The Point of No Return. Typ.

Första sprutan tagen. Usch, det känns inget vidare. Jag är naturligtvis glad att sprayperioden snart är över och att huvudvärken och ledsenheten kommer att försvinna. Men nu går det inte längre att låtsas som ingenting, nu är det svårt att tänka bort att vi gör en IVF. Jag är rädd för äggplocket, fast jag har gjort det tre gånger förut. Jag är rädd att det av någon konstig anledning inte ska gå lika bra som förut, att det ska bli färre ägg, färre befruktningar, färre fina embryon. Och framför allt är jag så jävla rädd för att testa negativt igen. Bara tanken att stå och glo på den där eländiga stickan och titta efter ett streck som aldrig kommer, ger mig ångest.

Men jag är inte där ännu.

The Point of No Return. Typ.

Första sprutan tagen. Usch, det känns inget vidare. Jag är naturligtvis glad att sprayperioden snart är över och att huvudvärken och ledsenheten kommer att försvinna. Men nu går det inte längre att låtsas som ingenting, nu är det svårt att tänka bort att vi gör en IVF. Jag är rädd för äggplocket, fast jag har gjort det tre gånger förut. Jag är rädd att det av någon konstig anledning inte ska gå lika bra som förut, att det ska bli färre ägg, färre befruktningar, färre fina embryon. Och framför allt är jag så jävla rädd för att testa negativt igen. Bara tanken att stå och glo på den där eländiga stickan och titta efter ett streck som aldrig kommer, ger mig ångest.

Men jag är inte där ännu.

Nedreglerad! Och arg.

Idag var vi på SU och pratade med doktor XX. Det var nog ett bra samtal egentligen även om vi inte blev så värst mycket klokare. Jag ska berätta vad han sa, måste bara gnöla lite först.

Jag HATAR verkligen att vara på SU. Jag blir arg och ledsen så fort jag går in genom de förbaskade dörrarna, och varje gång blir jag lika överrumplad av känslan. Tydligen lyckas jag glömma, förtränga eller psykologisera bort den mellan besöken.

Delvis har detta bara med mig själv att göra. Även om jag har kommit en bit på väg mot att acceptera att vi kanske inte får barn, och även om jag naturligtvis är väldigt tacksam över att IVF finns och att vi lever nu och inte för femtio, hundra eller trettio år sedan, då det inte fanns, så blir jag fortfarande förbannad och ledsen över det helt enkelt överjävliga i att vi inte kan få barn på vanligt sätt. Det är fjärde gången jag gör detta nu. Om två veckor kommer jag för fjärde gången att lägga upp mig i en gynstol och låta en läkare sticka in en nål i min slida. Jag har tagit nässpray för att bli nedreglerad och blivit deppig av densamma i sammanlagt 90 dagar, jag eller O har stuckit ungefär 70 sprutor i min mage (det blir 14 till innan det här försöket är över). Elva embryon har dött, fem i min livmoder och sex i samband med upptining. Tre gånger (fyra om man räknar frysförsöket) har processen slutat med att jag stått och tittat på ett negativt graviditetstest, och känt sorgen och besvikelsen välla över mig.

Men kliniken gör faktiskt inte det hela lättare. Eller snarare, de hade kunnat göra det hela lite lättare, men det blir fel. Jag vet att de anstränger sig och att de allra flesta som jobbar där är empatiska och duktiga människor som antagligen sliter med en omänsklig arbetsbörda. Men de får mig att känna mig ensam och oviktig, och jag avskyr den känslan. Vi fick vänta i nästan en halvtimme efter utsatt tid innan vi kom in till doktorn. Det märktes tydligt att han var stressad och egentligen inte hade tid att svara på frågor, fast vi hade fått en tid just för detta. Det var fullt med folk i väntrummet, efter en stund kom en tjej med barnvagn och när vi väntade (igen) på att få lämna blodprov hördes småbarnsgurgel från väntrummet. Det kanske finns en riktigt bra och oantastlig förklaring till att folk har med sig sina barn till en infertilitetsklinik, och jag är säkert en orimligt missunnsam hormonilsken häxa, men jag tycker att det är jobbigt att se dem där. På stan eller på spårvagnen står jag ut med att se småbarn, men är det något ställe i världen som jag skulle vilja utnämna till barnfri zon så är det väntrummet på SU.

Det värsta är att känna sig som ett rutinfall, en i raden. För mig är detta jättestort, något av det viktigaste jag gör i hela mitt liv. Inom ett halvår kommer Den Stora Frågan som har plågat mig i fem år, om vi får biologiska barn eller inte, att vara avgjord. Om vi inte lyckas med detta försök eller nästa kommer vi att ge upp, troligen adopterar vi då. Jag kommer säkert att bli en lycklig adoptivmamma och älska mina adopterade barn mest av allt på jorden. Men just nu är detta scenario en tragedi. Att kämpa så länge och tvingas ge upp. Men det som för mig är mitt livs tragedi, blir för läkarna en rad i en journal, ytterligare ett fall bland många andra. Det hatar jag.

Frågor, frågor, frågor
Men i rättvisans namn ska jag säga att doktor XX snällt svarade på mina frågor.

Assisted hatching är troligtvis inget för oss. Det finns ingen tillräckligt stor studie som visar att det verkligen gör skillnad i graviditetsstatistiken. På SU gör man det rutinmässigt om man ser att äggen (embryona?) har ett tjockt skal. Då är zona pellucida tjock och missfärgad. Så har det inte varit för oss, vilket inte är förvånande eftersom det är vanligast hos äldre kvinnor (i detta sammanhang över 38 år).

Långtidsodling är heller inget man gör rutinmässigt på SU. Den största nackdelen är att det är svårt att frysa blastocyster, man riskerar att förstöra embryon som annars skulle ha klarat sig i livmodern.

Kass upptiningsstatistik Lägger man ihop det senaste frysförsöket med det misslyckade på Carlanderska har det av åtta upptinade embryon endast överlevt två. Det kan bero på slumpen, men det kan också vara så att det är något allvarligt fel. Det går helt enkelt inte att svara på.

Slippa nedreglera vid nästa försök. SU har mycket sämre statistik med den korta metoden, då man skippar nedreglering och börjar med sprutorna direkt. Eftersom nästa försök blir vårt sista vill jag inte försämra våra chanser med det. En gång till står jag ut med sprayhelvetet.

Kromosomanalys av O och mig är inte meningsfullt, enligt doktorn. Får man såpass bra embryon som vi är det mycket osannolikt att man har något kromosomfel som går att hitta med de tester som finns.

Jag förklarade till sist att jag tjatar om långtidsodling och assisted hatching för att jag vill uttömma alla möjligheter som finns. Den dag jag ger upp vill jag veta att jag har gjort allt som är rimligt för mig. Jag vill inte behöva undra vad som skulle ha hänt om jag orkade lite till. Doktorn nickade och sa att han ibland tar på sig rollen att vara den som hjälper par att sluta med IVF. Jag hoppas att han gör oss den tjänsten, han lovade halvt om halvt att göra det. Men han tyckte inte att det var dags att ge upp ännu, och då gör väl inte jag det heller.

Min stackars man
Var är O i allt detta undrar ni kanske, jag pratar bara om mig hela tiden. Tyvärr. Han står lite vid sidan av. Jag är nog orättvis mot honom för han har också känslor för detta, som jag inte ser eller uppfattar just nu. Vi bråkade på väg hem från SU och konstaterade att våra "coping"-strategier kolliderar med varann. Det han tar till för att klara av detta, blir jag ledsen och arg av, och tvärtom.

Sprutstart och äggplock
Jag börjar med Puregon på lördag, med 150 enheter som vanligt. Kanske kommer dosen att sänkas den här gången eftersom det blev hela nitton ägg förra gången, vilket är mer än man behöver. Dessutom äter jag Levaxin för sköldkörteln numera vilket kan påverka äggtillväxten. Det var vi som bad att få skjuta lite på sprutstart och äggplock, eftersom O ska börja veckopendla från och med nästa vecka. Förhoppningsvis infaller äggplocket nu på en fredag. Annars kan vi väl använda någon annans spermier, de eländiga embryona lär väl inte fastna i alla fall.

Nä, jag skojar bara. Inga andra spermier än O:s får nosa på mina ägg, så det så. Är inte det en kärleksförklaring?

Nedreglerad! Och arg.

Idag var vi på SU och pratade med doktor XX. Det var nog ett bra samtal egentligen även om vi inte blev så värst mycket klokare. Jag ska berätta vad han sa, måste bara gnöla lite först.

Jag HATAR verkligen att vara på SU. Jag blir arg och ledsen så fort jag går in genom de förbaskade dörrarna, och varje gång blir jag lika överrumplad av känslan. Tydligen lyckas jag glömma, förtränga eller psykologisera bort den mellan besöken.

Delvis har detta bara med mig själv att göra. Även om jag har kommit en bit på väg mot att acceptera att vi kanske inte får barn, och även om jag naturligtvis är väldigt tacksam över att IVF finns och att vi lever nu och inte för femtio, hundra eller trettio år sedan, då det inte fanns, så blir jag fortfarande förbannad och ledsen över det helt enkelt överjävliga i att vi inte kan få barn på vanligt sätt. Det är fjärde gången jag gör detta nu. Om två veckor kommer jag för fjärde gången att lägga upp mig i en gynstol och låta en läkare sticka in en nål i min slida. Jag har tagit nässpray för att bli nedreglerad och blivit deppig av densamma i sammanlagt 90 dagar, jag eller O har stuckit ungefär 70 sprutor i min mage (det blir 14 till innan det här försöket är över). Elva embryon har dött, fem i min livmoder och sex i samband med upptining. Tre gånger (fyra om man räknar frysförsöket) har processen slutat med att jag stått och tittat på ett negativt graviditetstest, och känt sorgen och besvikelsen välla över mig.

Men kliniken gör faktiskt inte det hela lättare. Eller snarare, de hade kunnat göra det hela lite lättare, men det blir fel. Jag vet att de anstränger sig och att de allra flesta som jobbar där är empatiska och duktiga människor som antagligen sliter med en omänsklig arbetsbörda. Men de får mig att känna mig ensam och oviktig, och jag avskyr den känslan. Vi fick vänta i nästan en halvtimme efter utsatt tid innan vi kom in till doktorn. Det märktes tydligt att han var stressad och egentligen inte hade tid att svara på frågor, fast vi hade fått en tid just för detta. Det var fullt med folk i väntrummet, efter en stund kom en tjej med barnvagn och när vi väntade (igen) på att få lämna blodprov hördes småbarnsgurgel från väntrummet. Det kanske finns en riktigt bra och oantastlig förklaring till att folk har med sig sina barn till en infertilitetsklinik, och jag är säkert en orimligt missunnsam hormonilsken häxa, men jag tycker att det är jobbigt att se dem där. På stan eller på spårvagnen står jag ut med att se småbarn, men är det något ställe i världen som jag skulle vilja utnämna till barnfri zon så är det väntrummet på SU.

Det värsta är att känna sig som ett rutinfall, en i raden. För mig är detta jättestort, något av det viktigaste jag gör i hela mitt liv. Inom ett halvår kommer Den Stora Frågan som har plågat mig i fem år, om vi får biologiska barn eller inte, att vara avgjord. Om vi inte lyckas med detta försök eller nästa kommer vi att ge upp, troligen adopterar vi då. Jag kommer säkert att bli en lycklig adoptivmamma och älska mina adopterade barn mest av allt på jorden. Men just nu är detta scenario en tragedi. Att kämpa så länge och tvingas ge upp. Men det som för mig är mitt livs tragedi, blir för läkarna en rad i en journal, ytterligare ett fall bland många andra. Det hatar jag.

Frågor, frågor, frågor
Men i rättvisans namn ska jag säga att doktor XX snällt svarade på mina frågor.

Assisted hatching är troligtvis inget för oss. Det finns ingen tillräckligt stor studie som visar att det verkligen gör skillnad i graviditetsstatistiken. På SU gör man det rutinmässigt om man ser att äggen (embryona?) har ett tjockt skal. Då är zona pellucida tjock och missfärgad. Så har det inte varit för oss, vilket inte är förvånande eftersom det är vanligast hos äldre kvinnor (i detta sammanhang över 38 år).

Långtidsodling är heller inget man gör rutinmässigt på SU. Den största nackdelen är att det är svårt att frysa blastocyster, man riskerar att förstöra embryon som annars skulle ha klarat sig i livmodern.

Kass upptiningsstatistik Lägger man ihop det senaste frysförsöket med det misslyckade på Carlanderska har det av åtta upptinade embryon endast överlevt två. Det kan bero på slumpen, men det kan också vara så att det är något allvarligt fel. Det går helt enkelt inte att svara på.

Slippa nedreglera vid nästa försök. SU har mycket sämre statistik med den korta metoden, då man skippar nedreglering och börjar med sprutorna direkt. Eftersom nästa försök blir vårt sista vill jag inte försämra våra chanser med det. En gång till står jag ut med sprayhelvetet.

Kromosomanalys av O och mig är inte meningsfullt, enligt doktorn. Får man såpass bra embryon som vi är det mycket osannolikt att man har något kromosomfel som går att hitta med de tester som finns.

Jag förklarade till sist att jag tjatar om långtidsodling och assisted hatching för att jag vill uttömma alla möjligheter som finns. Den dag jag ger upp vill jag veta att jag har gjort allt som är rimligt för mig. Jag vill inte behöva undra vad som skulle ha hänt om jag orkade lite till. Doktorn nickade och sa att han ibland tar på sig rollen att vara den som hjälper par att sluta med IVF. Jag hoppas att han gör oss den tjänsten, han lovade halvt om halvt att göra det. Men han tyckte inte att det var dags att ge upp ännu, och då gör väl inte jag det heller.

Min stackars man
Var är O i allt detta undrar ni kanske, jag pratar bara om mig hela tiden. Tyvärr. Han står lite vid sidan av. Jag är nog orättvis mot honom för han har också känslor för detta, som jag inte ser eller uppfattar just nu. Vi bråkade på väg hem från SU och konstaterade att våra "coping"-strategier kolliderar med varann. Det han tar till för att klara av detta, blir jag ledsen och arg av, och tvärtom.

Sprutstart och äggplock
Jag börjar med Puregon på lördag, med 150 enheter som vanligt. Kanske kommer dosen att sänkas den här gången eftersom det blev hela nitton ägg förra gången, vilket är mer än man behöver. Dessutom äter jag Levaxin för sköldkörteln numera vilket kan påverka äggtillväxten. Det var vi som bad att få skjuta lite på sprutstart och äggplock, eftersom O ska börja veckopendla från och med nästa vecka. Förhoppningsvis infaller äggplocket nu på en fredag. Annars kan vi väl använda någon annans spermier, de eländiga embryona lär väl inte fastna i alla fall.

Nä, jag skojar bara. Inga andra spermier än O:s får nosa på mina ägg, så det så. Är inte det en kärleksförklaring?

Farmor

Punkt 3 på listan är avklarad, jag har idag träffat farmor. Nu efteråt är jag trött och lite vemodig.

Min farmor går inte att beskriva, man måste uppleva henne. Hon pratar som en kvarn, och det är inte mycket substans i det hos säger. Hon vinner alla diskussioner på utmattning, hennes argument är halsbrytande och ologiska och när inget annat hjälper plockar hon fram det tunga artilleriet: skuldkänslorna. Hon vet exakt hur man genom att sucka svagt, bli fuktig i ögonen och mumla något självömkande får motståndaren att känna sig som den nattsvartaste skurk som plågar sin gamla farmor/mormor/mamma.

Bästa sättet att umgås med henne är att låta henne styra alla samtal och inte ta något hon säger på allvar.

Nu låter det som att jag inte tycker om min farmor. Inget kunde vara mer fel. Jag älskar henne, och är det något jag vet här i världen så är det att hon älskar mig. Kanske bottnar det i att jag var mycket hos henne när jag var liten. Eller så är det för att jag har den enligt henne goda smaken att vara lik min pappa, hennes älsklingsbarn, och min farfar. Eller så är det för att jag varit allmänt snäll och välartad. Jag vet inte, och det känns inte så viktigt heller, det räcker att veta att hon älskar mig.

Farmor fyller 90 år nästa år. Hon har fyra barn, tio barnbarn och ett barnbarnsbarn. Hon har haft ett bra liv. Jag är inte säker på att hon själv inser hur bra. Hon pratar ofta om barn, barnbarn och barnbarnsbarn, med påtaglig stolthet, och när jag lyssnar på henne fylls jag av motstridiga känslor.

Jag förstår hennes stolthet, jag önskar själv att jag en dag kommer att ha barnbarn att älska. (Att bli 90 år och hinna se sina barnbarnsbarn är kanske för mycket begärt.)

Jag retar mig på att hon alltid återkommer till temat barn och familj. För helvete, det finns väl något annat i livet som är viktigt? Måste alla skaffa barn? Måste vi som inte har barn känna oss så jävla värdelösa?

Jag är bitter och ledsen över att det inte är jag som har skänkt henne ett barnbarnsbarn. Det borde ha varit jag. Vi har försökt i fem år, vi har gjort tre provrörsbefruktningar, jag borde banne mig ha barn. Men det har jag inte. Istället är det min kusin som jag alltid har konkurrerat med som har fått den stora äran att leverera det första barnet i nästa generation.

Jag inser att det är stor risk för att farmor inte kommer att leva tills jag får barn. Kusinen har snuvat mig på förstaplatsen och det kan jag väl leva med, men livet verkar vilja snuva mig på glädjen att visa mitt barn för min farmor, och det är tungt.

Lång nedreglering
Och nu över till det roliga ämnet nedreglering. Jag sprayar idag för 22:a dagen. På måndag får jag komma till kliniken och lämna blodprov och på onsdag ska jag göra VUL. Då får jag också träffa klinikchefen XX och hans öron kommer att fladdra av vinddraget när jag ställer alla frågor jag har laddat upp med. Alla som går på min klinik (äsch, jag har säkert redan försagt mig, det är Sahlgrenska) har någon gång hört utsagan "det måste jag kolla med XX" eller "XX säger att..". Han är tydligen mycket respekterad och styr kliniken med järnhand. Innan jag själv träffade honom retade jag mig något vansinnigt på denna devota inställning, ibland kunde man tro att det var Gud Fader själv de pratade om. Men efter att han upptäckte att jag hade fel på sköldkörteln, och tog sig tid att svara på alla frågor jag hade efter IVF nr 3, tillhör även jag hans fanklubb. Om man nu prompt ska lyda någon bokstavstroget (vilket jag egentligen inte tycker) så är det i alla fall bra att det är en vettig människa.

Men det finns en sak jag inte gillar med denne fantastiske karl, och det är att han tror på lång nedreglering. Man måste spraya i minst tre veckor innan man får komma och lämna blodprov. Det har jag lite svårt att smälta. Men, käre XX, om du gör mig med barn så förlåter jag precis vad som helst.

Farmor

Punkt 3 på listan är avklarad, jag har idag träffat farmor. Nu efteråt är jag trött och lite vemodig.

Min farmor går inte att beskriva, man måste uppleva henne. Hon pratar som en kvarn, och det är inte mycket substans i det hos säger. Hon vinner alla diskussioner på utmattning, hennes argument är halsbrytande och ologiska och när inget annat hjälper plockar hon fram det tunga artilleriet: skuldkänslorna. Hon vet exakt hur man genom att sucka svagt, bli fuktig i ögonen och mumla något självömkande får motståndaren att känna sig som den nattsvartaste skurk som plågar sin gamla farmor/mormor/mamma.

Bästa sättet att umgås med henne är att låta henne styra alla samtal och inte ta något hon säger på allvar.

Nu låter det som att jag inte tycker om min farmor. Inget kunde vara mer fel. Jag älskar henne, och är det något jag vet här i världen så är det att hon älskar mig. Kanske bottnar det i att jag var mycket hos henne när jag var liten. Eller så är det för att jag har den enligt henne goda smaken att vara lik min pappa, hennes älsklingsbarn, och min farfar. Eller så är det för att jag varit allmänt snäll och välartad. Jag vet inte, och det känns inte så viktigt heller, det räcker att veta att hon älskar mig.

Farmor fyller 90 år nästa år. Hon har fyra barn, tio barnbarn och ett barnbarnsbarn. Hon har haft ett bra liv. Jag är inte säker på att hon själv inser hur bra. Hon pratar ofta om barn, barnbarn och barnbarnsbarn, med påtaglig stolthet, och när jag lyssnar på henne fylls jag av motstridiga känslor.

Jag förstår hennes stolthet, jag önskar själv att jag en dag kommer att ha barnbarn att älska. (Att bli 90 år och hinna se sina barnbarnsbarn är kanske för mycket begärt.)

Jag retar mig på att hon alltid återkommer till temat barn och familj. För helvete, det finns väl något annat i livet som är viktigt? Måste alla skaffa barn? Måste vi som inte har barn känna oss så jävla värdelösa?

Jag är bitter och ledsen över att det inte är jag som har skänkt henne ett barnbarnsbarn. Det borde ha varit jag. Vi har försökt i fem år, vi har gjort tre provrörsbefruktningar, jag borde banne mig ha barn. Men det har jag inte. Istället är det min kusin som jag alltid har konkurrerat med som har fått den stora äran att leverera det första barnet i nästa generation.

Jag inser att det är stor risk för att farmor inte kommer att leva tills jag får barn. Kusinen har snuvat mig på förstaplatsen och det kan jag väl leva med, men livet verkar vilja snuva mig på glädjen att visa mitt barn för min farmor, och det är tungt.

Lång nedreglering
Och nu över till det roliga ämnet nedreglering. Jag sprayar idag för 22:a dagen. På måndag får jag komma till kliniken och lämna blodprov och på onsdag ska jag göra VUL. Då får jag också träffa klinikchefen XX och hans öron kommer att fladdra av vinddraget när jag ställer alla frågor jag har laddat upp med. Alla som går på min klinik (äsch, jag har säkert redan försagt mig, det är Sahlgrenska) har någon gång hört utsagan "det måste jag kolla med XX" eller "XX säger att..". Han är tydligen mycket respekterad och styr kliniken med järnhand. Innan jag själv träffade honom retade jag mig något vansinnigt på denna devota inställning, ibland kunde man tro att det var Gud Fader själv de pratade om. Men efter att han upptäckte att jag hade fel på sköldkörteln, och tog sig tid att svara på alla frågor jag hade efter IVF nr 3, tillhör även jag hans fanklubb. Om man nu prompt ska lyda någon bokstavstroget (vilket jag egentligen inte tycker) så är det i alla fall bra att det är en vettig människa.

Men det finns en sak jag inte gillar med denne fantastiske karl, och det är att han tror på lång nedreglering. Man måste spraya i minst tre veckor innan man får komma och lämna blodprov. Det har jag lite svårt att smälta. Men, käre XX, om du gör mig med barn så förlåter jag precis vad som helst.

Fanfar!

Klang och jubel, hemtentan är färdigskriven och inlämnad och jag dricker vin och lyssnar på Ella Fitzgerald och sjunger med och ger fan i att det låter hemskt med min hesa röst (fortfarande förkyld).

Nu ska jag 1 städa vårt grisiga hem 2 kasta mig ut i min trädgård som har ropat på mig i en vecka 3 hälsa på min gamla farmor. Och en massa andra saker som jag inte kommer på nu. Fast just precis i detta nu ska jag bara dricka lite mera vin och skruva upp volymen.

Fanfar!

Klang och jubel, hemtentan är färdigskriven och inlämnad och jag dricker vin och lyssnar på Ella Fitzgerald och sjunger med och ger fan i att det låter hemskt med min hesa röst (fortfarande förkyld).

Nu ska jag 1 städa vårt grisiga hem 2 kasta mig ut i min trädgård som har ropat på mig i en vecka 3 hälsa på min gamla farmor. Och en massa andra saker som jag inte kommer på nu. Fast just precis i detta nu ska jag bara dricka lite mera vin och skruva upp volymen.

Mera gnäll

Bläbläbläblä, vad det är synd om mig. Syndast i världen nästan, och ännu syndare idag än häromdagen. Jag är så himla trött och missmodig och ynklig och gråtmild så det är helt patetiskt. Tårarna väller upp i ögonen utan förvarning, på bussen, på föreläsningen.

Varför blir det aldrig min tur? Varför lyckas "alla" andra? Varför måste just jag göra IVF överhuvudtaget, och till råga på allt höra till dem som måste göra många försök? Varför pajar just våra jävla embryon?

Och nej, hemtentan är inte klar ännu, inte förkylningen heller.

Mera gnäll

Bläbläbläblä, vad det är synd om mig. Syndast i världen nästan, och ännu syndare idag än häromdagen. Jag är så himla trött och missmodig och ynklig och gråtmild så det är helt patetiskt. Tårarna väller upp i ögonen utan förvarning, på bussen, på föreläsningen.

Varför blir det aldrig min tur? Varför lyckas "alla" andra? Varför måste just jag göra IVF överhuvudtaget, och till råga på allt höra till dem som måste göra många försök? Varför pajar just våra jävla embryon?

Och nej, hemtentan är inte klar ännu, inte förkylningen heller.

Det är synd om mig

Bara så att ni vet. Fan vad jävligt det är att spraya, hade glömt hur risigt jag kan må av det. Rätt vad det är kommer en känsla över mig, att livet är meningslöst och att det inte finns något i hela världen som är roligt och att det enda som är någon idé att göra är att krypa ihop i soffan och gråta och tycka synd om mig själv.

Fast, det är klart, en envis förkylning och en hemtenta som inte vill skriva sig själv kanske bidrar något också.

Förhoppningsvis återkommer jag med en soligare syn på livet när förkylning, hemtenta och nedreglering inte förmörkar horisonten längre.

Det är synd om mig

Bara så att ni vet. Fan vad jävligt det är att spraya, hade glömt hur risigt jag kan må av det. Rätt vad det är kommer en känsla över mig, att livet är meningslöst och att det inte finns något i hela världen som är roligt och att det enda som är någon idé att göra är att krypa ihop i soffan och gråta och tycka synd om mig själv.

Fast, det är klart, en envis förkylning och en hemtenta som inte vill skriva sig själv kanske bidrar något också.

Förhoppningsvis återkommer jag med en soligare syn på livet när förkylning, hemtenta och nedreglering inte förmörkar horisonten längre.

Sorg och annan sorg

Jag är fortfarande förfärligt ledsen över att Sidney är död. Men mitt i sorgen kan jag inte låta bli att konstatera att detta är lättare än att sörja de barn som aldrig blir till, och jag har funderat på varför.

Det är väntat
När man skaffar hund vet man att den en dag ska dö ifrån en. Man fasar för den dagen, och man önskar att den aldrig ska komma, men man vet att den gör det, och man vet att det är naturligt. Att inte kunna få barn var för mig högst oväntat och det känns fortfarande allt annat än naturligt.

Det är definitivt och linjärt
Ursäkta ingenjörsjargongen, jag ska förklara vad jag menar. Sidney är död och hur mycket jag än önskar att han inte vore det så kommer han aldrig tillbaka. Det är förfärligt sorgligt, och ibland nästan outhärdligt, men det är också tryggt och säkert. Det går att förhålla sig till. Dit har jag inte kommit i min barnlöshet. Jag åker fortfarande bergochdalbana mellan hoppet om att få barn och att livet därmed ska rätta till sig, och rädslan för att dö barnlös, värdelös, meningslös. Sorgen efter Sidney är också linjär. Han dog för en vecka sedan, idag är det måndag igen. Varje dag har varit lite lättare och jag vet av erfarenhet att det kommer att bli ännu lättare med tiden. Det kan man inte säga om vår infertilitetsresa. Jag har ingen aning om när eller hur den tar slut. Ligger slutet alldeles om hörnet, blir jag gravid vid nästa IVF? Kommer jag till jul att veta hur det känns med sparkar i magen? Eller får jag aldrig veta? Tar det ytterligare många år, kanske har vi inte ens kommit halvvägs?

Jag är inte ensam
Framför allt mamma och min syster delar sorgen och är lika ledsna som jag. De tröstar mig och jag tröstar dem. Det är så skönt att inte vara ensam. Inget har någonsin fått mig att känna mig så ensam som infertiliteten.

Det finns glädje också
Jag har gråtit mycket den senaste veckan, men jag har också skrattat. Det var egentligen dumt att posta dikten av Kipling, för jag håller inte med honom. Visst gör det ont nu, men vad roligt vi har haft av och med Sidney! Vilken underbar hund han var! Jag är så glad att vi har haft honom. Syrran och jag plöjde genom en bunt foton häromkvällen och vi skrattade faktiskt mer än vi grät.

Tja, det är kanske överflödigt att konstatera att IVF och ofrivillig barnlöshet inte medför några speciella glädjeämnen. Kanske kommer jag att kunna se fördelar med detta en dag, men definitivt inte nu.

Sorg och annan sorg

Jag är fortfarande förfärligt ledsen över att Sidney är död. Men mitt i sorgen kan jag inte låta bli att konstatera att detta är lättare än att sörja de barn som aldrig blir till, och jag har funderat på varför.

Det är väntat
När man skaffar hund vet man att den en dag ska dö ifrån en. Man fasar för den dagen, och man önskar att den aldrig ska komma, men man vet att den gör det, och man vet att det är naturligt. Att inte kunna få barn var för mig högst oväntat och det känns fortfarande allt annat än naturligt.

Det är definitivt och linjärt
Ursäkta ingenjörsjargongen, jag ska förklara vad jag menar. Sidney är död och hur mycket jag än önskar att han inte vore det så kommer han aldrig tillbaka. Det är förfärligt sorgligt, och ibland nästan outhärdligt, men det är också tryggt och säkert. Det går att förhålla sig till. Dit har jag inte kommit i min barnlöshet. Jag åker fortfarande bergochdalbana mellan hoppet om att få barn och att livet därmed ska rätta till sig, och rädslan för att dö barnlös, värdelös, meningslös. Sorgen efter Sidney är också linjär. Han dog för en vecka sedan, idag är det måndag igen. Varje dag har varit lite lättare och jag vet av erfarenhet att det kommer att bli ännu lättare med tiden. Det kan man inte säga om vår infertilitetsresa. Jag har ingen aning om när eller hur den tar slut. Ligger slutet alldeles om hörnet, blir jag gravid vid nästa IVF? Kommer jag till jul att veta hur det känns med sparkar i magen? Eller får jag aldrig veta? Tar det ytterligare många år, kanske har vi inte ens kommit halvvägs?

Jag är inte ensam
Framför allt mamma och min syster delar sorgen och är lika ledsna som jag. De tröstar mig och jag tröstar dem. Det är så skönt att inte vara ensam. Inget har någonsin fått mig att känna mig så ensam som infertiliteten.

Det finns glädje också
Jag har gråtit mycket den senaste veckan, men jag har också skrattat. Det var egentligen dumt att posta dikten av Kipling, för jag håller inte med honom. Visst gör det ont nu, men vad roligt vi har haft av och med Sidney! Vilken underbar hund han var! Jag är så glad att vi har haft honom. Syrran och jag plöjde genom en bunt foton häromkvällen och vi skrattade faktiskt mer än vi grät.

Tja, det är kanske överflödigt att konstatera att IVF och ofrivillig barnlöshet inte medför några speciella glädjeämnen. Kanske kommer jag att kunna se fördelar med detta en dag, men definitivt inte nu.

Dagens dikt

There is sorrow enough in the natural way
From men and women to fill our day;
But when we are certain of sorrow in store,
Why do we always arrange for more?
Brothers and sisters, I bid you beware
Of giving your heart to a dog to tear.

Poesiinkontinens?
Min mamma och min morfar har en ibland irriterande ovana att strössla litterära citat omkring sig. Det är nog bara att inse att ovanan gått i arv. Men jag deklamerar inte högt åtminstone. (Dikten är förresten skriven av Rudyard Kipling, han med Djungelboken).

Hur korkad får man vara?
Om någon undrar kan jag meddela att ett besök på Liseberg får en infertil kvinna att känna sig om möjligt ännu mer abnorm. Fan vad mycket småbarn och barnvagnar det finns i världen. Att jag aldrig lär mig.

Dagens dikt

There is sorrow enough in the natural way
From men and women to fill our day;
But when we are certain of sorrow in store,
Why do we always arrange for more?
Brothers and sisters, I bid you beware
Of giving your heart to a dog to tear.

Poesiinkontinens?
Min mamma och min morfar har en ibland irriterande ovana att strössla litterära citat omkring sig. Det är nog bara att inse att ovanan gått i arv. Men jag deklamerar inte högt åtminstone. (Dikten är förresten skriven av Rudyard Kipling, han med Djungelboken).

Hur korkad får man vara?
Om någon undrar kan jag meddela att ett besök på Liseberg får en infertil kvinna att känna sig om möjligt ännu mer abnorm. Fan vad mycket småbarn och barnvagnar det finns i världen. Att jag aldrig lär mig.