Nedreglerad! Och arg.

Idag var vi på SU och pratade med doktor XX. Det var nog ett bra samtal egentligen även om vi inte blev så värst mycket klokare. Jag ska berätta vad han sa, måste bara gnöla lite först.

Jag HATAR verkligen att vara på SU. Jag blir arg och ledsen så fort jag går in genom de förbaskade dörrarna, och varje gång blir jag lika överrumplad av känslan. Tydligen lyckas jag glömma, förtränga eller psykologisera bort den mellan besöken.

Delvis har detta bara med mig själv att göra. Även om jag har kommit en bit på väg mot att acceptera att vi kanske inte får barn, och även om jag naturligtvis är väldigt tacksam över att IVF finns och att vi lever nu och inte för femtio, hundra eller trettio år sedan, då det inte fanns, så blir jag fortfarande förbannad och ledsen över det helt enkelt överjävliga i att vi inte kan få barn på vanligt sätt. Det är fjärde gången jag gör detta nu. Om två veckor kommer jag för fjärde gången att lägga upp mig i en gynstol och låta en läkare sticka in en nål i min slida. Jag har tagit nässpray för att bli nedreglerad och blivit deppig av densamma i sammanlagt 90 dagar, jag eller O har stuckit ungefär 70 sprutor i min mage (det blir 14 till innan det här försöket är över). Elva embryon har dött, fem i min livmoder och sex i samband med upptining. Tre gånger (fyra om man räknar frysförsöket) har processen slutat med att jag stått och tittat på ett negativt graviditetstest, och känt sorgen och besvikelsen välla över mig.

Men kliniken gör faktiskt inte det hela lättare. Eller snarare, de hade kunnat göra det hela lite lättare, men det blir fel. Jag vet att de anstränger sig och att de allra flesta som jobbar där är empatiska och duktiga människor som antagligen sliter med en omänsklig arbetsbörda. Men de får mig att känna mig ensam och oviktig, och jag avskyr den känslan. Vi fick vänta i nästan en halvtimme efter utsatt tid innan vi kom in till doktorn. Det märktes tydligt att han var stressad och egentligen inte hade tid att svara på frågor, fast vi hade fått en tid just för detta. Det var fullt med folk i väntrummet, efter en stund kom en tjej med barnvagn och när vi väntade (igen) på att få lämna blodprov hördes småbarnsgurgel från väntrummet. Det kanske finns en riktigt bra och oantastlig förklaring till att folk har med sig sina barn till en infertilitetsklinik, och jag är säkert en orimligt missunnsam hormonilsken häxa, men jag tycker att det är jobbigt att se dem där. På stan eller på spårvagnen står jag ut med att se småbarn, men är det något ställe i världen som jag skulle vilja utnämna till barnfri zon så är det väntrummet på SU.

Det värsta är att känna sig som ett rutinfall, en i raden. För mig är detta jättestort, något av det viktigaste jag gör i hela mitt liv. Inom ett halvår kommer Den Stora Frågan som har plågat mig i fem år, om vi får biologiska barn eller inte, att vara avgjord. Om vi inte lyckas med detta försök eller nästa kommer vi att ge upp, troligen adopterar vi då. Jag kommer säkert att bli en lycklig adoptivmamma och älska mina adopterade barn mest av allt på jorden. Men just nu är detta scenario en tragedi. Att kämpa så länge och tvingas ge upp. Men det som för mig är mitt livs tragedi, blir för läkarna en rad i en journal, ytterligare ett fall bland många andra. Det hatar jag.

Frågor, frågor, frågor
Men i rättvisans namn ska jag säga att doktor XX snällt svarade på mina frågor.

Assisted hatching är troligtvis inget för oss. Det finns ingen tillräckligt stor studie som visar att det verkligen gör skillnad i graviditetsstatistiken. På SU gör man det rutinmässigt om man ser att äggen (embryona?) har ett tjockt skal. Då är zona pellucida tjock och missfärgad. Så har det inte varit för oss, vilket inte är förvånande eftersom det är vanligast hos äldre kvinnor (i detta sammanhang över 38 år).

Långtidsodling är heller inget man gör rutinmässigt på SU. Den största nackdelen är att det är svårt att frysa blastocyster, man riskerar att förstöra embryon som annars skulle ha klarat sig i livmodern.

Kass upptiningsstatistik Lägger man ihop det senaste frysförsöket med det misslyckade på Carlanderska har det av åtta upptinade embryon endast överlevt två. Det kan bero på slumpen, men det kan också vara så att det är något allvarligt fel. Det går helt enkelt inte att svara på.

Slippa nedreglera vid nästa försök. SU har mycket sämre statistik med den korta metoden, då man skippar nedreglering och börjar med sprutorna direkt. Eftersom nästa försök blir vårt sista vill jag inte försämra våra chanser med det. En gång till står jag ut med sprayhelvetet.

Kromosomanalys av O och mig är inte meningsfullt, enligt doktorn. Får man såpass bra embryon som vi är det mycket osannolikt att man har något kromosomfel som går att hitta med de tester som finns.

Jag förklarade till sist att jag tjatar om långtidsodling och assisted hatching för att jag vill uttömma alla möjligheter som finns. Den dag jag ger upp vill jag veta att jag har gjort allt som är rimligt för mig. Jag vill inte behöva undra vad som skulle ha hänt om jag orkade lite till. Doktorn nickade och sa att han ibland tar på sig rollen att vara den som hjälper par att sluta med IVF. Jag hoppas att han gör oss den tjänsten, han lovade halvt om halvt att göra det. Men han tyckte inte att det var dags att ge upp ännu, och då gör väl inte jag det heller.

Min stackars man
Var är O i allt detta undrar ni kanske, jag pratar bara om mig hela tiden. Tyvärr. Han står lite vid sidan av. Jag är nog orättvis mot honom för han har också känslor för detta, som jag inte ser eller uppfattar just nu. Vi bråkade på väg hem från SU och konstaterade att våra "coping"-strategier kolliderar med varann. Det han tar till för att klara av detta, blir jag ledsen och arg av, och tvärtom.

Sprutstart och äggplock
Jag börjar med Puregon på lördag, med 150 enheter som vanligt. Kanske kommer dosen att sänkas den här gången eftersom det blev hela nitton ägg förra gången, vilket är mer än man behöver. Dessutom äter jag Levaxin för sköldkörteln numera vilket kan påverka äggtillväxten. Det var vi som bad att få skjuta lite på sprutstart och äggplock, eftersom O ska börja veckopendla från och med nästa vecka. Förhoppningsvis infaller äggplocket nu på en fredag. Annars kan vi väl använda någon annans spermier, de eländiga embryona lär väl inte fastna i alla fall.

Nä, jag skojar bara. Inga andra spermier än O:s får nosa på mina ägg, så det så. Är inte det en kärleksförklaring?