Trettiofem

..jävla år fyller jag idag. Min kropp har gett mig ett helt Kinderegg dagen till ära: hosta, snuva med tillhörande näsblod och mens. Lita på kroppen, den sviker aldrig.

Enligt denna länk säger mitt födelsedatum följande om mig:

Being born on the 21st day of the month (3 energy) is likely to add a good bit of vitality to your life. (mumbo-jumbo-mummel-trams) The energy of 3 (mumbo-jumbo, osv) allows you bounce back rapidly from setbacks, physical or mental (hm?! Kanske ändå). There is a restlessness in your nature (jodå), but you seem to be able to portray an easygoing, "couldn't care less" attitude (haha, inte vad det gäller barnlöshet i alla fall). You have a natural ability to express yourself in public, and you always make a very good impression (hehehe). Good with words, you excel in writing, speaking, and possibly singing (nu börjar det kanske brännas något). You are energetic and always a good conversationalist (*smickrad*). You have a keen imagination, but you tend to scatter your energies and become involved with too many superficial matters. Your mind is practical and rational (just det) despite this tendency to jump about. You are affectionate and loving (o ja), but very sensitive (ack ja). You are subject to rapid ups and downs (fråga O!).

Det är inte så kul att fylla år längre, det var roligare förr. När jag fyllde trettio till exempel. Då hade vi stort kalas i vårt ganska nyinköpta hus. Jag hade visserligen haft det besvärligt på jobbet, men hade ett bra nytt jobb på gång (det visade sig bli ett ganska kasst jobb, men det visste jag inte då). Vi hade försökt få barn i ett år och vi var inte speciellt oroade över att det inte resulterat i något. Vännerna M och J hade med sig sin alldeles nyfödda dotter, hon skickades runt bland alla gäster och beundrades. Vi var övertygade om att vi snart skulle ha en egen bebis. Jag kände mig vacker och lyckad och uppvaktad, jag minns att jag hade en blå klänning på mig.

Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar. Livet är bättre idag än vad det har varit men det är inte alls vad jag trodde och hoppades att det skulle vara. Det är inte läge för kalas riktigt än.

Men när jag fyller fyrtio, då jävlar. Då hoppas jag att vi bor i hus med trädgård igen, i Stockholm eller i Göteborg. Jag hoppas att vi har kvar våra jobb som vi trivs med, och att vi har en Ollibolli som är sisådär fyra år och kanske till och med ett litet syskon. Då är ni välkomna på tidernas garden party.

Liten kris, stor kris eller The Road to Destruction?

I söndags var jag övertygad om att jag snart skulle vara singel, och att det var att föredra. Vi började med allmänt småtjafs som under dagen blev allt värre och eskalerade till en härdsmälta på kvällen. Jag grät och O skällde. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det är som att våra källardörrar flyger upp och alla demoner och svarta hundar rusar ut. Vi blir konstiga båda två och provoceras att säga saker vi egentligen inte menar. Eller jo, vi menar dem, för vi tänker dem. Men det är som att demonerna förvrider synen på oss så att vi bara ser den andres negativa sidor. Det som är fint och bra sjunker undan. På samma sätt blir hörseln selektiv, varje sårande sak den andre har sagt poppar upp i minnet och ställer sig i vägen, går inte att komma undan, sticker och svider. Jag vet precis hur O ser ut i ansiktet när det blir så här, hans uttryck stelnar liksom till, överläppen kröks på ett speciellt sätt och han spärrar upp ögonen lite grann. Han är inte riktigt sig själv. Säkerligen tar jag på mig en liknande mask.

Vi slöt vapenstillestånd på kvällen, maskerna föll av och vi stängde till källardörrarna. Men en och annan demon spökade för mig även nästa dag och det var riktigt skönt att O var borta en natt på tjänsteresa. Riktigt bra har det inte känts förrän igår när han kom hem igen.

Jag pratade med en god vän om detta och ställde den omöjliga frågan: när vet man att det är nog? När är det dags att ge upp? Hur många sådana gräl kan man ha innan äktenskapet är ohjälpligt förlorat? Passerade vi den gränsen för länge sedan, är det dödsryckningarna som skakar oss? Eller är våra reaktioner högst naturliga med tanke på de bördor vi båda bär? Och värst av allt, är det verkligen rätt att skaffa barn? Alla säger ju att barn frestar på förhållandet ännu mer.

Min vän kunde förstås inte svara, men både hon och jag såg galghumorn i min beskrivning av situationen: söndag i höghusförorten, frun är förkyld och spraydeppig, mannen trött och utarbetad, båda är missnöjda med olika aspekter av livet, båda har dåligt samvete inför den andre. Lägenheten är full av fuktluktande flyttkartonger som måste röjas undan för att få plats för ett ännu större kaos, renovering. Fru och make har diametralt olika åsikter om hur undanröjandet bäst ska gå till. Släng dessutom in lite infertilitet och döda pappor i bagaget. Sagda fuktiga flyttlådor innehöll ärvda verktyg efter sagda döda pappa. Det var först på kvällen som O berättade att han blivit ledsen och tyckt det var jobbigt att gå igenom dem. Jag fick dåligt samvete för att jag inte begripit det och kunnat trösta, samtidigt som jag blev arg och skyllde ifrån mig, jag är väl ingen tankeläsare heller.

Jag väljer just nu att tro på O och min vän när de säger att det kommer att bli bättre. Någon gång, längre fram. När jag är trettiosex kanske. När jag är fyrtio kanske.