Arbetsglädje

Fan, vad jag gillar mitt jobb. Igår var jag på tjänsteresa hela dagen, en riktig långkörare som jag gruvade mig för. Taxin hämtade mig tjugo över fem på morgonen, och jag var inte hemma förrän strax före elva på kvällen. En bisarrt lång arbetsdag med tanke på att den effektiva arbetstiden var tre timmar, så länge varade mötet.

Men allt gick bra, över förväntan. Kunden vi träffade var intresserad, kunnig och öppen. Mina kollegor som var med mig är fantastiskt duktiga, det är en fröjd att jobba med och leda folk som är så kompetenta och självgående. Jag lärde mig massor under mötet, och flera gånger kom jag på mig själv med att ha riktigt roligt.

Jag är alldeles häpen över hur bra det har blivit att börja jobba igen. Nog insåg jag att mitt förra jobb inte var bra, men nu står det allt klarare hur dåligt jag mådde och hur illa det passade mig.

Det som störde mig mest och som jag lade märke till nästan genast var attityden till arbete och karriär. Min storchef gillade att då och då, i alla möjliga sammanhang, i förbigående berätta hur mycket han jobbade. Ibland lät han bli att åka hem till sin miljonvilla och tog in på hotell nära kontoret för att kunna jobba riktigt effektivt hela natten och pausa för bara några timmars sömn. Bad jag om ledigt någon dag eller att få gå tidigare så beviljade han detta nådigt men aldrig utan en skämtsam replik. ”Du är här för att jobba, vet du väl.” Hö, hö, hö.

Detta var han förstås inte ensam om. Hans egen chef var likadan, liksom många andra på företaget. Lyckligtvis fick jag så småningom en annan chef mellan mig och honom. Min nya chef var underbar. Hon var inte helt obesmittad av mentaliteten, liksom många andra hade hon arbetat länge på företaget, men hon tänkte själv och satte egna gränser. För henne kunde jag berätta om min privata situation, att vi så gärna ville ha barn men inte kunde, och när det blev dags för IVF visste hon om det. (Det gjorde visserligen de flesta av mina arbetskamrater, vilket var både bra och dåligt. Då tyckte jag att det var skönt att det som uppfyllde mig och som inte lämnade mina tankar för en sekund, också var känt av dem som omgav mig. I efterhand kan jag se att det också var jobbigt. Pressen ökade, när vår första IVF misslyckades visste alla om det.)

Nu efter ett par år kan jag se en annan faktor som var minst lika betydelsefull för min vantrivsel. Jag tyckte aldrig att det jag jobbade med var roligt. Jag gav helt enkelt fan i hur det gick för företaget. Jag kände ingen respekt eller värme för det, jag var inte stolt över att jobba där. Mina chefer gav mig ganska ofta beröm, direkt eller indirekt. Min närmaste chef (som var bra) sa rent ut att jag jobbade snabbt, att det alltid blev rätt, att hon kunde lita på mig. Min dåliga storchef sa aldrig sådant men visade tydligt att mitt arbete var oumbärligt. Helst ville han att jag skulle sitta på min plats hela dagen, nära till hands att utföra tjänster och svara på frågor.

Men själv tyckte jag inte att jag var särskilt duktig. Jodå, jag är snabb i tanke och fingrar, och noggrann. Men det visste jag sedan innan. Jag lärde mig inte mycket nytt, jag utvecklades inte, jag var (för att travestera vår statsminister) varken stolt eller nöjd över det jag åstadkom.

Men det är jag nu, äntligen. Det är en himmelsvid skillnad på det jag gjorde då och det jag gör nu. Jag jobbar självständigt och har mycket kontakt med människor. Tekniken i det vi arbetar med intresserar mig, och jag tycker att hela branschen känns spännande och viktig.

Jag har påmints om att jobbet kan vara roligt, att det kan ge energi och bekräftelse istället för att bara dränera. Jag har haft det så förut, och nu är det så igen. När jag satt fast på mitt förra jobb var jag rädd för att det var så resten av livet skulle vara, men nu ser jag att det faktiskt bara var en parentes.

Här är en länk till en intressant artikel om unga välutbildade kvinnor i yrkeslivet. Jag känner ganska väl igen mig, och förhoppningsvis har jag nu lärt mig att följa råden för att ha ett sunt arbetsliv.

PS
För den som undrar, jag lyckades inte helt undvika att skälla på O i onsdags. Men inte så förskräckligt mycket i alla fall, och lite gräl förtjänade han allt. Vi blev snabbt sams.