt borta. Att handla Libero och Semper var löjligt stort. Jag har nog aldrig vågat tro att det skulle bli så på riktigt.
Imorgon ska vi städa, tvätta och packa. Vi har skrivit ut packningslistor och börjat göra en hög av grejer-att-ta-med på gästsängen.
Förutom pyjamas, blöjor, febertermometer och barn-Alvedon ska vi också ta med oss Ålandsnalle på resan (han som modellar iklädd pastellkoftan). Det hade ju inte jag tänkt förstås, han tar lite stor plats i resväskan, och Q är nästan för liten för gosedjur, men O var bestämd. Nalle ska följa med till Korea, så att han kan berätta för Q när han blir större hur det ser ut där.
Tänkte inte på det.
Ja inte vet jag. Sedan samtalet kom igår har jag mest fnattat runt. När jag inte har sovit. En stor del av lördagen tillbringade jag i sängen medan O var nere vid båten och fixade till den inför vintern.
Igår åkte vi på turné till Apoteket, Willys och Babyland. Reseapotek på första stället, barnmatsburkar, välling och blöjor på andra. Till sist det omtalade spjälsängsskyddet och lite andra förnödenheter på Babyland. Nu är vi rustade till tänderna.
Livet är bra märkligt. Så sent som i torsdags kväll plumsade jag ner i några av de gamla känslorna igen, när vi var på Försäkringskassans information för blivande föräldrar. Jag var trött efter jobbet, och när jag är trött blir jag lätt ledsen. Korkat nog hade jag inte tänkt på vilka som går på en sådan informationsträff. Gravida kvinnor förstås. De närvarande var dessutom uteslutande svenskfödda höginkomsttagare, fast vårt upptagningsområde omfattar alla socialgrupper. Bara en sådan sak gör mig trött. Jag förstår verkligen att de som inte riktigt passar in inte heller vågar gå på sådana träffar. Själv kände jag mig fullkomligt malplacerad bland de stinna magarna. Det hjälpte inte heller att de första femton minuterna handlade om havandeskapspenning. Det var en lättnad att komma därifrån, liksom att höra O:s ironiska fråga: varför måste gravida tjejer tafsa på sina karlar hela tiden? Kanske för att peka ut den virile hanen för omvärlden. Det är han som har befruktat mig. Eller för att hålla honom nära så att han inte strövar iväg mot andra honor.
Men behovet av att tänka elakheter om vilt främmande människor rann av mig när jag kommit hem och vilat lite. Och nu när Samtalet kommit och jag för första gången fyllt en kundvagn med blöjor och barnmatsburkar, känns de känslorna långt borta. Att handla Libero och Semper var löjligt stort. Jag har nog aldrig vågat tro att det skulle bli så på riktigt.
Imorgon ska vi städa, tvätta och packa. Vi har skrivit ut packningslistor och börjat göra en hög av grejer-att-ta-med på gästsängen.
Förutom pyjamas, blöjor, febertermometer och barn-Alvedon ska vi också ta med oss Ålandsnalle på resan (han som modellar iklädd pastellkoftan). Det hade ju inte jag tänkt förstås, han tar lite stor plats i resväskan, och Q är nästan för liten för gosedjur, men O var bestämd. Nalle ska följa med till Korea, så att han kan berätta för Q när han blir större hur det ser ut där.
Tänkte inte på det.
2006-10-13
RESBESKED!
Idag kom det! AC ringde vid halvelvatiden för att berätta att Q nu är klar att lämna landet vilket innebar att de ville att vi skulle åka inom en vecka. Febril aktivitet utbröt och en stund senare hade vi biljetter bokade. Vi åker på tisdag den 17 oktober och kommer hem den 31 oktober. Då är vi tre.
Nu snurrar det rejält i våra huvuden. Vi springer om varann och skriver listor på saker som ska handlas, måste fixas, inte ska glömmas. Båda är vi förkylda och lite magsjuka. Men vi försöker strunta i det.
Jag som har gnällt varje dag över jobbet inser att det nu återstår en (1) dag att jobba innan jag försvinner in i den så efterlängtade och mytomspunna mammaledigheten. Vi har ännu inte bestämt hur länge jag ska vara hemma, det blir minst ett halvår men inte mer än ett år.
På sätt och vis är vi så förberedda som det bara går, vi har längtat och väntat så länge. Samtidigt är vi tagna på sängen, vi trodde att beskedet skulle dröja minst ett par veckor till. Nu är det mycket att ordna med.
Skönt att Q är välekiperad åtminstone.
Nu snurrar det rejält i våra huvuden. Vi springer om varann och skriver listor på saker som ska handlas, måste fixas, inte ska glömmas. Båda är vi förkylda och lite magsjuka. Men vi försöker strunta i det.
Jag som har gnällt varje dag över jobbet inser att det nu återstår en (1) dag att jobba innan jag försvinner in i den så efterlängtade och mytomspunna mammaledigheten. Vi har ännu inte bestämt hur länge jag ska vara hemma, det blir minst ett halvår men inte mer än ett år.
På sätt och vis är vi så förberedda som det bara går, vi har längtat och väntat så länge. Samtidigt är vi tagna på sängen, vi trodde att beskedet skulle dröja minst ett par veckor till. Nu är det mycket att ordna med.
Skönt att Q är välekiperad åtminstone.
RESBESKED!
Idag kom det! AC ringde vid halvelvatiden för att berätta att Q nu är klar att lämna landet vilket innebar att de ville att vi skulle åka inom en vecka. Febril aktivitet utbröt och en stund senare hade vi biljetter bokade. Vi åker på tisdag den 17 oktober och kommer hem den 31 oktober. Då är vi tre.
Nu snurrar det rejält i våra huvuden. Vi springer om varann och skriver listor på saker som ska handlas, måste fixas, inte ska glömmas. Båda är vi förkylda och lite magsjuka. Men vi försöker strunta i det.
Jag som har gnällt varje dag över jobbet inser att det nu återstår en (1) dag att jobba innan jag försvinner in i den så efterlängtade och mytomspunna mammaledigheten. Vi har ännu inte bestämt hur länge jag ska vara hemma, det blir minst ett halvår men inte mer än ett år.
På sätt och vis är vi så förberedda som det bara går, vi har längtat och väntat så länge. Samtidigt är vi tagna på sängen, vi trodde att beskedet skulle dröja minst ett par veckor till. Nu är det mycket att ordna med.
Skönt att Q är välekiperad åtminstone.
Nu snurrar det rejält i våra huvuden. Vi springer om varann och skriver listor på saker som ska handlas, måste fixas, inte ska glömmas. Båda är vi förkylda och lite magsjuka. Men vi försöker strunta i det.
Jag som har gnällt varje dag över jobbet inser att det nu återstår en (1) dag att jobba innan jag försvinner in i den så efterlängtade och mytomspunna mammaledigheten. Vi har ännu inte bestämt hur länge jag ska vara hemma, det blir minst ett halvår men inte mer än ett år.
På sätt och vis är vi så förberedda som det bara går, vi har längtat och väntat så länge. Samtidigt är vi tagna på sängen, vi trodde att beskedet skulle dröja minst ett par veckor till. Nu är det mycket att ordna med.
Skönt att Q är välekiperad åtminstone.
2006-10-09
Sluta nu!
Nordkorea har verkställt sitt hot om att provspränga kärnvapen. Tanken på att sådana djävulstyg alls existerar annat än i onda sagor, för att inte tala om att det skett relativt nära Seoul där Q finns.. nej jag orkar knappt ta det till mig.
Vilken skitvärld vi lever i. Vad ska man göra för att den ska bli bättre?
Detta är ett av de utomordentligt sällsynta tillfällen då jag tycker ungefär samma sak som president Bush.
Vilken skitvärld vi lever i. Vad ska man göra för att den ska bli bättre?
Detta är ett av de utomordentligt sällsynta tillfällen då jag tycker ungefär samma sak som president Bush.
Sluta nu!
Nordkorea har verkställt sitt hot om att provspränga kärnvapen. Tanken på att sådana djävulstyg alls existerar annat än i onda sagor, för att inte tala om att det skett relativt nära Seoul där Q finns.. nej jag orkar knappt ta det till mig.
Vilken skitvärld vi lever i. Vad ska man göra för att den ska bli bättre?
Detta är ett av de utomordentligt sällsynta tillfällen då jag tycker ungefär samma sak som president Bush.
Vilken skitvärld vi lever i. Vad ska man göra för att den ska bli bättre?
Detta är ett av de utomordentligt sällsynta tillfällen då jag tycker ungefär samma sak som president Bush.
2006-10-08
Ett grinigt inlägg
Det var väl det jag visste, att det plötsligt skulle sluta vara lätt att vänta. De senaste veckorna har jag tålmodigt förklarat för alla som undrar att det faktiskt inte är så himla jobbigt att vänta på resbesked och att vi inte alls klättrar på väggarna. I alla fall inte jag, O har varit något otåligare. Den främsta anledningen till mitt upphöjda lugn har förstås varit vetskapen att Q har det bra hos sin fostermamma.
Men i veckan som gick hände det något. Plötsligt var det väntan inte alls lugn och fridfull. Jag kände och känner mig taggig och irriterad. Nästa som frågar "har ni hört något" slår jag in tänderna på. Nä, det kan jag ju inte, för de som frågar väntar lika ivrigt och längtar lika hett som vi, och inte minst vill de oändligt väl.
Då slår jag istället in tänderna på nästa som inte frågar och som tror att mitt liv är precis som vanligt. Hur kan mina chefer och kunder och projektmedlemmar ens tänka tanken att jag ska kunna sänka mig till något så prosaiskt som jobbet just nu? Jag ger väl fullständigt faen i allt vad budgetar och tidplaner heter. Mitt barn väntar på mig.
Jobbet, ja. Det känns väldigt tungt just nu och förtjänar ett alldeles eget inlägg där jag grundligt utreder varför. För ögonblicket räcker det med att konstatera att det var svårare än jag trodde att gå upp till halvtid. Ynka fyra timmar om dagen suger fullkomligt musten ur mig. Hoppas det lättar snart.
Vad mer gör mig grinig? De som ifrågasätter adoptionsprocessen i Korea. Va, måste ni vänta så länge på resbesked? Vad ska det vara bra för? Varför tar det sådan tid? Jag är trött på att förklara att det är inte är adoptionsorganisationen som jävlas med oss, nu är adoptionen av Q ett politiskt ärende, pass och utresetillstånd ska tas fram, byråkratin mal långsamt och saktas kanske ytterligare av det faktum att Korea har en kluven inställning till internationella adoptioner.
Mamma och svärmor förvånade sig över att vi kanske inte får träffa Q mer än en gång före överlämnandet. De sa det inte rent ut, men jag märkte att de tyckte att det var hemskt. Också detta retade mig. Q är faktiskt inte beställd på postorder. Vi är inga kunder som kan gnälla över att vi inte får tillfälle att syna varan i förväg. Processen i Korea ser ut som den gör förmodligen för att koreanerna tycker att det fungerar bra, inte för att lägga krokben för oss.
Jag blev till och med arg på min bästa vän som oroade sig för att vi kanske inte skulle få tag på en biljett till Seoul med bara en veckas varsel.
Kanske är det så att jag inte orkar med andras funderingar och oro just nu. Sedan vi fick beskedet om Q och bestämde oss för honom har jag varit märkvärdigt fri från oro. Antagligen vill jag vila i det.
Men i veckan som gick hände det något. Plötsligt var det väntan inte alls lugn och fridfull. Jag kände och känner mig taggig och irriterad. Nästa som frågar "har ni hört något" slår jag in tänderna på. Nä, det kan jag ju inte, för de som frågar väntar lika ivrigt och längtar lika hett som vi, och inte minst vill de oändligt väl.
Då slår jag istället in tänderna på nästa som inte frågar och som tror att mitt liv är precis som vanligt. Hur kan mina chefer och kunder och projektmedlemmar ens tänka tanken att jag ska kunna sänka mig till något så prosaiskt som jobbet just nu? Jag ger väl fullständigt faen i allt vad budgetar och tidplaner heter. Mitt barn väntar på mig.
Jobbet, ja. Det känns väldigt tungt just nu och förtjänar ett alldeles eget inlägg där jag grundligt utreder varför. För ögonblicket räcker det med att konstatera att det var svårare än jag trodde att gå upp till halvtid. Ynka fyra timmar om dagen suger fullkomligt musten ur mig. Hoppas det lättar snart.
Vad mer gör mig grinig? De som ifrågasätter adoptionsprocessen i Korea. Va, måste ni vänta så länge på resbesked? Vad ska det vara bra för? Varför tar det sådan tid? Jag är trött på att förklara att det är inte är adoptionsorganisationen som jävlas med oss, nu är adoptionen av Q ett politiskt ärende, pass och utresetillstånd ska tas fram, byråkratin mal långsamt och saktas kanske ytterligare av det faktum att Korea har en kluven inställning till internationella adoptioner.
Mamma och svärmor förvånade sig över att vi kanske inte får träffa Q mer än en gång före överlämnandet. De sa det inte rent ut, men jag märkte att de tyckte att det var hemskt. Också detta retade mig. Q är faktiskt inte beställd på postorder. Vi är inga kunder som kan gnälla över att vi inte får tillfälle att syna varan i förväg. Processen i Korea ser ut som den gör förmodligen för att koreanerna tycker att det fungerar bra, inte för att lägga krokben för oss.
Jag blev till och med arg på min bästa vän som oroade sig för att vi kanske inte skulle få tag på en biljett till Seoul med bara en veckas varsel.
Kanske är det så att jag inte orkar med andras funderingar och oro just nu. Sedan vi fick beskedet om Q och bestämde oss för honom har jag varit märkvärdigt fri från oro. Antagligen vill jag vila i det.
Ett grinigt inlägg
Det var väl det jag visste, att det plötsligt skulle sluta vara lätt att vänta. De senaste veckorna har jag tålmodigt förklarat för alla som undrar att det faktiskt inte är så himla jobbigt att vänta på resbesked och att vi inte alls klättrar på väggarna. I alla fall inte jag, O har varit något otåligare. Den främsta anledningen till mitt upphöjda lugn har förstås varit vetskapen att Q har det bra hos sin fostermamma.
Men i veckan som gick hände det något. Plötsligt var det väntan inte alls lugn och fridfull. Jag kände och känner mig taggig och irriterad. Nästa som frågar "har ni hört något" slår jag in tänderna på. Nä, det kan jag ju inte, för de som frågar väntar lika ivrigt och längtar lika hett som vi, och inte minst vill de oändligt väl.
Då slår jag istället in tänderna på nästa som inte frågar och som tror att mitt liv är precis som vanligt. Hur kan mina chefer och kunder och projektmedlemmar ens tänka tanken att jag ska kunna sänka mig till något så prosaiskt som jobbet just nu? Jag ger väl fullständigt faen i allt vad budgetar och tidplaner heter. Mitt barn väntar på mig.
Jobbet, ja. Det känns väldigt tungt just nu och förtjänar ett alldeles eget inlägg där jag grundligt utreder varför. För ögonblicket räcker det med att konstatera att det var svårare än jag trodde att gå upp till halvtid. Ynka fyra timmar om dagen suger fullkomligt musten ur mig. Hoppas det lättar snart.
Vad mer gör mig grinig? De som ifrågasätter adoptionsprocessen i Korea. Va, måste ni vänta så länge på resbesked? Vad ska det vara bra för? Varför tar det sådan tid? Jag är trött på att förklara att det är inte är adoptionsorganisationen som jävlas med oss, nu är adoptionen av Q ett politiskt ärende, pass och utresetillstånd ska tas fram, byråkratin mal långsamt och saktas kanske ytterligare av det faktum att Korea har en kluven inställning till internationella adoptioner.
Mamma och svärmor förvånade sig över att vi kanske inte får träffa Q mer än en gång före överlämnandet. De sa det inte rent ut, men jag märkte att de tyckte att det var hemskt. Också detta retade mig. Q är faktiskt inte beställd på postorder. Vi är inga kunder som kan gnälla över att vi inte får tillfälle att syna varan i förväg. Processen i Korea ser ut som den gör förmodligen för att koreanerna tycker att det fungerar bra, inte för att lägga krokben för oss.
Jag blev till och med arg på min bästa vän som oroade sig för att vi kanske inte skulle få tag på en biljett till Seoul med bara en veckas varsel.
Kanske är det så att jag inte orkar med andras funderingar och oro just nu. Sedan vi fick beskedet om Q och bestämde oss för honom har jag varit märkvärdigt fri från oro. Antagligen vill jag vila i det.
Men i veckan som gick hände det något. Plötsligt var det väntan inte alls lugn och fridfull. Jag kände och känner mig taggig och irriterad. Nästa som frågar "har ni hört något" slår jag in tänderna på. Nä, det kan jag ju inte, för de som frågar väntar lika ivrigt och längtar lika hett som vi, och inte minst vill de oändligt väl.
Då slår jag istället in tänderna på nästa som inte frågar och som tror att mitt liv är precis som vanligt. Hur kan mina chefer och kunder och projektmedlemmar ens tänka tanken att jag ska kunna sänka mig till något så prosaiskt som jobbet just nu? Jag ger väl fullständigt faen i allt vad budgetar och tidplaner heter. Mitt barn väntar på mig.
Jobbet, ja. Det känns väldigt tungt just nu och förtjänar ett alldeles eget inlägg där jag grundligt utreder varför. För ögonblicket räcker det med att konstatera att det var svårare än jag trodde att gå upp till halvtid. Ynka fyra timmar om dagen suger fullkomligt musten ur mig. Hoppas det lättar snart.
Vad mer gör mig grinig? De som ifrågasätter adoptionsprocessen i Korea. Va, måste ni vänta så länge på resbesked? Vad ska det vara bra för? Varför tar det sådan tid? Jag är trött på att förklara att det är inte är adoptionsorganisationen som jävlas med oss, nu är adoptionen av Q ett politiskt ärende, pass och utresetillstånd ska tas fram, byråkratin mal långsamt och saktas kanske ytterligare av det faktum att Korea har en kluven inställning till internationella adoptioner.
Mamma och svärmor förvånade sig över att vi kanske inte får träffa Q mer än en gång före överlämnandet. De sa det inte rent ut, men jag märkte att de tyckte att det var hemskt. Också detta retade mig. Q är faktiskt inte beställd på postorder. Vi är inga kunder som kan gnälla över att vi inte får tillfälle att syna varan i förväg. Processen i Korea ser ut som den gör förmodligen för att koreanerna tycker att det fungerar bra, inte för att lägga krokben för oss.
Jag blev till och med arg på min bästa vän som oroade sig för att vi kanske inte skulle få tag på en biljett till Seoul med bara en veckas varsel.
Kanske är det så att jag inte orkar med andras funderingar och oro just nu. Sedan vi fick beskedet om Q och bestämde oss för honom har jag varit märkvärdigt fri från oro. Antagligen vill jag vila i det.
2006-10-03
Startkit?
Jag behöver hjälp. Vad ingår i startpaketet barn egentligen? Jag har alldeles tappat orienteringen. För att få lite styrsel på tillvaron gjorde jag en lista på saker vi köpt till Q. Snälla, skratta inte ut mig fullständigt. Okej då, lite får ni skratta. Förmodligen har jag handlat alldeles för mycket och helt fel saker. Kan det alls tänkas att en bebis behöver ytterligare något utöver detta? Eller har jag missat det allra viktigaste? Vad tror ni?
Min nya hobby att handla bebiskläder gick in i en ny fas förra helgen när jag upptäckte Tradera (tack för tipset!). Vojne vojne nu måste jag sluta med detta. Det är alldeles för lätt att sitta och buda på saker man egentligen inte vill ha. En hel del fynd har jag faktiskt gjort, men nu får det bli Traderaförbud ett tag framöver.
Men! Här kommer listan - läs och kommentera!
Spjälsäng med madrass, kudde, täcke och fyra-fem uppsättningar lakan. Spjälsängsskydd, behöver man det? Vad tycker ni?
Sovpåse - verkar åtminstone väldigt praktisk!
Barnvagn med mjuklift och skötväska. Mjukliften förmodligen urvuxen redan. Fast den kan förstås användas som åkpåse också.
Skötbädd
Hög stol med dyna
Vällingdoserare - oumbärlig enligt de andra deltagarna på adoptionskursen. Ähh, ja om ni säger det så.
Fleecefilt
Babygym Livets nödtorft, stod överst på listan. Jag skojar! Men det var så sött, vi kunde inte motstå det.
Set med pipmugg och tallrik
Bärsele
Bärsjal
Badlakan och tvättlappar
Haklappar i frotté och plast
Bilbarnstol
Vinteroverall i nylon med luva och inbyggda vantar
Fleeceoverall med luva och inbyggda vantar och tossor
Tunn mössa i bomull
Behövs kanske en vintermössa också? Och vad ska han ha på fötterna?
Body med lång ärm 8 st varav en rosa, ner med könssegregeringen bland barnkläder!
Body med kort ärm 1 st
Pyjamas med långa ärmar och ben 3 st
Sockar 7 par
Kofta - stickad av moi, bild finns här!
Tröja kort ärm 2 st
Tröja lång ärm 5 st
Mjuka sparkbyxor 5 par
Hängselbyxor, lite tjockare 5 par I know, I know, alldeles för många! Men vi har fått ett par i present och de andra skyller jag på Tradera.
Mjuk overall med långa ärmar och ben 3 st
samt en träskallra och en tygdocka som vi tänkte ha som konversationshjälp, isbrytare, party-starter vid första mötet med Q.
Det var nog allt tror jag. Mediciner och skötgrejor och sånt har jag inte börjat tänka på ännu. Har flera packningslistor som jag ska läsa igenom så småningom. Nappflaska, vällingpulver och blöjor får man faktiskt med sig från Korea, så att man klarar sig ett tag i alla fall.
Puh!
Min nya hobby att handla bebiskläder gick in i en ny fas förra helgen när jag upptäckte Tradera (tack för tipset!). Vojne vojne nu måste jag sluta med detta. Det är alldeles för lätt att sitta och buda på saker man egentligen inte vill ha. En hel del fynd har jag faktiskt gjort, men nu får det bli Traderaförbud ett tag framöver.
Men! Här kommer listan - läs och kommentera!
Spjälsäng med madrass, kudde, täcke och fyra-fem uppsättningar lakan. Spjälsängsskydd, behöver man det? Vad tycker ni?
Sovpåse - verkar åtminstone väldigt praktisk!
Barnvagn med mjuklift och skötväska. Mjukliften förmodligen urvuxen redan. Fast den kan förstås användas som åkpåse också.
Skötbädd
Hög stol med dyna
Vällingdoserare - oumbärlig enligt de andra deltagarna på adoptionskursen. Ähh, ja om ni säger det så.
Fleecefilt
Babygym Livets nödtorft, stod överst på listan. Jag skojar! Men det var så sött, vi kunde inte motstå det.
Set med pipmugg och tallrik
Bärsele
Bärsjal
Badlakan och tvättlappar
Haklappar i frotté och plast
Bilbarnstol
Vinteroverall i nylon med luva och inbyggda vantar
Fleeceoverall med luva och inbyggda vantar och tossor
Tunn mössa i bomull
Behövs kanske en vintermössa också? Och vad ska han ha på fötterna?
Body med lång ärm 8 st varav en rosa, ner med könssegregeringen bland barnkläder!
Body med kort ärm 1 st
Pyjamas med långa ärmar och ben 3 st
Sockar 7 par
Kofta - stickad av moi, bild finns här!
Tröja kort ärm 2 st
Tröja lång ärm 5 st
Mjuka sparkbyxor 5 par
Hängselbyxor, lite tjockare 5 par I know, I know, alldeles för många! Men vi har fått ett par i present och de andra skyller jag på Tradera.
Mjuk overall med långa ärmar och ben 3 st
samt en träskallra och en tygdocka som vi tänkte ha som konversationshjälp, isbrytare, party-starter vid första mötet med Q.
Det var nog allt tror jag. Mediciner och skötgrejor och sånt har jag inte börjat tänka på ännu. Har flera packningslistor som jag ska läsa igenom så småningom. Nappflaska, vällingpulver och blöjor får man faktiskt med sig från Korea, så att man klarar sig ett tag i alla fall.
Puh!
Startkit?
Jag behöver hjälp. Vad ingår i startpaketet barn egentligen? Jag har alldeles tappat orienteringen. För att få lite styrsel på tillvaron gjorde jag en lista på saker vi köpt till Q. Snälla, skratta inte ut mig fullständigt. Okej då, lite får ni skratta. Förmodligen har jag handlat alldeles för mycket och helt fel saker. Kan det alls tänkas att en bebis behöver ytterligare något utöver detta? Eller har jag missat det allra viktigaste? Vad tror ni?
Min nya hobby att handla bebiskläder gick in i en ny fas förra helgen när jag upptäckte Tradera (tack för tipset!). Vojne vojne nu måste jag sluta med detta. Det är alldeles för lätt att sitta och buda på saker man egentligen inte vill ha. En hel del fynd har jag faktiskt gjort, men nu får det bli Traderaförbud ett tag framöver.
Men! Här kommer listan - läs och kommentera!
Spjälsäng med madrass, kudde, täcke och fyra-fem uppsättningar lakan. Spjälsängsskydd, behöver man det? Vad tycker ni?
Sovpåse - verkar åtminstone väldigt praktisk!
Barnvagn med mjuklift och skötväska. Mjukliften förmodligen urvuxen redan. Fast den kan förstås användas som åkpåse också.
Skötbädd
Hög stol med dyna
Vällingdoserare - oumbärlig enligt de andra deltagarna på adoptionskursen. Ähh, ja om ni säger det så.
Fleecefilt
Babygym Livets nödtorft, stod överst på listan. Jag skojar! Men det var så sött, vi kunde inte motstå det.
Set med pipmugg och tallrik
Bärsele
Bärsjal
Badlakan och tvättlappar
Haklappar i frotté och plast
Bilbarnstol
Vinteroverall i nylon med luva och inbyggda vantar
Fleeceoverall med luva och inbyggda vantar och tossor
Tunn mössa i bomull
Behövs kanske en vintermössa också? Och vad ska han ha på fötterna?
Body med lång ärm 8 st varav en rosa, ner med könssegregeringen bland barnkläder!
Body med kort ärm 1 st
Pyjamas med långa ärmar och ben 3 st
Sockar 7 par
Kofta - stickad av moi, bild finns här!
Tröja kort ärm 2 st
Tröja lång ärm 5 st
Mjuka sparkbyxor 5 par
Hängselbyxor, lite tjockare 5 par I know, I know, alldeles för många! Men vi har fått ett par i present och de andra skyller jag på Tradera.
Mjuk overall med långa ärmar och ben 3 st
samt en träskallra och en tygdocka som vi tänkte ha som konversationshjälp, isbrytare, party-starter vid första mötet med Q.
Det var nog allt tror jag. Mediciner och skötgrejor och sånt har jag inte börjat tänka på ännu. Har flera packningslistor som jag ska läsa igenom så småningom. Nappflaska, vällingpulver och blöjor får man faktiskt med sig från Korea, så att man klarar sig ett tag i alla fall.
Puh!
Min nya hobby att handla bebiskläder gick in i en ny fas förra helgen när jag upptäckte Tradera (tack för tipset!). Vojne vojne nu måste jag sluta med detta. Det är alldeles för lätt att sitta och buda på saker man egentligen inte vill ha. En hel del fynd har jag faktiskt gjort, men nu får det bli Traderaförbud ett tag framöver.
Men! Här kommer listan - läs och kommentera!
Spjälsäng med madrass, kudde, täcke och fyra-fem uppsättningar lakan. Spjälsängsskydd, behöver man det? Vad tycker ni?
Sovpåse - verkar åtminstone väldigt praktisk!
Barnvagn med mjuklift och skötväska. Mjukliften förmodligen urvuxen redan. Fast den kan förstås användas som åkpåse också.
Skötbädd
Hög stol med dyna
Vällingdoserare - oumbärlig enligt de andra deltagarna på adoptionskursen. Ähh, ja om ni säger det så.
Fleecefilt
Babygym Livets nödtorft, stod överst på listan. Jag skojar! Men det var så sött, vi kunde inte motstå det.
Set med pipmugg och tallrik
Bärsele
Bärsjal
Badlakan och tvättlappar
Haklappar i frotté och plast
Bilbarnstol
Vinteroverall i nylon med luva och inbyggda vantar
Fleeceoverall med luva och inbyggda vantar och tossor
Tunn mössa i bomull
Behövs kanske en vintermössa också? Och vad ska han ha på fötterna?
Body med lång ärm 8 st varav en rosa, ner med könssegregeringen bland barnkläder!
Body med kort ärm 1 st
Pyjamas med långa ärmar och ben 3 st
Sockar 7 par
Kofta - stickad av moi, bild finns här!
Tröja kort ärm 2 st
Tröja lång ärm 5 st
Mjuka sparkbyxor 5 par
Hängselbyxor, lite tjockare 5 par I know, I know, alldeles för många! Men vi har fått ett par i present och de andra skyller jag på Tradera.
Mjuk overall med långa ärmar och ben 3 st
samt en träskallra och en tygdocka som vi tänkte ha som konversationshjälp, isbrytare, party-starter vid första mötet med Q.
Det var nog allt tror jag. Mediciner och skötgrejor och sånt har jag inte börjat tänka på ännu. Har flera packningslistor som jag ska läsa igenom så småningom. Nappflaska, vällingpulver och blöjor får man faktiskt med sig från Korea, så att man klarar sig ett tag i alla fall.
Puh!
2006-10-02
Q - the movie
Nu har vi sett honom på film också. Det kom en kassett av koreansk standard tillsammans med fotona. Min rådige man hittade såklart en firma som kunde kopiera filmen till något som vår dator kunde läsa, så i torsdags slog vi upp varsitt glas vin och skålade medan vi tittade på rörliga bilder av vår son.
Han äter välling ur nappflaska, och blir omsorgsfullt torkad om munnen av sin fostermamma. Hon fixar och donar mycket med honom, drar ner hans tröja och upp hans byxor, viftar med leksaker framför honom, sveper upp honom i famnen när han krälande på sin mage är på väg ut ur bild.
Filmen är gjord för en dryg månad sedan, innan vi hade bestämt oss. Det är uppenbart att fostermamman anstränger sig för att visa upp hur fin och frisk och duktig Q är. Titta här, nya föräldrar, vilken fin pojke. Vill ni inte ha honom? Det både skär och värmer i hjärtat. Vilken hemsk värld vi lever i. Ändå, vilken fantastisk tur vi har som ska få ett barn fast vi inte kan göra ett själva. Och ett så fint barn också. JA! Ja, vi vill ha honom!
Han tittar ofta rakt in i kameran, med mörka undrande ögon. När fostermamman försöker intressera honom för färgglada leksaker tittar han på dem, och sedan på henne. Det är rörande att se hur han söker hennes blick. Vad vill du att jag ska göra med denna då?
Ännu rarare är det när hon försöker locka honom att skratta, hon lyckas inte riktigt, han är för distraherad av kameran. Det som på stillbilderna ser ut som ett skratt är på film ett litet fniss. Hennes rörelser är vana, hon tar i honom på ett sätt som är på samma gång ömsint och resolut. Hon lägger honom ett kort ögonblick mot sitt bröst, han lutar huvudet mot henne, hon klappar honom ett par gånger i ryggen. Han vet vad man ska ha en mamma till.
Konserten gick bra! Med undantag för en hostattack så höll rösten hela vägen, och solot gick utmärkt. Ikväll har vi börjat med julsångerna, ingen rast, ingen ro.
Vi vet ännu inte när vi får hämta Q. Jag räknar kallt med att det tar nästan en månad till. De flesta familjer har fått vänta i cirka åtta veckor på resbesked, och vi har nu väntat i fyra. När samtalet kommer måste vi åka inom en vecka. Man bör stanna i minst en vecka, men vi vill gärna stanna lite längre för att hinna se och uppleva något av Korea. Det innebär att vi måste vara redo att åka med ännu kortare varsel, kanske bara ett par dagar. Men vi kommer inte att få ha Q hos oss förrän någon dag före avresan. SWS (Social Welfare Society, adoptionsförmedlingen i Korea) anser att barnen har det bättre hos fostermamman än hos de nya föräldrarna på hotellrum, och det kan man ju hålla med om. Man får träffa sitt barn första dagen man är i Korea, då besöker man fostermamman i hennes hem. Själva överlämnandet sker på SWS kontor, fostermamman kommer dit med barnet.
Han äter välling ur nappflaska, och blir omsorgsfullt torkad om munnen av sin fostermamma. Hon fixar och donar mycket med honom, drar ner hans tröja och upp hans byxor, viftar med leksaker framför honom, sveper upp honom i famnen när han krälande på sin mage är på väg ut ur bild.
Filmen är gjord för en dryg månad sedan, innan vi hade bestämt oss. Det är uppenbart att fostermamman anstränger sig för att visa upp hur fin och frisk och duktig Q är. Titta här, nya föräldrar, vilken fin pojke. Vill ni inte ha honom? Det både skär och värmer i hjärtat. Vilken hemsk värld vi lever i. Ändå, vilken fantastisk tur vi har som ska få ett barn fast vi inte kan göra ett själva. Och ett så fint barn också. JA! Ja, vi vill ha honom!
Han tittar ofta rakt in i kameran, med mörka undrande ögon. När fostermamman försöker intressera honom för färgglada leksaker tittar han på dem, och sedan på henne. Det är rörande att se hur han söker hennes blick. Vad vill du att jag ska göra med denna då?
Ännu rarare är det när hon försöker locka honom att skratta, hon lyckas inte riktigt, han är för distraherad av kameran. Det som på stillbilderna ser ut som ett skratt är på film ett litet fniss. Hennes rörelser är vana, hon tar i honom på ett sätt som är på samma gång ömsint och resolut. Hon lägger honom ett kort ögonblick mot sitt bröst, han lutar huvudet mot henne, hon klappar honom ett par gånger i ryggen. Han vet vad man ska ha en mamma till.
Konserten gick bra! Med undantag för en hostattack så höll rösten hela vägen, och solot gick utmärkt. Ikväll har vi börjat med julsångerna, ingen rast, ingen ro.
Vi vet ännu inte när vi får hämta Q. Jag räknar kallt med att det tar nästan en månad till. De flesta familjer har fått vänta i cirka åtta veckor på resbesked, och vi har nu väntat i fyra. När samtalet kommer måste vi åka inom en vecka. Man bör stanna i minst en vecka, men vi vill gärna stanna lite längre för att hinna se och uppleva något av Korea. Det innebär att vi måste vara redo att åka med ännu kortare varsel, kanske bara ett par dagar. Men vi kommer inte att få ha Q hos oss förrän någon dag före avresan. SWS (Social Welfare Society, adoptionsförmedlingen i Korea) anser att barnen har det bättre hos fostermamman än hos de nya föräldrarna på hotellrum, och det kan man ju hålla med om. Man får träffa sitt barn första dagen man är i Korea, då besöker man fostermamman i hennes hem. Själva överlämnandet sker på SWS kontor, fostermamman kommer dit med barnet.
Q - the movie
Nu har vi sett honom på film också. Det kom en kassett av koreansk standard tillsammans med fotona. Min rådige man hittade såklart en firma som kunde kopiera filmen till något som vår dator kunde läsa, så i torsdags slog vi upp varsitt glas vin och skålade medan vi tittade på rörliga bilder av vår son.
Han äter välling ur nappflaska, och blir omsorgsfullt torkad om munnen av sin fostermamma. Hon fixar och donar mycket med honom, drar ner hans tröja och upp hans byxor, viftar med leksaker framför honom, sveper upp honom i famnen när han krälande på sin mage är på väg ut ur bild.
Filmen är gjord för en dryg månad sedan, innan vi hade bestämt oss. Det är uppenbart att fostermamman anstränger sig för att visa upp hur fin och frisk och duktig Q är. Titta här, nya föräldrar, vilken fin pojke. Vill ni inte ha honom? Det både skär och värmer i hjärtat. Vilken hemsk värld vi lever i. Ändå, vilken fantastisk tur vi har som ska få ett barn fast vi inte kan göra ett själva. Och ett så fint barn också. JA! Ja, vi vill ha honom!
Han tittar ofta rakt in i kameran, med mörka undrande ögon. När fostermamman försöker intressera honom för färgglada leksaker tittar han på dem, och sedan på henne. Det är rörande att se hur han söker hennes blick. Vad vill du att jag ska göra med denna då?
Ännu rarare är det när hon försöker locka honom att skratta, hon lyckas inte riktigt, han är för distraherad av kameran. Det som på stillbilderna ser ut som ett skratt är på film ett litet fniss. Hennes rörelser är vana, hon tar i honom på ett sätt som är på samma gång ömsint och resolut. Hon lägger honom ett kort ögonblick mot sitt bröst, han lutar huvudet mot henne, hon klappar honom ett par gånger i ryggen. Han vet vad man ska ha en mamma till.
Konserten gick bra! Med undantag för en hostattack så höll rösten hela vägen, och solot gick utmärkt. Ikväll har vi börjat med julsångerna, ingen rast, ingen ro.
Vi vet ännu inte när vi får hämta Q. Jag räknar kallt med att det tar nästan en månad till. De flesta familjer har fått vänta i cirka åtta veckor på resbesked, och vi har nu väntat i fyra. När samtalet kommer måste vi åka inom en vecka. Man bör stanna i minst en vecka, men vi vill gärna stanna lite längre för att hinna se och uppleva något av Korea. Det innebär att vi måste vara redo att åka med ännu kortare varsel, kanske bara ett par dagar. Men vi kommer inte att få ha Q hos oss förrän någon dag före avresan. SWS (Social Welfare Society, adoptionsförmedlingen i Korea) anser att barnen har det bättre hos fostermamman än hos de nya föräldrarna på hotellrum, och det kan man ju hålla med om. Man får träffa sitt barn första dagen man är i Korea, då besöker man fostermamman i hennes hem. Själva överlämnandet sker på SWS kontor, fostermamman kommer dit med barnet.
Han äter välling ur nappflaska, och blir omsorgsfullt torkad om munnen av sin fostermamma. Hon fixar och donar mycket med honom, drar ner hans tröja och upp hans byxor, viftar med leksaker framför honom, sveper upp honom i famnen när han krälande på sin mage är på väg ut ur bild.
Filmen är gjord för en dryg månad sedan, innan vi hade bestämt oss. Det är uppenbart att fostermamman anstränger sig för att visa upp hur fin och frisk och duktig Q är. Titta här, nya föräldrar, vilken fin pojke. Vill ni inte ha honom? Det både skär och värmer i hjärtat. Vilken hemsk värld vi lever i. Ändå, vilken fantastisk tur vi har som ska få ett barn fast vi inte kan göra ett själva. Och ett så fint barn också. JA! Ja, vi vill ha honom!
Han tittar ofta rakt in i kameran, med mörka undrande ögon. När fostermamman försöker intressera honom för färgglada leksaker tittar han på dem, och sedan på henne. Det är rörande att se hur han söker hennes blick. Vad vill du att jag ska göra med denna då?
Ännu rarare är det när hon försöker locka honom att skratta, hon lyckas inte riktigt, han är för distraherad av kameran. Det som på stillbilderna ser ut som ett skratt är på film ett litet fniss. Hennes rörelser är vana, hon tar i honom på ett sätt som är på samma gång ömsint och resolut. Hon lägger honom ett kort ögonblick mot sitt bröst, han lutar huvudet mot henne, hon klappar honom ett par gånger i ryggen. Han vet vad man ska ha en mamma till.
Konserten gick bra! Med undantag för en hostattack så höll rösten hela vägen, och solot gick utmärkt. Ikväll har vi börjat med julsångerna, ingen rast, ingen ro.
Vi vet ännu inte när vi får hämta Q. Jag räknar kallt med att det tar nästan en månad till. De flesta familjer har fått vänta i cirka åtta veckor på resbesked, och vi har nu väntat i fyra. När samtalet kommer måste vi åka inom en vecka. Man bör stanna i minst en vecka, men vi vill gärna stanna lite längre för att hinna se och uppleva något av Korea. Det innebär att vi måste vara redo att åka med ännu kortare varsel, kanske bara ett par dagar. Men vi kommer inte att få ha Q hos oss förrän någon dag före avresan. SWS (Social Welfare Society, adoptionsförmedlingen i Korea) anser att barnen har det bättre hos fostermamman än hos de nya föräldrarna på hotellrum, och det kan man ju hålla med om. Man får träffa sitt barn första dagen man är i Korea, då besöker man fostermamman i hennes hem. Själva överlämnandet sker på SWS kontor, fostermamman kommer dit med barnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)