Ett grinigt inlägg

Det var väl det jag visste, att det plötsligt skulle sluta vara lätt att vänta. De senaste veckorna har jag tålmodigt förklarat för alla som undrar att det faktiskt inte är så himla jobbigt att vänta på resbesked och att vi inte alls klättrar på väggarna. I alla fall inte jag, O har varit något otåligare. Den främsta anledningen till mitt upphöjda lugn har förstås varit vetskapen att Q har det bra hos sin fostermamma.

Men i veckan som gick hände det något. Plötsligt var det väntan inte alls lugn och fridfull. Jag kände och känner mig taggig och irriterad. Nästa som frågar "har ni hört något" slår jag in tänderna på. Nä, det kan jag ju inte, för de som frågar väntar lika ivrigt och längtar lika hett som vi, och inte minst vill de oändligt väl.

Då slår jag istället in tänderna på nästa som inte frågar och som tror att mitt liv är precis som vanligt. Hur kan mina chefer och kunder och projektmedlemmar ens tänka tanken att jag ska kunna sänka mig till något så prosaiskt som jobbet just nu? Jag ger väl fullständigt faen i allt vad budgetar och tidplaner heter. Mitt barn väntar på mig.

Jobbet, ja. Det känns väldigt tungt just nu och förtjänar ett alldeles eget inlägg där jag grundligt utreder varför. För ögonblicket räcker det med att konstatera att det var svårare än jag trodde att gå upp till halvtid. Ynka fyra timmar om dagen suger fullkomligt musten ur mig. Hoppas det lättar snart.

Vad mer gör mig grinig? De som ifrågasätter adoptionsprocessen i Korea. Va, måste ni vänta så länge på resbesked? Vad ska det vara bra för? Varför tar det sådan tid? Jag är trött på att förklara att det är inte är adoptionsorganisationen som jävlas med oss, nu är adoptionen av Q ett politiskt ärende, pass och utresetillstånd ska tas fram, byråkratin mal långsamt och saktas kanske ytterligare av det faktum att Korea har en kluven inställning till internationella adoptioner.

Mamma och svärmor förvånade sig över att vi kanske inte får träffa Q mer än en gång före överlämnandet. De sa det inte rent ut, men jag märkte att de tyckte att det var hemskt. Också detta retade mig. Q är faktiskt inte beställd på postorder. Vi är inga kunder som kan gnälla över att vi inte får tillfälle att syna varan i förväg. Processen i Korea ser ut som den gör förmodligen för att koreanerna tycker att det fungerar bra, inte för att lägga krokben för oss.

Jag blev till och med arg på min bästa vän som oroade sig för att vi kanske inte skulle få tag på en biljett till Seoul med bara en veckas varsel.

Kanske är det så att jag inte orkar med andras funderingar och oro just nu. Sedan vi fick beskedet om Q och bestämde oss för honom har jag varit märkvärdigt fri från oro. Antagligen vill jag vila i det.