Sorg och annan sorg

Jag är fortfarande förfärligt ledsen över att Sidney är död. Men mitt i sorgen kan jag inte låta bli att konstatera att detta är lättare än att sörja de barn som aldrig blir till, och jag har funderat på varför.

Det är väntat
När man skaffar hund vet man att den en dag ska dö ifrån en. Man fasar för den dagen, och man önskar att den aldrig ska komma, men man vet att den gör det, och man vet att det är naturligt. Att inte kunna få barn var för mig högst oväntat och det känns fortfarande allt annat än naturligt.

Det är definitivt och linjärt
Ursäkta ingenjörsjargongen, jag ska förklara vad jag menar. Sidney är död och hur mycket jag än önskar att han inte vore det så kommer han aldrig tillbaka. Det är förfärligt sorgligt, och ibland nästan outhärdligt, men det är också tryggt och säkert. Det går att förhålla sig till. Dit har jag inte kommit i min barnlöshet. Jag åker fortfarande bergochdalbana mellan hoppet om att få barn och att livet därmed ska rätta till sig, och rädslan för att dö barnlös, värdelös, meningslös. Sorgen efter Sidney är också linjär. Han dog för en vecka sedan, idag är det måndag igen. Varje dag har varit lite lättare och jag vet av erfarenhet att det kommer att bli ännu lättare med tiden. Det kan man inte säga om vår infertilitetsresa. Jag har ingen aning om när eller hur den tar slut. Ligger slutet alldeles om hörnet, blir jag gravid vid nästa IVF? Kommer jag till jul att veta hur det känns med sparkar i magen? Eller får jag aldrig veta? Tar det ytterligare många år, kanske har vi inte ens kommit halvvägs?

Jag är inte ensam
Framför allt mamma och min syster delar sorgen och är lika ledsna som jag. De tröstar mig och jag tröstar dem. Det är så skönt att inte vara ensam. Inget har någonsin fått mig att känna mig så ensam som infertiliteten.

Det finns glädje också
Jag har gråtit mycket den senaste veckan, men jag har också skrattat. Det var egentligen dumt att posta dikten av Kipling, för jag håller inte med honom. Visst gör det ont nu, men vad roligt vi har haft av och med Sidney! Vilken underbar hund han var! Jag är så glad att vi har haft honom. Syrran och jag plöjde genom en bunt foton häromkvällen och vi skrattade faktiskt mer än vi grät.

Tja, det är kanske överflödigt att konstatera att IVF och ofrivillig barnlöshet inte medför några speciella glädjeämnen. Kanske kommer jag att kunna se fördelar med detta en dag, men definitivt inte nu.