Motströms

Det är lite tungt just nu. Inte nattsvart förtvivlat. Jo, lite. Ibland. Inatt till exempel när jag inte kunde somna.

Jobbet snurrar på, fortare och fortare. Jag hinner aldrig riktigt hämta andan. Ibland är jag alldeles darrig av trötthet och stress. Det skrämmer mig. Samtidigt gillar jag mitt jobb, och jag älskar att jag gillar mitt jobb.

Vissa dagar är det dessutom väldigt skönt att begrava sig i jobb för att slippa tänka. Idag var en sådan dag. O och jag hade ett jättegräl igår kväll. Efteråt var jag alldeles utmattad och hade bara en tanke i huvudet: jag orkar inte mer. Kanske är det bättre att gå skilda vägar. Hur i all världen ska vi våga fresta på vår relation ännu mer genom att skaffa barn. För att inte tala om vilket svek det är mot barnet.

Å andra sidan har vi nog inte haft ett enda gräl de senaste fem åren som inte har fått mig att ifrågasätta vårt äktenskap. En gång frågade jag i förtvivlan min psykolog vad det var för fel på mig som ständigt måste ifrågasätta och pröva. Hon ställde mig en motfråga: hur många stabila äktenskap hade jag i min närhet när jag växte upp? Nä, just det. Inte så många. Kanske inte så konstigt att jag måste lita till mitt eget omdöme. Men tröttsamt är det.

På natten vaknade jag och kunde som sagt inte somna om. Ångest är ett starkt ord, men en liten släng hade jag nog. Ångest över att vi grälar så, att det inte kommer något konstruktivt ur det, att jag blir så rädd för framtiden. Och inte minst ångest över att vara ledsen och ha ångest igen. Jag vill så förtvivlat gärna bli fri.

Framför allt vill jag inget hellre än att sluta gräla med O, få barn med honom och leva tillsammans resten av livet. Varför ska det vara så förbannat svårt?

Jag grät en stund tills jag var trött, och läste tidningen tills jag var ännu tröttare och sedan somnade jag. På morgonen var jag fortfarande ledsen men ångesten var borta.

Sega gummor
Ytterligare en stressfaktor de senaste veckorna har varit adoptionsansökan. Både O och jag la på ett rejält kol och lyckades faktiskt få ihop hela ansökan enligt AC:s instruktioner på drygt två veckor. Pang, förra tisdagen landade den på AC-tantens bord. På onsdagen reste vi bort några dagar, vi tänkte att hon alldeles säkert hinner granska den medan vi är borta. När vi kom hem låg en faktura i posten. Vi blev glada och hoppades att det betydde att ansökan var godkänd. På första skottet, inte illa. Men inte. Igår när O ringde visade det sig att de inte ens börjat titta på den. Så vi hetsade oss själva i onödan.

Dementi
Men det finns en sak jag faktiskt inte har ångest över, och det är min skruttlivmoder. Det förvånar mig själv hur lugnt jag har tagit det beskedet. O är förbannad på läkarna, mamma sörjer vårt onödiga lidande. Jag förstår dem båda två, men jag delar inte deras känslor. Det är skönt att för en gångs skull inte vara arg och ledsen.

Egentligen har beskedet om min livmoder inte ändrat någonting. Känner jag mig kränkt och lurad av infertilitetsläkarkåren? Ja. Är jag ledsen över att jag aldrig kommer att bli gravid och föda? Ja. Men långt mindre än tidigare.

Mest av allt känner jag mig upprättad. Under dessa helvetesår har jag haft en växande känsla av katastrof, något är jävligt jävligt fel och det kommer fan inte att ordna sig. I stort sett ingen har tagit mig på allvar, särskilt inte läkarna. De flesta har tyckt att jag varit alldeles för negativ och har försäkrat mig att det kommer att ordna sig. Så fan heller.

Jag känner också lättnad. Detta är inte mitt fel. Jag är född sådan, och det fanns inget någon kunde göra åt det, minst av allt jag. Hur fan hade jag kunnat bli med barn, jag saknar det mest grundläggande, jag har ingen jävla livmoder. Jag hade inte skuggan av en chans, jag var helt uträknad från början. Lite bittert är det förstås att mina formidabla äggstockar lurade alla (möjligen med undantag av mig själv) att tro att det skulle fungera.

Kanske avslöjar jag härmed obehagliga sanningar om mig själv, att jag är sjukt prestationsinriktad och älskar att ha rätt. Men det bjuder jag på.

Helgens resa
Så istället för att sitta hemma och gråta över min livmoder (eller vila upp mig från mitt stressiga jobb) tillbringade jag helgen i sällskap med 70 000 människor på ett dammigt fält i Danmark. Roskilde - för första gången i livet! Det var roligt, jobbigt och inspirerande. Jag ångrar inte en sekund att vi åkte men har inget behov av att göra om det. Och jag ångrar heller inte att jag inte gjort det tidigare, är övertygad om att jag hade mycket roligare nu som trygg trettiofemåring (nästan trettiosex) än osäker tjugoåring.

Bästa bandet? Det var nog Scissor Sisters. Eller kanske Kaiser Chiefs. Och jodå, Morrissey var där också.