Det blev bättre

Nu när vi var och hälsade på våra goda vänner i Dalarna, som vi alltid brukar göra ungefär så här års, mindes jag varför vi ställde in förra årets resa. Sömnkaoset var då värre än någonsin efter en sjukvinter som kulminerat med influensa, varpå båda pojkarnas nattskräck intensifierades.

Herregud, är det bara ett år sedan. Visst händer det fortfarande att de vaknar skrikande och okontaktbara, varpå jag får hjärtklappning. Men inte alls lika ofta. Och visst sover vi fortfarande lite halvdåligt. Under dalaresan sov jag och barnen i en dubbelsäng och O på annat håll. När det var läggdags för mig konstaterade jag att bäst plats skulle jag få om jag la mig tvärs över sängen nere vid fotänden. Där sov jag den natten, ganska bra dessutom. (Ett annat beprövat trick är att ligga skavfötters med ungarna, man störs inte alls lika mycket av sparkarna då.)

Lergiganet som den förstående barnläkaren skrev ut, har sin egen historia. Det hjälpte högst måttligt mot nattskräcken, däremot hände det en handfull gånger att Y själv bad om "sovmisin" och somnade prompt.

I somras råkade jag svepa flaskan i golvet när jag rotade i kylskåpet, den ska förvaras kallt. Botten sprack men jag räddade större delen av medicinen genom att hälla över den i en gammal flaska citronsaft, på vilken jag textade LERGIGAN Y:S SOVMEDICIN, i den oskuldsfulla tron att inga missförstånd kunde föreligga.

För ett par månader sedan hade Q besök av två kompisar, jag jobbade sent och O ställde sig att grädda våfflor åt hela rövarbandet. Q:s älskade morbror har lärt honom ta citronsaft med socker på pannkakor, så givetvis tänkte han att det vore gott på våfflor också. Företagsam och hjälpsam som han är, assisterade han förstås sin far att duka fram saft och sylt från kylskåpet. Inte var det någon som läste på flaskan, förrän Q tyckte att våfflan smakade lite mystiskt. Resten av kvällen var han pigg och glad och uppvisade inga men.

Så kan det gå.