Jag är trött. Det är inte konstigt, det har varit mycket på sistone. Flytt, tjänsteresa, förkylning, körkonsert, renovering. Men det lär inte bli mindre framöver. Det dröjer länge innan jag får vila. Många mil att gå, många hinder att ta mig över.
Ett av dessa hinder gör jag mitt bästa för att ignorera och lyckas tydligen riktigt bra. Jag sov dåligt i natt, vaknade ömsom svettdränkt, ömsom huttrande. Kunde inte fatta varför, och beklagade mig för O på morgonen. Först vid lunchdags gick det upp ett ljus. Nedreglering, på sextonde dagen. Nu på eftermiddagen har huvudvärken anlänt. På onsdag ska jag lämna blodprov och sedan är det - förhoppningsvis, antar jag - dags för sprutstart.
Tyvärr kan jag inte låtsas som ingenting längre. En titt i almanackan visade att ödestestet verkar hamna farligt nära en helgresa för både O och mig. Han ska till Göteborg för att hjälpa svärmor med husförsäljning, jag ska på internat med kören. Inga bra aktiviteter att kombinera med att testa negativt på Den Allra Sista IVF:en. Å andra sidan, vilka aktiviteter är det? Det är inte bättre att vara ledig och kunna ligga i soffan och stirra i taket hela dagen. Tro mig, jag har provat.
Jag varken vill eller orkar bli ledsen en gång till. Lite ledsen kan jag tänka mig att bli, men inte så förfärligt bottenlöst förtvivlad som jag har blivit de andra gångerna. Jag hoppas att jag slipper.
Ni som nu tänker önska mig lycka till och kanske skriva att ni hoppas att det inte alls blir förtvivlan utan glädje, gör inte det, snälla. Jag uppskattar omtanken, väldigt mycket. Det är inte det. Men jag vill överhuvudtaget inte kännas vid den envisa lilla lågan av hopp som förmodligen brinner långt inne i mig. Ge den inte bränsle, för det gör inte jag.
Vill ni alls hoppas eller önska något för min del, önska att hemutredningen snart blir klar, att O och jag lyckas styra förbi de värsta grälen under de närmaste veckorna, och att jag bara blir lagom ledsen men också ganska lättad i någon gång i slutet av oktober.
2005-09-26
Miles to go before I sleep
Jag är trött. Det är inte konstigt, det har varit mycket på sistone. Flytt, tjänsteresa, förkylning, körkonsert, renovering. Men det lär inte bli mindre framöver. Det dröjer länge innan jag får vila. Många mil att gå, många hinder att ta mig över.
Ett av dessa hinder gör jag mitt bästa för att ignorera och lyckas tydligen riktigt bra. Jag sov dåligt i natt, vaknade ömsom svettdränkt, ömsom huttrande. Kunde inte fatta varför, och beklagade mig för O på morgonen. Först vid lunchdags gick det upp ett ljus. Nedreglering, på sextonde dagen. Nu på eftermiddagen har huvudvärken anlänt. På onsdag ska jag lämna blodprov och sedan är det - förhoppningsvis, antar jag - dags för sprutstart.
Tyvärr kan jag inte låtsas som ingenting längre. En titt i almanackan visade att ödestestet verkar hamna farligt nära en helgresa för både O och mig. Han ska till Göteborg för att hjälpa svärmor med husförsäljning, jag ska på internat med kören. Inga bra aktiviteter att kombinera med att testa negativt på Den Allra Sista IVF:en. Å andra sidan, vilka aktiviteter är det? Det är inte bättre att vara ledig och kunna ligga i soffan och stirra i taket hela dagen. Tro mig, jag har provat.
Jag varken vill eller orkar bli ledsen en gång till. Lite ledsen kan jag tänka mig att bli, men inte så förfärligt bottenlöst förtvivlad som jag har blivit de andra gångerna. Jag hoppas att jag slipper.
Ni som nu tänker önska mig lycka till och kanske skriva att ni hoppas att det inte alls blir förtvivlan utan glädje, gör inte det, snälla. Jag uppskattar omtanken, väldigt mycket. Det är inte det. Men jag vill överhuvudtaget inte kännas vid den envisa lilla lågan av hopp som förmodligen brinner långt inne i mig. Ge den inte bränsle, för det gör inte jag.
Vill ni alls hoppas eller önska något för min del, önska att hemutredningen snart blir klar, att O och jag lyckas styra förbi de värsta grälen under de närmaste veckorna, och att jag bara blir lagom ledsen men också ganska lättad i någon gång i slutet av oktober.
Ett av dessa hinder gör jag mitt bästa för att ignorera och lyckas tydligen riktigt bra. Jag sov dåligt i natt, vaknade ömsom svettdränkt, ömsom huttrande. Kunde inte fatta varför, och beklagade mig för O på morgonen. Först vid lunchdags gick det upp ett ljus. Nedreglering, på sextonde dagen. Nu på eftermiddagen har huvudvärken anlänt. På onsdag ska jag lämna blodprov och sedan är det - förhoppningsvis, antar jag - dags för sprutstart.
Tyvärr kan jag inte låtsas som ingenting längre. En titt i almanackan visade att ödestestet verkar hamna farligt nära en helgresa för både O och mig. Han ska till Göteborg för att hjälpa svärmor med husförsäljning, jag ska på internat med kören. Inga bra aktiviteter att kombinera med att testa negativt på Den Allra Sista IVF:en. Å andra sidan, vilka aktiviteter är det? Det är inte bättre att vara ledig och kunna ligga i soffan och stirra i taket hela dagen. Tro mig, jag har provat.
Jag varken vill eller orkar bli ledsen en gång till. Lite ledsen kan jag tänka mig att bli, men inte så förfärligt bottenlöst förtvivlad som jag har blivit de andra gångerna. Jag hoppas att jag slipper.
Ni som nu tänker önska mig lycka till och kanske skriva att ni hoppas att det inte alls blir förtvivlan utan glädje, gör inte det, snälla. Jag uppskattar omtanken, väldigt mycket. Det är inte det. Men jag vill överhuvudtaget inte kännas vid den envisa lilla lågan av hopp som förmodligen brinner långt inne i mig. Ge den inte bränsle, för det gör inte jag.
Vill ni alls hoppas eller önska något för min del, önska att hemutredningen snart blir klar, att O och jag lyckas styra förbi de värsta grälen under de närmaste veckorna, och att jag bara blir lagom ledsen men också ganska lättad i någon gång i slutet av oktober.
2005-09-21
Trettiofem
..jävla år fyller jag idag. Min kropp har gett mig ett helt Kinderegg dagen till ära: hosta, snuva med tillhörande näsblod och mens. Lita på kroppen, den sviker aldrig.
Enligt denna länk säger mitt födelsedatum följande om mig:
Being born on the 21st day of the month (3 energy) is likely to add a good bit of vitality to your life. (mumbo-jumbo-mummel-trams) The energy of 3 (mumbo-jumbo, osv) allows you bounce back rapidly from setbacks, physical or mental (hm?! Kanske ändå). There is a restlessness in your nature (jodå), but you seem to be able to portray an easygoing, "couldn't care less" attitude (haha, inte vad det gäller barnlöshet i alla fall). You have a natural ability to express yourself in public, and you always make a very good impression (hehehe). Good with words, you excel in writing, speaking, and possibly singing (nu börjar det kanske brännas något). You are energetic and always a good conversationalist (*smickrad*). You have a keen imagination, but you tend to scatter your energies and become involved with too many superficial matters. Your mind is practical and rational (just det) despite this tendency to jump about. You are affectionate and loving (o ja), but very sensitive (ack ja). You are subject to rapid ups and downs (fråga O!).
Det är inte så kul att fylla år längre, det var roligare förr. När jag fyllde trettio till exempel. Då hade vi stort kalas i vårt ganska nyinköpta hus. Jag hade visserligen haft det besvärligt på jobbet, men hade ett bra nytt jobb på gång (det visade sig bli ett ganska kasst jobb, men det visste jag inte då). Vi hade försökt få barn i ett år och vi var inte speciellt oroade över att det inte resulterat i något. Vännerna M och J hade med sig sin alldeles nyfödda dotter, hon skickades runt bland alla gäster och beundrades. Vi var övertygade om att vi snart skulle ha en egen bebis. Jag kände mig vacker och lyckad och uppvaktad, jag minns att jag hade en blå klänning på mig.
Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar. Livet är bättre idag än vad det har varit men det är inte alls vad jag trodde och hoppades att det skulle vara. Det är inte läge för kalas riktigt än.
Men när jag fyller fyrtio, då jävlar. Då hoppas jag att vi bor i hus med trädgård igen, i Stockholm eller i Göteborg. Jag hoppas att vi har kvar våra jobb som vi trivs med, och att vi har en Ollibolli som är sisådär fyra år och kanske till och med ett litet syskon. Då är ni välkomna på tidernas garden party.
Liten kris, stor kris eller The Road to Destruction?
I söndags var jag övertygad om att jag snart skulle vara singel, och att det var att föredra. Vi började med allmänt småtjafs som under dagen blev allt värre och eskalerade till en härdsmälta på kvällen. Jag grät och O skällde. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det är som att våra källardörrar flyger upp och alla demoner och svarta hundar rusar ut. Vi blir konstiga båda två och provoceras att säga saker vi egentligen inte menar. Eller jo, vi menar dem, för vi tänker dem. Men det är som att demonerna förvrider synen på oss så att vi bara ser den andres negativa sidor. Det som är fint och bra sjunker undan. På samma sätt blir hörseln selektiv, varje sårande sak den andre har sagt poppar upp i minnet och ställer sig i vägen, går inte att komma undan, sticker och svider. Jag vet precis hur O ser ut i ansiktet när det blir så här, hans uttryck stelnar liksom till, överläppen kröks på ett speciellt sätt och han spärrar upp ögonen lite grann. Han är inte riktigt sig själv. Säkerligen tar jag på mig en liknande mask.
Vi slöt vapenstillestånd på kvällen, maskerna föll av och vi stängde till källardörrarna. Men en och annan demon spökade för mig även nästa dag och det var riktigt skönt att O var borta en natt på tjänsteresa. Riktigt bra har det inte känts förrän igår när han kom hem igen.
Jag pratade med en god vän om detta och ställde den omöjliga frågan: när vet man att det är nog? När är det dags att ge upp? Hur många sådana gräl kan man ha innan äktenskapet är ohjälpligt förlorat? Passerade vi den gränsen för länge sedan, är det dödsryckningarna som skakar oss? Eller är våra reaktioner högst naturliga med tanke på de bördor vi båda bär? Och värst av allt, är det verkligen rätt att skaffa barn? Alla säger ju att barn frestar på förhållandet ännu mer.
Min vän kunde förstås inte svara, men både hon och jag såg galghumorn i min beskrivning av situationen: söndag i höghusförorten, frun är förkyld och spraydeppig, mannen trött och utarbetad, båda är missnöjda med olika aspekter av livet, båda har dåligt samvete inför den andre. Lägenheten är full av fuktluktande flyttkartonger som måste röjas undan för att få plats för ett ännu större kaos, renovering. Fru och make har diametralt olika åsikter om hur undanröjandet bäst ska gå till. Släng dessutom in lite infertilitet och döda pappor i bagaget. Sagda fuktiga flyttlådor innehöll ärvda verktyg efter sagda döda pappa. Det var först på kvällen som O berättade att han blivit ledsen och tyckt det var jobbigt att gå igenom dem. Jag fick dåligt samvete för att jag inte begripit det och kunnat trösta, samtidigt som jag blev arg och skyllde ifrån mig, jag är väl ingen tankeläsare heller.
Jag väljer just nu att tro på O och min vän när de säger att det kommer att bli bättre. Någon gång, längre fram. När jag är trettiosex kanske. När jag är fyrtio kanske.
Enligt denna länk säger mitt födelsedatum följande om mig:
Being born on the 21st day of the month (3 energy) is likely to add a good bit of vitality to your life. (mumbo-jumbo-mummel-trams) The energy of 3 (mumbo-jumbo, osv) allows you bounce back rapidly from setbacks, physical or mental (hm?! Kanske ändå). There is a restlessness in your nature (jodå), but you seem to be able to portray an easygoing, "couldn't care less" attitude (haha, inte vad det gäller barnlöshet i alla fall). You have a natural ability to express yourself in public, and you always make a very good impression (hehehe). Good with words, you excel in writing, speaking, and possibly singing (nu börjar det kanske brännas något). You are energetic and always a good conversationalist (*smickrad*). You have a keen imagination, but you tend to scatter your energies and become involved with too many superficial matters. Your mind is practical and rational (just det) despite this tendency to jump about. You are affectionate and loving (o ja), but very sensitive (ack ja). You are subject to rapid ups and downs (fråga O!).
Det är inte så kul att fylla år längre, det var roligare förr. När jag fyllde trettio till exempel. Då hade vi stort kalas i vårt ganska nyinköpta hus. Jag hade visserligen haft det besvärligt på jobbet, men hade ett bra nytt jobb på gång (det visade sig bli ett ganska kasst jobb, men det visste jag inte då). Vi hade försökt få barn i ett år och vi var inte speciellt oroade över att det inte resulterat i något. Vännerna M och J hade med sig sin alldeles nyfödda dotter, hon skickades runt bland alla gäster och beundrades. Vi var övertygade om att vi snart skulle ha en egen bebis. Jag kände mig vacker och lyckad och uppvaktad, jag minns att jag hade en blå klänning på mig.
Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar. Livet är bättre idag än vad det har varit men det är inte alls vad jag trodde och hoppades att det skulle vara. Det är inte läge för kalas riktigt än.
Men när jag fyller fyrtio, då jävlar. Då hoppas jag att vi bor i hus med trädgård igen, i Stockholm eller i Göteborg. Jag hoppas att vi har kvar våra jobb som vi trivs med, och att vi har en Ollibolli som är sisådär fyra år och kanske till och med ett litet syskon. Då är ni välkomna på tidernas garden party.
Liten kris, stor kris eller The Road to Destruction?
I söndags var jag övertygad om att jag snart skulle vara singel, och att det var att föredra. Vi började med allmänt småtjafs som under dagen blev allt värre och eskalerade till en härdsmälta på kvällen. Jag grät och O skällde. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det är som att våra källardörrar flyger upp och alla demoner och svarta hundar rusar ut. Vi blir konstiga båda två och provoceras att säga saker vi egentligen inte menar. Eller jo, vi menar dem, för vi tänker dem. Men det är som att demonerna förvrider synen på oss så att vi bara ser den andres negativa sidor. Det som är fint och bra sjunker undan. På samma sätt blir hörseln selektiv, varje sårande sak den andre har sagt poppar upp i minnet och ställer sig i vägen, går inte att komma undan, sticker och svider. Jag vet precis hur O ser ut i ansiktet när det blir så här, hans uttryck stelnar liksom till, överläppen kröks på ett speciellt sätt och han spärrar upp ögonen lite grann. Han är inte riktigt sig själv. Säkerligen tar jag på mig en liknande mask.
Vi slöt vapenstillestånd på kvällen, maskerna föll av och vi stängde till källardörrarna. Men en och annan demon spökade för mig även nästa dag och det var riktigt skönt att O var borta en natt på tjänsteresa. Riktigt bra har det inte känts förrän igår när han kom hem igen.
Jag pratade med en god vän om detta och ställde den omöjliga frågan: när vet man att det är nog? När är det dags att ge upp? Hur många sådana gräl kan man ha innan äktenskapet är ohjälpligt förlorat? Passerade vi den gränsen för länge sedan, är det dödsryckningarna som skakar oss? Eller är våra reaktioner högst naturliga med tanke på de bördor vi båda bär? Och värst av allt, är det verkligen rätt att skaffa barn? Alla säger ju att barn frestar på förhållandet ännu mer.
Min vän kunde förstås inte svara, men både hon och jag såg galghumorn i min beskrivning av situationen: söndag i höghusförorten, frun är förkyld och spraydeppig, mannen trött och utarbetad, båda är missnöjda med olika aspekter av livet, båda har dåligt samvete inför den andre. Lägenheten är full av fuktluktande flyttkartonger som måste röjas undan för att få plats för ett ännu större kaos, renovering. Fru och make har diametralt olika åsikter om hur undanröjandet bäst ska gå till. Släng dessutom in lite infertilitet och döda pappor i bagaget. Sagda fuktiga flyttlådor innehöll ärvda verktyg efter sagda döda pappa. Det var först på kvällen som O berättade att han blivit ledsen och tyckt det var jobbigt att gå igenom dem. Jag fick dåligt samvete för att jag inte begripit det och kunnat trösta, samtidigt som jag blev arg och skyllde ifrån mig, jag är väl ingen tankeläsare heller.
Jag väljer just nu att tro på O och min vän när de säger att det kommer att bli bättre. Någon gång, längre fram. När jag är trettiosex kanske. När jag är fyrtio kanske.
Trettiofem
..jävla år fyller jag idag. Min kropp har gett mig ett helt Kinderegg dagen till ära: hosta, snuva med tillhörande näsblod och mens. Lita på kroppen, den sviker aldrig.
Enligt denna länk säger mitt födelsedatum följande om mig:
Being born on the 21st day of the month (3 energy) is likely to add a good bit of vitality to your life. (mumbo-jumbo-mummel-trams) The energy of 3 (mumbo-jumbo, osv) allows you bounce back rapidly from setbacks, physical or mental (hm?! Kanske ändå). There is a restlessness in your nature (jodå), but you seem to be able to portray an easygoing, "couldn't care less" attitude (haha, inte vad det gäller barnlöshet i alla fall). You have a natural ability to express yourself in public, and you always make a very good impression (hehehe). Good with words, you excel in writing, speaking, and possibly singing (nu börjar det kanske brännas något). You are energetic and always a good conversationalist (*smickrad*). You have a keen imagination, but you tend to scatter your energies and become involved with too many superficial matters. Your mind is practical and rational (just det) despite this tendency to jump about. You are affectionate and loving (o ja), but very sensitive (ack ja). You are subject to rapid ups and downs (fråga O!).
Det är inte så kul att fylla år längre, det var roligare förr. När jag fyllde trettio till exempel. Då hade vi stort kalas i vårt ganska nyinköpta hus. Jag hade visserligen haft det besvärligt på jobbet, men hade ett bra nytt jobb på gång (det visade sig bli ett ganska kasst jobb, men det visste jag inte då). Vi hade försökt få barn i ett år och vi var inte speciellt oroade över att det inte resulterat i något. Vännerna M och J hade med sig sin alldeles nyfödda dotter, hon skickades runt bland alla gäster och beundrades. Vi var övertygade om att vi snart skulle ha en egen bebis. Jag kände mig vacker och lyckad och uppvaktad, jag minns att jag hade en blå klänning på mig.
Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar. Livet är bättre idag än vad det har varit men det är inte alls vad jag trodde och hoppades att det skulle vara. Det är inte läge för kalas riktigt än.
Men när jag fyller fyrtio, då jävlar. Då hoppas jag att vi bor i hus med trädgård igen, i Stockholm eller i Göteborg. Jag hoppas att vi har kvar våra jobb som vi trivs med, och att vi har en Ollibolli som är sisådär fyra år och kanske till och med ett litet syskon. Då är ni välkomna på tidernas garden party.
Liten kris, stor kris eller The Road to Destruction?
I söndags var jag övertygad om att jag snart skulle vara singel, och att det var att föredra. Vi började med allmänt småtjafs som under dagen blev allt värre och eskalerade till en härdsmälta på kvällen. Jag grät och O skällde. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det är som att våra källardörrar flyger upp och alla demoner och svarta hundar rusar ut. Vi blir konstiga båda två och provoceras att säga saker vi egentligen inte menar. Eller jo, vi menar dem, för vi tänker dem. Men det är som att demonerna förvrider synen på oss så att vi bara ser den andres negativa sidor. Det som är fint och bra sjunker undan. På samma sätt blir hörseln selektiv, varje sårande sak den andre har sagt poppar upp i minnet och ställer sig i vägen, går inte att komma undan, sticker och svider. Jag vet precis hur O ser ut i ansiktet när det blir så här, hans uttryck stelnar liksom till, överläppen kröks på ett speciellt sätt och han spärrar upp ögonen lite grann. Han är inte riktigt sig själv. Säkerligen tar jag på mig en liknande mask.
Vi slöt vapenstillestånd på kvällen, maskerna föll av och vi stängde till källardörrarna. Men en och annan demon spökade för mig även nästa dag och det var riktigt skönt att O var borta en natt på tjänsteresa. Riktigt bra har det inte känts förrän igår när han kom hem igen.
Jag pratade med en god vän om detta och ställde den omöjliga frågan: när vet man att det är nog? När är det dags att ge upp? Hur många sådana gräl kan man ha innan äktenskapet är ohjälpligt förlorat? Passerade vi den gränsen för länge sedan, är det dödsryckningarna som skakar oss? Eller är våra reaktioner högst naturliga med tanke på de bördor vi båda bär? Och värst av allt, är det verkligen rätt att skaffa barn? Alla säger ju att barn frestar på förhållandet ännu mer.
Min vän kunde förstås inte svara, men både hon och jag såg galghumorn i min beskrivning av situationen: söndag i höghusförorten, frun är förkyld och spraydeppig, mannen trött och utarbetad, båda är missnöjda med olika aspekter av livet, båda har dåligt samvete inför den andre. Lägenheten är full av fuktluktande flyttkartonger som måste röjas undan för att få plats för ett ännu större kaos, renovering. Fru och make har diametralt olika åsikter om hur undanröjandet bäst ska gå till. Släng dessutom in lite infertilitet och döda pappor i bagaget. Sagda fuktiga flyttlådor innehöll ärvda verktyg efter sagda döda pappa. Det var först på kvällen som O berättade att han blivit ledsen och tyckt det var jobbigt att gå igenom dem. Jag fick dåligt samvete för att jag inte begripit det och kunnat trösta, samtidigt som jag blev arg och skyllde ifrån mig, jag är väl ingen tankeläsare heller.
Jag väljer just nu att tro på O och min vän när de säger att det kommer att bli bättre. Någon gång, längre fram. När jag är trettiosex kanske. När jag är fyrtio kanske.
Enligt denna länk säger mitt födelsedatum följande om mig:
Being born on the 21st day of the month (3 energy) is likely to add a good bit of vitality to your life. (mumbo-jumbo-mummel-trams) The energy of 3 (mumbo-jumbo, osv) allows you bounce back rapidly from setbacks, physical or mental (hm?! Kanske ändå). There is a restlessness in your nature (jodå), but you seem to be able to portray an easygoing, "couldn't care less" attitude (haha, inte vad det gäller barnlöshet i alla fall). You have a natural ability to express yourself in public, and you always make a very good impression (hehehe). Good with words, you excel in writing, speaking, and possibly singing (nu börjar det kanske brännas något). You are energetic and always a good conversationalist (*smickrad*). You have a keen imagination, but you tend to scatter your energies and become involved with too many superficial matters. Your mind is practical and rational (just det) despite this tendency to jump about. You are affectionate and loving (o ja), but very sensitive (ack ja). You are subject to rapid ups and downs (fråga O!).
Det är inte så kul att fylla år längre, det var roligare förr. När jag fyllde trettio till exempel. Då hade vi stort kalas i vårt ganska nyinköpta hus. Jag hade visserligen haft det besvärligt på jobbet, men hade ett bra nytt jobb på gång (det visade sig bli ett ganska kasst jobb, men det visste jag inte då). Vi hade försökt få barn i ett år och vi var inte speciellt oroade över att det inte resulterat i något. Vännerna M och J hade med sig sin alldeles nyfödda dotter, hon skickades runt bland alla gäster och beundrades. Vi var övertygade om att vi snart skulle ha en egen bebis. Jag kände mig vacker och lyckad och uppvaktad, jag minns att jag hade en blå klänning på mig.
Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar. Livet är bättre idag än vad det har varit men det är inte alls vad jag trodde och hoppades att det skulle vara. Det är inte läge för kalas riktigt än.
Men när jag fyller fyrtio, då jävlar. Då hoppas jag att vi bor i hus med trädgård igen, i Stockholm eller i Göteborg. Jag hoppas att vi har kvar våra jobb som vi trivs med, och att vi har en Ollibolli som är sisådär fyra år och kanske till och med ett litet syskon. Då är ni välkomna på tidernas garden party.
Liten kris, stor kris eller The Road to Destruction?
I söndags var jag övertygad om att jag snart skulle vara singel, och att det var att föredra. Vi började med allmänt småtjafs som under dagen blev allt värre och eskalerade till en härdsmälta på kvällen. Jag grät och O skällde. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det är som att våra källardörrar flyger upp och alla demoner och svarta hundar rusar ut. Vi blir konstiga båda två och provoceras att säga saker vi egentligen inte menar. Eller jo, vi menar dem, för vi tänker dem. Men det är som att demonerna förvrider synen på oss så att vi bara ser den andres negativa sidor. Det som är fint och bra sjunker undan. På samma sätt blir hörseln selektiv, varje sårande sak den andre har sagt poppar upp i minnet och ställer sig i vägen, går inte att komma undan, sticker och svider. Jag vet precis hur O ser ut i ansiktet när det blir så här, hans uttryck stelnar liksom till, överläppen kröks på ett speciellt sätt och han spärrar upp ögonen lite grann. Han är inte riktigt sig själv. Säkerligen tar jag på mig en liknande mask.
Vi slöt vapenstillestånd på kvällen, maskerna föll av och vi stängde till källardörrarna. Men en och annan demon spökade för mig även nästa dag och det var riktigt skönt att O var borta en natt på tjänsteresa. Riktigt bra har det inte känts förrän igår när han kom hem igen.
Jag pratade med en god vän om detta och ställde den omöjliga frågan: när vet man att det är nog? När är det dags att ge upp? Hur många sådana gräl kan man ha innan äktenskapet är ohjälpligt förlorat? Passerade vi den gränsen för länge sedan, är det dödsryckningarna som skakar oss? Eller är våra reaktioner högst naturliga med tanke på de bördor vi båda bär? Och värst av allt, är det verkligen rätt att skaffa barn? Alla säger ju att barn frestar på förhållandet ännu mer.
Min vän kunde förstås inte svara, men både hon och jag såg galghumorn i min beskrivning av situationen: söndag i höghusförorten, frun är förkyld och spraydeppig, mannen trött och utarbetad, båda är missnöjda med olika aspekter av livet, båda har dåligt samvete inför den andre. Lägenheten är full av fuktluktande flyttkartonger som måste röjas undan för att få plats för ett ännu större kaos, renovering. Fru och make har diametralt olika åsikter om hur undanröjandet bäst ska gå till. Släng dessutom in lite infertilitet och döda pappor i bagaget. Sagda fuktiga flyttlådor innehöll ärvda verktyg efter sagda döda pappa. Det var först på kvällen som O berättade att han blivit ledsen och tyckt det var jobbigt att gå igenom dem. Jag fick dåligt samvete för att jag inte begripit det och kunnat trösta, samtidigt som jag blev arg och skyllde ifrån mig, jag är väl ingen tankeläsare heller.
Jag väljer just nu att tro på O och min vän när de säger att det kommer att bli bättre. Någon gång, längre fram. När jag är trettiosex kanske. När jag är fyrtio kanske.
2005-09-16
Arbetsglädje
Fan, vad jag gillar mitt jobb. Igår var jag på tjänsteresa hela dagen, en riktig långkörare som jag gruvade mig för. Taxin hämtade mig tjugo över fem på morgonen, och jag var inte hemma förrän strax före elva på kvällen. En bisarrt lång arbetsdag med tanke på att den effektiva arbetstiden var tre timmar, så länge varade mötet.
Men allt gick bra, över förväntan. Kunden vi träffade var intresserad, kunnig och öppen. Mina kollegor som var med mig är fantastiskt duktiga, det är en fröjd att jobba med och leda folk som är så kompetenta och självgående. Jag lärde mig massor under mötet, och flera gånger kom jag på mig själv med att ha riktigt roligt.
Jag är alldeles häpen över hur bra det har blivit att börja jobba igen. Nog insåg jag att mitt förra jobb inte var bra, men nu står det allt klarare hur dåligt jag mådde och hur illa det passade mig.
Det som störde mig mest och som jag lade märke till nästan genast var attityden till arbete och karriär. Min storchef gillade att då och då, i alla möjliga sammanhang, i förbigående berätta hur mycket han jobbade. Ibland lät han bli att åka hem till sin miljonvilla och tog in på hotell nära kontoret för att kunna jobba riktigt effektivt hela natten och pausa för bara några timmars sömn. Bad jag om ledigt någon dag eller att få gå tidigare så beviljade han detta nådigt men aldrig utan en skämtsam replik. ”Du är här för att jobba, vet du väl.” Hö, hö, hö.
Detta var han förstås inte ensam om. Hans egen chef var likadan, liksom många andra på företaget. Lyckligtvis fick jag så småningom en annan chef mellan mig och honom. Min nya chef var underbar. Hon var inte helt obesmittad av mentaliteten, liksom många andra hade hon arbetat länge på företaget, men hon tänkte själv och satte egna gränser. För henne kunde jag berätta om min privata situation, att vi så gärna ville ha barn men inte kunde, och när det blev dags för IVF visste hon om det. (Det gjorde visserligen de flesta av mina arbetskamrater, vilket var både bra och dåligt. Då tyckte jag att det var skönt att det som uppfyllde mig och som inte lämnade mina tankar för en sekund, också var känt av dem som omgav mig. I efterhand kan jag se att det också var jobbigt. Pressen ökade, när vår första IVF misslyckades visste alla om det.)
Nu efter ett par år kan jag se en annan faktor som var minst lika betydelsefull för min vantrivsel. Jag tyckte aldrig att det jag jobbade med var roligt. Jag gav helt enkelt fan i hur det gick för företaget. Jag kände ingen respekt eller värme för det, jag var inte stolt över att jobba där. Mina chefer gav mig ganska ofta beröm, direkt eller indirekt. Min närmaste chef (som var bra) sa rent ut att jag jobbade snabbt, att det alltid blev rätt, att hon kunde lita på mig. Min dåliga storchef sa aldrig sådant men visade tydligt att mitt arbete var oumbärligt. Helst ville han att jag skulle sitta på min plats hela dagen, nära till hands att utföra tjänster och svara på frågor.
Men själv tyckte jag inte att jag var särskilt duktig. Jodå, jag är snabb i tanke och fingrar, och noggrann. Men det visste jag sedan innan. Jag lärde mig inte mycket nytt, jag utvecklades inte, jag var (för att travestera vår statsminister) varken stolt eller nöjd över det jag åstadkom.
Men det är jag nu, äntligen. Det är en himmelsvid skillnad på det jag gjorde då och det jag gör nu. Jag jobbar självständigt och har mycket kontakt med människor. Tekniken i det vi arbetar med intresserar mig, och jag tycker att hela branschen känns spännande och viktig.
Jag har påmints om att jobbet kan vara roligt, att det kan ge energi och bekräftelse istället för att bara dränera. Jag har haft det så förut, och nu är det så igen. När jag satt fast på mitt förra jobb var jag rädd för att det var så resten av livet skulle vara, men nu ser jag att det faktiskt bara var en parentes.
Här är en länk till en intressant artikel om unga välutbildade kvinnor i yrkeslivet. Jag känner ganska väl igen mig, och förhoppningsvis har jag nu lärt mig att följa råden för att ha ett sunt arbetsliv.
PS
För den som undrar, jag lyckades inte helt undvika att skälla på O i onsdags. Men inte så förskräckligt mycket i alla fall, och lite gräl förtjänade han allt. Vi blev snabbt sams.
Men allt gick bra, över förväntan. Kunden vi träffade var intresserad, kunnig och öppen. Mina kollegor som var med mig är fantastiskt duktiga, det är en fröjd att jobba med och leda folk som är så kompetenta och självgående. Jag lärde mig massor under mötet, och flera gånger kom jag på mig själv med att ha riktigt roligt.
Jag är alldeles häpen över hur bra det har blivit att börja jobba igen. Nog insåg jag att mitt förra jobb inte var bra, men nu står det allt klarare hur dåligt jag mådde och hur illa det passade mig.
Det som störde mig mest och som jag lade märke till nästan genast var attityden till arbete och karriär. Min storchef gillade att då och då, i alla möjliga sammanhang, i förbigående berätta hur mycket han jobbade. Ibland lät han bli att åka hem till sin miljonvilla och tog in på hotell nära kontoret för att kunna jobba riktigt effektivt hela natten och pausa för bara några timmars sömn. Bad jag om ledigt någon dag eller att få gå tidigare så beviljade han detta nådigt men aldrig utan en skämtsam replik. ”Du är här för att jobba, vet du väl.” Hö, hö, hö.
Detta var han förstås inte ensam om. Hans egen chef var likadan, liksom många andra på företaget. Lyckligtvis fick jag så småningom en annan chef mellan mig och honom. Min nya chef var underbar. Hon var inte helt obesmittad av mentaliteten, liksom många andra hade hon arbetat länge på företaget, men hon tänkte själv och satte egna gränser. För henne kunde jag berätta om min privata situation, att vi så gärna ville ha barn men inte kunde, och när det blev dags för IVF visste hon om det. (Det gjorde visserligen de flesta av mina arbetskamrater, vilket var både bra och dåligt. Då tyckte jag att det var skönt att det som uppfyllde mig och som inte lämnade mina tankar för en sekund, också var känt av dem som omgav mig. I efterhand kan jag se att det också var jobbigt. Pressen ökade, när vår första IVF misslyckades visste alla om det.)
Nu efter ett par år kan jag se en annan faktor som var minst lika betydelsefull för min vantrivsel. Jag tyckte aldrig att det jag jobbade med var roligt. Jag gav helt enkelt fan i hur det gick för företaget. Jag kände ingen respekt eller värme för det, jag var inte stolt över att jobba där. Mina chefer gav mig ganska ofta beröm, direkt eller indirekt. Min närmaste chef (som var bra) sa rent ut att jag jobbade snabbt, att det alltid blev rätt, att hon kunde lita på mig. Min dåliga storchef sa aldrig sådant men visade tydligt att mitt arbete var oumbärligt. Helst ville han att jag skulle sitta på min plats hela dagen, nära till hands att utföra tjänster och svara på frågor.
Men själv tyckte jag inte att jag var särskilt duktig. Jodå, jag är snabb i tanke och fingrar, och noggrann. Men det visste jag sedan innan. Jag lärde mig inte mycket nytt, jag utvecklades inte, jag var (för att travestera vår statsminister) varken stolt eller nöjd över det jag åstadkom.
Men det är jag nu, äntligen. Det är en himmelsvid skillnad på det jag gjorde då och det jag gör nu. Jag jobbar självständigt och har mycket kontakt med människor. Tekniken i det vi arbetar med intresserar mig, och jag tycker att hela branschen känns spännande och viktig.
Jag har påmints om att jobbet kan vara roligt, att det kan ge energi och bekräftelse istället för att bara dränera. Jag har haft det så förut, och nu är det så igen. När jag satt fast på mitt förra jobb var jag rädd för att det var så resten av livet skulle vara, men nu ser jag att det faktiskt bara var en parentes.
Här är en länk till en intressant artikel om unga välutbildade kvinnor i yrkeslivet. Jag känner ganska väl igen mig, och förhoppningsvis har jag nu lärt mig att följa råden för att ha ett sunt arbetsliv.
PS
För den som undrar, jag lyckades inte helt undvika att skälla på O i onsdags. Men inte så förskräckligt mycket i alla fall, och lite gräl förtjänade han allt. Vi blev snabbt sams.
Arbetsglädje
Fan, vad jag gillar mitt jobb. Igår var jag på tjänsteresa hela dagen, en riktig långkörare som jag gruvade mig för. Taxin hämtade mig tjugo över fem på morgonen, och jag var inte hemma förrän strax före elva på kvällen. En bisarrt lång arbetsdag med tanke på att den effektiva arbetstiden var tre timmar, så länge varade mötet.
Men allt gick bra, över förväntan. Kunden vi träffade var intresserad, kunnig och öppen. Mina kollegor som var med mig är fantastiskt duktiga, det är en fröjd att jobba med och leda folk som är så kompetenta och självgående. Jag lärde mig massor under mötet, och flera gånger kom jag på mig själv med att ha riktigt roligt.
Jag är alldeles häpen över hur bra det har blivit att börja jobba igen. Nog insåg jag att mitt förra jobb inte var bra, men nu står det allt klarare hur dåligt jag mådde och hur illa det passade mig.
Det som störde mig mest och som jag lade märke till nästan genast var attityden till arbete och karriär. Min storchef gillade att då och då, i alla möjliga sammanhang, i förbigående berätta hur mycket han jobbade. Ibland lät han bli att åka hem till sin miljonvilla och tog in på hotell nära kontoret för att kunna jobba riktigt effektivt hela natten och pausa för bara några timmars sömn. Bad jag om ledigt någon dag eller att få gå tidigare så beviljade han detta nådigt men aldrig utan en skämtsam replik. ”Du är här för att jobba, vet du väl.” Hö, hö, hö.
Detta var han förstås inte ensam om. Hans egen chef var likadan, liksom många andra på företaget. Lyckligtvis fick jag så småningom en annan chef mellan mig och honom. Min nya chef var underbar. Hon var inte helt obesmittad av mentaliteten, liksom många andra hade hon arbetat länge på företaget, men hon tänkte själv och satte egna gränser. För henne kunde jag berätta om min privata situation, att vi så gärna ville ha barn men inte kunde, och när det blev dags för IVF visste hon om det. (Det gjorde visserligen de flesta av mina arbetskamrater, vilket var både bra och dåligt. Då tyckte jag att det var skönt att det som uppfyllde mig och som inte lämnade mina tankar för en sekund, också var känt av dem som omgav mig. I efterhand kan jag se att det också var jobbigt. Pressen ökade, när vår första IVF misslyckades visste alla om det.)
Nu efter ett par år kan jag se en annan faktor som var minst lika betydelsefull för min vantrivsel. Jag tyckte aldrig att det jag jobbade med var roligt. Jag gav helt enkelt fan i hur det gick för företaget. Jag kände ingen respekt eller värme för det, jag var inte stolt över att jobba där. Mina chefer gav mig ganska ofta beröm, direkt eller indirekt. Min närmaste chef (som var bra) sa rent ut att jag jobbade snabbt, att det alltid blev rätt, att hon kunde lita på mig. Min dåliga storchef sa aldrig sådant men visade tydligt att mitt arbete var oumbärligt. Helst ville han att jag skulle sitta på min plats hela dagen, nära till hands att utföra tjänster och svara på frågor.
Men själv tyckte jag inte att jag var särskilt duktig. Jodå, jag är snabb i tanke och fingrar, och noggrann. Men det visste jag sedan innan. Jag lärde mig inte mycket nytt, jag utvecklades inte, jag var (för att travestera vår statsminister) varken stolt eller nöjd över det jag åstadkom.
Men det är jag nu, äntligen. Det är en himmelsvid skillnad på det jag gjorde då och det jag gör nu. Jag jobbar självständigt och har mycket kontakt med människor. Tekniken i det vi arbetar med intresserar mig, och jag tycker att hela branschen känns spännande och viktig.
Jag har påmints om att jobbet kan vara roligt, att det kan ge energi och bekräftelse istället för att bara dränera. Jag har haft det så förut, och nu är det så igen. När jag satt fast på mitt förra jobb var jag rädd för att det var så resten av livet skulle vara, men nu ser jag att det faktiskt bara var en parentes.
Här är en länk till en intressant artikel om unga välutbildade kvinnor i yrkeslivet. Jag känner ganska väl igen mig, och förhoppningsvis har jag nu lärt mig att följa råden för att ha ett sunt arbetsliv.
PS
För den som undrar, jag lyckades inte helt undvika att skälla på O i onsdags. Men inte så förskräckligt mycket i alla fall, och lite gräl förtjänade han allt. Vi blev snabbt sams.
Men allt gick bra, över förväntan. Kunden vi träffade var intresserad, kunnig och öppen. Mina kollegor som var med mig är fantastiskt duktiga, det är en fröjd att jobba med och leda folk som är så kompetenta och självgående. Jag lärde mig massor under mötet, och flera gånger kom jag på mig själv med att ha riktigt roligt.
Jag är alldeles häpen över hur bra det har blivit att börja jobba igen. Nog insåg jag att mitt förra jobb inte var bra, men nu står det allt klarare hur dåligt jag mådde och hur illa det passade mig.
Det som störde mig mest och som jag lade märke till nästan genast var attityden till arbete och karriär. Min storchef gillade att då och då, i alla möjliga sammanhang, i förbigående berätta hur mycket han jobbade. Ibland lät han bli att åka hem till sin miljonvilla och tog in på hotell nära kontoret för att kunna jobba riktigt effektivt hela natten och pausa för bara några timmars sömn. Bad jag om ledigt någon dag eller att få gå tidigare så beviljade han detta nådigt men aldrig utan en skämtsam replik. ”Du är här för att jobba, vet du väl.” Hö, hö, hö.
Detta var han förstås inte ensam om. Hans egen chef var likadan, liksom många andra på företaget. Lyckligtvis fick jag så småningom en annan chef mellan mig och honom. Min nya chef var underbar. Hon var inte helt obesmittad av mentaliteten, liksom många andra hade hon arbetat länge på företaget, men hon tänkte själv och satte egna gränser. För henne kunde jag berätta om min privata situation, att vi så gärna ville ha barn men inte kunde, och när det blev dags för IVF visste hon om det. (Det gjorde visserligen de flesta av mina arbetskamrater, vilket var både bra och dåligt. Då tyckte jag att det var skönt att det som uppfyllde mig och som inte lämnade mina tankar för en sekund, också var känt av dem som omgav mig. I efterhand kan jag se att det också var jobbigt. Pressen ökade, när vår första IVF misslyckades visste alla om det.)
Nu efter ett par år kan jag se en annan faktor som var minst lika betydelsefull för min vantrivsel. Jag tyckte aldrig att det jag jobbade med var roligt. Jag gav helt enkelt fan i hur det gick för företaget. Jag kände ingen respekt eller värme för det, jag var inte stolt över att jobba där. Mina chefer gav mig ganska ofta beröm, direkt eller indirekt. Min närmaste chef (som var bra) sa rent ut att jag jobbade snabbt, att det alltid blev rätt, att hon kunde lita på mig. Min dåliga storchef sa aldrig sådant men visade tydligt att mitt arbete var oumbärligt. Helst ville han att jag skulle sitta på min plats hela dagen, nära till hands att utföra tjänster och svara på frågor.
Men själv tyckte jag inte att jag var särskilt duktig. Jodå, jag är snabb i tanke och fingrar, och noggrann. Men det visste jag sedan innan. Jag lärde mig inte mycket nytt, jag utvecklades inte, jag var (för att travestera vår statsminister) varken stolt eller nöjd över det jag åstadkom.
Men det är jag nu, äntligen. Det är en himmelsvid skillnad på det jag gjorde då och det jag gör nu. Jag jobbar självständigt och har mycket kontakt med människor. Tekniken i det vi arbetar med intresserar mig, och jag tycker att hela branschen känns spännande och viktig.
Jag har påmints om att jobbet kan vara roligt, att det kan ge energi och bekräftelse istället för att bara dränera. Jag har haft det så förut, och nu är det så igen. När jag satt fast på mitt förra jobb var jag rädd för att det var så resten av livet skulle vara, men nu ser jag att det faktiskt bara var en parentes.
Här är en länk till en intressant artikel om unga välutbildade kvinnor i yrkeslivet. Jag känner ganska väl igen mig, och förhoppningsvis har jag nu lärt mig att följa råden för att ha ett sunt arbetsliv.
PS
För den som undrar, jag lyckades inte helt undvika att skälla på O i onsdags. Men inte så förskräckligt mycket i alla fall, och lite gräl förtjänade han allt. Vi blev snabbt sams.
2005-09-14
Skrivet i realtid
Grr, jag är förbannad. Egentligen hade jag tänkt skriva ett tänkvärt inlägg om jobbet men lyckas inte samla tankarna för ilskan.
Det är O som är föremålet förstås, numera tycks han alltid vara det. Det började imorse när jag vaknade av att ytterdörren slogs igen. Halvdöd som vanligt vacklade jag upp och ropade på O, men lägenheten var tom. Han hade gått till jobbet utan att säga något, utan att väcka mig. Det har hänt förr och varje gång blir jag lika arg. ”Jamen jag ville inte väcka dig” – vafan, jag skulle ju ändå upp? Min ilska är något lite berättigad men också orimlig, för egentligen tycker jag att det är rätt skönt att vara ifred på morgonen och inte krocka i duschen eller behöva vänta på att del ett av DN ska bli ledig.
När jag kom iväg en timme senare hade jag en väska med träningskläder och vandringsstavar med mig, O och jag hade nämligen bestämt att träffas efter jobbet och hänga med Friskis & Svettis på en kom-i-gång-kurs i stavgång. Vi provade på egen hand för några veckor sedan, jag tror mig veta hur man gör (har lärt mig av initierad kompis) och försökte lära O men han vägrade lyssna och envisades med att göra på sitt sätt. Tjurskalle. Friskis var förstås min idé, jag tänkte i mitt stilla sinne att han kanske lyssnar på en riktig instruktör, och han accepterade snällt. Han har faktiskt lovat att vi ska skärpa till oss både med mathållning och motion. För vilken gång i ordningen?
Men inte blir det stavgång idag inte. För mycket att göra och för trött, mejlade O, och avslutade med den kanske hänsynsfulla men också lite fega brasklappen ”fast jag gör det gärna om du vill”. Nä, då får det vara.
Så nu sitter jag här och är arg och har ingen lust att åka hem. Ilskan över denna bagatell bubblar över och drar med sig det latenta missnöjet över mitt liv i allmänhet. Jag är förbannad över att jag snart är 35 och barnlös, över att jag bor i ett jävla miljonprogram där det luktar apa i svalen (fastighetsskötaren har anförtrott mig att detta beror på att grannen parkerar sin tvillingvagn framför friskluftsintaget), över att jag sitter åttio minuter i bilköer varje dag, över att vågen visade en rent osannolik siffra när jag klev upp på den häromdagen (Metformin, my ass!), över att min jävla skitkropp inte kan göra ett enda rätt, om den nu inte duger till att föda barn med så kunde jag väl åtminstone få vara smal och snygg. Och så vidare.
Det är otroligt frestande att åka hem och öppna dammluckorna och låta det skölja över O. Att vältra över en del av eländet på honom. Det är orättvist, för nästan inget av detta är hans fel, och framför allt är det destruktivt. Det är verkligen inte vad vi behöver just nu. Jag vet allt det där. Frågan är vad jag ska hitta på istället. Får fundera på saken i bilen hem.
Det är O som är föremålet förstås, numera tycks han alltid vara det. Det började imorse när jag vaknade av att ytterdörren slogs igen. Halvdöd som vanligt vacklade jag upp och ropade på O, men lägenheten var tom. Han hade gått till jobbet utan att säga något, utan att väcka mig. Det har hänt förr och varje gång blir jag lika arg. ”Jamen jag ville inte väcka dig” – vafan, jag skulle ju ändå upp? Min ilska är något lite berättigad men också orimlig, för egentligen tycker jag att det är rätt skönt att vara ifred på morgonen och inte krocka i duschen eller behöva vänta på att del ett av DN ska bli ledig.
När jag kom iväg en timme senare hade jag en väska med träningskläder och vandringsstavar med mig, O och jag hade nämligen bestämt att träffas efter jobbet och hänga med Friskis & Svettis på en kom-i-gång-kurs i stavgång. Vi provade på egen hand för några veckor sedan, jag tror mig veta hur man gör (har lärt mig av initierad kompis) och försökte lära O men han vägrade lyssna och envisades med att göra på sitt sätt. Tjurskalle. Friskis var förstås min idé, jag tänkte i mitt stilla sinne att han kanske lyssnar på en riktig instruktör, och han accepterade snällt. Han har faktiskt lovat att vi ska skärpa till oss både med mathållning och motion. För vilken gång i ordningen?
Men inte blir det stavgång idag inte. För mycket att göra och för trött, mejlade O, och avslutade med den kanske hänsynsfulla men också lite fega brasklappen ”fast jag gör det gärna om du vill”. Nä, då får det vara.
Så nu sitter jag här och är arg och har ingen lust att åka hem. Ilskan över denna bagatell bubblar över och drar med sig det latenta missnöjet över mitt liv i allmänhet. Jag är förbannad över att jag snart är 35 och barnlös, över att jag bor i ett jävla miljonprogram där det luktar apa i svalen (fastighetsskötaren har anförtrott mig att detta beror på att grannen parkerar sin tvillingvagn framför friskluftsintaget), över att jag sitter åttio minuter i bilköer varje dag, över att vågen visade en rent osannolik siffra när jag klev upp på den häromdagen (Metformin, my ass!), över att min jävla skitkropp inte kan göra ett enda rätt, om den nu inte duger till att föda barn med så kunde jag väl åtminstone få vara smal och snygg. Och så vidare.
Det är otroligt frestande att åka hem och öppna dammluckorna och låta det skölja över O. Att vältra över en del av eländet på honom. Det är orättvist, för nästan inget av detta är hans fel, och framför allt är det destruktivt. Det är verkligen inte vad vi behöver just nu. Jag vet allt det där. Frågan är vad jag ska hitta på istället. Får fundera på saken i bilen hem.
Skrivet i realtid
Grr, jag är förbannad. Egentligen hade jag tänkt skriva ett tänkvärt inlägg om jobbet men lyckas inte samla tankarna för ilskan.
Det är O som är föremålet förstås, numera tycks han alltid vara det. Det började imorse när jag vaknade av att ytterdörren slogs igen. Halvdöd som vanligt vacklade jag upp och ropade på O, men lägenheten var tom. Han hade gått till jobbet utan att säga något, utan att väcka mig. Det har hänt förr och varje gång blir jag lika arg. ”Jamen jag ville inte väcka dig” – vafan, jag skulle ju ändå upp? Min ilska är något lite berättigad men också orimlig, för egentligen tycker jag att det är rätt skönt att vara ifred på morgonen och inte krocka i duschen eller behöva vänta på att del ett av DN ska bli ledig.
När jag kom iväg en timme senare hade jag en väska med träningskläder och vandringsstavar med mig, O och jag hade nämligen bestämt att träffas efter jobbet och hänga med Friskis & Svettis på en kom-i-gång-kurs i stavgång. Vi provade på egen hand för några veckor sedan, jag tror mig veta hur man gör (har lärt mig av initierad kompis) och försökte lära O men han vägrade lyssna och envisades med att göra på sitt sätt. Tjurskalle. Friskis var förstås min idé, jag tänkte i mitt stilla sinne att han kanske lyssnar på en riktig instruktör, och han accepterade snällt. Han har faktiskt lovat att vi ska skärpa till oss både med mathållning och motion. För vilken gång i ordningen?
Men inte blir det stavgång idag inte. För mycket att göra och för trött, mejlade O, och avslutade med den kanske hänsynsfulla men också lite fega brasklappen ”fast jag gör det gärna om du vill”. Nä, då får det vara.
Så nu sitter jag här och är arg och har ingen lust att åka hem. Ilskan över denna bagatell bubblar över och drar med sig det latenta missnöjet över mitt liv i allmänhet. Jag är förbannad över att jag snart är 35 och barnlös, över att jag bor i ett jävla miljonprogram där det luktar apa i svalen (fastighetsskötaren har anförtrott mig att detta beror på att grannen parkerar sin tvillingvagn framför friskluftsintaget), över att jag sitter åttio minuter i bilköer varje dag, över att vågen visade en rent osannolik siffra när jag klev upp på den häromdagen (Metformin, my ass!), över att min jävla skitkropp inte kan göra ett enda rätt, om den nu inte duger till att föda barn med så kunde jag väl åtminstone få vara smal och snygg. Och så vidare.
Det är otroligt frestande att åka hem och öppna dammluckorna och låta det skölja över O. Att vältra över en del av eländet på honom. Det är orättvist, för nästan inget av detta är hans fel, och framför allt är det destruktivt. Det är verkligen inte vad vi behöver just nu. Jag vet allt det där. Frågan är vad jag ska hitta på istället. Får fundera på saken i bilen hem.
Det är O som är föremålet förstås, numera tycks han alltid vara det. Det började imorse när jag vaknade av att ytterdörren slogs igen. Halvdöd som vanligt vacklade jag upp och ropade på O, men lägenheten var tom. Han hade gått till jobbet utan att säga något, utan att väcka mig. Det har hänt förr och varje gång blir jag lika arg. ”Jamen jag ville inte väcka dig” – vafan, jag skulle ju ändå upp? Min ilska är något lite berättigad men också orimlig, för egentligen tycker jag att det är rätt skönt att vara ifred på morgonen och inte krocka i duschen eller behöva vänta på att del ett av DN ska bli ledig.
När jag kom iväg en timme senare hade jag en väska med träningskläder och vandringsstavar med mig, O och jag hade nämligen bestämt att träffas efter jobbet och hänga med Friskis & Svettis på en kom-i-gång-kurs i stavgång. Vi provade på egen hand för några veckor sedan, jag tror mig veta hur man gör (har lärt mig av initierad kompis) och försökte lära O men han vägrade lyssna och envisades med att göra på sitt sätt. Tjurskalle. Friskis var förstås min idé, jag tänkte i mitt stilla sinne att han kanske lyssnar på en riktig instruktör, och han accepterade snällt. Han har faktiskt lovat att vi ska skärpa till oss både med mathållning och motion. För vilken gång i ordningen?
Men inte blir det stavgång idag inte. För mycket att göra och för trött, mejlade O, och avslutade med den kanske hänsynsfulla men också lite fega brasklappen ”fast jag gör det gärna om du vill”. Nä, då får det vara.
Så nu sitter jag här och är arg och har ingen lust att åka hem. Ilskan över denna bagatell bubblar över och drar med sig det latenta missnöjet över mitt liv i allmänhet. Jag är förbannad över att jag snart är 35 och barnlös, över att jag bor i ett jävla miljonprogram där det luktar apa i svalen (fastighetsskötaren har anförtrott mig att detta beror på att grannen parkerar sin tvillingvagn framför friskluftsintaget), över att jag sitter åttio minuter i bilköer varje dag, över att vågen visade en rent osannolik siffra när jag klev upp på den häromdagen (Metformin, my ass!), över att min jävla skitkropp inte kan göra ett enda rätt, om den nu inte duger till att föda barn med så kunde jag väl åtminstone få vara smal och snygg. Och så vidare.
Det är otroligt frestande att åka hem och öppna dammluckorna och låta det skölja över O. Att vältra över en del av eländet på honom. Det är orättvist, för nästan inget av detta är hans fel, och framför allt är det destruktivt. Det är verkligen inte vad vi behöver just nu. Jag vet allt det där. Frågan är vad jag ska hitta på istället. Får fundera på saken i bilen hem.
2005-09-11
Synarelasöndag
Japp, idag gick startskottet för Den Absolut Sista IVF:en. Elfte september förresten, vilket jävla datum att välja. Nu kan ni glömma att ni har läst det, för jag tänker göra mitt absolut bästa att glömma att DASI (låter som en korsning av dase och Stasi - inget vidare!) pågår. Inte minst därför att IVF är jordens tjatigaste ämne. Blabla spraya blabla huvudvärk blabla grinig blabla ont i benhinnorna blabla sprutstick blabla blåmärke blabla öm mage blabla äggplock - AJ SOM FAN - blabla nitton ägg blabla elva till frysen blabla nubliretvillingar sörru blabla ruva blabla ångest blabla ångest blabla ÅNGEST blabla negativt test blabla jagvilldö, låtmigdö blablablablablabla....
Vad var det jag sa? Urtråkigt. Jag ska koncentrera mig på jobbet och att få lite ordning på sunklägenheten, och ägna endast en bråkdel av mina synapser åt ni-vet-vad.
Idag har vi flängt vidare och sprätt pengar. Det blev den randiga tapeten. Vi har också köpt två bokhyllor samt en tvättmaskin.
Jag, en dinky
I väntan på Ollibolli (eller stavas det Oli-Boli? Kan inte bestämma mig.) gör vi vårt bästa för att manifestera vår status som dinkies. Nästa helg ska vi på teater på lördagen och ståuppshow på söndagen, i mars ska vi se O:s husgudar Depeche Mode i Globen, och i november ska vi åka till Kapstaden i två veckor. Det senare ser jag verkligen fram emot. Våra två sommarsemesterveckor har inte varit något vidare, under den ena begravde vi svärfar. Först tänkte vi följa med svärmor till USA och hälsa på hennes bror, men bestämde oss för att inte. Vi behöver inte en i och för sig trevlig släktsammankomst. Vi behöver vara för oss själva och ägna oss åt det vi tycker är allra roligast: god mat, gott vin, vackra och intressanta sevärdheter samt varandra.
Vad var det jag sa? Urtråkigt. Jag ska koncentrera mig på jobbet och att få lite ordning på sunklägenheten, och ägna endast en bråkdel av mina synapser åt ni-vet-vad.
Idag har vi flängt vidare och sprätt pengar. Det blev den randiga tapeten. Vi har också köpt två bokhyllor samt en tvättmaskin.
Jag, en dinky
I väntan på Ollibolli (eller stavas det Oli-Boli? Kan inte bestämma mig.) gör vi vårt bästa för att manifestera vår status som dinkies. Nästa helg ska vi på teater på lördagen och ståuppshow på söndagen, i mars ska vi se O:s husgudar Depeche Mode i Globen, och i november ska vi åka till Kapstaden i två veckor. Det senare ser jag verkligen fram emot. Våra två sommarsemesterveckor har inte varit något vidare, under den ena begravde vi svärfar. Först tänkte vi följa med svärmor till USA och hälsa på hennes bror, men bestämde oss för att inte. Vi behöver inte en i och för sig trevlig släktsammankomst. Vi behöver vara för oss själva och ägna oss åt det vi tycker är allra roligast: god mat, gott vin, vackra och intressanta sevärdheter samt varandra.
Synarelasöndag
Japp, idag gick startskottet för Den Absolut Sista IVF:en. Elfte september förresten, vilket jävla datum att välja. Nu kan ni glömma att ni har läst det, för jag tänker göra mitt absolut bästa att glömma att DASI (låter som en korsning av dase och Stasi - inget vidare!) pågår. Inte minst därför att IVF är jordens tjatigaste ämne. Blabla spraya blabla huvudvärk blabla grinig blabla ont i benhinnorna blabla sprutstick blabla blåmärke blabla öm mage blabla äggplock - AJ SOM FAN - blabla nitton ägg blabla elva till frysen blabla nubliretvillingar sörru blabla ruva blabla ångest blabla ångest blabla ÅNGEST blabla negativt test blabla jagvilldö, låtmigdö blablablablablabla....
Vad var det jag sa? Urtråkigt. Jag ska koncentrera mig på jobbet och att få lite ordning på sunklägenheten, och ägna endast en bråkdel av mina synapser åt ni-vet-vad.
Idag har vi flängt vidare och sprätt pengar. Det blev den randiga tapeten. Vi har också köpt två bokhyllor samt en tvättmaskin.
Jag, en dinky
I väntan på Ollibolli (eller stavas det Oli-Boli? Kan inte bestämma mig.) gör vi vårt bästa för att manifestera vår status som dinkies. Nästa helg ska vi på teater på lördagen och ståuppshow på söndagen, i mars ska vi se O:s husgudar Depeche Mode i Globen, och i november ska vi åka till Kapstaden i två veckor. Det senare ser jag verkligen fram emot. Våra två sommarsemesterveckor har inte varit något vidare, under den ena begravde vi svärfar. Först tänkte vi följa med svärmor till USA och hälsa på hennes bror, men bestämde oss för att inte. Vi behöver inte en i och för sig trevlig släktsammankomst. Vi behöver vara för oss själva och ägna oss åt det vi tycker är allra roligast: god mat, gott vin, vackra och intressanta sevärdheter samt varandra.
Vad var det jag sa? Urtråkigt. Jag ska koncentrera mig på jobbet och att få lite ordning på sunklägenheten, och ägna endast en bråkdel av mina synapser åt ni-vet-vad.
Idag har vi flängt vidare och sprätt pengar. Det blev den randiga tapeten. Vi har också köpt två bokhyllor samt en tvättmaskin.
Jag, en dinky
I väntan på Ollibolli (eller stavas det Oli-Boli? Kan inte bestämma mig.) gör vi vårt bästa för att manifestera vår status som dinkies. Nästa helg ska vi på teater på lördagen och ståuppshow på söndagen, i mars ska vi se O:s husgudar Depeche Mode i Globen, och i november ska vi åka till Kapstaden i två veckor. Det senare ser jag verkligen fram emot. Våra två sommarsemesterveckor har inte varit något vidare, under den ena begravde vi svärfar. Först tänkte vi följa med svärmor till USA och hälsa på hennes bror, men bestämde oss för att inte. Vi behöver inte en i och för sig trevlig släktsammankomst. Vi behöver vara för oss själva och ägna oss åt det vi tycker är allra roligast: god mat, gott vin, vackra och intressanta sevärdheter samt varandra.
2005-09-10
Dags att byta färgband
Den gröna färgen var vacker, men jag har tröttnat på den. Jag är alldeles för lat för att orka designa en riktigt snygg hemsida, men färger gillar jag att experimentera med. Lila känns rätt. Det är nog min älsklingsfärg. I alla fall består en stor del av min garderob av lila färgskiftningar, och folk som känner mig brukar skratta när jag köper ytterligare ett plagg i lila.
Flänglördag
Idag har vi flängt hit och dit och fixat saker. Vi har varit i Stockholms största tapetaffär och försökt välja tapet till sovrummet. Det gick inte. Vi har nog bestämt färg: blå. Men vad tycker ni, ska vi ha enfärgad, randig eller mönstrad? Ska sponsra hyresvärden med ett, två eller tretusen för att slippa den horribla nuvarande tapeten i saffransgult med aprikosfärgade fnuttar på? Min syster konstaterade att den tapeten knappast kan ha varit snygg ens på rullen. (För den ambitiöse läsaren: gå in på www.eco.se, klicka på Provtapetsera och välj sedan Decorama 4514 och Fond 5903. Den mönstrade tapeten finns på www.borastapeter.se Tapetguiden och heter Moment V 8754. Visst är ni intresserade av minsta detalj i mitt liv?!)
Nu är det dags för vin och middag.
Flänglördag
Idag har vi flängt hit och dit och fixat saker. Vi har varit i Stockholms största tapetaffär och försökt välja tapet till sovrummet. Det gick inte. Vi har nog bestämt färg: blå. Men vad tycker ni, ska vi ha enfärgad, randig eller mönstrad? Ska sponsra hyresvärden med ett, två eller tretusen för att slippa den horribla nuvarande tapeten i saffransgult med aprikosfärgade fnuttar på? Min syster konstaterade att den tapeten knappast kan ha varit snygg ens på rullen. (För den ambitiöse läsaren: gå in på www.eco.se, klicka på Provtapetsera och välj sedan Decorama 4514 och Fond 5903. Den mönstrade tapeten finns på www.borastapeter.se Tapetguiden och heter Moment V 8754. Visst är ni intresserade av minsta detalj i mitt liv?!)
Nu är det dags för vin och middag.
Dags att byta färgband
Den gröna färgen var vacker, men jag har tröttnat på den. Jag är alldeles för lat för att orka designa en riktigt snygg hemsida, men färger gillar jag att experimentera med. Lila känns rätt. Det är nog min älsklingsfärg. I alla fall består en stor del av min garderob av lila färgskiftningar, och folk som känner mig brukar skratta när jag köper ytterligare ett plagg i lila.
Flänglördag
Idag har vi flängt hit och dit och fixat saker. Vi har varit i Stockholms största tapetaffär och försökt välja tapet till sovrummet. Det gick inte. Vi har nog bestämt färg: blå. Men vad tycker ni, ska vi ha enfärgad, randig eller mönstrad? Ska sponsra hyresvärden med ett, två eller tretusen för att slippa den horribla nuvarande tapeten i saffransgult med aprikosfärgade fnuttar på? Min syster konstaterade att den tapeten knappast kan ha varit snygg ens på rullen. (För den ambitiöse läsaren: gå in på www.eco.se, klicka på Provtapetsera och välj sedan Decorama 4514 och Fond 5903. Den mönstrade tapeten finns på www.borastapeter.se Tapetguiden och heter Moment V 8754. Visst är ni intresserade av minsta detalj i mitt liv?!)
Nu är det dags för vin och middag.
Flänglördag
Idag har vi flängt hit och dit och fixat saker. Vi har varit i Stockholms största tapetaffär och försökt välja tapet till sovrummet. Det gick inte. Vi har nog bestämt färg: blå. Men vad tycker ni, ska vi ha enfärgad, randig eller mönstrad? Ska sponsra hyresvärden med ett, två eller tretusen för att slippa den horribla nuvarande tapeten i saffransgult med aprikosfärgade fnuttar på? Min syster konstaterade att den tapeten knappast kan ha varit snygg ens på rullen. (För den ambitiöse läsaren: gå in på www.eco.se, klicka på Provtapetsera och välj sedan Decorama 4514 och Fond 5903. Den mönstrade tapeten finns på www.borastapeter.se Tapetguiden och heter Moment V 8754. Visst är ni intresserade av minsta detalj i mitt liv?!)
Nu är det dags för vin och middag.
2005-09-06
Ett delikat problem
Utkastet till vår hemutredning kom med posten i torsdags. Först blev jag glad, sedan fundersam. Hur mycket vågar vi korrigera och ändra i texten? För det första är den full av stavfel, och det går väl an att rätta. Stavning brukar oftast inte gå att ifrågasätta, antingen är ett ord rättstavat eller inte. Men sedan är det grammatikfelen, de kan man ibland diskutera. Värst är de rent stilistiska felen. Jag stör mig oerhört på att läsa uttrycket ”i dagens läge” fem gånger i en text som är tre sidor lång. Hur svårt är det att variera med ”för närvarande”, ”just nu”, eller varför inte helt enkelt skita i tidsangivelsen. ”Helgas mamma arbetar i dagens läge som läkare”. Ja? Det tänker hon göra nästa vecka också såvitt jag vet. Onödiga utvikningar gillar jag inte, och jag retar mig på när det går inflation i formuleringar. Jan Guillou älskar till exempel ordet ”rimligtvis”, det förekommer flera gånger på varje sida i några av Hamiltonböckerna. Henning Mankell och Marianne Fredriksson ska vi bara inte tala om, får rysningar av deras språk. Eller är det för att de är så pretentiösa?
Situationen är inte ny för mig. I skolan avskydde jag grupparbeten i svenska. Alltid samma tjafs om språkfrågor. Ska man göra sig impopulär och anmärka på sopigt språk eller svälja och lida och lämna in en dålig text under eget namn? När jag gjorde mitt exjobb tillsammans med en kurskamrat envisades hon med att använda allehanda kryptiska förkortningar, exempelvis mha (Med Hatten Av? Militärhögskolans Historiska Avdelning? Med Hjälp Av?). Jag lyckades inte övertyga henne om att det var snyggare och mer praktiskt att skriva ut det hon menade. På jobbet har jag sedan länge lärt mig att ignorera felstavade och särskrivna mejl från kollegor - felen alltså, inte mejlen. För att inte tala om vissa inlägg på den av mig fordom frekventerade sajten Föräldrakanalen. Nu kan det sägas! En del skribenter lyckades felstava sina inlägg så till den milda grad att det var svårt att begripa vad de menade. För att inte tala om när jag en gång hamnade på chatten tillsammans med en av de notoriska felstavarna – skrbtsjmpff – ungefär som en utskrift av ett mobilsamtal med dålig täckning.
Om mitt ogillande nu är så starkt borde jag inte ha några större skrupler inför att leka språkpolis. Men det har jag, kanske just på grund av mitt engagemang. Det är lite pinsamt att rätta folks språk. Ungefär som att påpeka att någon har gylfen öppen, man vet att de kommer att bli generade. Å andra sidan är det knappast snällare att låta dem paradera med öppen gylf till allmänt åtlöje.
Därför skruvar jag på mig, sätter kråkor och bockar i kanten så att papprena blir allt kladdigare, lyfter luren för att ringa hemutredaren och be henne skicka hela eländet på fil så att jag kan snygga till det, lägger på luren igen, törs inte, biter på naglarna, stryker hela meningar för att genast ångra mig, ännu mer kluddande, lyfter luren igen. Åhh!
Kanske borde jag strunta i alltihop, rätta de värsta stavfelen och blunda sedan. Men vår hemutredning är inte vilken text som helst. Den är viktigare än både exjobb och uppsatser. Jag tänker mig att Oliboli ska vilja läsa den en dag när han eller hon vill veta mer om hur det kom sig att just vi blev en familj. Det känns faktiskt viktigare än att politikerna i stadsdelsnämnden använder den som beslutsunderlag för att ge oss medgivande. De måste ju för övrigt vara ganska luttrade, stackars människor. Vår soctant har skrivit hemutredningar förr. Det känns något viktigare att utredningen ska läsas av myndighetspersoner i Bolivia (domare? barnhemsföreståndare?) men det blir i spansk översättning så vår kontroll över den versionen är ändå begränsad.
När jag har skrivit (jag erkänner att det är jag som har skrivit alltihop, även den del som handlar om O – men han godkände!) är det i första hand Oliboli jag har tänkt på, en vuxen son eller dotter i en framtid långt borta. Framför allt har jag velat förklara vilka vi är, hur vi tänker, varför vi vill ha barn, varför det är så viktigt, hur vi har överlevt sorgen över att inte få några.
Vi längtar efter dig Oli, vi vill att du ska komma nu.
Situationen är inte ny för mig. I skolan avskydde jag grupparbeten i svenska. Alltid samma tjafs om språkfrågor. Ska man göra sig impopulär och anmärka på sopigt språk eller svälja och lida och lämna in en dålig text under eget namn? När jag gjorde mitt exjobb tillsammans med en kurskamrat envisades hon med att använda allehanda kryptiska förkortningar, exempelvis mha (Med Hatten Av? Militärhögskolans Historiska Avdelning? Med Hjälp Av?). Jag lyckades inte övertyga henne om att det var snyggare och mer praktiskt att skriva ut det hon menade. På jobbet har jag sedan länge lärt mig att ignorera felstavade och särskrivna mejl från kollegor - felen alltså, inte mejlen. För att inte tala om vissa inlägg på den av mig fordom frekventerade sajten Föräldrakanalen. Nu kan det sägas! En del skribenter lyckades felstava sina inlägg så till den milda grad att det var svårt att begripa vad de menade. För att inte tala om när jag en gång hamnade på chatten tillsammans med en av de notoriska felstavarna – skrbtsjmpff – ungefär som en utskrift av ett mobilsamtal med dålig täckning.
Om mitt ogillande nu är så starkt borde jag inte ha några större skrupler inför att leka språkpolis. Men det har jag, kanske just på grund av mitt engagemang. Det är lite pinsamt att rätta folks språk. Ungefär som att påpeka att någon har gylfen öppen, man vet att de kommer att bli generade. Å andra sidan är det knappast snällare att låta dem paradera med öppen gylf till allmänt åtlöje.
Därför skruvar jag på mig, sätter kråkor och bockar i kanten så att papprena blir allt kladdigare, lyfter luren för att ringa hemutredaren och be henne skicka hela eländet på fil så att jag kan snygga till det, lägger på luren igen, törs inte, biter på naglarna, stryker hela meningar för att genast ångra mig, ännu mer kluddande, lyfter luren igen. Åhh!
Kanske borde jag strunta i alltihop, rätta de värsta stavfelen och blunda sedan. Men vår hemutredning är inte vilken text som helst. Den är viktigare än både exjobb och uppsatser. Jag tänker mig att Oliboli ska vilja läsa den en dag när han eller hon vill veta mer om hur det kom sig att just vi blev en familj. Det känns faktiskt viktigare än att politikerna i stadsdelsnämnden använder den som beslutsunderlag för att ge oss medgivande. De måste ju för övrigt vara ganska luttrade, stackars människor. Vår soctant har skrivit hemutredningar förr. Det känns något viktigare att utredningen ska läsas av myndighetspersoner i Bolivia (domare? barnhemsföreståndare?) men det blir i spansk översättning så vår kontroll över den versionen är ändå begränsad.
När jag har skrivit (jag erkänner att det är jag som har skrivit alltihop, även den del som handlar om O – men han godkände!) är det i första hand Oliboli jag har tänkt på, en vuxen son eller dotter i en framtid långt borta. Framför allt har jag velat förklara vilka vi är, hur vi tänker, varför vi vill ha barn, varför det är så viktigt, hur vi har överlevt sorgen över att inte få några.
Vi längtar efter dig Oli, vi vill att du ska komma nu.
Ett delikat problem
Utkastet till vår hemutredning kom med posten i torsdags. Först blev jag glad, sedan fundersam. Hur mycket vågar vi korrigera och ändra i texten? För det första är den full av stavfel, och det går väl an att rätta. Stavning brukar oftast inte gå att ifrågasätta, antingen är ett ord rättstavat eller inte. Men sedan är det grammatikfelen, de kan man ibland diskutera. Värst är de rent stilistiska felen. Jag stör mig oerhört på att läsa uttrycket ”i dagens läge” fem gånger i en text som är tre sidor lång. Hur svårt är det att variera med ”för närvarande”, ”just nu”, eller varför inte helt enkelt skita i tidsangivelsen. ”Helgas mamma arbetar i dagens läge som läkare”. Ja? Det tänker hon göra nästa vecka också såvitt jag vet. Onödiga utvikningar gillar jag inte, och jag retar mig på när det går inflation i formuleringar. Jan Guillou älskar till exempel ordet ”rimligtvis”, det förekommer flera gånger på varje sida i några av Hamiltonböckerna. Henning Mankell och Marianne Fredriksson ska vi bara inte tala om, får rysningar av deras språk. Eller är det för att de är så pretentiösa?
Situationen är inte ny för mig. I skolan avskydde jag grupparbeten i svenska. Alltid samma tjafs om språkfrågor. Ska man göra sig impopulär och anmärka på sopigt språk eller svälja och lida och lämna in en dålig text under eget namn? När jag gjorde mitt exjobb tillsammans med en kurskamrat envisades hon med att använda allehanda kryptiska förkortningar, exempelvis mha (Med Hatten Av? Militärhögskolans Historiska Avdelning? Med Hjälp Av?). Jag lyckades inte övertyga henne om att det var snyggare och mer praktiskt att skriva ut det hon menade. På jobbet har jag sedan länge lärt mig att ignorera felstavade och särskrivna mejl från kollegor - felen alltså, inte mejlen. För att inte tala om vissa inlägg på den av mig fordom frekventerade sajten Föräldrakanalen. Nu kan det sägas! En del skribenter lyckades felstava sina inlägg så till den milda grad att det var svårt att begripa vad de menade. För att inte tala om när jag en gång hamnade på chatten tillsammans med en av de notoriska felstavarna – skrbtsjmpff – ungefär som en utskrift av ett mobilsamtal med dålig täckning.
Om mitt ogillande nu är så starkt borde jag inte ha några större skrupler inför att leka språkpolis. Men det har jag, kanske just på grund av mitt engagemang. Det är lite pinsamt att rätta folks språk. Ungefär som att påpeka att någon har gylfen öppen, man vet att de kommer att bli generade. Å andra sidan är det knappast snällare att låta dem paradera med öppen gylf till allmänt åtlöje.
Därför skruvar jag på mig, sätter kråkor och bockar i kanten så att papprena blir allt kladdigare, lyfter luren för att ringa hemutredaren och be henne skicka hela eländet på fil så att jag kan snygga till det, lägger på luren igen, törs inte, biter på naglarna, stryker hela meningar för att genast ångra mig, ännu mer kluddande, lyfter luren igen. Åhh!
Kanske borde jag strunta i alltihop, rätta de värsta stavfelen och blunda sedan. Men vår hemutredning är inte vilken text som helst. Den är viktigare än både exjobb och uppsatser. Jag tänker mig att Oliboli ska vilja läsa den en dag när han eller hon vill veta mer om hur det kom sig att just vi blev en familj. Det känns faktiskt viktigare än att politikerna i stadsdelsnämnden använder den som beslutsunderlag för att ge oss medgivande. De måste ju för övrigt vara ganska luttrade, stackars människor. Vår soctant har skrivit hemutredningar förr. Det känns något viktigare att utredningen ska läsas av myndighetspersoner i Bolivia (domare? barnhemsföreståndare?) men det blir i spansk översättning så vår kontroll över den versionen är ändå begränsad.
När jag har skrivit (jag erkänner att det är jag som har skrivit alltihop, även den del som handlar om O – men han godkände!) är det i första hand Oliboli jag har tänkt på, en vuxen son eller dotter i en framtid långt borta. Framför allt har jag velat förklara vilka vi är, hur vi tänker, varför vi vill ha barn, varför det är så viktigt, hur vi har överlevt sorgen över att inte få några.
Vi längtar efter dig Oli, vi vill att du ska komma nu.
Situationen är inte ny för mig. I skolan avskydde jag grupparbeten i svenska. Alltid samma tjafs om språkfrågor. Ska man göra sig impopulär och anmärka på sopigt språk eller svälja och lida och lämna in en dålig text under eget namn? När jag gjorde mitt exjobb tillsammans med en kurskamrat envisades hon med att använda allehanda kryptiska förkortningar, exempelvis mha (Med Hatten Av? Militärhögskolans Historiska Avdelning? Med Hjälp Av?). Jag lyckades inte övertyga henne om att det var snyggare och mer praktiskt att skriva ut det hon menade. På jobbet har jag sedan länge lärt mig att ignorera felstavade och särskrivna mejl från kollegor - felen alltså, inte mejlen. För att inte tala om vissa inlägg på den av mig fordom frekventerade sajten Föräldrakanalen. Nu kan det sägas! En del skribenter lyckades felstava sina inlägg så till den milda grad att det var svårt att begripa vad de menade. För att inte tala om när jag en gång hamnade på chatten tillsammans med en av de notoriska felstavarna – skrbtsjmpff – ungefär som en utskrift av ett mobilsamtal med dålig täckning.
Om mitt ogillande nu är så starkt borde jag inte ha några större skrupler inför att leka språkpolis. Men det har jag, kanske just på grund av mitt engagemang. Det är lite pinsamt att rätta folks språk. Ungefär som att påpeka att någon har gylfen öppen, man vet att de kommer att bli generade. Å andra sidan är det knappast snällare att låta dem paradera med öppen gylf till allmänt åtlöje.
Därför skruvar jag på mig, sätter kråkor och bockar i kanten så att papprena blir allt kladdigare, lyfter luren för att ringa hemutredaren och be henne skicka hela eländet på fil så att jag kan snygga till det, lägger på luren igen, törs inte, biter på naglarna, stryker hela meningar för att genast ångra mig, ännu mer kluddande, lyfter luren igen. Åhh!
Kanske borde jag strunta i alltihop, rätta de värsta stavfelen och blunda sedan. Men vår hemutredning är inte vilken text som helst. Den är viktigare än både exjobb och uppsatser. Jag tänker mig att Oliboli ska vilja läsa den en dag när han eller hon vill veta mer om hur det kom sig att just vi blev en familj. Det känns faktiskt viktigare än att politikerna i stadsdelsnämnden använder den som beslutsunderlag för att ge oss medgivande. De måste ju för övrigt vara ganska luttrade, stackars människor. Vår soctant har skrivit hemutredningar förr. Det känns något viktigare att utredningen ska läsas av myndighetspersoner i Bolivia (domare? barnhemsföreståndare?) men det blir i spansk översättning så vår kontroll över den versionen är ändå begränsad.
När jag har skrivit (jag erkänner att det är jag som har skrivit alltihop, även den del som handlar om O – men han godkände!) är det i första hand Oliboli jag har tänkt på, en vuxen son eller dotter i en framtid långt borta. Framför allt har jag velat förklara vilka vi är, hur vi tänker, varför vi vill ha barn, varför det är så viktigt, hur vi har överlevt sorgen över att inte få några.
Vi längtar efter dig Oli, vi vill att du ska komma nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)