Igår var första dagen jag följde Y till skolan, eftersom inskolningen är över och mamma har åkt hem. Först vinkar vi av Q vid hans klassrum. Sedan vill Y visa rastgränserna. Vi får gå hit, och fram till det staketet, och fram till cykelstället där. Sedan visar han alla rummen på fritids. Han pilar runt och drar ut lådor. Här finns pärlplattorna, här färgpennorna. I det här rummet klättrar vi, här bygger vi lego.
Så kommer vår granne som också är musiklärare på skolan. Y lyser upp. Nu ska vi ha samling! Mamma, du kan gå nu. Hejdå, ses sen!
Jag går ut i solen, lätt omtumlad. Är detta samma barn som grät ynkligt och hjärtskärande så snart jag gjorde min av att sätta ner honom? Sover hela nätter gör han nu också, jag minns knappt när han började göra det.
Så många gånger jag undrade om vi gjorde rätt med samsovning och bärsjal. Så många gånger jag grät och kände mig usel och otillräcklig. Men rätt har det blivit, rättare kunde det inte bli.
I bilen efteråt stålsätter jag mig inför att ringa pappa. Utöver att höra hur han och foten mår måste jag meddela honom två saker. Att i helgen vill jag att han släpper in O (bara O, inte jag) för att städa ur hans kylskåp och mikro och installera nya telefoner med bättre ljud. Och att om två veckor kommer både jag och en biståndsbedömare på hembesök.
Samtalet går bra, mycket bättre än jag väntat. Pappa protesterar lamt, men fogar sig snabbt. Innan vi lägger på frågar jag hur det känns, är det besvärligt. Han är tyst så länge att jag upprepar frågan, högre. Nejnej, jag hörde, jag bara tänker! Jag är nog mest lättad, faktiskt. Jag inser ju att jag inte reder upp detta själv.
Resten av dagen är jag trött, helt slut. Jag messar med O och rapporterar:
Städpatrull till pappa söndag kl 12.
Ok, vem? Scope?
Du! Kök och hall. Slänga kartonger. Ny telefon. Han verkar lättad faktiskt. Men han skäms och är rädd att få skäll.
Då ska jag inte skälla. Hur hade det sett ut om jag hade bott ensam?
Säg det så känner han sig upprättad. Otroligt att det gick såpass bra.
Nä, naturligt. Finns grundläggande förtroende kommer man långt med det mesta. Puss.
2015-08-28
Ljusglimt
Dagens tidning är så deprimerande att jag knappt orkar igenom den. Döda migranter i en lastbil, taggtrådsstängsel i Ungern och Makedonien, hoppet ute för de flickor som rövades bort av Boko Haram för över ett år sedan. Sannfinländarnas lista. Och hemma får Sverigedemokraterna allt fler sympatisörer.
Världen tycks mig allt galnare och grymmare. Vad är det som händer?
Men så läser jag om familjen som i tjugo års tid öppnat sitt hem för behövande barn (och deras föräldrar!).
Hoppet återvänder. Det kanske inte är helt kört för mänskligheten ändå.
Världen tycks mig allt galnare och grymmare. Vad är det som händer?
Men så läser jag om familjen som i tjugo års tid öppnat sitt hem för behövande barn (och deras föräldrar!).
Hoppet återvänder. Det kanske inte är helt kört för mänskligheten ändå.
2015-08-26
Gammal pappa (och nya katter)
Måndagen var en utmattande dag på alla fronter. Jag har sagt det förut, det är tur att jobbet inte kräver så mycket av mig, hur skulle jag annars kunna administrera mitt privatliv?
På söndagkvällen kom vi hem från stugan, påfyllda och utvilade. Solsken, lunch under parasollet, bad från stränder och klippor, fika på gårdsbutik, biltur då vi skrattade åt både Emil och Varför är det så ont om Q?. Mamma prisade sommarstugan, det var roligt att visa den för henne.
Just när ungarna började gå upp i trötthetsspinn inför nattningen, ringde pappa. Helga, det har hänt en smärre katastrof. Han visste inte exakt hur det hade gått till, men på något sätt hade han gjort illa foten när han var uppe på toa på natten och nu kunde han inte alls stödja på den, trots att han vilat den hela dagen. Och på måndag skulle han till både tandläkare och audionom. Båda tiderna gick förstås att avboka men å andra sidan, bra att få det undanstökat.
Nå, men jag hade ju en extra semesterdag undanstoppad. Och jobbet är som sagt lugnt. Och jag har inte träffat pappa på flera veckor, jag skulle känna mig lugnare av att träffa honom. (Egentligen borde jag ställa till med en större sanering av hans bostad också men det orkar jag banne mig inte och det skulle heller inte främja vår relation.)
Beskrivningen av dagen skulle kunna täcka spaltmeter men jag ska försöka att inte ge efter för min nedärvda långrandighet (gissa från vem, förresten). Det började med att jag instruerade pappa att stanna i lägenheten tills jag kom, inte gå ut i trappan och riskera att snubbla. Jag ringer dig när det är cirka tio minuter kvar.
Sedan fastnade jag förstås i bilkö. Just när jag började fundera på att ringa och avisera min ankomst, ringde pappa, stressad och orolig. Kommer du aldrig, jag har väntat i trekvart? Jo, för han hade ju (emot mina order) kravlat nerför trapporna och satt sig på trottoarkanten att vänta, alldeles för tidigt. Sedan kravlat upp igen (eftersom han ju vägrar att lära sig mobiltelefoni) och ringt mig.
Men kravlandet gick bra åtminstone, och foten var något bättre, han kunde i alla fall stödja på den. Vi gav oss iväg till tandläkaren, jag släppte av honom vid porten, letade upp en parkeringsplats och anslöt sedan i väntrummet. (Min uppmaning att invänta mig nere på gatan hade han förstås inte hörsammat.) Medan jag sedan väntade på honom hann jag sköta en del jobb via mobilen, teknikens under.
Därefter genomdrev jag ett besök i en sjukvårdsbutik alldeles runt hörnet, för att köpa en krycka. Pappa ville hellre åka till vårdcentralen där man får låna sådana men var ganska spak, särskilt när det visade sig att den bara kostade 150 kronor. Sedan gick vi i snigelfart mot närmaste lunchställe, pappa med krycka på ena sidan och ett stadigt grepp om min axel på andra.
Promenaden var kort, men den tröttade ut honom. Men så snart han fått ett glas lingondricka på restaurangen återvände ansiktsfärgen, och sedan åt han med god aptit hela sin portion. Det bekräftar det jag länge misstänkt, att pappa äter alldeles för lite och för dåligt. För några år sedan gick han ner i vikt vilket var välbehövligt men nu väger han under nittio kilo till sina hundranittio centimeter. Dessutom har han diabetes, undra på att han tidvis är trött och matt. Han medgav att han nog inte ätit så väldigt mycket dagen innan, nej, och bara en liten frukost på morgonen.
Återigen, det förklarar den underliga oföretagsamhet som han ibland uppvisar. Visserligen är det ett drag i hans personlighet men inte blir det bättre av lågt blodsocker.
Efter att ha slagit ihjäl några timmar på en parkbänk - några promenader var inte att tänka på - var det så dags för nästa möte, nu hos audionomen för att prova ut hörapparat.
En audionom torde mestadels träffa folk som har svårt att höra. Methinks att de oftare är äldre än yngre personer, och alla är de kanske inte så tekniskt bevandrade.
Men jag kan förstås ha fel, den unge man vi träffade kanske fungerar utmärkt bra tillsammans med majoriteten av sina patienter.
Själv hade jag svårt att både uppfatta och begripa vad han sa. Han talade snabbt och otydligt och fast jag frågade en extra gång lyckades jag inte förstå hans motivering till att hörapparat med laddningsbara batterier inte var bra. Det var heller inte helt glasklart hur man ska resonera kring val av hörapparat, landstingsbetald eller ej, tekniska finesser eller ej. Jag försökte förmedla en bild av pappa som person, för att göra det lättare för audionomen att råda oss, men han verkade inte särskilt intresserad.
Pappa må se ut som en tomtegubbe med fläckiga byxor, men han arbetar faktiskt nästan heltid som översättare, han är ofta på föredrag och styrelsemöten, han behöver verkligen hjälp med sin hörsel, han sitter inte bara hemma och glor på tv. Däremot är han slarvig och disträ och alla tips på hur man motverkar detta välkomnas. Några sådana fick vi inte. På min direkta fråga tyckte audionomen att vi skulle välja en stor hörapparat, svårare att tappa bort. Och så är batteritiden längre, sa han efter en stunds eftertanke. Nackdelen är förstås att den syns mer, men det struntar pappa fullkomligt i.
Efteråt var jag rätt sur, och jag funderar allvarligt på att ringa den unge mannens chef och framföra mina synpunkter. Men först ska jag prata med en rådgivare som Stockholms stad tillhandahåller för hörselskadade och deras anhöriga. Kanske kan hon ge de råd vi saknar. Och så ska pappa tillbaka till audionomen om några veckor och meddela sitt val av hörapparat, och egentligen borde jag väl följa med då också.
Till sist handlade jag mat åt honom och skjutsade hem honom, och fick nästan gråten i halsen när jag märkte hur orolig han var för att jag skulle propsa på att följa med honom in. Han vill inte visa sin lägenhet för mig, han skäms över stöket och vill inte göra mig ledsen. Ät nu ordentligt ikväll, förmanade jag honom. Och ring mig imorgon så jag vet att du lever.
Vid det laget hade också O anslutit, vi svängde förbi biblioteket och lämnade tillbaka en hög med böcker som pappa lånat. Säg åt honom att jag gärna hjälper honom att röja, sa O som så många gånger förr. Det finns inget i hans lägenhet som jag inte redan har sett sju resor värre av. O har jobbat som socialsekreterare och chaufför på en begravningsbyrå så det är alldeles sant.
Sedan fick jag annat att tänka på, för från biblioteket körde vi hem till min körkompis och hämtade våra nya familjemedlemmar, systrarna Katt. De protesterade ljudligt mot bilåkandet men gjorde sig snabbt hemmastadda hemma hos oss, en av dem parkerade sig ovanpå vår säng, den andra under. Men efter några timmar kom även den blygare katten fram och sträckte ut sig på sängen och såg ut som hon aldrig gjort annat.
De är förtjusande pratsamma små liv, de frambringar morrkurrande läten som jag aldrig hört maken till. De svarar när man ropar på dem och kelar och buffar men nafsar lite om man klappar på fel ställe. Damer med integritet. De har redan utsett sovplatser på ställen jag aldrig hade kunnat tänka ut, jag hade glömt hur mycket katter klättrar. Den ena går gärna ut och kommer hem endast för att äta, den andra stannar helst inne men vill i gengäld gärna leka.
Det blir nog bra. Och det blir väl bra med pappa också. Jag har pratat med honom varje dag och han är vid gott mod och säger sig äta ordentligt.
Idag följde jag herr Snälls och mammas råd och kontaktade en biståndsbedömare som var så förstående att jag nästan ville gråta. Bra att du ringde, sa han. Vi bokar ett hembesök hos din pappa för att se om det finns något hemtjänsten kan hjälpa honom med.
Hick. I måndags lanserade jag idén om mat via hemtjänsten för pappa, och han protesterade oväntat nog inte alls. Jag är fortfarande lite häpen över att alla tycks hålla med om att han kanske är berättigad till detta stöd, att samhället inte kräver att jag ska förse honom med matlådor. Å andra sidan är det ur samhällsekonomisk synpunkt smartare att ge honom stöd nu än att vänta tills han blir äldre och sämre.
Men att släppa in en utomstående, om än aldrig så förstående, det kommer att bli svårt och kräva en del förberedelser.
Nåja. Det blir väl bra, som sagt. Men vemodigt känns det, och jag hukar lite inför det som komma skall. Börjar det nu? Redan? Jag älskar pappa innerligt, det är klart att jag ska göra allt jag bara kan för att göra hans liv drägligt. Men ändå hukar jag, och begrundar än en gång det märkliga i att barn, inte åldrande föräldrar, anses vara vuxenlivets stora åtagande.
På söndagkvällen kom vi hem från stugan, påfyllda och utvilade. Solsken, lunch under parasollet, bad från stränder och klippor, fika på gårdsbutik, biltur då vi skrattade åt både Emil och Varför är det så ont om Q?. Mamma prisade sommarstugan, det var roligt att visa den för henne.
Just när ungarna började gå upp i trötthetsspinn inför nattningen, ringde pappa. Helga, det har hänt en smärre katastrof. Han visste inte exakt hur det hade gått till, men på något sätt hade han gjort illa foten när han var uppe på toa på natten och nu kunde han inte alls stödja på den, trots att han vilat den hela dagen. Och på måndag skulle han till både tandläkare och audionom. Båda tiderna gick förstås att avboka men å andra sidan, bra att få det undanstökat.
Nå, men jag hade ju en extra semesterdag undanstoppad. Och jobbet är som sagt lugnt. Och jag har inte träffat pappa på flera veckor, jag skulle känna mig lugnare av att träffa honom. (Egentligen borde jag ställa till med en större sanering av hans bostad också men det orkar jag banne mig inte och det skulle heller inte främja vår relation.)
Beskrivningen av dagen skulle kunna täcka spaltmeter men jag ska försöka att inte ge efter för min nedärvda långrandighet (gissa från vem, förresten). Det började med att jag instruerade pappa att stanna i lägenheten tills jag kom, inte gå ut i trappan och riskera att snubbla. Jag ringer dig när det är cirka tio minuter kvar.
Sedan fastnade jag förstås i bilkö. Just när jag började fundera på att ringa och avisera min ankomst, ringde pappa, stressad och orolig. Kommer du aldrig, jag har väntat i trekvart? Jo, för han hade ju (emot mina order) kravlat nerför trapporna och satt sig på trottoarkanten att vänta, alldeles för tidigt. Sedan kravlat upp igen (eftersom han ju vägrar att lära sig mobiltelefoni) och ringt mig.
Men kravlandet gick bra åtminstone, och foten var något bättre, han kunde i alla fall stödja på den. Vi gav oss iväg till tandläkaren, jag släppte av honom vid porten, letade upp en parkeringsplats och anslöt sedan i väntrummet. (Min uppmaning att invänta mig nere på gatan hade han förstås inte hörsammat.) Medan jag sedan väntade på honom hann jag sköta en del jobb via mobilen, teknikens under.
Därefter genomdrev jag ett besök i en sjukvårdsbutik alldeles runt hörnet, för att köpa en krycka. Pappa ville hellre åka till vårdcentralen där man får låna sådana men var ganska spak, särskilt när det visade sig att den bara kostade 150 kronor. Sedan gick vi i snigelfart mot närmaste lunchställe, pappa med krycka på ena sidan och ett stadigt grepp om min axel på andra.
Promenaden var kort, men den tröttade ut honom. Men så snart han fått ett glas lingondricka på restaurangen återvände ansiktsfärgen, och sedan åt han med god aptit hela sin portion. Det bekräftar det jag länge misstänkt, att pappa äter alldeles för lite och för dåligt. För några år sedan gick han ner i vikt vilket var välbehövligt men nu väger han under nittio kilo till sina hundranittio centimeter. Dessutom har han diabetes, undra på att han tidvis är trött och matt. Han medgav att han nog inte ätit så väldigt mycket dagen innan, nej, och bara en liten frukost på morgonen.
Återigen, det förklarar den underliga oföretagsamhet som han ibland uppvisar. Visserligen är det ett drag i hans personlighet men inte blir det bättre av lågt blodsocker.
Efter att ha slagit ihjäl några timmar på en parkbänk - några promenader var inte att tänka på - var det så dags för nästa möte, nu hos audionomen för att prova ut hörapparat.
En audionom torde mestadels träffa folk som har svårt att höra. Methinks att de oftare är äldre än yngre personer, och alla är de kanske inte så tekniskt bevandrade.
Men jag kan förstås ha fel, den unge man vi träffade kanske fungerar utmärkt bra tillsammans med majoriteten av sina patienter.
Själv hade jag svårt att både uppfatta och begripa vad han sa. Han talade snabbt och otydligt och fast jag frågade en extra gång lyckades jag inte förstå hans motivering till att hörapparat med laddningsbara batterier inte var bra. Det var heller inte helt glasklart hur man ska resonera kring val av hörapparat, landstingsbetald eller ej, tekniska finesser eller ej. Jag försökte förmedla en bild av pappa som person, för att göra det lättare för audionomen att råda oss, men han verkade inte särskilt intresserad.
Pappa må se ut som en tomtegubbe med fläckiga byxor, men han arbetar faktiskt nästan heltid som översättare, han är ofta på föredrag och styrelsemöten, han behöver verkligen hjälp med sin hörsel, han sitter inte bara hemma och glor på tv. Däremot är han slarvig och disträ och alla tips på hur man motverkar detta välkomnas. Några sådana fick vi inte. På min direkta fråga tyckte audionomen att vi skulle välja en stor hörapparat, svårare att tappa bort. Och så är batteritiden längre, sa han efter en stunds eftertanke. Nackdelen är förstås att den syns mer, men det struntar pappa fullkomligt i.
Efteråt var jag rätt sur, och jag funderar allvarligt på att ringa den unge mannens chef och framföra mina synpunkter. Men först ska jag prata med en rådgivare som Stockholms stad tillhandahåller för hörselskadade och deras anhöriga. Kanske kan hon ge de råd vi saknar. Och så ska pappa tillbaka till audionomen om några veckor och meddela sitt val av hörapparat, och egentligen borde jag väl följa med då också.
Till sist handlade jag mat åt honom och skjutsade hem honom, och fick nästan gråten i halsen när jag märkte hur orolig han var för att jag skulle propsa på att följa med honom in. Han vill inte visa sin lägenhet för mig, han skäms över stöket och vill inte göra mig ledsen. Ät nu ordentligt ikväll, förmanade jag honom. Och ring mig imorgon så jag vet att du lever.
Vid det laget hade också O anslutit, vi svängde förbi biblioteket och lämnade tillbaka en hög med böcker som pappa lånat. Säg åt honom att jag gärna hjälper honom att röja, sa O som så många gånger förr. Det finns inget i hans lägenhet som jag inte redan har sett sju resor värre av. O har jobbat som socialsekreterare och chaufför på en begravningsbyrå så det är alldeles sant.
Sedan fick jag annat att tänka på, för från biblioteket körde vi hem till min körkompis och hämtade våra nya familjemedlemmar, systrarna Katt. De protesterade ljudligt mot bilåkandet men gjorde sig snabbt hemmastadda hemma hos oss, en av dem parkerade sig ovanpå vår säng, den andra under. Men efter några timmar kom även den blygare katten fram och sträckte ut sig på sängen och såg ut som hon aldrig gjort annat.
De är förtjusande pratsamma små liv, de frambringar morrkurrande läten som jag aldrig hört maken till. De svarar när man ropar på dem och kelar och buffar men nafsar lite om man klappar på fel ställe. Damer med integritet. De har redan utsett sovplatser på ställen jag aldrig hade kunnat tänka ut, jag hade glömt hur mycket katter klättrar. Den ena går gärna ut och kommer hem endast för att äta, den andra stannar helst inne men vill i gengäld gärna leka.
Det blir nog bra. Och det blir väl bra med pappa också. Jag har pratat med honom varje dag och han är vid gott mod och säger sig äta ordentligt.
Idag följde jag herr Snälls och mammas råd och kontaktade en biståndsbedömare som var så förstående att jag nästan ville gråta. Bra att du ringde, sa han. Vi bokar ett hembesök hos din pappa för att se om det finns något hemtjänsten kan hjälpa honom med.
Hick. I måndags lanserade jag idén om mat via hemtjänsten för pappa, och han protesterade oväntat nog inte alls. Jag är fortfarande lite häpen över att alla tycks hålla med om att han kanske är berättigad till detta stöd, att samhället inte kräver att jag ska förse honom med matlådor. Å andra sidan är det ur samhällsekonomisk synpunkt smartare att ge honom stöd nu än att vänta tills han blir äldre och sämre.
Men att släppa in en utomstående, om än aldrig så förstående, det kommer att bli svårt och kräva en del förberedelser.
Nåja. Det blir väl bra, som sagt. Men vemodigt känns det, och jag hukar lite inför det som komma skall. Börjar det nu? Redan? Jag älskar pappa innerligt, det är klart att jag ska göra allt jag bara kan för att göra hans liv drägligt. Men ändå hukar jag, och begrundar än en gång det märkliga i att barn, inte åldrande föräldrar, anses vara vuxenlivets stora åtagande.
 |
| Reviravsökning pågår. |
2015-08-23
Imorgon hämtar vi katterna
Ikväll är jag trött, och skrattar därför hysteriskt när jag kommer till DN:s sista sida.
2015-08-21
Fredag eftermiddag
Första jobbveckan är till ända, äntligen. Varje dag utom idag har jag tyckt att det känts som torsdag, det måste fan vara torsdag. Tills det äntligen blev torsdag och nu fredag.
Jag har landat i vardagen igen, tränat tre pass och kickat igång kroppen och konstaterat att lågintensiv men tung takrenovering är det perfekta sättet att hålla igång under semestern. Jag har vinkat av glada pojkar varje morgon, en tredjeklassare och en förskoleklassare. Jag har jobbat och suckat över oföretagsamma kollegor som behöver en dadda mer än en projektledare. Men jag har också köpt vackra kläder och ätit god middag och pratat om livet med Anka.
Mamma har lämnat och hämtat barn och kört ungefär tjugofem tvättmaskiner åt oss. Hon är gladare än på länge. På kvällen knappar hon febrilt på telefonen till sin nye vän. Ja, ni läste rätt. Hon strålar och fnissar generat när jag frågar hur gammal han är. Precis mitt emellan henne och mig i ålder, visar det sig. Nåja, med tanke på att styvfar var tjugosex år äldre så har hon lite att ta igen.
O såg ut som ett åskmoln i början av veckan vid jobbstarten men har lyst upp mer och mer. Hans känsla för sitt jobb åker bergochdalbana. Men också han mår bättre än på länge, och igår kväll kom han hem med en blombukett. Till svärmor. Jag blev nästan gladare för det än om den hade varit till mig.
Ikväll åker vi ut till sunkstugan, hela rövarbandet. Mamma har inte sett den på flera år, det ska bli roligt att visa den för henne.
Men först ska vi göra egna pizzor och äta middag. Och allra först ska jag luskamma mig, för det känns som att det behövs igen. Fan. Fast å andra sidan, vad är en lus eller två?
Något är skönt
ock i en lus.
Ock i ett grönt
blad bak ett hemlighus.
Så står det på en kylskåpsmagnet jag köpte på Alster, på hemväg från Sommarön för några år sedan när Q var två, kanske tre år. Det var ett så fint besök.
När jag skriver texten tänker jag på hur det ser ut bak vårt hemlighus, bakom ladan med det nya taket. Det var förbjudet område när jag var liten, där låg den gamla skräphögen med krossat glas, dit fick man inte gå. Men nu har jag erövrat det, det är min domän nu, där har jag klättrat och släpat takpannor och virke. Nästa år eller kanske nästa år igen ska vi bygga ett trädäck där, O och jag tillsammans. Där sitter man dold för världen, i lä för alla vindar, och ser havet både i öster och väster.
Jag har landat i vardagen igen, tränat tre pass och kickat igång kroppen och konstaterat att lågintensiv men tung takrenovering är det perfekta sättet att hålla igång under semestern. Jag har vinkat av glada pojkar varje morgon, en tredjeklassare och en förskoleklassare. Jag har jobbat och suckat över oföretagsamma kollegor som behöver en dadda mer än en projektledare. Men jag har också köpt vackra kläder och ätit god middag och pratat om livet med Anka.
Mamma har lämnat och hämtat barn och kört ungefär tjugofem tvättmaskiner åt oss. Hon är gladare än på länge. På kvällen knappar hon febrilt på telefonen till sin nye vän. Ja, ni läste rätt. Hon strålar och fnissar generat när jag frågar hur gammal han är. Precis mitt emellan henne och mig i ålder, visar det sig. Nåja, med tanke på att styvfar var tjugosex år äldre så har hon lite att ta igen.
O såg ut som ett åskmoln i början av veckan vid jobbstarten men har lyst upp mer och mer. Hans känsla för sitt jobb åker bergochdalbana. Men också han mår bättre än på länge, och igår kväll kom han hem med en blombukett. Till svärmor. Jag blev nästan gladare för det än om den hade varit till mig.
Ikväll åker vi ut till sunkstugan, hela rövarbandet. Mamma har inte sett den på flera år, det ska bli roligt att visa den för henne.
Men först ska vi göra egna pizzor och äta middag. Och allra först ska jag luskamma mig, för det känns som att det behövs igen. Fan. Fast å andra sidan, vad är en lus eller två?
Något är skönt
ock i en lus.
Ock i ett grönt
blad bak ett hemlighus.
Så står det på en kylskåpsmagnet jag köpte på Alster, på hemväg från Sommarön för några år sedan när Q var två, kanske tre år. Det var ett så fint besök.
När jag skriver texten tänker jag på hur det ser ut bak vårt hemlighus, bakom ladan med det nya taket. Det var förbjudet område när jag var liten, där låg den gamla skräphögen med krossat glas, dit fick man inte gå. Men nu har jag erövrat det, det är min domän nu, där har jag klättrat och släpat takpannor och virke. Nästa år eller kanske nästa år igen ska vi bygga ett trädäck där, O och jag tillsammans. Där sitter man dold för världen, i lä för alla vindar, och ser havet både i öster och väster.
2015-08-20
Bekymrad lärare om en vanartig gosse
Jag framhärdar med min åsikt att allt inte var bättre förr, särskilt inte i skolans värld. Skolan har aldrig fungerat bra för alla elever. Mången framstående man har varit en bångstyrig skolpojke. För hundra år sedan, likaväl som idag, misslyckades skolan alltför ofta med att motivera eleverna.
Bästa lady X!
Efter en hel del tvekan och diskussion med hans klassföreståndare har jag beslutat låta X få sitt lov, men jag måste tillstå att han inte har förtjänat det. Jag tror inte ---- att han på något sätt är uppsåtligt besvärlig, men hans glömska, vårdslöshet, bristande punktlighet och slarv på alla sätt har verkligen varit så betänkliga att jag skriver för att be er att, när han är hemma, tala mycket allvarligt med honom om saken.
Vad gäller begåvning borde han vara bäst i sin klass men är istället den sämste. Likväl tror jag inte han är lat, men hans energi kommer bara stötvis och när han väl tar itu med sina uppgifter är det vanligen för sent för att han ska kunna utföra dem väl. På många sätt är han en ovanlig pojke och det skulle vara stor skada om en sådan begåvning förspilldes genom vanemässig försummelse.
Jag bör inte sluta utan att säga att jag är mycket nöjd med hans sätt att lösa en del uppgifter i historia.
Det här blev tyvärr ett mycket långt brev, men mitt intresse för pojken får vara min ursäkt.
Läraren ifråga måste ändå ha varit klok och framsynt, för han tog inte miste på begåvningen. Den har kommit oss alla till godo.
Vem var X? Och reglerna kan ni väl? Skriv inte svaret rent ut, lämna en listig ledtråd som ni tror att jag begriper!
Bästa lady X!
Efter en hel del tvekan och diskussion med hans klassföreståndare har jag beslutat låta X få sitt lov, men jag måste tillstå att han inte har förtjänat det. Jag tror inte ---- att han på något sätt är uppsåtligt besvärlig, men hans glömska, vårdslöshet, bristande punktlighet och slarv på alla sätt har verkligen varit så betänkliga att jag skriver för att be er att, när han är hemma, tala mycket allvarligt med honom om saken.
Vad gäller begåvning borde han vara bäst i sin klass men är istället den sämste. Likväl tror jag inte han är lat, men hans energi kommer bara stötvis och när han väl tar itu med sina uppgifter är det vanligen för sent för att han ska kunna utföra dem väl. På många sätt är han en ovanlig pojke och det skulle vara stor skada om en sådan begåvning förspilldes genom vanemässig försummelse.
Jag bör inte sluta utan att säga att jag är mycket nöjd med hans sätt att lösa en del uppgifter i historia.
Det här blev tyvärr ett mycket långt brev, men mitt intresse för pojken får vara min ursäkt.
Läraren ifråga måste ändå ha varit klok och framsynt, för han tog inte miste på begåvningen. Den har kommit oss alla till godo.
Vem var X? Och reglerna kan ni väl? Skriv inte svaret rent ut, lämna en listig ledtråd som ni tror att jag begriper!
2015-08-19
Högläsning för två
Jag fick en läsarkommentar om att det fungerar att läsa samma bok för Q och Y trots åldersskillnaden. Q är nio år och Y är sex. Jag började fundera och insåg att svaret skulle bli långt.
När Y var bebis fick jag rådet av en klok kvinna på Öppna förskolan (tidigare benämnd Pippi här på bloggen) att läsa samma bok för barnen. Hon hade goda erfarenheter av det. Äldre barn har oftast inget emot att höra ganska barnsliga böcker, yngre barn kanske inte begriper allt i de störres böcker, men kan fascineras ändå.
Så jag har följt rådet och oftast har det fungerat riktigt bra. Tillvägagångssättet har varierat. Ofta har vi en kapitelbok på gång. Om Y inte är jätteintresserad av den så får han välja en bilderbok eller två, och tycker Q att de är aptråkiga så får han läsa själv under tiden.
Jag tror på att inte vara så rädd för att ställa krav på barn. Man behöver inte förstå varje ord i en text för att kunna tillgodogöra sig den, en kunskap jag själv förvärvade när jag lärde mig engelska som sjuåring. Sjuåringar använder inte lexikon när de snavar på ett okänt ord, de gissar betydelsen av sammanhanget och läser vidare. Till sist vet de vad ordet betyder, fast ibland visar det sig, åratal senare, att de gissat fel.
(Mamma som på den tiden var ganska dålig på engelska, sökte förbättra sig genom ambitiös läsning. Hon har berättat att hon använde mig som lexikon.
- Helga, vad betyder "gale"?
- Jag tror att det är en sorts vind.
- Och "valet" då?
- Nån sorts herrbetjänt, tror jag.)
I sommar har vi läst Mio min mio, Trollkarlens hatt och Bullerbyboken. Q gillade alla tre, Y var lite tveksam till Trollkarlen. Men Bullerbyn älskade han, verkligen älskade. Därefter läste vi Maj Samzelius fina bok om historierna bakom stjärnbilderna. Den gick hem hos bägge, övriga delar i serien blir givna julklappar.
(Dessutom har vi hört hela serien om morfar prosten i Margareta Krooks underbara inläsning.)
Nu grubblar jag över vad vi ska kasta oss över härnäst. Jag har ständigt lite dåligt samvete över att jag inte anpassar högläsningen mera till Y, han är den som oftast kritiserar mina val av böcker. Fast ärligt talat vet jag inte vad hans krångel grundar sig i, om det är böckerna han inte gillar eller det faktum att jag väljer.
Nästa bok ska han få välja, men jag kanske ska komma med förslag. De jag funderar på är följande:
Doktor Proktors tidsbadkar (jag tyckte ettan var mördande tråkig men ungarna gillade den)
Harry Potter och hemligheternas kammare (till skillnad från många andra tycker jag inte att HP är optimala som högläsningsböcker, de är så långrandiga)
Ronja rövardotter (den och Lejonhjärta är nog det enda av AL jag inte läst högt för dem)
Ture Sventon
Pelle Svanslös (har inte funkat att läsa men däremot i Gösta Knutssons egen inläsning. Och snart får vi ju egna katter!)
Eller så ägnar vi oss åt bilderböcker ett tag. Eller har någon av mina läsare ett bra förslag?
När Y var bebis fick jag rådet av en klok kvinna på Öppna förskolan (tidigare benämnd Pippi här på bloggen) att läsa samma bok för barnen. Hon hade goda erfarenheter av det. Äldre barn har oftast inget emot att höra ganska barnsliga böcker, yngre barn kanske inte begriper allt i de störres böcker, men kan fascineras ändå.
Så jag har följt rådet och oftast har det fungerat riktigt bra. Tillvägagångssättet har varierat. Ofta har vi en kapitelbok på gång. Om Y inte är jätteintresserad av den så får han välja en bilderbok eller två, och tycker Q att de är aptråkiga så får han läsa själv under tiden.
Jag tror på att inte vara så rädd för att ställa krav på barn. Man behöver inte förstå varje ord i en text för att kunna tillgodogöra sig den, en kunskap jag själv förvärvade när jag lärde mig engelska som sjuåring. Sjuåringar använder inte lexikon när de snavar på ett okänt ord, de gissar betydelsen av sammanhanget och läser vidare. Till sist vet de vad ordet betyder, fast ibland visar det sig, åratal senare, att de gissat fel.
(Mamma som på den tiden var ganska dålig på engelska, sökte förbättra sig genom ambitiös läsning. Hon har berättat att hon använde mig som lexikon.
- Helga, vad betyder "gale"?
- Jag tror att det är en sorts vind.
- Och "valet" då?
- Nån sorts herrbetjänt, tror jag.)
I sommar har vi läst Mio min mio, Trollkarlens hatt och Bullerbyboken. Q gillade alla tre, Y var lite tveksam till Trollkarlen. Men Bullerbyn älskade han, verkligen älskade. Därefter läste vi Maj Samzelius fina bok om historierna bakom stjärnbilderna. Den gick hem hos bägge, övriga delar i serien blir givna julklappar.
(Dessutom har vi hört hela serien om morfar prosten i Margareta Krooks underbara inläsning.)
Nu grubblar jag över vad vi ska kasta oss över härnäst. Jag har ständigt lite dåligt samvete över att jag inte anpassar högläsningen mera till Y, han är den som oftast kritiserar mina val av böcker. Fast ärligt talat vet jag inte vad hans krångel grundar sig i, om det är böckerna han inte gillar eller det faktum att jag väljer.
Nästa bok ska han få välja, men jag kanske ska komma med förslag. De jag funderar på är följande:
Doktor Proktors tidsbadkar (jag tyckte ettan var mördande tråkig men ungarna gillade den)
Harry Potter och hemligheternas kammare (till skillnad från många andra tycker jag inte att HP är optimala som högläsningsböcker, de är så långrandiga)
Ronja rövardotter (den och Lejonhjärta är nog det enda av AL jag inte läst högt för dem)
Ture Sventon
Pelle Svanslös (har inte funkat att läsa men däremot i Gösta Knutssons egen inläsning. Och snart får vi ju egna katter!)
Eller så ägnar vi oss åt bilderböcker ett tag. Eller har någon av mina läsare ett bra förslag?
2015-08-18
Skoloro
Same procedure as last year. Komma tillbaka till jobbet är trögt och segt, men stressad blir jag inte, trots att jag har betydligt mer att göra i år än förra året, trots att projektet blir alltmer försenat.
Nej, precis som förra året är det skolan som stressar mig fast den inte ens börjat. Uppropet är först imorgon, idag gick jag med Y på introduktionssamtal.
Y, lilla Y, min lilla myra. Charmtrollet, tjejtjusaren, retstickan och lillpojken som nu blivit så stor och ska ut i världen. Jag har aldrig varit orolig för honom förut, han är så trygg och självklar. Men nu plötsligt kramar en kall hand om mitt hjärta. Jag vill inte riktigt släppa ut honom i världen.
Inte blir det bättre av beskedet som möter oss när vi kommer fram. Vi hade önskat en viss lärare till Y, en lärare som sonen till våra vänner haft. Vi blev lite förbryllade när önskemålet inte tillgodoseddes men tänkte inte stort mer, det blir nog bra. Först senare fick vi förklaringen, denna lärare, gammal och erfaren, hade slutat efter bara ett år på skolan.
I juni bjöds vi på en första träff, och alla farhågor skingrades. Y:s blivande lärare verkade utmärkt. En medelålders dam som utstrålade lugn, trygghet och pondus.
Men nähä. Hon har också slutat.
Vad fan är detta? Sedan Q började i förskoleklass för tre år sedan är detta något vi känner igen alltför väl. Den trygge säkre mannen som kompletterade den yngre lite fladdriga lärare så bra - slutat! Fritidskillen - slutat! Specialpedagogen - slutat! Skolsköterskan - slutat!
Det oroar mig rejält. Ryktet säger att rektorn är bedrövligt dålig men det är bara ett rykte. Fast personalomsättningen verkar onekligen tyda på att något är fel.
Samtidigt älskar Q sin skola (och sin fröken, som O och jag är långt mindre förtjusta i). Y är taggad och förväntansfull. Och i ärlighetens namn så verkar hans nya (också unga, nyanställda) fröken mycket bra. Hon fokuserade helt på Y och pratade nästan bara med honom.
- Är det något särskilt du funderar på om skolan, Y?
- (snurrar på stolen, biter på naglarna, petar i den nya tandgluggen i överkäken) Jo, jag undrar.. när skolan slutar, får man en pärm då? Att sätta alla sina teckningar i?
Hur orolig ska man vara? Hur jobbig förälder ska man vara? Och vart vänder man sig om man vill kanalisera sin oro och jobbighet? Rektor, stadsdelsnämnden, Skolinspektionen, Uppdrag Granskning?
2015-08-13
Två saker, nej tre
1 Åter i civilisationen återser jag två elektriska prylar med stor glädje: eltandborsten och Nespressobryggaren. Jo, och så diskmaskinen förstås. Mina händer är alldeles nariga efter allt diskande, fy fasen vad skönt att slippa det ett tag.
2 Lider av lätt abstinens efter att ha plöjt två fantastiska böcker på raken: Life After Life av Kate Atkinson och Freedom av Jonathan Franzen. Vad ska jag bita i nu då? Kerstin Thorvall-biografin? Eller Hur ska det gå för Pinnebergs? Eller kanske något av E.M. Forster?
3 Så snart tvättmaskinen gått klart och jag hängt den kastar vi oss ut på semesterns sista etapp, till Dalarna. O ska cykla och vi ska båda se opera och barnen ska passas av våra goda vänner.
Sedan är det vardag igen.
2 Lider av lätt abstinens efter att ha plöjt två fantastiska böcker på raken: Life After Life av Kate Atkinson och Freedom av Jonathan Franzen. Vad ska jag bita i nu då? Kerstin Thorvall-biografin? Eller Hur ska det gå för Pinnebergs? Eller kanske något av E.M. Forster?
3 Så snart tvättmaskinen gått klart och jag hängt den kastar vi oss ut på semesterns sista etapp, till Dalarna. O ska cykla och vi ska båda se opera och barnen ska passas av våra goda vänner.
Sedan är det vardag igen.
2015-08-09
Sista kvällen
Vemod, fysisk trötthet och hemlängtan. Men också tillfredsställelse. I år har jag gjort saker jag inte trodde att jag kunde.
2015-08-05
Idag
.. har jag kört båten från ön till hamnen på fastlandet och tillbaka igen. O satt lojt i fören.
Plötsligt fattar jag hur man gör, det bara funkar.
Och taket är nästan färdigt.
Plötsligt fattar jag hur man gör, det bara funkar.
Och taket är nästan färdigt.
2015-08-02
Kaffe
"Si kaffe vill jag nödvändigt ha, säger farfar."
Åh friden som lägrar sig när alla ungar lämnat bordet för studsmattor och andra lockelser.
Åh friden som lägrar sig när alla ungar lämnat bordet för studsmattor och andra lockelser.
Man känner sina löss på gången / Parasite Island / Kalla mig Ernst
Andra veckan på Sommarön börjar Y klaga på att det kliar i stjärten. Vi lugnar, du kanske inte är riktigt ren, och torkar med våtservetter. Men mina onda aningar besannas när han vaknar skrikande och krängande en natt. Symptomen på springmask är omisskännliga. Dessutom - helvete! - tog vi verkligen den andra kuren eller glömde vi den i försommarstressen?
Jag har åtminstone varit förtänksam och packat ner medicinen, så hela familjen (Q vaknar förstås också) får svälja tabletter mitt i natten. Vi undersöker Y och konstaterar faktum och befriar honom från ett par inkräktare, så somnar vi om. Ännu en natt med samma föreställning, sedan är vi fria. Jag sänder ännu en gång en tacksam tanke till vår granne som i outsäglig godhet skänkte oss en tvättmaskin häromåret.
Takrenoveringen fortskrider och går in i nya faser. Jag inleder en relation med takpannorna. Sjuhundra stycken har O skjutsat ner från taket på en ränna, jag har tagit emot dem och staplat dem. Så länge jag hanterade dem snabbt tänkte jag inte särskilt på dem, de som var trasiga slängde jag obarmhärtigt i en hög, struntande i om de krossades eller ej.
Men när jag ska börja sortera dem ser jag plötsligt på dem med nya ögon. Det finns två sorter. Tjocka, porösa med böjd kant och stor klack. Tunnare, ofta brända, med liten klack. Jag googlar på taktegel, gammalt, enkupigt och hittar en skrift som jag laddar ner och läser. Det måste banne mig vara handslaget tegel vi har, över hundra år gammalt. Man kan se att hörnen är handskurna, på en del av dem finns tumavtryck kvar. De händerna är borta sedan länge, vems var de? Plötsligt ångrar jag krossandet. Min nya bibel inskärper att handslaget tegel är ett kulturarv värt att bevara och att även trasiga pannor kan användas.
Ännu någon dag senare blir det uppenbart att det inte bara är teglet som är som förr i tiden här på ön. Q har kliat sig i håret i några dagar och skyllt på myggbett när jag har frågat. Men när jag vaknar i vargtimmen av klåda i nackgropen inser jag vad som är på färde. På morgonen rotar jag fram luskammen som jag av en gudomlig ingivelse packade ner. Vi har hittills varit förskonade från löss, vid alla larm från skolan har jag finkammat men kammat noll.Jag har åtminstone varit förtänksam och packat ner medicinen, så hela familjen (Q vaknar förstås också) får svälja tabletter mitt i natten. Vi undersöker Y och konstaterar faktum och befriar honom från ett par inkräktare, så somnar vi om. Ännu en natt med samma föreställning, sedan är vi fria. Jag sänder ännu en gång en tacksam tanke till vår granne som i outsäglig godhet skänkte oss en tvättmaskin häromåret.
Takrenoveringen fortskrider och går in i nya faser. Jag inleder en relation med takpannorna. Sjuhundra stycken har O skjutsat ner från taket på en ränna, jag har tagit emot dem och staplat dem. Så länge jag hanterade dem snabbt tänkte jag inte särskilt på dem, de som var trasiga slängde jag obarmhärtigt i en hög, struntande i om de krossades eller ej.
Men när jag ska börja sortera dem ser jag plötsligt på dem med nya ögon. Det finns två sorter. Tjocka, porösa med böjd kant och stor klack. Tunnare, ofta brända, med liten klack. Jag googlar på taktegel, gammalt, enkupigt och hittar en skrift som jag laddar ner och läser. Det måste banne mig vara handslaget tegel vi har, över hundra år gammalt. Man kan se att hörnen är handskurna, på en del av dem finns tumavtryck kvar. De händerna är borta sedan länge, vems var de? Plötsligt ångrar jag krossandet. Min nya bibel inskärper att handslaget tegel är ett kulturarv värt att bevara och att även trasiga pannor kan användas.
Det gör jag inte nu, både Q och jag är nerlusade så det förslår. Vi meddelar kusin som suckar, de är rutinerade. Jo, stora sysslingen visar sig ha han också. Hade jag kunnat förutspå, han kliar sig på samma omisskännliga sätt.
O är ute och fiskar och får order om att köpa lusmedel i parti och minut. Q och jag kammar varandra och knäcker löss mellan naglarna. Y har gått fri, tror jag det att lössen hellre bosätter sig i Q:s och mina ymniga kalufser. O som är friserad som en amerikansk marinkårssoldat behöver knappt ens kollas. Den praktiska aspekten av dylika frisyrer står med ens fullständigt klar.
Under kammandet tänker jag att även detta är ett kulturarv. Kamma noll, inte har jag tänkt på vad det syftar på förut. Luspudel, säger jag kärleksfullt till Q. Luskamning är helt klart en kärleksgärning, svårt att göra på sig själv, något man gör på dem man bryr sig om.
En vecka kvar på ön, en vecka kvar i paradiset som jag både hatar och älskar. En vecka tills vi återvänder till civilisationen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)