Q - the movie

Nu har vi sett honom på film också. Det kom en kassett av koreansk standard tillsammans med fotona. Min rådige man hittade såklart en firma som kunde kopiera filmen till något som vår dator kunde läsa, så i torsdags slog vi upp varsitt glas vin och skålade medan vi tittade på rörliga bilder av vår son.

Han äter välling ur nappflaska, och blir omsorgsfullt torkad om munnen av sin fostermamma. Hon fixar och donar mycket med honom, drar ner hans tröja och upp hans byxor, viftar med leksaker framför honom, sveper upp honom i famnen när han krälande på sin mage är på väg ut ur bild.

Filmen är gjord för en dryg månad sedan, innan vi hade bestämt oss. Det är uppenbart att fostermamman anstränger sig för att visa upp hur fin och frisk och duktig Q är. Titta här, nya föräldrar, vilken fin pojke. Vill ni inte ha honom? Det både skär och värmer i hjärtat. Vilken hemsk värld vi lever i. Ändå, vilken fantastisk tur vi har som ska få ett barn fast vi inte kan göra ett själva. Och ett så fint barn också. JA! Ja, vi vill ha honom!

Han tittar ofta rakt in i kameran, med mörka undrande ögon. När fostermamman försöker intressera honom för färgglada leksaker tittar han på dem, och sedan på henne. Det är rörande att se hur han söker hennes blick. Vad vill du att jag ska göra med denna då?

Ännu rarare är det när hon försöker locka honom att skratta, hon lyckas inte riktigt, han är för distraherad av kameran. Det som på stillbilderna ser ut som ett skratt är på film ett litet fniss. Hennes rörelser är vana, hon tar i honom på ett sätt som är på samma gång ömsint och resolut. Hon lägger honom ett kort ögonblick mot sitt bröst, han lutar huvudet mot henne, hon klappar honom ett par gånger i ryggen. Han vet vad man ska ha en mamma till.

Konserten gick bra! Med undantag för en hostattack så höll rösten hela vägen, och solot gick utmärkt. Ikväll har vi börjat med julsångerna, ingen rast, ingen ro.

Vi vet ännu inte när vi får hämta Q. Jag räknar kallt med att det tar nästan en månad till. De flesta familjer har fått vänta i cirka åtta veckor på resbesked, och vi har nu väntat i fyra. När samtalet kommer måste vi åka inom en vecka. Man bör stanna i minst en vecka, men vi vill gärna stanna lite längre för att hinna se och uppleva något av Korea. Det innebär att vi måste vara redo att åka med ännu kortare varsel, kanske bara ett par dagar. Men vi kommer inte att få ha Q hos oss förrän någon dag före avresan. SWS (Social Welfare Society, adoptionsförmedlingen i Korea) anser att barnen har det bättre hos fostermamman än hos de nya föräldrarna på hotellrum, och det kan man ju hålla med om. Man får träffa sitt barn första dagen man är i Korea, då besöker man fostermamman i hennes hem. Själva överlämnandet sker på SWS kontor, fostermamman kommer dit med barnet.