Under tiden

Medan utredningen av mina mystiska domningssymptom pågår så rullar adoptionsprocessen på. Det känns konstigt och lite overkligt. Om vi har riktig tur och det visar sig att jag inte alls är särskilt sjuk, så kommer vår ansökan att gå iväg till Korea inom någon vecka eller två. Vi fick backning på ett par dokument, vår hemutredare hade rört ihop ett par datum och så saknades ett intyg som förklarar att vi har flyttat till ny lägenhet sedan utredningen blev klar. Det vi var mest nervösa för, fotona och brevet till biomamman, seglade igenom utan anmärkning.

Om det å andra sidan visar sig att jag inte alls är frisk, är plötsligt alla dörrar stängda. Då blir det inga barn för oss. Aldrig någonsin. Men den tanken vill jag knappt tänka.

Så det är ungefär som det var att göra IVF: att balansera på en knivsegg. Himlastormande glädje och alla önskningar uppfyllda på ena sidan, bråddjup förtvivlan på den andra. Himmel eller helvete.

Konstigt nog mår jag inte så förfärligt dåligt. Ibland sviktar modet och jag bryter ihop och gråter, men oftast fungerar jag ganska normalt.

En historia som jag inte kan undanhålla er kommer här. Idag på akuten nämnde jag för läkaren (den tredje som undersökt mig på fem dagar) att vi gjort många IVF utan att bli gravida. Vad hon svarade? Håll i er:

- Skaffa hund, då blir ni gravida direkt.

Jag höll på att ramla av stolen och tittade på henne som om hon vore marsian. Det kändes ungefär så. Jag visste inte att det fanns så korkade människor, trodde att historierna om liknande kommentarer var vandringssägner. Där och då svarade jag något surt om att det ska vi inte alls det, för vi ska adoptera. Men det gnagde mig och jag bestämde mig för att säga till henne. Jag väntade till efter att hon hade undersökt mig och stuckit mig i ryggen - man får inte vara dum! - och talade sedan vänligt men bestämt om för henne så där får hon faktiskt inte säga. Hon såg alldeles förfärad ut och stammade att det var precis vad som hänt henne och en massa bekanta. Ja, men det lär inte hända mig, eftersom jag har en missbildad livmoder vilket läkarna inte brydde sig om att kolla förrän efter fem IVF:er.

Vi skildes som vänner med många lyckönskningar från hennes sida. Jag tror att hon tänker sig för nästa gång. Men det är egentligen en bieffekt, det var för min egen skull jag sa ifrån och det var därför jag kände mig nöjd efteråt.

Imorgon ska jag träffa en neurolog och kanske få svar på lite prover.