Det här är helt jävla sanslöst. Jag fattar inte. Jag måste ha vuxit upp och levt i en ovanligt tolerant enklav. För jag känner varken igen mig eller min omgivning.
När jag studerar fotot i tidningen av Elisabeth Åsbrink konstaterar jag att jag ser ut ungefär som hon med avseende på färger. Dessutom har jag ett namn som låter långt mindre svenskt än hennes. Ändå kan jag inte påminna mig att någon någonsin har ifrågasatt min svenskhet.
Eller så har det visst hänt, men gått mig förbi. För jag råkar ju veta att fem generationer bakåt, och mer har alla förfäder varit svenskar. Min hårfärg har hoppat över flera generationer och landat hos mig, den beror eventuellt på att farfarsmor var av vallonsläkt. Sägs det. Hur som helst är jag trygg i min nationella tillhörighet, så trygg att jag kan avfärda den, rentav spotta på den. Äh, svenskt. Vad larvigt.
(Fem generationer, förresten. Undrar just hur många av de där fördomsfulla och ignoranta gymnasiekidsen som kan räkna upp fem generationer av sin egen släkt.)
Men O förstår vad som menas. Han växte upp på landsbygden, son till invandrare från ett nordiskt land. Ständigt fick han sin nationalitet kommenterad. Men han påpekar att det nog inte handlade så mycket om att de kom från ett annat land, som inte-härifrån. Utanför sockengränsen.
Själv blir jag både arg och uppgiven. Vill inte riktigt tro att det är så här illa, men måste.
Jag skiter uppriktigt sagt i om någon tycker att jag är svensk eller ej. Eller om mina söner är svenska eller ej. Men om det är viktigt för dem att känna sig svenska är jag beredd att strida till sista blodsdroppen för att de ska få det.
Om jag bara visste hur jag skulle göra.
2012-10-30
2012-10-29
Hur man tar sig vatten över huvudet
Häromkvällen tittade O och jag på en show med Henrik Dorsin. Vi mindes hans roliga sommarprogram, och googlade därför igår fram Det är bögarnas fel från Grotesco. Men innan O tryckte på play varnade jag honom, ska vi verkligen spela den här nu, när barnen är vakna? Q lär plocka upp refrängen och rätt vad det är har vi meddelanden från läraren att vår son sprider homofob propaganda. Äsch då, sa O, han leker ju med Lego och är fullt upptagen. Så vi tittade, och skrattade.
Givetvis dröjde det sedan bara en halvtimme innan jag hörde ett kvitter från Q:s hörn det är rödarnas fel. Hoppsan. O förklarade: Q, den där får du bara sjunga hemma, inte i skolan, de kommer att tro att det betyder någonting väldigt dumt.
Äsch. Kom hit så drar jag hela förklaringen, sa jag. Och började.
Vet du vad ordet bög betyder? Okej. Du vet ju att en del tjejer gillar killar, och en del gillar andra tjejer? Och likadant med killar. En del killar gillar killar, och blir kära i dem och vill kramas och pussas och ha sex med dem.
Precis så långt hann jag innan min son, med osvikligt sinne för logik, stoppade mig och sa:
- Men mamma! Hur gör de egentligen då?
Djupt andetag. Nej, jag gick inte in på detaljer. Men jag levererade ett svar jag kan stå för och som Q tycktes godkänna (att man kan ha sex på olika sätt, typ). Sedan trasslade jag in mig i användandet av ordet bög, att det är ett okej ord att använda om man vet att någon är det, men man får aldrig säga det till någon för att retas, och förresten spelar det ingen roll vem man blir kär i bara alla är lyckliga och snälla mot varann. Eller nåt.
O tjuvlyssnar utanför dörren. Hur gick det där då, frågar han retsamt när jag är klar.
Tack bra. Men jag säger bara det, spelar du den här så ungarna hör, får du sköta förklaringarna själv!
Givetvis dröjde det sedan bara en halvtimme innan jag hörde ett kvitter från Q:s hörn det är rödarnas fel. Hoppsan. O förklarade: Q, den där får du bara sjunga hemma, inte i skolan, de kommer att tro att det betyder någonting väldigt dumt.
Äsch. Kom hit så drar jag hela förklaringen, sa jag. Och började.
Vet du vad ordet bög betyder? Okej. Du vet ju att en del tjejer gillar killar, och en del gillar andra tjejer? Och likadant med killar. En del killar gillar killar, och blir kära i dem och vill kramas och pussas och ha sex med dem.
Precis så långt hann jag innan min son, med osvikligt sinne för logik, stoppade mig och sa:
- Men mamma! Hur gör de egentligen då?
Djupt andetag. Nej, jag gick inte in på detaljer. Men jag levererade ett svar jag kan stå för och som Q tycktes godkänna (att man kan ha sex på olika sätt, typ). Sedan trasslade jag in mig i användandet av ordet bög, att det är ett okej ord att använda om man vet att någon är det, men man får aldrig säga det till någon för att retas, och förresten spelar det ingen roll vem man blir kär i bara alla är lyckliga och snälla mot varann. Eller nåt.
O tjuvlyssnar utanför dörren. Hur gick det där då, frågar han retsamt när jag är klar.
Tack bra. Men jag säger bara det, spelar du den här så ungarna hör, får du sköta förklaringarna själv!
2012-10-25
Som en filt
Jag känner mig obestämt sorgsen ikväll. Över kineskommentaren. Inte för att Q längre verkar särskilt ledsen, och jag tror att vi hanterade det bra, men över sakernas tillstånd. Över att det här inte lär vara sista gången.
Över att vi bråkat så förskräckligt ikväll, Q och jag. Nästan precis hela eftermiddagen och kvällen var han på uselt humör och ansträngde sig verkligen för att provocera och ställa till bråk. Men faktiskt, med undantag av en enda gång då jag tappade behärskningen och röt till, så är jag stolt över mitt uppförande. För en gångs skull räckte tålamodet. Det har det inte alltid gjort. Och vi var sams när han somnade, som vi alltid är.
Det hade känts skönt att avhandla det med O, men han är på after work ikväll. Vi lyckades prata förbi varann helt, jag missade att han skulle vara borta ikväll och var rejält irriterad över att han aldrig kom hem och inte svarade på mina SMS. I vilket skick är han när han kommer? Har jag anledning att oroa mig eller är jag bara överkänslig?
Snön faller ikväll över vårt hörn av Stockholm. Som en vit och något blöt men mycket vacker filt ligger den över allt.
Vackert är det, men ändå svor jag. Vinterdäcken är inte på än och givetvis glömde jag att köra in Y:s vagn under tak just idag.
Uppdaterad: Maken är hemma, i helt presentabelt skick. Och kunde berätta att det bråkats rejält även imorse. Konstigt nog tröstade det mig.
Över att vi bråkat så förskräckligt ikväll, Q och jag. Nästan precis hela eftermiddagen och kvällen var han på uselt humör och ansträngde sig verkligen för att provocera och ställa till bråk. Men faktiskt, med undantag av en enda gång då jag tappade behärskningen och röt till, så är jag stolt över mitt uppförande. För en gångs skull räckte tålamodet. Det har det inte alltid gjort. Och vi var sams när han somnade, som vi alltid är.
Det hade känts skönt att avhandla det med O, men han är på after work ikväll. Vi lyckades prata förbi varann helt, jag missade att han skulle vara borta ikväll och var rejält irriterad över att han aldrig kom hem och inte svarade på mina SMS. I vilket skick är han när han kommer? Har jag anledning att oroa mig eller är jag bara överkänslig?
Snön faller ikväll över vårt hörn av Stockholm. Som en vit och något blöt men mycket vacker filt ligger den över allt.
Vackert är det, men ändå svor jag. Vinterdäcken är inte på än och givetvis glömde jag att köra in Y:s vagn under tak just idag.
Uppdaterad: Maken är hemma, i helt presentabelt skick. Och kunde berätta att det bråkats rejält även imorse. Konstigt nog tröstade det mig.
2012-10-24
Titta en kines
Mamma, säger Q på morgonen och sticker sin hand i min, igår var det några stora pojkar som när de såg mig ropade "Titta en kines!".
Jag hinner knappt svara förrän han får syn på sin bästis som varit sjuk några dagar, och glömmer allt utom återseendets glädje.
Själv har jag som en kall hand runt hjärtat hela morgonen.
Jag hinner knappt svara förrän han får syn på sin bästis som varit sjuk några dagar, och glömmer allt utom återseendets glädje.
Själv har jag som en kall hand runt hjärtat hela morgonen.
2012-10-21
Det överväldigande familjelivet
Jag kurar vid datorn, stjäl mig tid, medan sönerna och en besökande kompis tittar på film på TV. Uppbygglig, norsk dockteater, Flåklypa Grand Prix, faktiskt vald av dem själva, de hemska skrikiga filmerna på Disney XD fick för en gångs skull stå tillbaka.
De skrikiga filmerna, ja. Och dataspelen. Vilka konflikter de vållar. Hur vi än jämkar och trixar och sätter upp regler (Aldrig titta på TV före frukost, för då blir blodsockernivån så låg hos alla parter att det blir dramatik och tragedi vid avstängning. Dataspel endast vid i förväg bestämda tillfällen.) är det ständiga strider.
Det strids om allt. För en timme sedan ville Y ha kalsonger istället för blöja. Jomenvisst. Han är troligen redo att lägga av helt med blöjorna, men vi ville vara kloka och balanserade och vänta några veckor efter nappavslutet. Fast å andra sidan har det kommit bajs i blöjan flera gånger den här veckan, trots att han mycket väl vet att bajs i "toletten" renderar honom klistermärken. (Hans egen idé faktiskt, inspirerad av ordningen hos grannfamiljen).
Kalsonger, som sagt. Just som jag är i färd att stiga in i duschen annonserar Y att han ska bajsa. Jag får förstås bråttom att hjälpa honom. Fast sedan visar det sig att han är mest intresserad av att 1 sitta på toa och skapa en gigantisk trasselsudd av dasspapper, alternativt 2 springa runt och vifta med snoppen och stolt visa upp densamma.
Mitt tålamod tryter efter en stund, och jag vill sätta på honom blöjan igen för att få duscha ifred. Nehej. Och så blir det bråk, och det hela slutar med en gallskrikande Y och en Helga som har gråten i halsen och inte vet vem hon är mest arg på, ungen eller sig själv.
Nej, det är inte alls så jobbigt som det var under det första halvåret som tvåbarnsfamilj. Allt har blivit mycket mycket bättre.
Jag borde egentligen skämmas för att beklaga mig, för de senaste veckorna har O gått ner i arbetstid och varit hemma väsentligt mer än jag, så att jag fått möjlighet att sätta mig in i mitt nya jobb. (Vilket har gått bra, för övrigt.)
Ändå. Ändå är det faktiskt jobbigt. Det är jobbigt att vara borta från barnen mer än jag är van vid, jobbigt att den korta tid vi ses är fylld av konflikter (och jag är inte dummare än att jag inser att detta inte är en slump). Jobbigt att se hur trött O är, numera är det han som lider mest av Y:s nattstök (som också blivit mycket mycket bättre, men inte upphört helt). Jobbigt att bråken inte stannar mellan oss och barnen, utan att vi också bråkar mer sinsemellan. Jobbigt att vi hanterar det så olika. Jag blir arg och ryar och ryter, vilket O avskyr. Hans ilska tar sig istället uttryck i svartsynta kommentarer när man minst anar det, vilket jag hatar.
Efter en lördag infesterad av bråk ser jag till att få natta båda barnen var för sig. Av flera orsaker. Men mest för min egen skull. Efter en bråkig dag behöver jag själv vara nära dem en stund och känna lugnet, ömheten och kärleken återvända.
Det är överväldigande, detta som var så oerhört efterlängtat, åtminstone av mig.
Ångrar du att vi skaffade barn, frågar jag O sedan. Ångrar du att vi skaffade två? Han tänker en stund och svarar nej. Det är ungefär som jag trodde att det skulle bli, säger han.
Jag är glad att han svarar som han gör, men vad han än hade sagt hade det nog ändå varit en viss befrielse i att vi kan prata om det.
Och imorgon är det måndag igen. Håhåjaja.
De skrikiga filmerna, ja. Och dataspelen. Vilka konflikter de vållar. Hur vi än jämkar och trixar och sätter upp regler (Aldrig titta på TV före frukost, för då blir blodsockernivån så låg hos alla parter att det blir dramatik och tragedi vid avstängning. Dataspel endast vid i förväg bestämda tillfällen.) är det ständiga strider.
Det strids om allt. För en timme sedan ville Y ha kalsonger istället för blöja. Jomenvisst. Han är troligen redo att lägga av helt med blöjorna, men vi ville vara kloka och balanserade och vänta några veckor efter nappavslutet. Fast å andra sidan har det kommit bajs i blöjan flera gånger den här veckan, trots att han mycket väl vet att bajs i "toletten" renderar honom klistermärken. (Hans egen idé faktiskt, inspirerad av ordningen hos grannfamiljen).
Kalsonger, som sagt. Just som jag är i färd att stiga in i duschen annonserar Y att han ska bajsa. Jag får förstås bråttom att hjälpa honom. Fast sedan visar det sig att han är mest intresserad av att 1 sitta på toa och skapa en gigantisk trasselsudd av dasspapper, alternativt 2 springa runt och vifta med snoppen och stolt visa upp densamma.
Mitt tålamod tryter efter en stund, och jag vill sätta på honom blöjan igen för att få duscha ifred. Nehej. Och så blir det bråk, och det hela slutar med en gallskrikande Y och en Helga som har gråten i halsen och inte vet vem hon är mest arg på, ungen eller sig själv.
Nej, det är inte alls så jobbigt som det var under det första halvåret som tvåbarnsfamilj. Allt har blivit mycket mycket bättre.
Jag borde egentligen skämmas för att beklaga mig, för de senaste veckorna har O gått ner i arbetstid och varit hemma väsentligt mer än jag, så att jag fått möjlighet att sätta mig in i mitt nya jobb. (Vilket har gått bra, för övrigt.)
Ändå. Ändå är det faktiskt jobbigt. Det är jobbigt att vara borta från barnen mer än jag är van vid, jobbigt att den korta tid vi ses är fylld av konflikter (och jag är inte dummare än att jag inser att detta inte är en slump). Jobbigt att se hur trött O är, numera är det han som lider mest av Y:s nattstök (som också blivit mycket mycket bättre, men inte upphört helt). Jobbigt att bråken inte stannar mellan oss och barnen, utan att vi också bråkar mer sinsemellan. Jobbigt att vi hanterar det så olika. Jag blir arg och ryar och ryter, vilket O avskyr. Hans ilska tar sig istället uttryck i svartsynta kommentarer när man minst anar det, vilket jag hatar.
Efter en lördag infesterad av bråk ser jag till att få natta båda barnen var för sig. Av flera orsaker. Men mest för min egen skull. Efter en bråkig dag behöver jag själv vara nära dem en stund och känna lugnet, ömheten och kärleken återvända.
Det är överväldigande, detta som var så oerhört efterlängtat, åtminstone av mig.
Ångrar du att vi skaffade barn, frågar jag O sedan. Ångrar du att vi skaffade två? Han tänker en stund och svarar nej. Det är ungefär som jag trodde att det skulle bli, säger han.
Jag är glad att han svarar som han gör, men vad han än hade sagt hade det nog ändå varit en viss befrielse i att vi kan prata om det.
Och imorgon är det måndag igen. Håhåjaja.
2012-10-11
A day well done
Idag har jag:
Sökt på nätet efter inspiration inför mitt första riktiga veckomöte med projektgruppen. Jag behöver förbereda mig väl, för på det här företaget är det ingen som kommer i tid eller ser poängen med veckomöten. Men det ska jag snart ta ur dem. För några år sedan hade det gjort mig olycklig och osäker, nu känner jag snarast en kvillrande förväntan. Hehe, de vet inte vad som väntar.
Hittat en del matnyttigt och en del obetalbart. Bland annat en Flickornas stora bok om projektledning. För de av oss som tycker att det pratas för lite om skor och choklad på jobbet.
Bestämt mig för att aldrig någonsin mer i livet referera till mig själv som flicka eller tjej. Fast det har jag väl i alla fall inte gjort på bra länge?
Ätit tidig middag med pappa på Järnvägsrestaurangen vid Östra station. Det är internationella flickdagen idag, och pappas födelsedag. En händelse som ser ut som en tanke. Hade fler av världens flickor haft en pappa som han hade vi kanske inte behövt en dylik dag.
Promenerat från Östra station till Gamla stan. Genom Humlegården, Kungsträdgården, över Norrbro, förbi Slottet och in i gränderna. Att promenera i stan är fortfarande en av mina favoritsysselsättningar. Trots det skulle jag nog inte vilja bo där.
Fått blankt hår igen av min frisör, och låtit mig övertalas att köpa dyrt schampo som förhoppningsvis hindrar det från att bli torrt och risigt igen. Det är ju knappt jag tror på sånt där men den som lever får se.
Lyssnat på La Bohème på tunnelbanan. Pappa och jag ska se den nästa helg.
Packat väskan inför en konferens med övernattning. Något sådant har jag inte varit med om på år och dag så det ska bli riktigt roligt.
Nu ska jag lägga mig att sova mellan två gossar som jag redan saknar lite. Men till lördag lunch ses vi igen och då ska jag ägna mig helt åt dem.
Sökt på nätet efter inspiration inför mitt första riktiga veckomöte med projektgruppen. Jag behöver förbereda mig väl, för på det här företaget är det ingen som kommer i tid eller ser poängen med veckomöten. Men det ska jag snart ta ur dem. För några år sedan hade det gjort mig olycklig och osäker, nu känner jag snarast en kvillrande förväntan. Hehe, de vet inte vad som väntar.
Hittat en del matnyttigt och en del obetalbart. Bland annat en Flickornas stora bok om projektledning. För de av oss som tycker att det pratas för lite om skor och choklad på jobbet.
Bestämt mig för att aldrig någonsin mer i livet referera till mig själv som flicka eller tjej. Fast det har jag väl i alla fall inte gjort på bra länge?
Ätit tidig middag med pappa på Järnvägsrestaurangen vid Östra station. Det är internationella flickdagen idag, och pappas födelsedag. En händelse som ser ut som en tanke. Hade fler av världens flickor haft en pappa som han hade vi kanske inte behövt en dylik dag.
Promenerat från Östra station till Gamla stan. Genom Humlegården, Kungsträdgården, över Norrbro, förbi Slottet och in i gränderna. Att promenera i stan är fortfarande en av mina favoritsysselsättningar. Trots det skulle jag nog inte vilja bo där.
Fått blankt hår igen av min frisör, och låtit mig övertalas att köpa dyrt schampo som förhoppningsvis hindrar det från att bli torrt och risigt igen. Det är ju knappt jag tror på sånt där men den som lever får se.
Lyssnat på La Bohème på tunnelbanan. Pappa och jag ska se den nästa helg.
Packat väskan inför en konferens med övernattning. Något sådant har jag inte varit med om på år och dag så det ska bli riktigt roligt.
Nu ska jag lägga mig att sova mellan två gossar som jag redan saknar lite. Men till lördag lunch ses vi igen och då ska jag ägna mig helt åt dem.
2012-10-10
Torka tårar
Jag har haft gråten i halsen sedan jag såg Torka aldrig tårar utan handskar häromkvällen. Det var länge sedan jag läste Jonas Gardell, nu måste jag verkligen göra det igen.
Det är kanske konstigt, men jag identifierar mig så oerhört starkt med huvudpersonernas resa från inskränkthet och fångenskap under barn- och ungdomstid till den fantastiska frigörelsen. Äntligen får jag vara den jag är! En kort tid av lycka, men vidrig plågsam död lurar i skuggorna.
Jo, konstigt är det, för visst kände jag mig ofta utanför och obekväm när jag växte upp, och visst var det en befrielse att bli vuxen. Men jag tror inte det var värre för mig än för de allra flesta, faktiskt.
När jag släckt lampan efter sagoläsningen och borrar in ansiktet i Q:s sömniga nacke rinner diskreta tårar. De var så vackra, pojkarna i filmen. Så unga, så oförstörda. Det är bara korta år tills mina pojkar står på tröskeln till vuxenlivet och jag måste släppa iväg dem. Redan nu måste jag börja släppa dem, de är inte mina bebisar längre, de är små men högst egna och starka personligheter med dito viljor.
Oftare än jag vill erkänna måste jag övermanna lusten att bryta de där viljorna, som dagligen korsar min. Jag kan betvinga medelålders ingenjörer med en enda blick, de sjunker snällt ner i sina stolar fast de tänkt lämna projektmötet i förtid, men mina barn rår jag inte på. De ser mig stint i ögonen och viker inte en tum. (Vilka formidabla projektledarämnen jag fostrar, slår det mig nu.)
Oftare än jag vill erkänna blir jag sårad av deras avståndstaganden, om än oskyldiga. Deras tydliga markeringar av vilka de är kan göra mig ledsen, fast jag inte alls längtar tillbaka till bebistiden när de var bara mina. Jag vill inget hellre än att de ska växa upp och fortsätta utveckla de starka fina personligheter jag redan skönjer. Jag vill aldrig bli som föräldrarna i filmen, som inte förmår se och ta till sig vilka deras söner verkligen är.
Det är kanske konstigt, men jag identifierar mig så oerhört starkt med huvudpersonernas resa från inskränkthet och fångenskap under barn- och ungdomstid till den fantastiska frigörelsen. Äntligen får jag vara den jag är! En kort tid av lycka, men vidrig plågsam död lurar i skuggorna.
Jo, konstigt är det, för visst kände jag mig ofta utanför och obekväm när jag växte upp, och visst var det en befrielse att bli vuxen. Men jag tror inte det var värre för mig än för de allra flesta, faktiskt.
När jag släckt lampan efter sagoläsningen och borrar in ansiktet i Q:s sömniga nacke rinner diskreta tårar. De var så vackra, pojkarna i filmen. Så unga, så oförstörda. Det är bara korta år tills mina pojkar står på tröskeln till vuxenlivet och jag måste släppa iväg dem. Redan nu måste jag börja släppa dem, de är inte mina bebisar längre, de är små men högst egna och starka personligheter med dito viljor.
Oftare än jag vill erkänna måste jag övermanna lusten att bryta de där viljorna, som dagligen korsar min. Jag kan betvinga medelålders ingenjörer med en enda blick, de sjunker snällt ner i sina stolar fast de tänkt lämna projektmötet i förtid, men mina barn rår jag inte på. De ser mig stint i ögonen och viker inte en tum. (Vilka formidabla projektledarämnen jag fostrar, slår det mig nu.)
Oftare än jag vill erkänna blir jag sårad av deras avståndstaganden, om än oskyldiga. Deras tydliga markeringar av vilka de är kan göra mig ledsen, fast jag inte alls längtar tillbaka till bebistiden när de var bara mina. Jag vill inget hellre än att de ska växa upp och fortsätta utveckla de starka fina personligheter jag redan skönjer. Jag vill aldrig bli som föräldrarna i filmen, som inte förmår se och ta till sig vilka deras söner verkligen är.
2012-10-07
Nu har jag hört allt
I veckan lunchade jag med före detta bästakollegan, han som var min livboj på förra jobbet. Han bor i en av Stockholms finare förorter och har barn i samma ålder som mina. Jag vevade med en av mina käpphästar, hämta-tidigt-hetsen, när-fan-hinner-folk-jobba-frågan.
Jag vet! Sa han. Och berättade om dotterns uteblivna danslektioner.
Dottern skulle börja dansa, och de hörde talas om en kompis som redan tog danslektioner. Föräldrarna till denna kompis kontaktades. Jo, det är på torsdagar. Perfekt, torsdagar passade bra i familjens schema. När då?
Klockan 14:30.
Ridå, som man säger.
Jag vet! Sa han. Och berättade om dotterns uteblivna danslektioner.
Dottern skulle börja dansa, och de hörde talas om en kompis som redan tog danslektioner. Föräldrarna till denna kompis kontaktades. Jo, det är på torsdagar. Perfekt, torsdagar passade bra i familjens schema. När då?
Klockan 14:30.
Ridå, som man säger.
2012-10-06
Sexchock
Jag gjorde Q rejält häpen igår kväll. Vi satt i soffan och tittade på TV, och jag stickade. Även han höll i sin stickning, som han inte rört på flera månader, och ville att jag skulle visa. Men han var trött, hungrig och grälsjuk och orkade inte koncentrera sig, vilket gjorde att han inte klarade att sticka, vilket i sin tur gjorde honom arg. Jag fick flera tillfällen till tålamodsträning.
Helga (räknar maskor): ... fyra, fem, sex..
Q: Sex! Hahaha! Snoppen i snippan, då gör man sex.
H (låter sig varken chockeras eller provoceras): Ja, att stoppa snoppen i snippan kallas för att ha sex. Ha sex, inte göra sex.
Q (fortfarande grälsjukt): Det har du och pappa inte gjort!
H: Joho.
Q: VA???? (paus) VARFÖR då?
H: Man kan ha sex utan att vilja göra barn, för att det är skönt.
Q ger mig en obeskrivbar blick. Han är tyst en lång stund. Sedan bråkar han mer än någonsin och jag har drygt göra att få honom till middagsbordet. Så fort han har fått mat är han snäll som ett lamm och resten av kvällen fortskrider utan incidenter. Eller sexchocker.
Helga (räknar maskor): ... fyra, fem, sex..
Q: Sex! Hahaha! Snoppen i snippan, då gör man sex.
H (låter sig varken chockeras eller provoceras): Ja, att stoppa snoppen i snippan kallas för att ha sex. Ha sex, inte göra sex.
Q (fortfarande grälsjukt): Det har du och pappa inte gjort!
H: Joho.
Q: VA???? (paus) VARFÖR då?
H: Man kan ha sex utan att vilja göra barn, för att det är skönt.
Q ger mig en obeskrivbar blick. Han är tyst en lång stund. Sedan bråkar han mer än någonsin och jag har drygt göra att få honom till middagsbordet. Så fort han har fått mat är han snäll som ett lamm och resten av kvällen fortskrider utan incidenter. Eller sexchocker.
2012-10-03
De behövde inte vara tankeläsare i alla fall
Konversation i lunchrummet idag.
Kollega A: Jag brukar faktiskt planka på pendeltåget från Förorten. Det är så himla dyrt om man inte har månadskort, fyra klipp. Hemma är det snälla spärrar, så där plankar jag. När jag åker från stan är det såna höga spärrar, då betalar jag. Så jag betalar hälften av vad det kostar, och det är vad jag tycker det är värt.
Helga: Hm. SL går visst med rejäl förlust, undrar varför. Kör du den taktiken i snabbköpet också? Jag tar den här godispåsen nu, det är väl okej, jag kommer tillbaka nästa lördag och köper en likadan, då lovar jag att betala, för det är vad jag tycker den är värd.
-----
Kollega B: Det där tramset om att bullret från Bromma skulle vara så störande förstår jag inte. Flygplatsen har ju funnits i åttio år, då fanns det knappt någon bebyggelse alls under inflygningen. Nej, de argumenten köper jag inte, det luktar bara egenintresse lång väg, att man vill slippa bli störd av buller.
Helga (som är rejält störd av jävla Bromma flygplats): Ja, det är väl inte så konstigt att man vill. Egenintresse är väl snarare alla rika och lata knösar som inte orkar åka tåg eller arsla sig iväg till Arlanda. Fanns först, förresten, vad är det för sandlådeargument? Staden växer ju. Vad vill vi ha nära den, områden där folk bor och arbetar, eller flygplatser?
----
Hoppla. Konsulter ska ju vara smidigare än så kanske. Fast både A och B är konsulter själva. Och tro det eller ej, de var inte ett dugg sura på mig efteråt, snarare tvärtom. Kanske gillar de att ha en projektledare som biter ifrån.
(Fast själv var jag förstås tvungen att ta en extra sväng på lunchpromenaden* för att gå av mig lite irritation.)
(*På vilken jag gjorde två upptäckter: en skogsbacke med komockor och sjöutsikt, alldeles ljuvlig. Samt ännu ett hus i rosa mexitegel. Det har jag aldrig sett förr, men nu två på mindre än en vecka. Så gräsligt att jag nästan blir upprymd.)
Kollega A: Jag brukar faktiskt planka på pendeltåget från Förorten. Det är så himla dyrt om man inte har månadskort, fyra klipp. Hemma är det snälla spärrar, så där plankar jag. När jag åker från stan är det såna höga spärrar, då betalar jag. Så jag betalar hälften av vad det kostar, och det är vad jag tycker det är värt.
Helga: Hm. SL går visst med rejäl förlust, undrar varför. Kör du den taktiken i snabbköpet också? Jag tar den här godispåsen nu, det är väl okej, jag kommer tillbaka nästa lördag och köper en likadan, då lovar jag att betala, för det är vad jag tycker den är värd.
-----
Kollega B: Det där tramset om att bullret från Bromma skulle vara så störande förstår jag inte. Flygplatsen har ju funnits i åttio år, då fanns det knappt någon bebyggelse alls under inflygningen. Nej, de argumenten köper jag inte, det luktar bara egenintresse lång väg, att man vill slippa bli störd av buller.
Helga (som är rejält störd av jävla Bromma flygplats): Ja, det är väl inte så konstigt att man vill. Egenintresse är väl snarare alla rika och lata knösar som inte orkar åka tåg eller arsla sig iväg till Arlanda. Fanns först, förresten, vad är det för sandlådeargument? Staden växer ju. Vad vill vi ha nära den, områden där folk bor och arbetar, eller flygplatser?
----
Hoppla. Konsulter ska ju vara smidigare än så kanske. Fast både A och B är konsulter själva. Och tro det eller ej, de var inte ett dugg sura på mig efteråt, snarare tvärtom. Kanske gillar de att ha en projektledare som biter ifrån.
(Fast själv var jag förstås tvungen att ta en extra sväng på lunchpromenaden* för att gå av mig lite irritation.)
(*På vilken jag gjorde två upptäckter: en skogsbacke med komockor och sjöutsikt, alldeles ljuvlig. Samt ännu ett hus i rosa mexitegel. Det har jag aldrig sett förr, men nu två på mindre än en vecka. Så gräsligt att jag nästan blir upprymd.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)