Ett delikat problem

Utkastet till vår hemutredning kom med posten i torsdags. Först blev jag glad, sedan fundersam. Hur mycket vågar vi korrigera och ändra i texten? För det första är den full av stavfel, och det går väl an att rätta. Stavning brukar oftast inte gå att ifrågasätta, antingen är ett ord rättstavat eller inte. Men sedan är det grammatikfelen, de kan man ibland diskutera. Värst är de rent stilistiska felen. Jag stör mig oerhört på att läsa uttrycket ”i dagens läge” fem gånger i en text som är tre sidor lång. Hur svårt är det att variera med ”för närvarande”, ”just nu”, eller varför inte helt enkelt skita i tidsangivelsen. ”Helgas mamma arbetar i dagens läge som läkare”. Ja? Det tänker hon göra nästa vecka också såvitt jag vet. Onödiga utvikningar gillar jag inte, och jag retar mig på när det går inflation i formuleringar. Jan Guillou älskar till exempel ordet ”rimligtvis”, det förekommer flera gånger på varje sida i några av Hamiltonböckerna. Henning Mankell och Marianne Fredriksson ska vi bara inte tala om, får rysningar av deras språk. Eller är det för att de är så pretentiösa?

Situationen är inte ny för mig. I skolan avskydde jag grupparbeten i svenska. Alltid samma tjafs om språkfrågor. Ska man göra sig impopulär och anmärka på sopigt språk eller svälja och lida och lämna in en dålig text under eget namn? När jag gjorde mitt exjobb tillsammans med en kurskamrat envisades hon med att använda allehanda kryptiska förkortningar, exempelvis mha (Med Hatten Av? Militärhögskolans Historiska Avdelning? Med Hjälp Av?). Jag lyckades inte övertyga henne om att det var snyggare och mer praktiskt att skriva ut det hon menade. På jobbet har jag sedan länge lärt mig att ignorera felstavade och särskrivna mejl från kollegor - felen alltså, inte mejlen. För att inte tala om vissa inlägg på den av mig fordom frekventerade sajten Föräldrakanalen. Nu kan det sägas! En del skribenter lyckades felstava sina inlägg så till den milda grad att det var svårt att begripa vad de menade. För att inte tala om när jag en gång hamnade på chatten tillsammans med en av de notoriska felstavarna – skrbtsjmpff – ungefär som en utskrift av ett mobilsamtal med dålig täckning.

Om mitt ogillande nu är så starkt borde jag inte ha några större skrupler inför att leka språkpolis. Men det har jag, kanske just på grund av mitt engagemang. Det är lite pinsamt att rätta folks språk. Ungefär som att påpeka att någon har gylfen öppen, man vet att de kommer att bli generade. Å andra sidan är det knappast snällare att låta dem paradera med öppen gylf till allmänt åtlöje.

Därför skruvar jag på mig, sätter kråkor och bockar i kanten så att papprena blir allt kladdigare, lyfter luren för att ringa hemutredaren och be henne skicka hela eländet på fil så att jag kan snygga till det, lägger på luren igen, törs inte, biter på naglarna, stryker hela meningar för att genast ångra mig, ännu mer kluddande, lyfter luren igen. Åhh!

Kanske borde jag strunta i alltihop, rätta de värsta stavfelen och blunda sedan. Men vår hemutredning är inte vilken text som helst. Den är viktigare än både exjobb och uppsatser. Jag tänker mig att Oliboli ska vilja läsa den en dag när han eller hon vill veta mer om hur det kom sig att just vi blev en familj. Det känns faktiskt viktigare än att politikerna i stadsdelsnämnden använder den som beslutsunderlag för att ge oss medgivande. De måste ju för övrigt vara ganska luttrade, stackars människor. Vår soctant har skrivit hemutredningar förr. Det känns något viktigare att utredningen ska läsas av myndighetspersoner i Bolivia (domare? barnhemsföreståndare?) men det blir i spansk översättning så vår kontroll över den versionen är ändå begränsad.

När jag har skrivit (jag erkänner att det är jag som har skrivit alltihop, även den del som handlar om O – men han godkände!) är det i första hand Oliboli jag har tänkt på, en vuxen son eller dotter i en framtid långt borta. Framför allt har jag velat förklara vilka vi är, hur vi tänker, varför vi vill ha barn, varför det är så viktigt, hur vi har överlevt sorgen över att inte få några.

Vi längtar efter dig Oli, vi vill att du ska komma nu.