Skrivet i realtid

Grr, jag är förbannad. Egentligen hade jag tänkt skriva ett tänkvärt inlägg om jobbet men lyckas inte samla tankarna för ilskan.

Det är O som är föremålet förstås, numera tycks han alltid vara det. Det började imorse när jag vaknade av att ytterdörren slogs igen. Halvdöd som vanligt vacklade jag upp och ropade på O, men lägenheten var tom. Han hade gått till jobbet utan att säga något, utan att väcka mig. Det har hänt förr och varje gång blir jag lika arg. ”Jamen jag ville inte väcka dig” – vafan, jag skulle ju ändå upp? Min ilska är något lite berättigad men också orimlig, för egentligen tycker jag att det är rätt skönt att vara ifred på morgonen och inte krocka i duschen eller behöva vänta på att del ett av DN ska bli ledig.

När jag kom iväg en timme senare hade jag en väska med träningskläder och vandringsstavar med mig, O och jag hade nämligen bestämt att träffas efter jobbet och hänga med Friskis & Svettis på en kom-i-gång-kurs i stavgång. Vi provade på egen hand för några veckor sedan, jag tror mig veta hur man gör (har lärt mig av initierad kompis) och försökte lära O men han vägrade lyssna och envisades med att göra på sitt sätt. Tjurskalle. Friskis var förstås min idé, jag tänkte i mitt stilla sinne att han kanske lyssnar på en riktig instruktör, och han accepterade snällt. Han har faktiskt lovat att vi ska skärpa till oss både med mathållning och motion. För vilken gång i ordningen?

Men inte blir det stavgång idag inte. För mycket att göra och för trött, mejlade O, och avslutade med den kanske hänsynsfulla men också lite fega brasklappen ”fast jag gör det gärna om du vill”. Nä, då får det vara.

Så nu sitter jag här och är arg och har ingen lust att åka hem. Ilskan över denna bagatell bubblar över och drar med sig det latenta missnöjet över mitt liv i allmänhet. Jag är förbannad över att jag snart är 35 och barnlös, över att jag bor i ett jävla miljonprogram där det luktar apa i svalen (fastighetsskötaren har anförtrott mig att detta beror på att grannen parkerar sin tvillingvagn framför friskluftsintaget), över att jag sitter åttio minuter i bilköer varje dag, över att vågen visade en rent osannolik siffra när jag klev upp på den häromdagen (Metformin, my ass!), över att min jävla skitkropp inte kan göra ett enda rätt, om den nu inte duger till att föda barn med så kunde jag väl åtminstone få vara smal och snygg. Och så vidare.

Det är otroligt frestande att åka hem och öppna dammluckorna och låta det skölja över O. Att vältra över en del av eländet på honom. Det är orättvist, för nästan inget av detta är hans fel, och framför allt är det destruktivt. Det är verkligen inte vad vi behöver just nu. Jag vet allt det där. Frågan är vad jag ska hitta på istället. Får fundera på saken i bilen hem.