Jag är trött. Det är inte konstigt, det har varit mycket på sistone. Flytt, tjänsteresa, förkylning, körkonsert, renovering. Men det lär inte bli mindre framöver. Det dröjer länge innan jag får vila. Många mil att gå, många hinder att ta mig över.
Ett av dessa hinder gör jag mitt bästa för att ignorera och lyckas tydligen riktigt bra. Jag sov dåligt i natt, vaknade ömsom svettdränkt, ömsom huttrande. Kunde inte fatta varför, och beklagade mig för O på morgonen. Först vid lunchdags gick det upp ett ljus. Nedreglering, på sextonde dagen. Nu på eftermiddagen har huvudvärken anlänt. På onsdag ska jag lämna blodprov och sedan är det - förhoppningsvis, antar jag - dags för sprutstart.
Tyvärr kan jag inte låtsas som ingenting längre. En titt i almanackan visade att ödestestet verkar hamna farligt nära en helgresa för både O och mig. Han ska till Göteborg för att hjälpa svärmor med husförsäljning, jag ska på internat med kören. Inga bra aktiviteter att kombinera med att testa negativt på Den Allra Sista IVF:en. Å andra sidan, vilka aktiviteter är det? Det är inte bättre att vara ledig och kunna ligga i soffan och stirra i taket hela dagen. Tro mig, jag har provat.
Jag varken vill eller orkar bli ledsen en gång till. Lite ledsen kan jag tänka mig att bli, men inte så förfärligt bottenlöst förtvivlad som jag har blivit de andra gångerna. Jag hoppas att jag slipper.
Ni som nu tänker önska mig lycka till och kanske skriva att ni hoppas att det inte alls blir förtvivlan utan glädje, gör inte det, snälla. Jag uppskattar omtanken, väldigt mycket. Det är inte det. Men jag vill överhuvudtaget inte kännas vid den envisa lilla lågan av hopp som förmodligen brinner långt inne i mig. Ge den inte bränsle, för det gör inte jag.
Vill ni alls hoppas eller önska något för min del, önska att hemutredningen snart blir klar, att O och jag lyckas styra förbi de värsta grälen under de närmaste veckorna, och att jag bara blir lagom ledsen men också ganska lättad i någon gång i slutet av oktober.
Helga, jag förstår så innerligt väl vad du menar. Man är så långt förbi glada tillrop om att "jag håller tummarna".
SvaraRaderaJag håller tummarna för att det som ska ske ska ske och att du får mod och styrka att möta det som kommer oavsett hur det går med DASI.
Varm kram från Moffan
Hej Helga
SvaraRaderaJag vill bara säga att snart är du mamma, tiden fram dit känns bara såååå lång. Hoppas så innerligt att du kan glädjas åt att ni faktiskt kommer att få barn ganska snart. Oavsett hur er ivf går så väntar ni barn så fort hemutredningen är klar. När ni väl står där med ert lilla barn från Bolivia eller från magen, så tänker man inte på den långa tiden innan. Tanken slog mig häromdagen att när vi väntade på vår lilla tjej från Kina kändes 6 månader från ansökan till barnbesked som långa långa år. Nu har jag varit mammaledig i snart nio månader och vart har den tiden tagit vägen?!!
kramar från Malva