Min farmor går inte att beskriva, man måste uppleva henne. Hon pratar som en kvarn, och det är inte mycket substans i det hos säger. Hon vinner alla diskussioner på utmattning, hennes argument är halsbrytande och ologiska och när inget annat hjälper plockar hon fram det tunga artilleriet: skuldkänslorna. Hon vet exakt hur man genom att sucka svagt, bli fuktig i ögonen och mumla något självömkande får motståndaren att känna sig som den nattsvartaste skurk som plågar sin gamla farmor/mormor/mamma.
Bästa sättet att umgås med henne är att låta henne styra alla samtal och inte ta något hon säger på allvar.
Nu låter det som att jag inte tycker om min farmor. Inget kunde vara mer fel. Jag älskar henne, och är det något jag vet här i världen så är det att hon älskar mig. Kanske bottnar det i att jag var mycket hos henne när jag var liten. Eller så är det för att jag har den enligt henne goda smaken att vara lik min pappa, hennes älsklingsbarn, och min farfar. Eller så är det för att jag varit allmänt snäll och välartad. Jag vet inte, och det känns inte så viktigt heller, det räcker att veta att hon älskar mig.
Farmor fyller 90 år nästa år. Hon har fyra barn, tio barnbarn och ett barnbarnsbarn. Hon har haft ett bra liv. Jag är inte säker på att hon själv inser hur bra. Hon pratar ofta om barn, barnbarn och barnbarnsbarn, med påtaglig stolthet, och när jag lyssnar på henne fylls jag av motstridiga känslor.
Jag förstår hennes stolthet, jag önskar själv att jag en dag kommer att ha barnbarn att älska. (Att bli 90 år och hinna se sina barnbarnsbarn är kanske för mycket begärt.)
Jag retar mig på att hon alltid återkommer till temat barn och familj. För helvete, det finns väl något annat i livet som är viktigt? Måste alla skaffa barn? Måste vi som inte har barn känna oss så jävla värdelösa?
Jag är bitter och ledsen över att det inte är jag som har skänkt henne ett barnbarnsbarn. Det borde ha varit jag. Vi har försökt i fem år, vi har gjort tre provrörsbefruktningar, jag borde banne mig ha barn. Men det har jag inte. Istället är det min kusin som jag alltid har konkurrerat med som har fått den stora äran att leverera det första barnet i nästa generation.
Jag inser att det är stor risk för att farmor inte kommer att leva tills jag får barn. Kusinen har snuvat mig på förstaplatsen och det kan jag väl leva med, men livet verkar vilja snuva mig på glädjen att visa mitt barn för min farmor, och det är tungt.
Lång nedreglering
Och nu över till det roliga ämnet nedreglering. Jag sprayar idag för 22:a dagen. På måndag får jag komma till kliniken och lämna blodprov och på onsdag ska jag göra VUL. Då får jag också träffa klinikchefen XX och hans öron kommer att fladdra av vinddraget när jag ställer alla frågor jag har laddat upp med. Alla som går på min klinik (äsch, jag har säkert redan försagt mig, det är Sahlgrenska) har någon gång hört utsagan "det måste jag kolla med XX" eller "XX säger att..". Han är tydligen mycket respekterad och styr kliniken med järnhand. Innan jag själv träffade honom retade jag mig något vansinnigt på denna devota inställning, ibland kunde man tro att det var Gud Fader själv de pratade om. Men efter att han upptäckte att jag hade fel på sköldkörteln, och tog sig tid att svara på alla frågor jag hade efter IVF nr 3, tillhör även jag hans fanklubb. Om man nu prompt ska lyda någon bokstavstroget (vilket jag egentligen inte tycker) så är det i alla fall bra att det är en vettig människa.
Men det finns en sak jag inte gillar med denne fantastiske karl, och det är att han tror på lång nedreglering. Man måste spraya i minst tre veckor innan man får komma och lämna blodprov. Det har jag lite svårt att smälta. Men, käre XX, om du gör mig med barn så förlåter jag precis vad som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar