The Point of No Return. Typ.

Första sprutan tagen. Usch, det känns inget vidare. Jag är naturligtvis glad att sprayperioden snart är över och att huvudvärken och ledsenheten kommer att försvinna. Men nu går det inte längre att låtsas som ingenting, nu är det svårt att tänka bort att vi gör en IVF. Jag är rädd för äggplocket, fast jag har gjort det tre gånger förut. Jag är rädd att det av någon konstig anledning inte ska gå lika bra som förut, att det ska bli färre ägg, färre befruktningar, färre fina embryon. Och framför allt är jag så jävla rädd för att testa negativt igen. Bara tanken att stå och glo på den där eländiga stickan och titta efter ett streck som aldrig kommer, ger mig ångest.

Men jag är inte där ännu.