Limbo

Jag har inga nyheter alls att komma med. För ett par timmar sedan pratade jag med läkaren och fick veta att det avgörande provet som vi väntat på inte alls var taget. Någon har visst glömt att kryssa i en ruta, semestertider, bla bla bla. Arbetshypotesen är fortfarande att det är en inflammation i ryggmärgen som kommer att läka ut av sig själv på ungefär åtta veckor. Har jag tur kommer den aldrig tillbaka. Har jag otur är det MS, kronisk sjukdom, och då kan vi se oss i månen efter att adoptera den närmaste tiden. Läkaren sjukskrev mig hela augusti månad ut, och så ska vi träffas om tio dagar. Då kanske hon vet lite mer, eller så mår jag bättre då.

Fysiskt mår jag.. tja inte precis bra men okej. Jag har inte ett dugg ont, alltid något. Jag har börjat vänja mig vid att halva kroppen är domnad. Jag är tröttare än jag varit någon gång i hela mitt liv. Jag orkar gå upp och gå på toaletten och jag orkar sitta uppe och äta, men sedan måste jag lägga mig igen. Märkligt nog är min aptit oförändrad. Den lär vara det sista som lämnar mig.

Gudskelov sover jag på nätterna nu, sedan läkaren skrev ut sömntabletter. Sömn är viktigt, konstaterade jag under förra veckan då jag knappt sov något alls. Kunde inte komma till ro och slappna av, allt var så förbannat obekvämt och mina domnade hopplösa ben ville inte ligga still. Restless legs kallas det visst, det är en neurologisk åkomma och låter mycket harmlösare än det är.

Sover man inte blir man förr eller senare psykotisk, sägs det. Jag tror på det. Man blir ledsen och får ångest också.

Humöret går upp och ner. Just i detta nu är det ganska nära bottennivå. Jag har nyss surfat runt på adoptionssidor och tittat på asiatiska barn, och känner mig allt mer övertygad om att alltihop kommer att gå åt helvete. Det verkar förutbestämt på något sätt.

Jag hatar mitt förbannade skitliv. Tjusigare än så uttrycker jag mig inte idag.