Jag snor ett ord från en kommentar från en annannan blogg (och suckar avundsjukt över de intressanta och kultiverade diskussioner som alltid utbryter i dess kommentarsfält, så nu sa jag det!). Livsdoktorander!
Min längtan efter barn är i viss mån fortfarande en gåta för mig. Jag vet inte själv varför det var så viktigt. Något djupt existentiellt, men jag vägrar tro att det enbart har med mina X-kromosomer att göra, även om jag ännu inte träffat en man som gett uttryck för en lika stark längtan. Men de kanske finns, vad vet jag?
Men en sak minns jag att jag tänkte innan jag fick barn. Att det måste vara så roligt ur rent pedagogisk synpunkt. Att lära någon det mest fundamentala. Att vara med när någon upptäcker livet och tillvaron. Att få leva det tidiga livet, med alla nyheters behag, ännu en gång.
Och precis så är det. Fast ännu roligare! Vi talar inte om några avancerade saker här. Att iaktta (och dela) den förtjusning som blir följden när Y upptäcker vad som händer när man hoppar i en vattenpöl. Det skvätter! Man blir blöt! Och där! En pinne! Som man kan plocka upp! Och peta med i samma vattenpöl! Och vattnet är blött! Och kallt! När man känner på det med handen!
Eller den förtjusning som ersätter den första konsternationen när Q kommer och frågar: Mamma, vad betyder hålla stången? Han har lyssnat på sin nya skiva med Trazan och Banarne, nämligen. Och så sjunger han, alldeles rent: Vandrande vålnad, kliar inte sviden / När du knegar i djungeln hela tiden / Gör som Guran, skaffa dig en kjol / Det är bättre under Afrikas sol. (Hela texten till Fantomens brallor finns t ex här.)
2011-04-17
Mina livsdoktorander
Jag snor ett ord från en kommentar från en annannan blogg (och suckar avundsjukt över de intressanta och kultiverade diskussioner som alltid utbryter i dess kommentarsfält, så nu sa jag det!). Livsdoktorander!
Min längtan efter barn är i viss mån fortfarande en gåta för mig. Jag vet inte själv varför det var så viktigt. Något djupt existentiellt, men jag vägrar tro att det enbart har med mina X-kromosomer att göra, även om jag ännu inte träffat en man som gett uttryck för en lika stark längtan. Men de kanske finns, vad vet jag?
Men en sak minns jag att jag tänkte innan jag fick barn. Att det måste vara så roligt ur rent pedagogisk synpunkt. Att lära någon det mest fundamentala. Att vara med när någon upptäcker livet och tillvaron. Att få leva det tidiga livet, med alla nyheters behag, ännu en gång.
Och precis så är det. Fast ännu roligare! Vi talar inte om några avancerade saker här. Att iaktta (och dela) den förtjusning som blir följden när Y upptäcker vad som händer när man hoppar i en vattenpöl. Det skvätter! Man blir blöt! Och där! En pinne! Som man kan plocka upp! Och peta med i samma vattenpöl! Och vattnet är blött! Och kallt! När man känner på det med handen!
Eller den förtjusning som ersätter den första konsternationen när Q kommer och frågar: Mamma, vad betyder hålla stången? Han har lyssnat på sin nya skiva med Trazan och Banarne, nämligen. Och så sjunger han, alldeles rent: Vandrande vålnad, kliar inte sviden / När du knegar i djungeln hela tiden / Gör som Guran, skaffa dig en kjol / Det är bättre under Afrikas sol. (Hela texten till Fantomens brallor finns t ex här.)
Min längtan efter barn är i viss mån fortfarande en gåta för mig. Jag vet inte själv varför det var så viktigt. Något djupt existentiellt, men jag vägrar tro att det enbart har med mina X-kromosomer att göra, även om jag ännu inte träffat en man som gett uttryck för en lika stark längtan. Men de kanske finns, vad vet jag?
Men en sak minns jag att jag tänkte innan jag fick barn. Att det måste vara så roligt ur rent pedagogisk synpunkt. Att lära någon det mest fundamentala. Att vara med när någon upptäcker livet och tillvaron. Att få leva det tidiga livet, med alla nyheters behag, ännu en gång.
Och precis så är det. Fast ännu roligare! Vi talar inte om några avancerade saker här. Att iaktta (och dela) den förtjusning som blir följden när Y upptäcker vad som händer när man hoppar i en vattenpöl. Det skvätter! Man blir blöt! Och där! En pinne! Som man kan plocka upp! Och peta med i samma vattenpöl! Och vattnet är blött! Och kallt! När man känner på det med handen!
Eller den förtjusning som ersätter den första konsternationen när Q kommer och frågar: Mamma, vad betyder hålla stången? Han har lyssnat på sin nya skiva med Trazan och Banarne, nämligen. Och så sjunger han, alldeles rent: Vandrande vålnad, kliar inte sviden / När du knegar i djungeln hela tiden / Gör som Guran, skaffa dig en kjol / Det är bättre under Afrikas sol. (Hela texten till Fantomens brallor finns t ex här.)
2011-04-16
Bedragas, såras och förlåta
Jag fick (eller hade? Har eller får man en upplevelse?) en stor musikupplevelse i Prag. Vi såg Mozarts opera Don Giovanni (eller snarare utvalda örhängen från den) som dockteater. Till största delen var det en typisk turistfälla och inte värt priset. Men musiken! Jag satt som trollbunden och sveptes med, både av musikens skönhet och de minnen den väckte. I tonåren lyssnade jag mycket på opera, däribland Don Giovanni, men det var länge sedan jag hörde den nu.
Starkast intryck gjorde nog detta stycke, Donna Elviras recitativ och aria. Klippet nedan är från Joseph Loseys utmärkta film med bland andra Kiri Te Kanawa.
Hon börjar med ilska och bitterhet, hon är helt enkelt skitförbannad på karlkräket som har svikit henne. Så smyger sig smärtan in. Det gör så ont att luras av den man älskar. Man tappar fotfästet.
Och så (efter 2:30 min) börjar arian. Smärtan finns kvar men får sin förlösning i och med att hon förmår uttrycka den. Och - under över alla under - hon kan börja se hans sida, börja förlåta, kanske samarbeta.
Mozart skulle väl häpna om han visste hur dagens skilsmässor går till, med att ha barnen varannan vecka. Ännu mindre kan han väl föreställa sig bloggvärlden, som gör att man kommer nära och tycker sig känna människor man aldrig träffat. Maja och Kattmamman, det var er jag tänkte på när jag hörde det här.
Och på pappa, som satt vid min sida. Pappa, som enligt egen utsago var sviken, förkrossad och tillintetgjord av mamma. Mamma, som ännu decennier efter skilsmässan har det dåliga omdömet att ringa honom på fyllan om natten och säga det hon tänker. Senast i förra veckan.
Men det går att förlåta och samarbeta. På tisdag ska vi alla tre, jag och min pappa och min mamma gå och se just Don Giovanni. Jag frågar honom om han tycker att det är obehagligt att träffa henne efter det senaste debaclet. "Äsch, det där har jag glömt nu", svarar han.
Starkast intryck gjorde nog detta stycke, Donna Elviras recitativ och aria. Klippet nedan är från Joseph Loseys utmärkta film med bland andra Kiri Te Kanawa.
Hon börjar med ilska och bitterhet, hon är helt enkelt skitförbannad på karlkräket som har svikit henne. Så smyger sig smärtan in. Det gör så ont att luras av den man älskar. Man tappar fotfästet.
Och så (efter 2:30 min) börjar arian. Smärtan finns kvar men får sin förlösning i och med att hon förmår uttrycka den. Och - under över alla under - hon kan börja se hans sida, börja förlåta, kanske samarbeta.
Mozart skulle väl häpna om han visste hur dagens skilsmässor går till, med att ha barnen varannan vecka. Ännu mindre kan han väl föreställa sig bloggvärlden, som gör att man kommer nära och tycker sig känna människor man aldrig träffat. Maja och Kattmamman, det var er jag tänkte på när jag hörde det här.
Och på pappa, som satt vid min sida. Pappa, som enligt egen utsago var sviken, förkrossad och tillintetgjord av mamma. Mamma, som ännu decennier efter skilsmässan har det dåliga omdömet att ringa honom på fyllan om natten och säga det hon tänker. Senast i förra veckan.
Men det går att förlåta och samarbeta. På tisdag ska vi alla tre, jag och min pappa och min mamma gå och se just Don Giovanni. Jag frågar honom om han tycker att det är obehagligt att träffa henne efter det senaste debaclet. "Äsch, det där har jag glömt nu", svarar han.
Bedragas, såras och förlåta
Jag fick (eller hade? Har eller får man en upplevelse?) en stor musikupplevelse i Prag. Vi såg Mozarts opera Don Giovanni (eller snarare utvalda örhängen från den) som dockteater. Till största delen var det en typisk turistfälla och inte värt priset. Men musiken! Jag satt som trollbunden och sveptes med, både av musikens skönhet och de minnen den väckte. I tonåren lyssnade jag mycket på opera, däribland Don Giovanni, men det var länge sedan jag hörde den nu.
Starkast intryck gjorde nog detta stycke, Donna Elviras recitativ och aria. Klippet nedan är från Joseph Loseys utmärkta film med bland andra Kiri Te Kanawa.
Hon börjar med ilska och bitterhet, hon är helt enkelt skitförbannad på karlkräket som har svikit henne. Så smyger sig smärtan in. Det gör så ont att luras av den man älskar. Man tappar fotfästet.
Och så (efter 2:30 min) börjar arian. Smärtan finns kvar men får sin förlösning i och med att hon förmår uttrycka den. Och - under över alla under - hon kan börja se hans sida, börja förlåta, kanske samarbeta.
Mozart skulle väl häpna om han visste hur dagens skilsmässor går till, med att ha barnen varannan vecka. Ännu mindre kan han väl föreställa sig bloggvärlden, som gör att man kommer nära och tycker sig känna människor man aldrig träffat. Maja och Kattmamman, det var er jag tänkte på när jag hörde det här.
Och på pappa, som satt vid min sida. Pappa, som enligt egen utsago var sviken, förkrossad och tillintetgjord av mamma. Mamma, som ännu decennier efter skilsmässan har det dåliga omdömet att ringa honom på fyllan om natten och säga det hon tänker. Senast i förra veckan.
Men det går att förlåta och samarbeta. På tisdag ska vi alla tre, jag och min pappa och min mamma gå och se just Don Giovanni. Jag frågar honom om han tycker att det är obehagligt att träffa henne efter det senaste debaclet. "Äsch, det där har jag glömt nu", svarar han.
Starkast intryck gjorde nog detta stycke, Donna Elviras recitativ och aria. Klippet nedan är från Joseph Loseys utmärkta film med bland andra Kiri Te Kanawa.
Hon börjar med ilska och bitterhet, hon är helt enkelt skitförbannad på karlkräket som har svikit henne. Så smyger sig smärtan in. Det gör så ont att luras av den man älskar. Man tappar fotfästet.
Och så (efter 2:30 min) börjar arian. Smärtan finns kvar men får sin förlösning i och med att hon förmår uttrycka den. Och - under över alla under - hon kan börja se hans sida, börja förlåta, kanske samarbeta.
Mozart skulle väl häpna om han visste hur dagens skilsmässor går till, med att ha barnen varannan vecka. Ännu mindre kan han väl föreställa sig bloggvärlden, som gör att man kommer nära och tycker sig känna människor man aldrig träffat. Maja och Kattmamman, det var er jag tänkte på när jag hörde det här.
Och på pappa, som satt vid min sida. Pappa, som enligt egen utsago var sviken, förkrossad och tillintetgjord av mamma. Mamma, som ännu decennier efter skilsmässan har det dåliga omdömet att ringa honom på fyllan om natten och säga det hon tänker. Senast i förra veckan.
Men det går att förlåta och samarbeta. På tisdag ska vi alla tre, jag och min pappa och min mamma gå och se just Don Giovanni. Jag frågar honom om han tycker att det är obehagligt att träffa henne efter det senaste debaclet. "Äsch, det där har jag glömt nu", svarar han.
2011-04-14
Enhetsmöte!
Idag var jag på mitt nya jobb och bevistade mitt första enhetsmöte. Jag börjar ju inte förrän om drygt två veckor, men chefen ringde och frågade om jag hade möjlighet, och bokade in mötet helt efter mitt schema. Det var jättekul! Jag är efterlängtad. Mina erfarenheter och åsikter är efterfrågade.
Dessutom var det en fröjd och en inspiration att se min nya chef i aktion. Mentorsmaterial, som sagt. Mums, mums.
Och så hade jag en ny röd kavaj från Bruuns Bazaar på mig. Min senaste upptäckt (förutom att det går att fynda kläder på Tradera) är tajta korta kavajer. Min rumpa behöver inte gömmas längre. Ironiskt, när det nu faktiskt skulle gå att gömma den, rent tekniskt menar jag. Förr gick det knappast. Fast jag försökte ändå. In vain. I dubbel bemärkelse.
Dessutom var det en fröjd och en inspiration att se min nya chef i aktion. Mentorsmaterial, som sagt. Mums, mums.
Och så hade jag en ny röd kavaj från Bruuns Bazaar på mig. Min senaste upptäckt (förutom att det går att fynda kläder på Tradera) är tajta korta kavajer. Min rumpa behöver inte gömmas längre. Ironiskt, när det nu faktiskt skulle gå att gömma den, rent tekniskt menar jag. Förr gick det knappast. Fast jag försökte ändå. In vain. I dubbel bemärkelse.
Enhetsmöte!
Idag var jag på mitt nya jobb och bevistade mitt första enhetsmöte. Jag börjar ju inte förrän om drygt två veckor, men chefen ringde och frågade om jag hade möjlighet, och bokade in mötet helt efter mitt schema. Det var jättekul! Jag är efterlängtad. Mina erfarenheter och åsikter är efterfrågade.
Dessutom var det en fröjd och en inspiration att se min nya chef i aktion. Mentorsmaterial, som sagt. Mums, mums.
Och så hade jag en ny röd kavaj från Bruuns Bazaar på mig. Min senaste upptäckt (förutom att det går att fynda kläder på Tradera) är tajta korta kavajer. Min rumpa behöver inte gömmas längre. Ironiskt, när det nu faktiskt skulle gå att gömma den, rent tekniskt menar jag. Förr gick det knappast. Fast jag försökte ändå. In vain. I dubbel bemärkelse.
Dessutom var det en fröjd och en inspiration att se min nya chef i aktion. Mentorsmaterial, som sagt. Mums, mums.
Och så hade jag en ny röd kavaj från Bruuns Bazaar på mig. Min senaste upptäckt (förutom att det går att fynda kläder på Tradera) är tajta korta kavajer. Min rumpa behöver inte gömmas längre. Ironiskt, när det nu faktiskt skulle gå att gömma den, rent tekniskt menar jag. Förr gick det knappast. Fast jag försökte ändå. In vain. I dubbel bemärkelse.
2011-04-12
Hälsning från Prag
En blommig fladdermus och en rutig flodhäst från Prag har fått nytt hem i en förort till Stockholm. Flodhäst heter Nilpferd på tyska, det visste inte jag. Den vänlige mannen som sålde den kan numera (förhoppningvis) ordet hippopotamus.
Överallt i Prag kan man vid den här tiden på året köpa urblåsta och vackert målade ägg. Några av dem överlevde resan hem och pryder nu vårt påskris.
För övrigt var resan alldeles alldeles underbar. Precis det jag hoppats på och mer ändå. Timmar av promenerande i en betagande vacker stad. Avkoppling på högsta nivå, att göra precis vad som föll oss in. Märkligt att en stressad 40-årig småbarnsmamma och en 71-årig docerande pensionär kan leva i sådan harmoni i fyra hela dagar.
Och så har jag sovit. Tidigt till säng och sent upp. Långa frukostar.
Trots detta var det ljuvligast av allt att väckas av Q klockan fyra morgonen efter min sena hemkomst. Mamma, är du hemma nu!
Ja, jag är hemma nu.
Överallt i Prag kan man vid den här tiden på året köpa urblåsta och vackert målade ägg. Några av dem överlevde resan hem och pryder nu vårt påskris.
För övrigt var resan alldeles alldeles underbar. Precis det jag hoppats på och mer ändå. Timmar av promenerande i en betagande vacker stad. Avkoppling på högsta nivå, att göra precis vad som föll oss in. Märkligt att en stressad 40-årig småbarnsmamma och en 71-årig docerande pensionär kan leva i sådan harmoni i fyra hela dagar.
Och så har jag sovit. Tidigt till säng och sent upp. Långa frukostar.
Trots detta var det ljuvligast av allt att väckas av Q klockan fyra morgonen efter min sena hemkomst. Mamma, är du hemma nu!
Ja, jag är hemma nu.
Hälsning från Prag
En blommig fladdermus och en rutig flodhäst från Prag har fått nytt hem i en förort till Stockholm. Flodhäst heter Nilpferd på tyska, det visste inte jag. Den vänlige mannen som sålde den kan numera (förhoppningvis) ordet hippopotamus.
Överallt i Prag kan man vid den här tiden på året köpa urblåsta och vackert målade ägg. Några av dem överlevde resan hem och pryder nu vårt påskris.
För övrigt var resan alldeles alldeles underbar. Precis det jag hoppats på och mer ändå. Timmar av promenerande i en betagande vacker stad. Avkoppling på högsta nivå, att göra precis vad som föll oss in. Märkligt att en stressad 40-årig småbarnsmamma och en 71-årig docerande pensionär kan leva i sådan harmoni i fyra hela dagar.
Och så har jag sovit. Tidigt till säng och sent upp. Långa frukostar.
Trots detta var det ljuvligast av allt att väckas av Q klockan fyra morgonen efter min sena hemkomst. Mamma, är du hemma nu!
Ja, jag är hemma nu.
Överallt i Prag kan man vid den här tiden på året köpa urblåsta och vackert målade ägg. Några av dem överlevde resan hem och pryder nu vårt påskris.
För övrigt var resan alldeles alldeles underbar. Precis det jag hoppats på och mer ändå. Timmar av promenerande i en betagande vacker stad. Avkoppling på högsta nivå, att göra precis vad som föll oss in. Märkligt att en stressad 40-årig småbarnsmamma och en 71-årig docerande pensionär kan leva i sådan harmoni i fyra hela dagar.
Och så har jag sovit. Tidigt till säng och sent upp. Långa frukostar.
Trots detta var det ljuvligast av allt att väckas av Q klockan fyra morgonen efter min sena hemkomst. Mamma, är du hemma nu!
Ja, jag är hemma nu.
2011-04-10
Medges
Härom morgonen hjälpte jag Q att klä på sig. Han var på lättkränkt humör, och hojtade ilsket till när jag råkade riva honom lite lätt. Eller så var jag tröttklumpig, för en stund senare fick han en flik av tröjan i ansiktet på ett sätt som misshagade honom.
Q (med emfas): Du är nog den SÄMSTA mamman i HELA världen!
Jag: Ojdå. Tror du? Fast det finns ju mammor som inte ens ger sina barn ordentligt med mat.
Q: Gör det? Okej då. Du kanske inte är riktigt sämst i alla fall.
(Hm. Hemma hos oss är det ju nästan alltid O som ger och lagar mat. Fast blodpudding räknas ju.)
Q (med emfas): Du är nog den SÄMSTA mamman i HELA världen!
Jag: Ojdå. Tror du? Fast det finns ju mammor som inte ens ger sina barn ordentligt med mat.
Q: Gör det? Okej då. Du kanske inte är riktigt sämst i alla fall.
(Hm. Hemma hos oss är det ju nästan alltid O som ger och lagar mat. Fast blodpudding räknas ju.)
Medges
Härom morgonen hjälpte jag Q att klä på sig. Han var på lättkränkt humör, och hojtade ilsket till när jag råkade riva honom lite lätt. Eller så var jag tröttklumpig, för en stund senare fick han en flik av tröjan i ansiktet på ett sätt som misshagade honom.
Q (med emfas): Du är nog den SÄMSTA mamman i HELA världen!
Jag: Ojdå. Tror du? Fast det finns ju mammor som inte ens ger sina barn ordentligt med mat.
Q: Gör det? Okej då. Du kanske inte är riktigt sämst i alla fall.
(Hm. Hemma hos oss är det ju nästan alltid O som ger och lagar mat. Fast blodpudding räknas ju.)
Q (med emfas): Du är nog den SÄMSTA mamman i HELA världen!
Jag: Ojdå. Tror du? Fast det finns ju mammor som inte ens ger sina barn ordentligt med mat.
Q: Gör det? Okej då. Du kanske inte är riktigt sämst i alla fall.
(Hm. Hemma hos oss är det ju nästan alltid O som ger och lagar mat. Fast blodpudding räknas ju.)
2011-04-09
En kjol till Ingemar
Jag har en massa kläder som har blivit för stora, och de finaste säljer jag på Tradera. Häromdagen sålde jag en av mina älsklingskjolar. Svart linne, skuren på skrådden med vackert fall. Jag har haft den på några sommarfester och känt mig så fin i den. Storlek 46.
Köparen var en man, låt oss kalla honom Ingemar. I en liten ort, kanske Hedemora. Hans alias var en ordlek på ett kvinnonamn, ganska gulligt.
Kanske köper Ingemar kjolen i present till sin fru. Eller så har han second-hand-affär i Hedemora.
Fast lite hoppas jag att Ingemar kommer att bära den vackra kjolen själv. Ovanpå korsetten, till de högklackade (i storlek 45?) när han dansar på vardagsrumsmattan där ingen ser honom.
Köparen var en man, låt oss kalla honom Ingemar. I en liten ort, kanske Hedemora. Hans alias var en ordlek på ett kvinnonamn, ganska gulligt.
Kanske köper Ingemar kjolen i present till sin fru. Eller så har han second-hand-affär i Hedemora.
Fast lite hoppas jag att Ingemar kommer att bära den vackra kjolen själv. Ovanpå korsetten, till de högklackade (i storlek 45?) när han dansar på vardagsrumsmattan där ingen ser honom.
En kjol till Ingemar
Jag har en massa kläder som har blivit för stora, och de finaste säljer jag på Tradera. Häromdagen sålde jag en av mina älsklingskjolar. Svart linne, skuren på skrådden med vackert fall. Jag har haft den på några sommarfester och känt mig så fin i den. Storlek 46.
Köparen var en man, låt oss kalla honom Ingemar. I en liten ort, kanske Hedemora. Hans alias var en ordlek på ett kvinnonamn, ganska gulligt.
Kanske köper Ingemar kjolen i present till sin fru. Eller så har han second-hand-affär i Hedemora.
Fast lite hoppas jag att Ingemar kommer att bära den vackra kjolen själv. Ovanpå korsetten, till de högklackade (i storlek 45?) när han dansar på vardagsrumsmattan där ingen ser honom.
Köparen var en man, låt oss kalla honom Ingemar. I en liten ort, kanske Hedemora. Hans alias var en ordlek på ett kvinnonamn, ganska gulligt.
Kanske köper Ingemar kjolen i present till sin fru. Eller så har han second-hand-affär i Hedemora.
Fast lite hoppas jag att Ingemar kommer att bära den vackra kjolen själv. Ovanpå korsetten, till de högklackade (i storlek 45?) när han dansar på vardagsrumsmattan där ingen ser honom.
2011-04-08
När jag blir stor ska jag bli tant
Idag köpte jag Mosippan och Nancy på rea. Jag har läst dem förut, liksom Näckrosträdet och Kvinnan som mötte en hund, men jag vill läsa dem igen. Särskilt efter att ha sett den här filmen om Elsie Johansson.
Drar mig till minnes det jag läste om Gudrun Sjödén för ett tag sedan. Att hon omsätter mer än övriga svenska modemärken tillsammans. Att hon inte anlitar reklambyråer - "Reklam görs främst av killar i 30-årsåldern. Jag vet inte om de kan, eller är intresserade av, att tolka vår målgrupp den mognare kvinnan."
Nu kommer de. Tanterna.
Drar mig till minnes det jag läste om Gudrun Sjödén för ett tag sedan. Att hon omsätter mer än övriga svenska modemärken tillsammans. Att hon inte anlitar reklambyråer - "Reklam görs främst av killar i 30-årsåldern. Jag vet inte om de kan, eller är intresserade av, att tolka vår målgrupp den mognare kvinnan."
Nu kommer de. Tanterna.
När jag blir stor ska jag bli tant
Idag köpte jag Mosippan och Nancy på rea. Jag har läst dem förut, liksom Näckrosträdet och Kvinnan som mötte en hund, men jag vill läsa dem igen. Särskilt efter att ha sett den här filmen om Elsie Johansson.
Drar mig till minnes det jag läste om Gudrun Sjödén för ett tag sedan. Att hon omsätter mer än övriga svenska modemärken tillsammans. Att hon inte anlitar reklambyråer - "Reklam görs främst av killar i 30-årsåldern. Jag vet inte om de kan, eller är intresserade av, att tolka vår målgrupp den mognare kvinnan."
Nu kommer de. Tanterna.
Drar mig till minnes det jag läste om Gudrun Sjödén för ett tag sedan. Att hon omsätter mer än övriga svenska modemärken tillsammans. Att hon inte anlitar reklambyråer - "Reklam görs främst av killar i 30-årsåldern. Jag vet inte om de kan, eller är intresserade av, att tolka vår målgrupp den mognare kvinnan."
Nu kommer de. Tanterna.
2011-04-06
Att ha storasyskon
Det har ju inte jag. (Inte O heller. Och inte Q. Yngste sonen Y blir alltså ensam i familjen om att ha denna erfarenhet.)
Sedan vi fick Y har jag tidvis slagits av dåligt samvete över att det är sådan skillnad på att få det andra barnet och det första. När jag fick Q blev jag mamma, vilket jag längtat efter i åratal. Jag trädde in i en mytomspunnen värld, tog på mig en lika ifrågasatt som glorifierad roll, min status uppgraderades, mina relationer till mina egna föräldrar förändrades. För att bara nämna några saker.
Den svindlande känslan av att Q är ett mirakel kommer tillbaka ganska ofta. Ända sedan vi fick Y har jag tänkt att han är ett lika stort underverk han, men känslan av det kom först senare. Och förresten blir det inte så mycket tid till att sitta ner och ägna sig åt mirakeldyrkan som tvåbarnsmamma, två barn som dessutom är ystra gossar som halvt river huset varje kväll.
Mitt första barn var tillvarons nav. Andra barnet får hänga med på ett helt annat sätt. På gott och ont, antar jag. Men eftersom jag själv är första- (och på sätt och vis enda-) barn har jag svårare att se fördelarna.
Tills häromkvällen. Det traditionsenliga röjet före läggdags hade börjat. Då när pojkarna förbränner all energi. Man kan inte gå och lägga sig innan tanken är tom. Man kör på toppfart tills lampan lyser, batterierna är slut, pannan rätt in i kaklet.
Q jagade Y, sjungandes ett pottpurri på schlagerdängor (öm så popp-u-lär av Erik Fader, t ex). Och som Y skrattade har jag inte hört något barn skratta någonsin. Gång på gång klängde han upp i min famn, hickande och jublande av skratt. Först undrade jag oroligt om ett krampanfall var förestående. Men så drog han efter andan, lyfte ett ansikte med strålande ögon och blossande kinder, och hoppade ner till storebror igen. Mera! En gång till!
Och jag insåg att så där roligt hade aldrig Q. Så har jag aldrig hört honom skratta, i alla fall inte i den åldern.
Det är något visst med storasyskon i alla fall.
Sedan vi fick Y har jag tidvis slagits av dåligt samvete över att det är sådan skillnad på att få det andra barnet och det första. När jag fick Q blev jag mamma, vilket jag längtat efter i åratal. Jag trädde in i en mytomspunnen värld, tog på mig en lika ifrågasatt som glorifierad roll, min status uppgraderades, mina relationer till mina egna föräldrar förändrades. För att bara nämna några saker.
Den svindlande känslan av att Q är ett mirakel kommer tillbaka ganska ofta. Ända sedan vi fick Y har jag tänkt att han är ett lika stort underverk han, men känslan av det kom först senare. Och förresten blir det inte så mycket tid till att sitta ner och ägna sig åt mirakeldyrkan som tvåbarnsmamma, två barn som dessutom är ystra gossar som halvt river huset varje kväll.
Mitt första barn var tillvarons nav. Andra barnet får hänga med på ett helt annat sätt. På gott och ont, antar jag. Men eftersom jag själv är första- (och på sätt och vis enda-) barn har jag svårare att se fördelarna.
Tills häromkvällen. Det traditionsenliga röjet före läggdags hade börjat. Då när pojkarna förbränner all energi. Man kan inte gå och lägga sig innan tanken är tom. Man kör på toppfart tills lampan lyser, batterierna är slut, pannan rätt in i kaklet.
Q jagade Y, sjungandes ett pottpurri på schlagerdängor (öm så popp-u-lär av Erik Fader, t ex). Och som Y skrattade har jag inte hört något barn skratta någonsin. Gång på gång klängde han upp i min famn, hickande och jublande av skratt. Först undrade jag oroligt om ett krampanfall var förestående. Men så drog han efter andan, lyfte ett ansikte med strålande ögon och blossande kinder, och hoppade ner till storebror igen. Mera! En gång till!
Och jag insåg att så där roligt hade aldrig Q. Så har jag aldrig hört honom skratta, i alla fall inte i den åldern.
Det är något visst med storasyskon i alla fall.
Att ha storasyskon
Det har ju inte jag. (Inte O heller. Och inte Q. Yngste sonen Y blir alltså ensam i familjen om att ha denna erfarenhet.)
Sedan vi fick Y har jag tidvis slagits av dåligt samvete över att det är sådan skillnad på att få det andra barnet och det första. När jag fick Q blev jag mamma, vilket jag längtat efter i åratal. Jag trädde in i en mytomspunnen värld, tog på mig en lika ifrågasatt som glorifierad roll, min status uppgraderades, mina relationer till mina egna föräldrar förändrades. För att bara nämna några saker.
Den svindlande känslan av att Q är ett mirakel kommer tillbaka ganska ofta. Ända sedan vi fick Y har jag tänkt att han är ett lika stort underverk han, men känslan av det kom först senare. Och förresten blir det inte så mycket tid till att sitta ner och ägna sig åt mirakeldyrkan som tvåbarnsmamma, två barn som dessutom är ystra gossar som halvt river huset varje kväll.
Mitt första barn var tillvarons nav. Andra barnet får hänga med på ett helt annat sätt. På gott och ont, antar jag. Men eftersom jag själv är första- (och på sätt och vis enda-) barn har jag svårare att se fördelarna.
Tills häromkvällen. Det traditionsenliga röjet före läggdags hade börjat. Då när pojkarna förbränner all energi. Man kan inte gå och lägga sig innan tanken är tom. Man kör på toppfart tills lampan lyser, batterierna är slut, pannan rätt in i kaklet.
Q jagade Y, sjungandes ett pottpurri på schlagerdängor (öm så popp-u-lär av Erik Fader, t ex). Och som Y skrattade har jag inte hört något barn skratta någonsin. Gång på gång klängde han upp i min famn, hickande och jublande av skratt. Först undrade jag oroligt om ett krampanfall var förestående. Men så drog han efter andan, lyfte ett ansikte med strålande ögon och blossande kinder, och hoppade ner till storebror igen. Mera! En gång till!
Och jag insåg att så där roligt hade aldrig Q. Så har jag aldrig hört honom skratta, i alla fall inte i den åldern.
Det är något visst med storasyskon i alla fall.
Sedan vi fick Y har jag tidvis slagits av dåligt samvete över att det är sådan skillnad på att få det andra barnet och det första. När jag fick Q blev jag mamma, vilket jag längtat efter i åratal. Jag trädde in i en mytomspunnen värld, tog på mig en lika ifrågasatt som glorifierad roll, min status uppgraderades, mina relationer till mina egna föräldrar förändrades. För att bara nämna några saker.
Den svindlande känslan av att Q är ett mirakel kommer tillbaka ganska ofta. Ända sedan vi fick Y har jag tänkt att han är ett lika stort underverk han, men känslan av det kom först senare. Och förresten blir det inte så mycket tid till att sitta ner och ägna sig åt mirakeldyrkan som tvåbarnsmamma, två barn som dessutom är ystra gossar som halvt river huset varje kväll.
Mitt första barn var tillvarons nav. Andra barnet får hänga med på ett helt annat sätt. På gott och ont, antar jag. Men eftersom jag själv är första- (och på sätt och vis enda-) barn har jag svårare att se fördelarna.
Tills häromkvällen. Det traditionsenliga röjet före läggdags hade börjat. Då när pojkarna förbränner all energi. Man kan inte gå och lägga sig innan tanken är tom. Man kör på toppfart tills lampan lyser, batterierna är slut, pannan rätt in i kaklet.
Q jagade Y, sjungandes ett pottpurri på schlagerdängor (öm så popp-u-lär av Erik Fader, t ex). Och som Y skrattade har jag inte hört något barn skratta någonsin. Gång på gång klängde han upp i min famn, hickande och jublande av skratt. Först undrade jag oroligt om ett krampanfall var förestående. Men så drog han efter andan, lyfte ett ansikte med strålande ögon och blossande kinder, och hoppade ner till storebror igen. Mera! En gång till!
Och jag insåg att så där roligt hade aldrig Q. Så har jag aldrig hört honom skratta, i alla fall inte i den åldern.
Det är något visst med storasyskon i alla fall.
2011-04-05
Varför jag tror att jag kommer att trivas på mitt nya jobb
Min närmaste chef: Nej, man ska inte gå ner på deltid, även om man har småbarn. Det har jag alltid sagt till alla medarbetare när de kommit tillbaka från föräldraledigheten. Tänk på dina pensionspoäng! Särskilt kvinnor! Vi löser detta! Vi löser det. Det är inte viktigt var och när man jobbar, det viktiga är ATT man jobbar. Och hur.
(OK. Lite skeptisk är jag allt till hur detta omsätts i praktiken. Men jag är villig att ge henne en chans.)
Storchefen: Du får X i lön.
Jag: Mitt bud är X+3000.
Storchefen: Men då får jag problem med de övriga anställdas nivåer, de har lägre.
Jag: Visst, jag vet att det ofta är så, så hade vi det på mitt förra jobb. Men det är så det ser ut. Det kostar alltid att rekrytera kompetent folk externt. Så får du höja dina övriga anställda på annat sätt. Utanför den ordinarie lönepotten, t ex.
Storchefen: Men som nyanställd är du ett oprövat kort. Om du är så bra som du verkar så har jag inga problem att ge dig X+3000 efter ett halvår. Vi kan ta en ny förhandling i oktober.
Jag: Fast jag köper inte det. Visst, jag är ny och oprövad. Men det jag begär är medianlönen för en projektledare i branschen. Och jag tror inte att du tycker det är värt 3000 att få en medarbetare som inte är nöjd och glad och känner att hon har den lön hon är värd. Om jag får X+3000 nu väntar jag gärna på den ordinarie lönerevisionen i januari.
Storchefen (plirar vänligt mot mig): Kommer du då hit den 2 maj och är glad och nöjd? (Paus) Då får du det. Grattis, du har just vunnit din första förhandling.
Jag tror att mina två närmaste chefer och jag kommer att komma riktigt bra överens.
(OK. Lite skeptisk är jag allt till hur detta omsätts i praktiken. Men jag är villig att ge henne en chans.)
Storchefen: Du får X i lön.
Jag: Mitt bud är X+3000.
Storchefen: Men då får jag problem med de övriga anställdas nivåer, de har lägre.
Jag: Visst, jag vet att det ofta är så, så hade vi det på mitt förra jobb. Men det är så det ser ut. Det kostar alltid att rekrytera kompetent folk externt. Så får du höja dina övriga anställda på annat sätt. Utanför den ordinarie lönepotten, t ex.
Storchefen: Men som nyanställd är du ett oprövat kort. Om du är så bra som du verkar så har jag inga problem att ge dig X+3000 efter ett halvår. Vi kan ta en ny förhandling i oktober.
Jag: Fast jag köper inte det. Visst, jag är ny och oprövad. Men det jag begär är medianlönen för en projektledare i branschen. Och jag tror inte att du tycker det är värt 3000 att få en medarbetare som inte är nöjd och glad och känner att hon har den lön hon är värd. Om jag får X+3000 nu väntar jag gärna på den ordinarie lönerevisionen i januari.
Storchefen (plirar vänligt mot mig): Kommer du då hit den 2 maj och är glad och nöjd? (Paus) Då får du det. Grattis, du har just vunnit din första förhandling.
Jag tror att mina två närmaste chefer och jag kommer att komma riktigt bra överens.
Varför jag tror att jag kommer att trivas på mitt nya jobb
Min närmaste chef: Nej, man ska inte gå ner på deltid, även om man har småbarn. Det har jag alltid sagt till alla medarbetare när de kommit tillbaka från föräldraledigheten. Tänk på dina pensionspoäng! Särskilt kvinnor! Vi löser detta! Vi löser det. Det är inte viktigt var och när man jobbar, det viktiga är ATT man jobbar. Och hur.
(OK. Lite skeptisk är jag allt till hur detta omsätts i praktiken. Men jag är villig att ge henne en chans.)
Storchefen: Du får X i lön.
Jag: Mitt bud är X+3000.
Storchefen: Men då får jag problem med de övriga anställdas nivåer, de har lägre.
Jag: Visst, jag vet att det ofta är så, så hade vi det på mitt förra jobb. Men det är så det ser ut. Det kostar alltid att rekrytera kompetent folk externt. Så får du höja dina övriga anställda på annat sätt. Utanför den ordinarie lönepotten, t ex.
Storchefen: Men som nyanställd är du ett oprövat kort. Om du är så bra som du verkar så har jag inga problem att ge dig X+3000 efter ett halvår. Vi kan ta en ny förhandling i oktober.
Jag: Fast jag köper inte det. Visst, jag är ny och oprövad. Men det jag begär är medianlönen för en projektledare i branschen. Och jag tror inte att du tycker det är värt 3000 att få en medarbetare som inte är nöjd och glad och känner att hon har den lön hon är värd. Om jag får X+3000 nu väntar jag gärna på den ordinarie lönerevisionen i januari.
Storchefen (plirar vänligt mot mig): Kommer du då hit den 2 maj och är glad och nöjd? (Paus) Då får du det. Grattis, du har just vunnit din första förhandling.
Jag tror att mina två närmaste chefer och jag kommer att komma riktigt bra överens.
(OK. Lite skeptisk är jag allt till hur detta omsätts i praktiken. Men jag är villig att ge henne en chans.)
Storchefen: Du får X i lön.
Jag: Mitt bud är X+3000.
Storchefen: Men då får jag problem med de övriga anställdas nivåer, de har lägre.
Jag: Visst, jag vet att det ofta är så, så hade vi det på mitt förra jobb. Men det är så det ser ut. Det kostar alltid att rekrytera kompetent folk externt. Så får du höja dina övriga anställda på annat sätt. Utanför den ordinarie lönepotten, t ex.
Storchefen: Men som nyanställd är du ett oprövat kort. Om du är så bra som du verkar så har jag inga problem att ge dig X+3000 efter ett halvår. Vi kan ta en ny förhandling i oktober.
Jag: Fast jag köper inte det. Visst, jag är ny och oprövad. Men det jag begär är medianlönen för en projektledare i branschen. Och jag tror inte att du tycker det är värt 3000 att få en medarbetare som inte är nöjd och glad och känner att hon har den lön hon är värd. Om jag får X+3000 nu väntar jag gärna på den ordinarie lönerevisionen i januari.
Storchefen (plirar vänligt mot mig): Kommer du då hit den 2 maj och är glad och nöjd? (Paus) Då får du det. Grattis, du har just vunnit din första förhandling.
Jag tror att mina två närmaste chefer och jag kommer att komma riktigt bra överens.
2011-04-04
Vardag
Det blir inte mycket skrivet just nu. På dagarna tänker jag ofta på saker jag skulle vilja blogga om. På dagarna när det är full fart. När det har stillnat på kvällen framåt niotiden är jag ganska trött, och minns sällan vad jag tänkt.
Just ikväll är jag lite ledsen över ett bråk med Q. Han är tidvis oerhört obstinat och provokativ. Vi har lite bekymmer med att han hela tiden vill vara hos en kompis och spela TV-spel. Så långt ingen fara, men man måste nästan dra honom därifrån med våld, och han är oftast på förskräckligt humör när han kommer därifrån.
Jag vet inte riktigt vad vi ska göra åt detta. Det funkar inte bra nu, alldeles för mycket konflikter. Hårdna och förbjuda? Lirka och resonera? Avleda och distrahera? Ingen aning faktiskt. Men O och jag har i alla fall bestämt att vi måste ta ett snack med kompisens föräldrar och fråga om de kan tänka sig att begränsa spelandet.
Men annars är jag lugn och lycklig. Dagarna är fina, Y är inne i en ljuvlig period. Han bubblar och babblar obegripliga haranger, interpunkterade med helt uttydbara ord som titta, bil, eller bara ett belåtet Så! när han har arrangerat sina leksaker helt rätt. Och han förstår allt jag säger.
Imorgon ska jag ut på stan för att hjälpa pappa uppdatera sin garderob. Till helgen åker vi till Prag, han och jag. Om fyra veckor börjar jag på mitt nya jobb.I rabatten blommar vintergäck, junoiris, krokus och snödroppar.
Lycka, kallas det visst.
Just ikväll är jag lite ledsen över ett bråk med Q. Han är tidvis oerhört obstinat och provokativ. Vi har lite bekymmer med att han hela tiden vill vara hos en kompis och spela TV-spel. Så långt ingen fara, men man måste nästan dra honom därifrån med våld, och han är oftast på förskräckligt humör när han kommer därifrån.
Jag vet inte riktigt vad vi ska göra åt detta. Det funkar inte bra nu, alldeles för mycket konflikter. Hårdna och förbjuda? Lirka och resonera? Avleda och distrahera? Ingen aning faktiskt. Men O och jag har i alla fall bestämt att vi måste ta ett snack med kompisens föräldrar och fråga om de kan tänka sig att begränsa spelandet.
Men annars är jag lugn och lycklig. Dagarna är fina, Y är inne i en ljuvlig period. Han bubblar och babblar obegripliga haranger, interpunkterade med helt uttydbara ord som titta, bil, eller bara ett belåtet Så! när han har arrangerat sina leksaker helt rätt. Och han förstår allt jag säger.
Imorgon ska jag ut på stan för att hjälpa pappa uppdatera sin garderob. Till helgen åker vi till Prag, han och jag. Om fyra veckor börjar jag på mitt nya jobb.I rabatten blommar vintergäck, junoiris, krokus och snödroppar.
Lycka, kallas det visst.
Vardag
Det blir inte mycket skrivet just nu. På dagarna tänker jag ofta på saker jag skulle vilja blogga om. På dagarna när det är full fart. När det har stillnat på kvällen framåt niotiden är jag ganska trött, och minns sällan vad jag tänkt.
Just ikväll är jag lite ledsen över ett bråk med Q. Han är tidvis oerhört obstinat och provokativ. Vi har lite bekymmer med att han hela tiden vill vara hos en kompis och spela TV-spel. Så långt ingen fara, men man måste nästan dra honom därifrån med våld, och han är oftast på förskräckligt humör när han kommer därifrån.
Jag vet inte riktigt vad vi ska göra åt detta. Det funkar inte bra nu, alldeles för mycket konflikter. Hårdna och förbjuda? Lirka och resonera? Avleda och distrahera? Ingen aning faktiskt. Men O och jag har i alla fall bestämt att vi måste ta ett snack med kompisens föräldrar och fråga om de kan tänka sig att begränsa spelandet.
Men annars är jag lugn och lycklig. Dagarna är fina, Y är inne i en ljuvlig period. Han bubblar och babblar obegripliga haranger, interpunkterade med helt uttydbara ord som titta, bil, eller bara ett belåtet Så! när han har arrangerat sina leksaker helt rätt. Och han förstår allt jag säger.
Imorgon ska jag ut på stan för att hjälpa pappa uppdatera sin garderob. Till helgen åker vi till Prag, han och jag. Om fyra veckor börjar jag på mitt nya jobb.I rabatten blommar vintergäck, junoiris, krokus och snödroppar.
Lycka, kallas det visst.
Just ikväll är jag lite ledsen över ett bråk med Q. Han är tidvis oerhört obstinat och provokativ. Vi har lite bekymmer med att han hela tiden vill vara hos en kompis och spela TV-spel. Så långt ingen fara, men man måste nästan dra honom därifrån med våld, och han är oftast på förskräckligt humör när han kommer därifrån.
Jag vet inte riktigt vad vi ska göra åt detta. Det funkar inte bra nu, alldeles för mycket konflikter. Hårdna och förbjuda? Lirka och resonera? Avleda och distrahera? Ingen aning faktiskt. Men O och jag har i alla fall bestämt att vi måste ta ett snack med kompisens föräldrar och fråga om de kan tänka sig att begränsa spelandet.
Men annars är jag lugn och lycklig. Dagarna är fina, Y är inne i en ljuvlig period. Han bubblar och babblar obegripliga haranger, interpunkterade med helt uttydbara ord som titta, bil, eller bara ett belåtet Så! när han har arrangerat sina leksaker helt rätt. Och han förstår allt jag säger.
Imorgon ska jag ut på stan för att hjälpa pappa uppdatera sin garderob. Till helgen åker vi till Prag, han och jag. Om fyra veckor börjar jag på mitt nya jobb.I rabatten blommar vintergäck, junoiris, krokus och snödroppar.
Lycka, kallas det visst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)