Jag har inga nyheter alls att komma med. För ett par timmar sedan pratade jag med läkaren och fick veta att det avgörande provet som vi väntat på inte alls var taget. Någon har visst glömt att kryssa i en ruta, semestertider, bla bla bla. Arbetshypotesen är fortfarande att det är en inflammation i ryggmärgen som kommer att läka ut av sig själv på ungefär åtta veckor. Har jag tur kommer den aldrig tillbaka. Har jag otur är det MS, kronisk sjukdom, och då kan vi se oss i månen efter att adoptera den närmaste tiden. Läkaren sjukskrev mig hela augusti månad ut, och så ska vi träffas om tio dagar. Då kanske hon vet lite mer, eller så mår jag bättre då.
Fysiskt mår jag.. tja inte precis bra men okej. Jag har inte ett dugg ont, alltid något. Jag har börjat vänja mig vid att halva kroppen är domnad. Jag är tröttare än jag varit någon gång i hela mitt liv. Jag orkar gå upp och gå på toaletten och jag orkar sitta uppe och äta, men sedan måste jag lägga mig igen. Märkligt nog är min aptit oförändrad. Den lär vara det sista som lämnar mig.
Gudskelov sover jag på nätterna nu, sedan läkaren skrev ut sömntabletter. Sömn är viktigt, konstaterade jag under förra veckan då jag knappt sov något alls. Kunde inte komma till ro och slappna av, allt var så förbannat obekvämt och mina domnade hopplösa ben ville inte ligga still. Restless legs kallas det visst, det är en neurologisk åkomma och låter mycket harmlösare än det är.
Sover man inte blir man förr eller senare psykotisk, sägs det. Jag tror på det. Man blir ledsen och får ångest också.
Humöret går upp och ner. Just i detta nu är det ganska nära bottennivå. Jag har nyss surfat runt på adoptionssidor och tittat på asiatiska barn, och känner mig allt mer övertygad om att alltihop kommer att gå åt helvete. Det verkar förutbestämt på något sätt.
Jag hatar mitt förbannade skitliv. Tjusigare än så uttrycker jag mig inte idag.
2006-07-27
Limbo
Jag har inga nyheter alls att komma med. För ett par timmar sedan pratade jag med läkaren och fick veta att det avgörande provet som vi väntat på inte alls var taget. Någon har visst glömt att kryssa i en ruta, semestertider, bla bla bla. Arbetshypotesen är fortfarande att det är en inflammation i ryggmärgen som kommer att läka ut av sig själv på ungefär åtta veckor. Har jag tur kommer den aldrig tillbaka. Har jag otur är det MS, kronisk sjukdom, och då kan vi se oss i månen efter att adoptera den närmaste tiden. Läkaren sjukskrev mig hela augusti månad ut, och så ska vi träffas om tio dagar. Då kanske hon vet lite mer, eller så mår jag bättre då.
Fysiskt mår jag.. tja inte precis bra men okej. Jag har inte ett dugg ont, alltid något. Jag har börjat vänja mig vid att halva kroppen är domnad. Jag är tröttare än jag varit någon gång i hela mitt liv. Jag orkar gå upp och gå på toaletten och jag orkar sitta uppe och äta, men sedan måste jag lägga mig igen. Märkligt nog är min aptit oförändrad. Den lär vara det sista som lämnar mig.
Gudskelov sover jag på nätterna nu, sedan läkaren skrev ut sömntabletter. Sömn är viktigt, konstaterade jag under förra veckan då jag knappt sov något alls. Kunde inte komma till ro och slappna av, allt var så förbannat obekvämt och mina domnade hopplösa ben ville inte ligga still. Restless legs kallas det visst, det är en neurologisk åkomma och låter mycket harmlösare än det är.
Sover man inte blir man förr eller senare psykotisk, sägs det. Jag tror på det. Man blir ledsen och får ångest också.
Humöret går upp och ner. Just i detta nu är det ganska nära bottennivå. Jag har nyss surfat runt på adoptionssidor och tittat på asiatiska barn, och känner mig allt mer övertygad om att alltihop kommer att gå åt helvete. Det verkar förutbestämt på något sätt.
Jag hatar mitt förbannade skitliv. Tjusigare än så uttrycker jag mig inte idag.
Fysiskt mår jag.. tja inte precis bra men okej. Jag har inte ett dugg ont, alltid något. Jag har börjat vänja mig vid att halva kroppen är domnad. Jag är tröttare än jag varit någon gång i hela mitt liv. Jag orkar gå upp och gå på toaletten och jag orkar sitta uppe och äta, men sedan måste jag lägga mig igen. Märkligt nog är min aptit oförändrad. Den lär vara det sista som lämnar mig.
Gudskelov sover jag på nätterna nu, sedan läkaren skrev ut sömntabletter. Sömn är viktigt, konstaterade jag under förra veckan då jag knappt sov något alls. Kunde inte komma till ro och slappna av, allt var så förbannat obekvämt och mina domnade hopplösa ben ville inte ligga still. Restless legs kallas det visst, det är en neurologisk åkomma och låter mycket harmlösare än det är.
Sover man inte blir man förr eller senare psykotisk, sägs det. Jag tror på det. Man blir ledsen och får ångest också.
Humöret går upp och ner. Just i detta nu är det ganska nära bottennivå. Jag har nyss surfat runt på adoptionssidor och tittat på asiatiska barn, och känner mig allt mer övertygad om att alltihop kommer att gå åt helvete. Det verkar förutbestämt på något sätt.
Jag hatar mitt förbannade skitliv. Tjusigare än så uttrycker jag mig inte idag.
2006-07-19
Både för sjuk och för frisk
Den sinnesro jag uttryckte i förra inlägget har jag tyvärr inte lyckats behålla. Jag njuter inte alls av att vara sjukskriven och ledig. Det är förbannat svårt att hålla hoppet och modet uppe.
Jag är för sjuk och trött för att göra något trevligt. Läsa bra böcker, skriva brev, organisera upp det resterande flyttkaoset. Nä. Orkar inte. Å andra sidan är jag tillräckligt frisk för att klättra på väggarna av tristess. Hjärnan rusar, behöver något att tänka på och sysselsätta den med, något som inte rör sjukdom och adoption. Jag loggar in på jobbmejlen fast jag egentligen inte orkar, och blir så trött att jag måste vila på soffan en stund. På eller av, jag hittar inget mellanläge.
Inget nytt har egentligen inträffat. Jag mår ungefär som i förra veckan, vilket väl är bra antar jag. Jag har inte blivit sämre. Eller har jag det? Kan inte sätta fingret på det. Jag mår helt klart sämre än förra veckan men varför vet jag inte. Sover sämre. Är oroligare, tröttare. Doktor mamma försäkrar att tröttheten är fullkomligt naturlig och beror på inflammationen. Jag är otålig och längtar efter att bli bättre, det är så frustrerande att inte märka några framsteg. Tyvärr kan jag nog inte förvänta mig några sådana. Har jag tur blir jag bättre på några veckor, har jag otur tar det månader.
I slutet av veckan borde provsvaren komma som bekräftar att det rör sig om en inflammation i ryggmärgen. Ungefär samtidigt borde jag få tid för magnetröntgen av hjärnan, den ska göras för säkerhets skull.
Alltså är det inte läge att skicka några papper till Korea ännu. Undrar just när det blir det. Första frågan är avgörande för om det blir någon adoption överhuvudtaget: är jag allvarligt sjuk? Förhoppningsvis får vi svar på den inom någon vecka. Andra frågan: om jag inte är allvarligt sjuk utan "bara" har domningar i halva kroppen, när blir jag bra? Eller när börjar jag bli bra, när vågar vi starta adoptionen? Förmodligen finns inget annat svar än att vänta och se.
Ovisshet alltså. Igen. The story of my life.
Jag är inte vidskeplig och jag försöker tänka positivt och jag vet att man inte ska ta ut elände i förskott, men jag kan inte låta bli att undra. Har någon - ödet? Gud? Bebisguden? - bestämt sig för att jag inte ska få barn? Har jag gjort något urjävligt i ett tidigare liv som jag nu straffas för?
Eller är det min kropp som än en gång besegrar mig? I åratal försökte jag tvinga den att bli med barn. Nu när jag hittat ett sätt att få barn utan kroppens hjälp lyckas den ändå sabotera för mig. Jag tror egentligen inte på det där, kroppen är en del av mig likaväl som sinnet och viljan. Jag vill gärna tycka bra om min kropp och sköta om den, men just nu är det fan så svårt.
Jag är för sjuk och trött för att göra något trevligt. Läsa bra böcker, skriva brev, organisera upp det resterande flyttkaoset. Nä. Orkar inte. Å andra sidan är jag tillräckligt frisk för att klättra på väggarna av tristess. Hjärnan rusar, behöver något att tänka på och sysselsätta den med, något som inte rör sjukdom och adoption. Jag loggar in på jobbmejlen fast jag egentligen inte orkar, och blir så trött att jag måste vila på soffan en stund. På eller av, jag hittar inget mellanläge.
Inget nytt har egentligen inträffat. Jag mår ungefär som i förra veckan, vilket väl är bra antar jag. Jag har inte blivit sämre. Eller har jag det? Kan inte sätta fingret på det. Jag mår helt klart sämre än förra veckan men varför vet jag inte. Sover sämre. Är oroligare, tröttare. Doktor mamma försäkrar att tröttheten är fullkomligt naturlig och beror på inflammationen. Jag är otålig och längtar efter att bli bättre, det är så frustrerande att inte märka några framsteg. Tyvärr kan jag nog inte förvänta mig några sådana. Har jag tur blir jag bättre på några veckor, har jag otur tar det månader.
I slutet av veckan borde provsvaren komma som bekräftar att det rör sig om en inflammation i ryggmärgen. Ungefär samtidigt borde jag få tid för magnetröntgen av hjärnan, den ska göras för säkerhets skull.
Alltså är det inte läge att skicka några papper till Korea ännu. Undrar just när det blir det. Första frågan är avgörande för om det blir någon adoption överhuvudtaget: är jag allvarligt sjuk? Förhoppningsvis får vi svar på den inom någon vecka. Andra frågan: om jag inte är allvarligt sjuk utan "bara" har domningar i halva kroppen, när blir jag bra? Eller när börjar jag bli bra, när vågar vi starta adoptionen? Förmodligen finns inget annat svar än att vänta och se.
Ovisshet alltså. Igen. The story of my life.
Jag är inte vidskeplig och jag försöker tänka positivt och jag vet att man inte ska ta ut elände i förskott, men jag kan inte låta bli att undra. Har någon - ödet? Gud? Bebisguden? - bestämt sig för att jag inte ska få barn? Har jag gjort något urjävligt i ett tidigare liv som jag nu straffas för?
Eller är det min kropp som än en gång besegrar mig? I åratal försökte jag tvinga den att bli med barn. Nu när jag hittat ett sätt att få barn utan kroppens hjälp lyckas den ändå sabotera för mig. Jag tror egentligen inte på det där, kroppen är en del av mig likaväl som sinnet och viljan. Jag vill gärna tycka bra om min kropp och sköta om den, men just nu är det fan så svårt.
Både för sjuk och för frisk
Den sinnesro jag uttryckte i förra inlägget har jag tyvärr inte lyckats behålla. Jag njuter inte alls av att vara sjukskriven och ledig. Det är förbannat svårt att hålla hoppet och modet uppe.
Jag är för sjuk och trött för att göra något trevligt. Läsa bra böcker, skriva brev, organisera upp det resterande flyttkaoset. Nä. Orkar inte. Å andra sidan är jag tillräckligt frisk för att klättra på väggarna av tristess. Hjärnan rusar, behöver något att tänka på och sysselsätta den med, något som inte rör sjukdom och adoption. Jag loggar in på jobbmejlen fast jag egentligen inte orkar, och blir så trött att jag måste vila på soffan en stund. På eller av, jag hittar inget mellanläge.
Inget nytt har egentligen inträffat. Jag mår ungefär som i förra veckan, vilket väl är bra antar jag. Jag har inte blivit sämre. Eller har jag det? Kan inte sätta fingret på det. Jag mår helt klart sämre än förra veckan men varför vet jag inte. Sover sämre. Är oroligare, tröttare. Doktor mamma försäkrar att tröttheten är fullkomligt naturlig och beror på inflammationen. Jag är otålig och längtar efter att bli bättre, det är så frustrerande att inte märka några framsteg. Tyvärr kan jag nog inte förvänta mig några sådana. Har jag tur blir jag bättre på några veckor, har jag otur tar det månader.
I slutet av veckan borde provsvaren komma som bekräftar att det rör sig om en inflammation i ryggmärgen. Ungefär samtidigt borde jag få tid för magnetröntgen av hjärnan, den ska göras för säkerhets skull.
Alltså är det inte läge att skicka några papper till Korea ännu. Undrar just när det blir det. Första frågan är avgörande för om det blir någon adoption överhuvudtaget: är jag allvarligt sjuk? Förhoppningsvis får vi svar på den inom någon vecka. Andra frågan: om jag inte är allvarligt sjuk utan "bara" har domningar i halva kroppen, när blir jag bra? Eller när börjar jag bli bra, när vågar vi starta adoptionen? Förmodligen finns inget annat svar än att vänta och se.
Ovisshet alltså. Igen. The story of my life.
Jag är inte vidskeplig och jag försöker tänka positivt och jag vet att man inte ska ta ut elände i förskott, men jag kan inte låta bli att undra. Har någon - ödet? Gud? Bebisguden? - bestämt sig för att jag inte ska få barn? Har jag gjort något urjävligt i ett tidigare liv som jag nu straffas för?
Eller är det min kropp som än en gång besegrar mig? I åratal försökte jag tvinga den att bli med barn. Nu när jag hittat ett sätt att få barn utan kroppens hjälp lyckas den ändå sabotera för mig. Jag tror egentligen inte på det där, kroppen är en del av mig likaväl som sinnet och viljan. Jag vill gärna tycka bra om min kropp och sköta om den, men just nu är det fan så svårt.
Jag är för sjuk och trött för att göra något trevligt. Läsa bra böcker, skriva brev, organisera upp det resterande flyttkaoset. Nä. Orkar inte. Å andra sidan är jag tillräckligt frisk för att klättra på väggarna av tristess. Hjärnan rusar, behöver något att tänka på och sysselsätta den med, något som inte rör sjukdom och adoption. Jag loggar in på jobbmejlen fast jag egentligen inte orkar, och blir så trött att jag måste vila på soffan en stund. På eller av, jag hittar inget mellanläge.
Inget nytt har egentligen inträffat. Jag mår ungefär som i förra veckan, vilket väl är bra antar jag. Jag har inte blivit sämre. Eller har jag det? Kan inte sätta fingret på det. Jag mår helt klart sämre än förra veckan men varför vet jag inte. Sover sämre. Är oroligare, tröttare. Doktor mamma försäkrar att tröttheten är fullkomligt naturlig och beror på inflammationen. Jag är otålig och längtar efter att bli bättre, det är så frustrerande att inte märka några framsteg. Tyvärr kan jag nog inte förvänta mig några sådana. Har jag tur blir jag bättre på några veckor, har jag otur tar det månader.
I slutet av veckan borde provsvaren komma som bekräftar att det rör sig om en inflammation i ryggmärgen. Ungefär samtidigt borde jag få tid för magnetröntgen av hjärnan, den ska göras för säkerhets skull.
Alltså är det inte läge att skicka några papper till Korea ännu. Undrar just när det blir det. Första frågan är avgörande för om det blir någon adoption överhuvudtaget: är jag allvarligt sjuk? Förhoppningsvis får vi svar på den inom någon vecka. Andra frågan: om jag inte är allvarligt sjuk utan "bara" har domningar i halva kroppen, när blir jag bra? Eller när börjar jag bli bra, när vågar vi starta adoptionen? Förmodligen finns inget annat svar än att vänta och se.
Ovisshet alltså. Igen. The story of my life.
Jag är inte vidskeplig och jag försöker tänka positivt och jag vet att man inte ska ta ut elände i förskott, men jag kan inte låta bli att undra. Har någon - ödet? Gud? Bebisguden? - bestämt sig för att jag inte ska få barn? Har jag gjort något urjävligt i ett tidigare liv som jag nu straffas för?
Eller är det min kropp som än en gång besegrar mig? I åratal försökte jag tvinga den att bli med barn. Nu när jag hittat ett sätt att få barn utan kroppens hjälp lyckas den ändå sabotera för mig. Jag tror egentligen inte på det där, kroppen är en del av mig likaväl som sinnet och viljan. Jag vill gärna tycka bra om min kropp och sköta om den, men just nu är det fan så svårt.
2006-07-14
Time on my hands
Idag träffade jag en riktigt bra läkare, en neurolog. En del provsvar är färdiga men inte alla, och fler utredningar ska göras för att säkert utesluta alla läskiga neurologiska sjukdomar. Men nu är jag i goda händer. Denna doktor tror att jag har en inflammation i ryggmärgen. Hur den har börjat är svårt att svara på, men den kommer att läka ut av sig själv, och det är den som orsakar ryggsmärtan och domningarna. Alla tidigare teorier (diskbråck, tumörer, borrelia) förkastas.
Jag känner mig lättad, både över att få någorlunda raka besked och av att träffa en bra läkare. Hon sjukskrev mig i två veckor framåt och även det känns som en lättnad. En nära nog oändlig tidrymd ligger framför mig. Tid att läsa böcker, att sitta på balkongen, att ta långsamma skogspromenader, att titta på film och sticka babykoftor, att packa upp de sista flyttlådorna med böcker, och inte minst att koncentrera mig på att bli frisk. Det ska bli så skönt.
Ikväll är jag faktiskt ensam, för O har åkt bort över helgen för att fira sin farbror som fyller år. Det är idag jämnt ett år sedan vi begravde svärfar. Bland annat därför är det viktigt för O att närvara på kalaset. Han ville först inte åka och lämna mig, men jag försäkrade att jag har både pappa, mamma och syster redo att rycka in, de kommer hit bara jag ringer.
Det är till och med riktigt skönt att vara ensam.
Jag känner mig lättad, både över att få någorlunda raka besked och av att träffa en bra läkare. Hon sjukskrev mig i två veckor framåt och även det känns som en lättnad. En nära nog oändlig tidrymd ligger framför mig. Tid att läsa böcker, att sitta på balkongen, att ta långsamma skogspromenader, att titta på film och sticka babykoftor, att packa upp de sista flyttlådorna med böcker, och inte minst att koncentrera mig på att bli frisk. Det ska bli så skönt.
Ikväll är jag faktiskt ensam, för O har åkt bort över helgen för att fira sin farbror som fyller år. Det är idag jämnt ett år sedan vi begravde svärfar. Bland annat därför är det viktigt för O att närvara på kalaset. Han ville först inte åka och lämna mig, men jag försäkrade att jag har både pappa, mamma och syster redo att rycka in, de kommer hit bara jag ringer.
Det är till och med riktigt skönt att vara ensam.
Time on my hands
Idag träffade jag en riktigt bra läkare, en neurolog. En del provsvar är färdiga men inte alla, och fler utredningar ska göras för att säkert utesluta alla läskiga neurologiska sjukdomar. Men nu är jag i goda händer. Denna doktor tror att jag har en inflammation i ryggmärgen. Hur den har börjat är svårt att svara på, men den kommer att läka ut av sig själv, och det är den som orsakar ryggsmärtan och domningarna. Alla tidigare teorier (diskbråck, tumörer, borrelia) förkastas.
Jag känner mig lättad, både över att få någorlunda raka besked och av att träffa en bra läkare. Hon sjukskrev mig i två veckor framåt och även det känns som en lättnad. En nära nog oändlig tidrymd ligger framför mig. Tid att läsa böcker, att sitta på balkongen, att ta långsamma skogspromenader, att titta på film och sticka babykoftor, att packa upp de sista flyttlådorna med böcker, och inte minst att koncentrera mig på att bli frisk. Det ska bli så skönt.
Ikväll är jag faktiskt ensam, för O har åkt bort över helgen för att fira sin farbror som fyller år. Det är idag jämnt ett år sedan vi begravde svärfar. Bland annat därför är det viktigt för O att närvara på kalaset. Han ville först inte åka och lämna mig, men jag försäkrade att jag har både pappa, mamma och syster redo att rycka in, de kommer hit bara jag ringer.
Det är till och med riktigt skönt att vara ensam.
Jag känner mig lättad, både över att få någorlunda raka besked och av att träffa en bra läkare. Hon sjukskrev mig i två veckor framåt och även det känns som en lättnad. En nära nog oändlig tidrymd ligger framför mig. Tid att läsa böcker, att sitta på balkongen, att ta långsamma skogspromenader, att titta på film och sticka babykoftor, att packa upp de sista flyttlådorna med böcker, och inte minst att koncentrera mig på att bli frisk. Det ska bli så skönt.
Ikväll är jag faktiskt ensam, för O har åkt bort över helgen för att fira sin farbror som fyller år. Det är idag jämnt ett år sedan vi begravde svärfar. Bland annat därför är det viktigt för O att närvara på kalaset. Han ville först inte åka och lämna mig, men jag försäkrade att jag har både pappa, mamma och syster redo att rycka in, de kommer hit bara jag ringer.
Det är till och med riktigt skönt att vara ensam.
2006-07-13
Under tiden
Medan utredningen av mina mystiska domningssymptom pågår så rullar adoptionsprocessen på. Det känns konstigt och lite overkligt. Om vi har riktig tur och det visar sig att jag inte alls är särskilt sjuk, så kommer vår ansökan att gå iväg till Korea inom någon vecka eller två. Vi fick backning på ett par dokument, vår hemutredare hade rört ihop ett par datum och så saknades ett intyg som förklarar att vi har flyttat till ny lägenhet sedan utredningen blev klar. Det vi var mest nervösa för, fotona och brevet till biomamman, seglade igenom utan anmärkning.
Om det å andra sidan visar sig att jag inte alls är frisk, är plötsligt alla dörrar stängda. Då blir det inga barn för oss. Aldrig någonsin. Men den tanken vill jag knappt tänka.
Så det är ungefär som det var att göra IVF: att balansera på en knivsegg. Himlastormande glädje och alla önskningar uppfyllda på ena sidan, bråddjup förtvivlan på den andra. Himmel eller helvete.
Konstigt nog mår jag inte så förfärligt dåligt. Ibland sviktar modet och jag bryter ihop och gråter, men oftast fungerar jag ganska normalt.
En historia som jag inte kan undanhålla er kommer här. Idag på akuten nämnde jag för läkaren (den tredje som undersökt mig på fem dagar) att vi gjort många IVF utan att bli gravida. Vad hon svarade? Håll i er:
- Skaffa hund, då blir ni gravida direkt.
Jag höll på att ramla av stolen och tittade på henne som om hon vore marsian. Det kändes ungefär så. Jag visste inte att det fanns så korkade människor, trodde att historierna om liknande kommentarer var vandringssägner. Där och då svarade jag något surt om att det ska vi inte alls det, för vi ska adoptera. Men det gnagde mig och jag bestämde mig för att säga till henne. Jag väntade till efter att hon hade undersökt mig och stuckit mig i ryggen - man får inte vara dum! - och talade sedan vänligt men bestämt om för henne så där får hon faktiskt inte säga. Hon såg alldeles förfärad ut och stammade att det var precis vad som hänt henne och en massa bekanta. Ja, men det lär inte hända mig, eftersom jag har en missbildad livmoder vilket läkarna inte brydde sig om att kolla förrän efter fem IVF:er.
Vi skildes som vänner med många lyckönskningar från hennes sida. Jag tror att hon tänker sig för nästa gång. Men det är egentligen en bieffekt, det var för min egen skull jag sa ifrån och det var därför jag kände mig nöjd efteråt.
Imorgon ska jag träffa en neurolog och kanske få svar på lite prover.
Om det å andra sidan visar sig att jag inte alls är frisk, är plötsligt alla dörrar stängda. Då blir det inga barn för oss. Aldrig någonsin. Men den tanken vill jag knappt tänka.
Så det är ungefär som det var att göra IVF: att balansera på en knivsegg. Himlastormande glädje och alla önskningar uppfyllda på ena sidan, bråddjup förtvivlan på den andra. Himmel eller helvete.
Konstigt nog mår jag inte så förfärligt dåligt. Ibland sviktar modet och jag bryter ihop och gråter, men oftast fungerar jag ganska normalt.
En historia som jag inte kan undanhålla er kommer här. Idag på akuten nämnde jag för läkaren (den tredje som undersökt mig på fem dagar) att vi gjort många IVF utan att bli gravida. Vad hon svarade? Håll i er:
- Skaffa hund, då blir ni gravida direkt.
Jag höll på att ramla av stolen och tittade på henne som om hon vore marsian. Det kändes ungefär så. Jag visste inte att det fanns så korkade människor, trodde att historierna om liknande kommentarer var vandringssägner. Där och då svarade jag något surt om att det ska vi inte alls det, för vi ska adoptera. Men det gnagde mig och jag bestämde mig för att säga till henne. Jag väntade till efter att hon hade undersökt mig och stuckit mig i ryggen - man får inte vara dum! - och talade sedan vänligt men bestämt om för henne så där får hon faktiskt inte säga. Hon såg alldeles förfärad ut och stammade att det var precis vad som hänt henne och en massa bekanta. Ja, men det lär inte hända mig, eftersom jag har en missbildad livmoder vilket läkarna inte brydde sig om att kolla förrän efter fem IVF:er.
Vi skildes som vänner med många lyckönskningar från hennes sida. Jag tror att hon tänker sig för nästa gång. Men det är egentligen en bieffekt, det var för min egen skull jag sa ifrån och det var därför jag kände mig nöjd efteråt.
Imorgon ska jag träffa en neurolog och kanske få svar på lite prover.
Under tiden
Medan utredningen av mina mystiska domningssymptom pågår så rullar adoptionsprocessen på. Det känns konstigt och lite overkligt. Om vi har riktig tur och det visar sig att jag inte alls är särskilt sjuk, så kommer vår ansökan att gå iväg till Korea inom någon vecka eller två. Vi fick backning på ett par dokument, vår hemutredare hade rört ihop ett par datum och så saknades ett intyg som förklarar att vi har flyttat till ny lägenhet sedan utredningen blev klar. Det vi var mest nervösa för, fotona och brevet till biomamman, seglade igenom utan anmärkning.
Om det å andra sidan visar sig att jag inte alls är frisk, är plötsligt alla dörrar stängda. Då blir det inga barn för oss. Aldrig någonsin. Men den tanken vill jag knappt tänka.
Så det är ungefär som det var att göra IVF: att balansera på en knivsegg. Himlastormande glädje och alla önskningar uppfyllda på ena sidan, bråddjup förtvivlan på den andra. Himmel eller helvete.
Konstigt nog mår jag inte så förfärligt dåligt. Ibland sviktar modet och jag bryter ihop och gråter, men oftast fungerar jag ganska normalt.
En historia som jag inte kan undanhålla er kommer här. Idag på akuten nämnde jag för läkaren (den tredje som undersökt mig på fem dagar) att vi gjort många IVF utan att bli gravida. Vad hon svarade? Håll i er:
- Skaffa hund, då blir ni gravida direkt.
Jag höll på att ramla av stolen och tittade på henne som om hon vore marsian. Det kändes ungefär så. Jag visste inte att det fanns så korkade människor, trodde att historierna om liknande kommentarer var vandringssägner. Där och då svarade jag något surt om att det ska vi inte alls det, för vi ska adoptera. Men det gnagde mig och jag bestämde mig för att säga till henne. Jag väntade till efter att hon hade undersökt mig och stuckit mig i ryggen - man får inte vara dum! - och talade sedan vänligt men bestämt om för henne så där får hon faktiskt inte säga. Hon såg alldeles förfärad ut och stammade att det var precis vad som hänt henne och en massa bekanta. Ja, men det lär inte hända mig, eftersom jag har en missbildad livmoder vilket läkarna inte brydde sig om att kolla förrän efter fem IVF:er.
Vi skildes som vänner med många lyckönskningar från hennes sida. Jag tror att hon tänker sig för nästa gång. Men det är egentligen en bieffekt, det var för min egen skull jag sa ifrån och det var därför jag kände mig nöjd efteråt.
Imorgon ska jag träffa en neurolog och kanske få svar på lite prover.
Om det å andra sidan visar sig att jag inte alls är frisk, är plötsligt alla dörrar stängda. Då blir det inga barn för oss. Aldrig någonsin. Men den tanken vill jag knappt tänka.
Så det är ungefär som det var att göra IVF: att balansera på en knivsegg. Himlastormande glädje och alla önskningar uppfyllda på ena sidan, bråddjup förtvivlan på den andra. Himmel eller helvete.
Konstigt nog mår jag inte så förfärligt dåligt. Ibland sviktar modet och jag bryter ihop och gråter, men oftast fungerar jag ganska normalt.
En historia som jag inte kan undanhålla er kommer här. Idag på akuten nämnde jag för läkaren (den tredje som undersökt mig på fem dagar) att vi gjort många IVF utan att bli gravida. Vad hon svarade? Håll i er:
- Skaffa hund, då blir ni gravida direkt.
Jag höll på att ramla av stolen och tittade på henne som om hon vore marsian. Det kändes ungefär så. Jag visste inte att det fanns så korkade människor, trodde att historierna om liknande kommentarer var vandringssägner. Där och då svarade jag något surt om att det ska vi inte alls det, för vi ska adoptera. Men det gnagde mig och jag bestämde mig för att säga till henne. Jag väntade till efter att hon hade undersökt mig och stuckit mig i ryggen - man får inte vara dum! - och talade sedan vänligt men bestämt om för henne så där får hon faktiskt inte säga. Hon såg alldeles förfärad ut och stammade att det var precis vad som hänt henne och en massa bekanta. Ja, men det lär inte hända mig, eftersom jag har en missbildad livmoder vilket läkarna inte brydde sig om att kolla förrän efter fem IVF:er.
Vi skildes som vänner med många lyckönskningar från hennes sida. Jag tror att hon tänker sig för nästa gång. Men det är egentligen en bieffekt, det var för min egen skull jag sa ifrån och det var därför jag kände mig nöjd efteråt.
Imorgon ska jag träffa en neurolog och kanske få svar på lite prover.
2006-07-12
Komplikationer
Jag är sjuk, verkar det som. För en vecka sedan fick jag väldigt ont i ryggen. Det gick över med hjälp av värktabletter. Ungefär samtidigt märkte jag att mina fötter började domna. I lördags morse vaknade jag återigen med ryggont, och domningarna hade krupit uppåt till benen och underlivet.
Sedan dess har jag tillbringat ganska många timmar i olika väntrum på akuten och på röntgen. Idag fick jag veta att min rygg är helt frisk. Inga tumörer eller diskbråck som kan orsaka domningarna. Det är goda nyheter. Men utredningen fortsätter, nu på det neurologiska spåret. Vad det kan vara istället törs jag knappt tänka på. Imorgon ska jag till akuten igen, jag räknar med att tillbringa större delen av dagen där.
Jag är trött nu. Trött på att livet lägger krokben för mig. Nu är vi så nära, nu vill jag ha ett snabbt och lugnande besked. Jag vill ha tillbaka känseln i mina fötter och ben. Jag vill bli glad, stark och frisk igen.
NU!!
Sedan dess har jag tillbringat ganska många timmar i olika väntrum på akuten och på röntgen. Idag fick jag veta att min rygg är helt frisk. Inga tumörer eller diskbråck som kan orsaka domningarna. Det är goda nyheter. Men utredningen fortsätter, nu på det neurologiska spåret. Vad det kan vara istället törs jag knappt tänka på. Imorgon ska jag till akuten igen, jag räknar med att tillbringa större delen av dagen där.
Jag är trött nu. Trött på att livet lägger krokben för mig. Nu är vi så nära, nu vill jag ha ett snabbt och lugnande besked. Jag vill ha tillbaka känseln i mina fötter och ben. Jag vill bli glad, stark och frisk igen.
NU!!
Komplikationer
Jag är sjuk, verkar det som. För en vecka sedan fick jag väldigt ont i ryggen. Det gick över med hjälp av värktabletter. Ungefär samtidigt märkte jag att mina fötter började domna. I lördags morse vaknade jag återigen med ryggont, och domningarna hade krupit uppåt till benen och underlivet.
Sedan dess har jag tillbringat ganska många timmar i olika väntrum på akuten och på röntgen. Idag fick jag veta att min rygg är helt frisk. Inga tumörer eller diskbråck som kan orsaka domningarna. Det är goda nyheter. Men utredningen fortsätter, nu på det neurologiska spåret. Vad det kan vara istället törs jag knappt tänka på. Imorgon ska jag till akuten igen, jag räknar med att tillbringa större delen av dagen där.
Jag är trött nu. Trött på att livet lägger krokben för mig. Nu är vi så nära, nu vill jag ha ett snabbt och lugnande besked. Jag vill ha tillbaka känseln i mina fötter och ben. Jag vill bli glad, stark och frisk igen.
NU!!
Sedan dess har jag tillbringat ganska många timmar i olika väntrum på akuten och på röntgen. Idag fick jag veta att min rygg är helt frisk. Inga tumörer eller diskbråck som kan orsaka domningarna. Det är goda nyheter. Men utredningen fortsätter, nu på det neurologiska spåret. Vad det kan vara istället törs jag knappt tänka på. Imorgon ska jag till akuten igen, jag räknar med att tillbringa större delen av dagen där.
Jag är trött nu. Trött på att livet lägger krokben för mig. Nu är vi så nära, nu vill jag ha ett snabbt och lugnande besked. Jag vill ha tillbaka känseln i mina fötter och ben. Jag vill bli glad, stark och frisk igen.
NU!!
2006-07-05
Motströms
Det är lite tungt just nu. Inte nattsvart förtvivlat. Jo, lite. Ibland. Inatt till exempel när jag inte kunde somna.
Jobbet snurrar på, fortare och fortare. Jag hinner aldrig riktigt hämta andan. Ibland är jag alldeles darrig av trötthet och stress. Det skrämmer mig. Samtidigt gillar jag mitt jobb, och jag älskar att jag gillar mitt jobb.
Vissa dagar är det dessutom väldigt skönt att begrava sig i jobb för att slippa tänka. Idag var en sådan dag. O och jag hade ett jättegräl igår kväll. Efteråt var jag alldeles utmattad och hade bara en tanke i huvudet: jag orkar inte mer. Kanske är det bättre att gå skilda vägar. Hur i all världen ska vi våga fresta på vår relation ännu mer genom att skaffa barn. För att inte tala om vilket svek det är mot barnet.
Å andra sidan har vi nog inte haft ett enda gräl de senaste fem åren som inte har fått mig att ifrågasätta vårt äktenskap. En gång frågade jag i förtvivlan min psykolog vad det var för fel på mig som ständigt måste ifrågasätta och pröva. Hon ställde mig en motfråga: hur många stabila äktenskap hade jag i min närhet när jag växte upp? Nä, just det. Inte så många. Kanske inte så konstigt att jag måste lita till mitt eget omdöme. Men tröttsamt är det.
På natten vaknade jag och kunde som sagt inte somna om. Ångest är ett starkt ord, men en liten släng hade jag nog. Ångest över att vi grälar så, att det inte kommer något konstruktivt ur det, att jag blir så rädd för framtiden. Och inte minst ångest över att vara ledsen och ha ångest igen. Jag vill så förtvivlat gärna bli fri.
Framför allt vill jag inget hellre än att sluta gräla med O, få barn med honom och leva tillsammans resten av livet. Varför ska det vara så förbannat svårt?
Jag grät en stund tills jag var trött, och läste tidningen tills jag var ännu tröttare och sedan somnade jag. På morgonen var jag fortfarande ledsen men ångesten var borta.
Sega gummor
Ytterligare en stressfaktor de senaste veckorna har varit adoptionsansökan. Både O och jag la på ett rejält kol och lyckades faktiskt få ihop hela ansökan enligt AC:s instruktioner på drygt två veckor. Pang, förra tisdagen landade den på AC-tantens bord. På onsdagen reste vi bort några dagar, vi tänkte att hon alldeles säkert hinner granska den medan vi är borta. När vi kom hem låg en faktura i posten. Vi blev glada och hoppades att det betydde att ansökan var godkänd. På första skottet, inte illa. Men inte. Igår när O ringde visade det sig att de inte ens börjat titta på den. Så vi hetsade oss själva i onödan.
Dementi
Men det finns en sak jag faktiskt inte har ångest över, och det är min skruttlivmoder. Det förvånar mig själv hur lugnt jag har tagit det beskedet. O är förbannad på läkarna, mamma sörjer vårt onödiga lidande. Jag förstår dem båda två, men jag delar inte deras känslor. Det är skönt att för en gångs skull inte vara arg och ledsen.
Egentligen har beskedet om min livmoder inte ändrat någonting. Känner jag mig kränkt och lurad av infertilitetsläkarkåren? Ja. Är jag ledsen över att jag aldrig kommer att bli gravid och föda? Ja. Men långt mindre än tidigare.
Mest av allt känner jag mig upprättad. Under dessa helvetesår har jag haft en växande känsla av katastrof, något är jävligt jävligt fel och det kommer fan inte att ordna sig. I stort sett ingen har tagit mig på allvar, särskilt inte läkarna. De flesta har tyckt att jag varit alldeles för negativ och har försäkrat mig att det kommer att ordna sig. Så fan heller.
Jag känner också lättnad. Detta är inte mitt fel. Jag är född sådan, och det fanns inget någon kunde göra åt det, minst av allt jag. Hur fan hade jag kunnat bli med barn, jag saknar det mest grundläggande, jag har ingen jävla livmoder. Jag hade inte skuggan av en chans, jag var helt uträknad från början. Lite bittert är det förstås att mina formidabla äggstockar lurade alla (möjligen med undantag av mig själv) att tro att det skulle fungera.
Kanske avslöjar jag härmed obehagliga sanningar om mig själv, att jag är sjukt prestationsinriktad och älskar att ha rätt. Men det bjuder jag på.
Helgens resa
Så istället för att sitta hemma och gråta över min livmoder (eller vila upp mig från mitt stressiga jobb) tillbringade jag helgen i sällskap med 70 000 människor på ett dammigt fält i Danmark. Roskilde - för första gången i livet! Det var roligt, jobbigt och inspirerande. Jag ångrar inte en sekund att vi åkte men har inget behov av att göra om det. Och jag ångrar heller inte att jag inte gjort det tidigare, är övertygad om att jag hade mycket roligare nu som trygg trettiofemåring (nästan trettiosex) än osäker tjugoåring.
Bästa bandet? Det var nog Scissor Sisters. Eller kanske Kaiser Chiefs. Och jodå, Morrissey var där också.
Jobbet snurrar på, fortare och fortare. Jag hinner aldrig riktigt hämta andan. Ibland är jag alldeles darrig av trötthet och stress. Det skrämmer mig. Samtidigt gillar jag mitt jobb, och jag älskar att jag gillar mitt jobb.
Vissa dagar är det dessutom väldigt skönt att begrava sig i jobb för att slippa tänka. Idag var en sådan dag. O och jag hade ett jättegräl igår kväll. Efteråt var jag alldeles utmattad och hade bara en tanke i huvudet: jag orkar inte mer. Kanske är det bättre att gå skilda vägar. Hur i all världen ska vi våga fresta på vår relation ännu mer genom att skaffa barn. För att inte tala om vilket svek det är mot barnet.
Å andra sidan har vi nog inte haft ett enda gräl de senaste fem åren som inte har fått mig att ifrågasätta vårt äktenskap. En gång frågade jag i förtvivlan min psykolog vad det var för fel på mig som ständigt måste ifrågasätta och pröva. Hon ställde mig en motfråga: hur många stabila äktenskap hade jag i min närhet när jag växte upp? Nä, just det. Inte så många. Kanske inte så konstigt att jag måste lita till mitt eget omdöme. Men tröttsamt är det.
På natten vaknade jag och kunde som sagt inte somna om. Ångest är ett starkt ord, men en liten släng hade jag nog. Ångest över att vi grälar så, att det inte kommer något konstruktivt ur det, att jag blir så rädd för framtiden. Och inte minst ångest över att vara ledsen och ha ångest igen. Jag vill så förtvivlat gärna bli fri.
Framför allt vill jag inget hellre än att sluta gräla med O, få barn med honom och leva tillsammans resten av livet. Varför ska det vara så förbannat svårt?
Jag grät en stund tills jag var trött, och läste tidningen tills jag var ännu tröttare och sedan somnade jag. På morgonen var jag fortfarande ledsen men ångesten var borta.
Sega gummor
Ytterligare en stressfaktor de senaste veckorna har varit adoptionsansökan. Både O och jag la på ett rejält kol och lyckades faktiskt få ihop hela ansökan enligt AC:s instruktioner på drygt två veckor. Pang, förra tisdagen landade den på AC-tantens bord. På onsdagen reste vi bort några dagar, vi tänkte att hon alldeles säkert hinner granska den medan vi är borta. När vi kom hem låg en faktura i posten. Vi blev glada och hoppades att det betydde att ansökan var godkänd. På första skottet, inte illa. Men inte. Igår när O ringde visade det sig att de inte ens börjat titta på den. Så vi hetsade oss själva i onödan.
Dementi
Men det finns en sak jag faktiskt inte har ångest över, och det är min skruttlivmoder. Det förvånar mig själv hur lugnt jag har tagit det beskedet. O är förbannad på läkarna, mamma sörjer vårt onödiga lidande. Jag förstår dem båda två, men jag delar inte deras känslor. Det är skönt att för en gångs skull inte vara arg och ledsen.
Egentligen har beskedet om min livmoder inte ändrat någonting. Känner jag mig kränkt och lurad av infertilitetsläkarkåren? Ja. Är jag ledsen över att jag aldrig kommer att bli gravid och föda? Ja. Men långt mindre än tidigare.
Mest av allt känner jag mig upprättad. Under dessa helvetesår har jag haft en växande känsla av katastrof, något är jävligt jävligt fel och det kommer fan inte att ordna sig. I stort sett ingen har tagit mig på allvar, särskilt inte läkarna. De flesta har tyckt att jag varit alldeles för negativ och har försäkrat mig att det kommer att ordna sig. Så fan heller.
Jag känner också lättnad. Detta är inte mitt fel. Jag är född sådan, och det fanns inget någon kunde göra åt det, minst av allt jag. Hur fan hade jag kunnat bli med barn, jag saknar det mest grundläggande, jag har ingen jävla livmoder. Jag hade inte skuggan av en chans, jag var helt uträknad från början. Lite bittert är det förstås att mina formidabla äggstockar lurade alla (möjligen med undantag av mig själv) att tro att det skulle fungera.
Kanske avslöjar jag härmed obehagliga sanningar om mig själv, att jag är sjukt prestationsinriktad och älskar att ha rätt. Men det bjuder jag på.
Helgens resa
Så istället för att sitta hemma och gråta över min livmoder (eller vila upp mig från mitt stressiga jobb) tillbringade jag helgen i sällskap med 70 000 människor på ett dammigt fält i Danmark. Roskilde - för första gången i livet! Det var roligt, jobbigt och inspirerande. Jag ångrar inte en sekund att vi åkte men har inget behov av att göra om det. Och jag ångrar heller inte att jag inte gjort det tidigare, är övertygad om att jag hade mycket roligare nu som trygg trettiofemåring (nästan trettiosex) än osäker tjugoåring.
Bästa bandet? Det var nog Scissor Sisters. Eller kanske Kaiser Chiefs. Och jodå, Morrissey var där också.
Motströms
Det är lite tungt just nu. Inte nattsvart förtvivlat. Jo, lite. Ibland. Inatt till exempel när jag inte kunde somna.
Jobbet snurrar på, fortare och fortare. Jag hinner aldrig riktigt hämta andan. Ibland är jag alldeles darrig av trötthet och stress. Det skrämmer mig. Samtidigt gillar jag mitt jobb, och jag älskar att jag gillar mitt jobb.
Vissa dagar är det dessutom väldigt skönt att begrava sig i jobb för att slippa tänka. Idag var en sådan dag. O och jag hade ett jättegräl igår kväll. Efteråt var jag alldeles utmattad och hade bara en tanke i huvudet: jag orkar inte mer. Kanske är det bättre att gå skilda vägar. Hur i all världen ska vi våga fresta på vår relation ännu mer genom att skaffa barn. För att inte tala om vilket svek det är mot barnet.
Å andra sidan har vi nog inte haft ett enda gräl de senaste fem åren som inte har fått mig att ifrågasätta vårt äktenskap. En gång frågade jag i förtvivlan min psykolog vad det var för fel på mig som ständigt måste ifrågasätta och pröva. Hon ställde mig en motfråga: hur många stabila äktenskap hade jag i min närhet när jag växte upp? Nä, just det. Inte så många. Kanske inte så konstigt att jag måste lita till mitt eget omdöme. Men tröttsamt är det.
På natten vaknade jag och kunde som sagt inte somna om. Ångest är ett starkt ord, men en liten släng hade jag nog. Ångest över att vi grälar så, att det inte kommer något konstruktivt ur det, att jag blir så rädd för framtiden. Och inte minst ångest över att vara ledsen och ha ångest igen. Jag vill så förtvivlat gärna bli fri.
Framför allt vill jag inget hellre än att sluta gräla med O, få barn med honom och leva tillsammans resten av livet. Varför ska det vara så förbannat svårt?
Jag grät en stund tills jag var trött, och läste tidningen tills jag var ännu tröttare och sedan somnade jag. På morgonen var jag fortfarande ledsen men ångesten var borta.
Sega gummor
Ytterligare en stressfaktor de senaste veckorna har varit adoptionsansökan. Både O och jag la på ett rejält kol och lyckades faktiskt få ihop hela ansökan enligt AC:s instruktioner på drygt två veckor. Pang, förra tisdagen landade den på AC-tantens bord. På onsdagen reste vi bort några dagar, vi tänkte att hon alldeles säkert hinner granska den medan vi är borta. När vi kom hem låg en faktura i posten. Vi blev glada och hoppades att det betydde att ansökan var godkänd. På första skottet, inte illa. Men inte. Igår när O ringde visade det sig att de inte ens börjat titta på den. Så vi hetsade oss själva i onödan.
Dementi
Men det finns en sak jag faktiskt inte har ångest över, och det är min skruttlivmoder. Det förvånar mig själv hur lugnt jag har tagit det beskedet. O är förbannad på läkarna, mamma sörjer vårt onödiga lidande. Jag förstår dem båda två, men jag delar inte deras känslor. Det är skönt att för en gångs skull inte vara arg och ledsen.
Egentligen har beskedet om min livmoder inte ändrat någonting. Känner jag mig kränkt och lurad av infertilitetsläkarkåren? Ja. Är jag ledsen över att jag aldrig kommer att bli gravid och föda? Ja. Men långt mindre än tidigare.
Mest av allt känner jag mig upprättad. Under dessa helvetesår har jag haft en växande känsla av katastrof, något är jävligt jävligt fel och det kommer fan inte att ordna sig. I stort sett ingen har tagit mig på allvar, särskilt inte läkarna. De flesta har tyckt att jag varit alldeles för negativ och har försäkrat mig att det kommer att ordna sig. Så fan heller.
Jag känner också lättnad. Detta är inte mitt fel. Jag är född sådan, och det fanns inget någon kunde göra åt det, minst av allt jag. Hur fan hade jag kunnat bli med barn, jag saknar det mest grundläggande, jag har ingen jävla livmoder. Jag hade inte skuggan av en chans, jag var helt uträknad från början. Lite bittert är det förstås att mina formidabla äggstockar lurade alla (möjligen med undantag av mig själv) att tro att det skulle fungera.
Kanske avslöjar jag härmed obehagliga sanningar om mig själv, att jag är sjukt prestationsinriktad och älskar att ha rätt. Men det bjuder jag på.
Helgens resa
Så istället för att sitta hemma och gråta över min livmoder (eller vila upp mig från mitt stressiga jobb) tillbringade jag helgen i sällskap med 70 000 människor på ett dammigt fält i Danmark. Roskilde - för första gången i livet! Det var roligt, jobbigt och inspirerande. Jag ångrar inte en sekund att vi åkte men har inget behov av att göra om det. Och jag ångrar heller inte att jag inte gjort det tidigare, är övertygad om att jag hade mycket roligare nu som trygg trettiofemåring (nästan trettiosex) än osäker tjugoåring.
Bästa bandet? Det var nog Scissor Sisters. Eller kanske Kaiser Chiefs. Och jodå, Morrissey var där också.
Jobbet snurrar på, fortare och fortare. Jag hinner aldrig riktigt hämta andan. Ibland är jag alldeles darrig av trötthet och stress. Det skrämmer mig. Samtidigt gillar jag mitt jobb, och jag älskar att jag gillar mitt jobb.
Vissa dagar är det dessutom väldigt skönt att begrava sig i jobb för att slippa tänka. Idag var en sådan dag. O och jag hade ett jättegräl igår kväll. Efteråt var jag alldeles utmattad och hade bara en tanke i huvudet: jag orkar inte mer. Kanske är det bättre att gå skilda vägar. Hur i all världen ska vi våga fresta på vår relation ännu mer genom att skaffa barn. För att inte tala om vilket svek det är mot barnet.
Å andra sidan har vi nog inte haft ett enda gräl de senaste fem åren som inte har fått mig att ifrågasätta vårt äktenskap. En gång frågade jag i förtvivlan min psykolog vad det var för fel på mig som ständigt måste ifrågasätta och pröva. Hon ställde mig en motfråga: hur många stabila äktenskap hade jag i min närhet när jag växte upp? Nä, just det. Inte så många. Kanske inte så konstigt att jag måste lita till mitt eget omdöme. Men tröttsamt är det.
På natten vaknade jag och kunde som sagt inte somna om. Ångest är ett starkt ord, men en liten släng hade jag nog. Ångest över att vi grälar så, att det inte kommer något konstruktivt ur det, att jag blir så rädd för framtiden. Och inte minst ångest över att vara ledsen och ha ångest igen. Jag vill så förtvivlat gärna bli fri.
Framför allt vill jag inget hellre än att sluta gräla med O, få barn med honom och leva tillsammans resten av livet. Varför ska det vara så förbannat svårt?
Jag grät en stund tills jag var trött, och läste tidningen tills jag var ännu tröttare och sedan somnade jag. På morgonen var jag fortfarande ledsen men ångesten var borta.
Sega gummor
Ytterligare en stressfaktor de senaste veckorna har varit adoptionsansökan. Både O och jag la på ett rejält kol och lyckades faktiskt få ihop hela ansökan enligt AC:s instruktioner på drygt två veckor. Pang, förra tisdagen landade den på AC-tantens bord. På onsdagen reste vi bort några dagar, vi tänkte att hon alldeles säkert hinner granska den medan vi är borta. När vi kom hem låg en faktura i posten. Vi blev glada och hoppades att det betydde att ansökan var godkänd. På första skottet, inte illa. Men inte. Igår när O ringde visade det sig att de inte ens börjat titta på den. Så vi hetsade oss själva i onödan.
Dementi
Men det finns en sak jag faktiskt inte har ångest över, och det är min skruttlivmoder. Det förvånar mig själv hur lugnt jag har tagit det beskedet. O är förbannad på läkarna, mamma sörjer vårt onödiga lidande. Jag förstår dem båda två, men jag delar inte deras känslor. Det är skönt att för en gångs skull inte vara arg och ledsen.
Egentligen har beskedet om min livmoder inte ändrat någonting. Känner jag mig kränkt och lurad av infertilitetsläkarkåren? Ja. Är jag ledsen över att jag aldrig kommer att bli gravid och föda? Ja. Men långt mindre än tidigare.
Mest av allt känner jag mig upprättad. Under dessa helvetesår har jag haft en växande känsla av katastrof, något är jävligt jävligt fel och det kommer fan inte att ordna sig. I stort sett ingen har tagit mig på allvar, särskilt inte läkarna. De flesta har tyckt att jag varit alldeles för negativ och har försäkrat mig att det kommer att ordna sig. Så fan heller.
Jag känner också lättnad. Detta är inte mitt fel. Jag är född sådan, och det fanns inget någon kunde göra åt det, minst av allt jag. Hur fan hade jag kunnat bli med barn, jag saknar det mest grundläggande, jag har ingen jävla livmoder. Jag hade inte skuggan av en chans, jag var helt uträknad från början. Lite bittert är det förstås att mina formidabla äggstockar lurade alla (möjligen med undantag av mig själv) att tro att det skulle fungera.
Kanske avslöjar jag härmed obehagliga sanningar om mig själv, att jag är sjukt prestationsinriktad och älskar att ha rätt. Men det bjuder jag på.
Helgens resa
Så istället för att sitta hemma och gråta över min livmoder (eller vila upp mig från mitt stressiga jobb) tillbringade jag helgen i sällskap med 70 000 människor på ett dammigt fält i Danmark. Roskilde - för första gången i livet! Det var roligt, jobbigt och inspirerande. Jag ångrar inte en sekund att vi åkte men har inget behov av att göra om det. Och jag ångrar heller inte att jag inte gjort det tidigare, är övertygad om att jag hade mycket roligare nu som trygg trettiofemåring (nästan trettiosex) än osäker tjugoåring.
Bästa bandet? Det var nog Scissor Sisters. Eller kanske Kaiser Chiefs. Och jodå, Morrissey var där också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)