Mera gnäll

Bläbläbläblä, vad det är synd om mig. Syndast i världen nästan, och ännu syndare idag än häromdagen. Jag är så himla trött och missmodig och ynklig och gråtmild så det är helt patetiskt. Tårarna väller upp i ögonen utan förvarning, på bussen, på föreläsningen.

Varför blir det aldrig min tur? Varför lyckas "alla" andra? Varför måste just jag göra IVF överhuvudtaget, och till råga på allt höra till dem som måste göra många försök? Varför pajar just våra jävla embryon?

Och nej, hemtentan är inte klar ännu, inte förkylningen heller.