Både för sjuk och för frisk

Den sinnesro jag uttryckte i förra inlägget har jag tyvärr inte lyckats behålla. Jag njuter inte alls av att vara sjukskriven och ledig. Det är förbannat svårt att hålla hoppet och modet uppe.

Jag är för sjuk och trött för att göra något trevligt. Läsa bra böcker, skriva brev, organisera upp det resterande flyttkaoset. Nä. Orkar inte. Å andra sidan är jag tillräckligt frisk för att klättra på väggarna av tristess. Hjärnan rusar, behöver något att tänka på och sysselsätta den med, något som inte rör sjukdom och adoption. Jag loggar in på jobbmejlen fast jag egentligen inte orkar, och blir så trött att jag måste vila på soffan en stund. På eller av, jag hittar inget mellanläge.

Inget nytt har egentligen inträffat. Jag mår ungefär som i förra veckan, vilket väl är bra antar jag. Jag har inte blivit sämre. Eller har jag det? Kan inte sätta fingret på det. Jag mår helt klart sämre än förra veckan men varför vet jag inte. Sover sämre. Är oroligare, tröttare. Doktor mamma försäkrar att tröttheten är fullkomligt naturlig och beror på inflammationen. Jag är otålig och längtar efter att bli bättre, det är så frustrerande att inte märka några framsteg. Tyvärr kan jag nog inte förvänta mig några sådana. Har jag tur blir jag bättre på några veckor, har jag otur tar det månader.

I slutet av veckan borde provsvaren komma som bekräftar att det rör sig om en inflammation i ryggmärgen. Ungefär samtidigt borde jag få tid för magnetröntgen av hjärnan, den ska göras för säkerhets skull.

Alltså är det inte läge att skicka några papper till Korea ännu. Undrar just när det blir det. Första frågan är avgörande för om det blir någon adoption överhuvudtaget: är jag allvarligt sjuk? Förhoppningsvis får vi svar på den inom någon vecka. Andra frågan: om jag inte är allvarligt sjuk utan "bara" har domningar i halva kroppen, när blir jag bra? Eller när börjar jag bli bra, när vågar vi starta adoptionen? Förmodligen finns inget annat svar än att vänta och se.

Ovisshet alltså. Igen. The story of my life.

Jag är inte vidskeplig och jag försöker tänka positivt och jag vet att man inte ska ta ut elände i förskott, men jag kan inte låta bli att undra. Har någon - ödet? Gud? Bebisguden? - bestämt sig för att jag inte ska få barn? Har jag gjort något urjävligt i ett tidigare liv som jag nu straffas för?

Eller är det min kropp som än en gång besegrar mig? I åratal försökte jag tvinga den att bli med barn. Nu när jag hittat ett sätt att få barn utan kroppens hjälp lyckas den ändå sabotera för mig. Jag tror egentligen inte på det där, kroppen är en del av mig likaväl som sinnet och viljan. Jag vill gärna tycka bra om min kropp och sköta om den, men just nu är det fan så svårt.