Midsommarafton har aldrig hört till mina favorithelger. Årstiden är ju fantastisk. Men midsommar, nä. En helg med en massa krav som aldrig uppfylls. Man ska vara lycklig, lyckad, solbränd, nykär, kåt, ha blomsterkrans i håret och kläder som är sexiga och romantiska på samma gång. Och så ska man umgås så där härligt otvunget som i den gamla Pripps-reklamen, alla bara kommer myllrande med härlig mat upplagd på fat, och så skålar man och badar och skrattar och har det underbart och ingen blir för full eller ens myggbiten.
Yeah right.
Det är länge sedan vi försökte iscensätta den där drömmen. När vi två år i rad lyckades tajma IVF och midsommarafton, tillbringade vi den på egen hand. Den senare av dessa två var minnesvärd på mer än ett sätt, med två förstklassiga embryon i magen och bajsöversvämning i källaren.
(Jag läser inlägget och tänker herregud. En annan tid, ett annat liv. Ett annat jag. Fast ändå inte.)
Året därpå var vi hos svärföräldrarna. Svärfar var svårt sjuk efter ett mardrömssnabbt förlopp, och gick bort bara några dagar senare.
Som sagt, ingen favorithelg.
Sedan dess har vi firat med goda vänner i ganska blygsam skala. Sedan vi köpte stugan håller vi oftast till där ute, för samfälligheten ordnar ett fint firande med stång och lekar och chokladhjul och pilkastning.
I år hostade vi ikapp hela gänget, så den enda gästen som bjöds var Helgapappa/QY-morfar. Han älskar stugan med en kärlek som värmer även mitt hjärta. Vi åt en enkel sillunch innan vi gick till midsommarängen. Barnen fick sina godispåsar och vann varsin nalle. Vi satt på filten och tittade på danslekarna. Q vägrade sin vana trogen att delta, men Y propsade efter en stund på att vara med, så jag trotsade feber och halsont och dansade med honom.
Sedan gick vi hem, och jag gick en bit efter de andra. Jag hade en ny blå blommig klänning på mig och kände mig fin, och tittade ömt på dem, de fyra männen i mitt liv. De hade alla blåa skjortor på sig och var så fina och prydliga. Även pappa, som stolt förevisat att skjortan nu minsann hänger som en säck på honom, förra sommaren kunde han inte knäppa den. Snart har han gått ner tjugo kilo, snart kanske han slipper sin diabetes.
Och sedan? Sedan grillade vi entrecote och åt jordgubbar och nattade barn och parkerade pappa i soffan med en Stieg Trenter. O och jag gick bort till den lokala festen och drack varsin öl. Det var ljust som mitt på dagen.
Som om inte detta vore nog fick jag knappt ett enda myggbett.
2012-06-26
2012-06-21
Stamning?
De senaste veckorna har Y börjat stamma. Det är nästan alltid samma ord han fastnat på, nämligen "jag" och hans eget namn. Det är nästan alltid samma situation också, att han vill (ha) något och försöker uttrycka det. Jago kallar jag honom när han inte hör det, för så låter han:
- Jago-jago-jago-jago-jago
- Y-y-y-y-y-y
Jag frågade förstås på BVC och hon svarade att så länge det bara är i situationer där han är lite upphetsad så är det inget att oroa sig för, att vi ska försöka att inte uppmärksamma det (storebror Q som härmades igår fick en sträng tillsägelse) men vara observanta.
Jag är observant och tycker att stamningen har ökat lavinartat på bara några dagar. Om det fortsätter så här och inte blir bättre tänkte jag försöka få tag på en logoped, via BVC eller vårdcentralen eller medelst trolleri.
Vad säger mina kloka läsare?
- Jago-jago-jago-jago-jago
- Y-y-y-y-y-y
Jag frågade förstås på BVC och hon svarade att så länge det bara är i situationer där han är lite upphetsad så är det inget att oroa sig för, att vi ska försöka att inte uppmärksamma det (storebror Q som härmades igår fick en sträng tillsägelse) men vara observanta.
Jag är observant och tycker att stamningen har ökat lavinartat på bara några dagar. Om det fortsätter så här och inte blir bättre tänkte jag försöka få tag på en logoped, via BVC eller vårdcentralen eller medelst trolleri.
Vad säger mina kloka läsare?
2012-06-20
Livets hårda skola
Avundsjukans demoner slog sina klor i Q när lillebror firades dagen lång i söndags. Han började om morgonen med att försöka övertyga mig om att Y och han fattat det gemensamma beslutet att alla presenter skulle delas på. Men näpp, den gick jag inte på. Då övergick han till hotelser, att Y inte skulle få komma över tröskeln till hans rum eller leka med hans leksaker.
En av presenterna var en rolig målarbok med färger som dök upp när man målade på dem med vatten, för att försvinna när pappret torkade. Y var mycket fascinerad och målade i timmar, och vägrade låta Q måla en endaste gång. Q:s starka intresse triggade honom förstås att hålla ännu hårdare i målarboken.
Fick inte Q något paket, frågade grannfrun. Det är ju kutym i många familjer att avvärja avundsjuka genom att ge övriga syskon paket också.
Nej.
Man kan nog säga att jag skämmer bort mina barn på många sätt. De har fritt tillträde till min säng och mitt knä och min famn nästan precis när de vill. Fast Q är sex år vill han ibland bli matad eller buren eller sitta i vagnen eller bli hjälpt att klä på sig. Jag har inga problem med det, jag tycker att han kan få vara liten ibland när han behöver det. Och jag har ända sedan Q var bebis faktiskt lyckats anamma att det är Q och numera också Y som bestämmer exakt hur ont det gör när de har slagit sig. Skriks det högt, då ojar jag mig och tröstar och blåser, hur trivialt det än kan verka. (Fast jag har två tåliga ungar som ruskar av sig det mesta vad gäller blessyrer.)
Men när det gäller situationer som den här, då är jag brutalt benhård. Är det lillebrors födelsedag så är det. Det får storebror stå ut med. En dag per år (minst) blir man firad och uppvaktad, och en dag per år (minst) får man stå vid sidan av och se någon annan få paket. Sånt är livet, bara att vänja sig.
(Fast att som en viss Anna låta födelsedagsfirandet föregås av en mobbningsdag, dit sträcker sig inte mina uppfostrartendenser.)
(På kvällen pratade jag lite med Q och förklarade att jag förstod att han var avundsjuk och att det är okej att känna så, dock inte okej att iscensätta raffinerade hämndaktioner gentemot lillebror. Han verkade faktiskt förstå skillnaden på känsla och handling.)
En av presenterna var en rolig målarbok med färger som dök upp när man målade på dem med vatten, för att försvinna när pappret torkade. Y var mycket fascinerad och målade i timmar, och vägrade låta Q måla en endaste gång. Q:s starka intresse triggade honom förstås att hålla ännu hårdare i målarboken.
Fick inte Q något paket, frågade grannfrun. Det är ju kutym i många familjer att avvärja avundsjuka genom att ge övriga syskon paket också.
Nej.
Man kan nog säga att jag skämmer bort mina barn på många sätt. De har fritt tillträde till min säng och mitt knä och min famn nästan precis när de vill. Fast Q är sex år vill han ibland bli matad eller buren eller sitta i vagnen eller bli hjälpt att klä på sig. Jag har inga problem med det, jag tycker att han kan få vara liten ibland när han behöver det. Och jag har ända sedan Q var bebis faktiskt lyckats anamma att det är Q och numera också Y som bestämmer exakt hur ont det gör när de har slagit sig. Skriks det högt, då ojar jag mig och tröstar och blåser, hur trivialt det än kan verka. (Fast jag har två tåliga ungar som ruskar av sig det mesta vad gäller blessyrer.)
Men när det gäller situationer som den här, då är jag brutalt benhård. Är det lillebrors födelsedag så är det. Det får storebror stå ut med. En dag per år (minst) blir man firad och uppvaktad, och en dag per år (minst) får man stå vid sidan av och se någon annan få paket. Sånt är livet, bara att vänja sig.
(Fast att som en viss Anna låta födelsedagsfirandet föregås av en mobbningsdag, dit sträcker sig inte mina uppfostrartendenser.)
(På kvällen pratade jag lite med Q och förklarade att jag förstod att han var avundsjuk och att det är okej att känna så, dock inte okej att iscensätta raffinerade hämndaktioner gentemot lillebror. Han verkade faktiskt förstå skillnaden på känsla och handling.)
2012-06-17
En vecka med mitt andra mirakel
Måndag morgon: treårskontroll. Y är på sitt allra mest strålande spexhumör. I väntrummet flirtar han upp en annan mamma, pekar på sig själv och presenterar sig: "Y", grandios gest mot mig: "Mamma Helga".
Hos sköterskan tar han kommandot direkt. Hon lägger ut foton på bordet men hinner inte ställa några frågor förrän Y pekar: boll, bil, nalle. Mössa. Ha på huvet.
Nästa sak att kolla är om han kan sparka en boll. Det kan han, och det gör han, och så hoppar han jämfota av glädje. Det var det andra som skulle kollas.
Vi väger (13 kg) och mäter (92 cm), och konstaterar att han följer sin kurva. Han är lite mindre än medel, (noga räknat -1 sd) men det är inte särskilt konstigt med tanke på att han är prematur. Eller så är det genetiskt. Inget att oroa sig för.
Talet är sämre utvecklat än Q:s i samma ålder, men heller inte avvikande. Han refererar till sig själv som jag och sätter ihop både tre och fyra ord till meningar.
Treårskontroll passerad med glans.
Onsdag kväll: middagen intas till ackompanjemang av galet ilskna skrik, i nästan en timme. Om vad? Om allt. Gång på gång hittar han nya saker att skrika om. (Som tur är minns jag väl hur det var med Q. Då blev jag orolig över att ungen lyckades skrika och bråka om precis allting, så jag ringde en klok människa. Helt åldersadekvat och fullkomligt normalt, svarade hon.) Själv får han aldrig i sig någon middag. Först skriker han, och slår undan mina försök att övertala och mata, och till sist somnar han i sin pappas famn, mitt i ett skrik.
Senare på kvällen vaknar han igen och är ledsen, O och jag konfererar och bestämmer att han får vara hemma imorgon, jag tar första vab-dagen.
Torsdag morgon är den eventuella sjukan bortblåst. Y är sitt allra piggaste och gladaste jag. Men vi är hemma i alla fall. Vi går en lång promenad bara han och jag. Han plockar blommor och samlar larver och sniglar och pratar oupphörligen. Vi äter lunch på restaurang, han sätter i sig en näranog vuxenstor portion pasta med kyckling och fetaost.
Torsdagen är också Y:s treårsdag, men O och jag är bjudna på fest på kvällen och väljer skamligt nog att prioritera den. Favoritmoster och dito morbror är barnvakter och rapporterar nästa morgon att ungarna varit snälla som änglar.
På söndagen firar vi Y tre år. Vi är ute i sommarstugan, regnet trummar mot taket. Morfar är på besök och tar många kort. Y öppnar sina paket och utbrister ett glatt "wow!" för varje ny sak han packar upp. Storebror är svartare än vanligt i ögonen av avundsjuka ("Mamma, Y och jag har bestämt att vi ska dela på hans presenter" - den grymma modern köpte inte det förslaget) men Y märker inte svärtan utan är lycklig över att ha fått EGNA tuschpennor, EGEN målarbok, EGNA böcker.
Vi hade tänkt ha kalas i stugan men vädret får oss att ändra oss, vi åker hem till stan istället. Gästerna är inte så många, närmaste grannfamiljen i stan med två barn. Vi grillar korv och äter tårta och marängsviss. Y är fin i rutig skjorta och sätter i sig oanade mängder av allt.
När kalaset är slut följer Y och jag morfar till tunnelbanan, Y somnar snabbt i sin vagn. Jag tar en omväg hem, för regnet har slutat. Y vaknar lagom till hemkomsten och leker sedan resten av eftermiddagen och kvällen med Q och grannbarnen.
På kvällen läser jag Babar för honom, han klipper sömnigt med ögonen och mumlar "Jag äjskar dej mamma". Men hej vad jag bedrar mig när jag tror att han ska somna, trettiofem minuter senare ger jag upp och O tar över.
Men nu sover han.
Hos sköterskan tar han kommandot direkt. Hon lägger ut foton på bordet men hinner inte ställa några frågor förrän Y pekar: boll, bil, nalle. Mössa. Ha på huvet.
Nästa sak att kolla är om han kan sparka en boll. Det kan han, och det gör han, och så hoppar han jämfota av glädje. Det var det andra som skulle kollas.
Vi väger (13 kg) och mäter (92 cm), och konstaterar att han följer sin kurva. Han är lite mindre än medel, (noga räknat -1 sd) men det är inte särskilt konstigt med tanke på att han är prematur. Eller så är det genetiskt. Inget att oroa sig för.
Talet är sämre utvecklat än Q:s i samma ålder, men heller inte avvikande. Han refererar till sig själv som jag och sätter ihop både tre och fyra ord till meningar.
Treårskontroll passerad med glans.
Onsdag kväll: middagen intas till ackompanjemang av galet ilskna skrik, i nästan en timme. Om vad? Om allt. Gång på gång hittar han nya saker att skrika om. (Som tur är minns jag väl hur det var med Q. Då blev jag orolig över att ungen lyckades skrika och bråka om precis allting, så jag ringde en klok människa. Helt åldersadekvat och fullkomligt normalt, svarade hon.) Själv får han aldrig i sig någon middag. Först skriker han, och slår undan mina försök att övertala och mata, och till sist somnar han i sin pappas famn, mitt i ett skrik.
Senare på kvällen vaknar han igen och är ledsen, O och jag konfererar och bestämmer att han får vara hemma imorgon, jag tar första vab-dagen.
Torsdag morgon är den eventuella sjukan bortblåst. Y är sitt allra piggaste och gladaste jag. Men vi är hemma i alla fall. Vi går en lång promenad bara han och jag. Han plockar blommor och samlar larver och sniglar och pratar oupphörligen. Vi äter lunch på restaurang, han sätter i sig en näranog vuxenstor portion pasta med kyckling och fetaost.
Torsdagen är också Y:s treårsdag, men O och jag är bjudna på fest på kvällen och väljer skamligt nog att prioritera den. Favoritmoster och dito morbror är barnvakter och rapporterar nästa morgon att ungarna varit snälla som änglar.
På söndagen firar vi Y tre år. Vi är ute i sommarstugan, regnet trummar mot taket. Morfar är på besök och tar många kort. Y öppnar sina paket och utbrister ett glatt "wow!" för varje ny sak han packar upp. Storebror är svartare än vanligt i ögonen av avundsjuka ("Mamma, Y och jag har bestämt att vi ska dela på hans presenter" - den grymma modern köpte inte det förslaget) men Y märker inte svärtan utan är lycklig över att ha fått EGNA tuschpennor, EGEN målarbok, EGNA böcker.
Vi hade tänkt ha kalas i stugan men vädret får oss att ändra oss, vi åker hem till stan istället. Gästerna är inte så många, närmaste grannfamiljen i stan med två barn. Vi grillar korv och äter tårta och marängsviss. Y är fin i rutig skjorta och sätter i sig oanade mängder av allt.
När kalaset är slut följer Y och jag morfar till tunnelbanan, Y somnar snabbt i sin vagn. Jag tar en omväg hem, för regnet har slutat. Y vaknar lagom till hemkomsten och leker sedan resten av eftermiddagen och kvällen med Q och grannbarnen.
På kvällen läser jag Babar för honom, han klipper sömnigt med ögonen och mumlar "Jag äjskar dej mamma". Men hej vad jag bedrar mig när jag tror att han ska somna, trettiofem minuter senare ger jag upp och O tar över.
Men nu sover han.
2012-06-15
Mu!
Mamma, hur gör man mjölk egentligen, frågar Q. Efter en stunds trasslande hit och dit förstår jag att han menar hur mjölken uppstår i kossans juver. Det kan jag inte riktigt svara på, men jag förklarar att en ko måste ha fått en kalv för att kunna mjölka, och att mjölken egentligen är avsedd för kalven. Det har han inte tänkt på innan. Och så upplyser jag, kanske något beskäftigt, om att en ko som inte har fått någon kalv och därför inte har mjölk, kallas för kviga.
- Som du då, mamma. För du har ju inte fött oss!
- Som du då, mamma. För du har ju inte fött oss!
2012-06-10
2012-06-09
Ögonblick av liv
Jag vaknar någon gång på småtimmarna av att Y ropar från sin säng. Hemma står hans säng intill vår, så han sover lika ofta i bägge. Men i stugan har vi nyligen installerat en våningssäng i pojkarnas rum. Förvisso är det bara tre meter mellan deras säng och vår, ity stugan inte är stor, men ändå. Egen säng i eget rum.
Nå. Y vaknar och ropar, och jag går över till honom och kryper ner. Han har förstås sparkat av sig täcket och blivit kall. Jag lägger mig på sida med ryggen mot honom, och känner hur han kryper tätt intill och slappnar av och somnar om. Då går jag ut på dass och kissar.
Ett stilla sommarregn faller från en grå himmel. När jag går in passerar jag pojkarnas säng, de sover fridfullt. Jag kryper ner i min egen, bredvid O som sover djupt. Känner hur jag blir varm om fötterna, och innan jag somnar hinner jag tänka att jag är lycklig. Över att kunna trösta och värma, att ha någon att trösta och värma, någon som nu tar emot trösten. Över det stilla regnet och över att ha en egen varm säng att krypa ner i när jag tröstat färdigt. Över att det är ledig lördag imorgon.
Och på lördag morgon gör jag te i min bruna tekanna, fyndad på Tradera, och dricker det ur favoritmuggen köpt på Guggenheim-museet i Bilbao våren 2006. Det måste ha varit vår sista utlandsresa på tu man hand.
Tekanna och tekopp, de utgör ett annat slags lycka, grundare och mindre existentiell, men inte oviktig.
Nå. Y vaknar och ropar, och jag går över till honom och kryper ner. Han har förstås sparkat av sig täcket och blivit kall. Jag lägger mig på sida med ryggen mot honom, och känner hur han kryper tätt intill och slappnar av och somnar om. Då går jag ut på dass och kissar.
Ett stilla sommarregn faller från en grå himmel. När jag går in passerar jag pojkarnas säng, de sover fridfullt. Jag kryper ner i min egen, bredvid O som sover djupt. Känner hur jag blir varm om fötterna, och innan jag somnar hinner jag tänka att jag är lycklig. Över att kunna trösta och värma, att ha någon att trösta och värma, någon som nu tar emot trösten. Över det stilla regnet och över att ha en egen varm säng att krypa ner i när jag tröstat färdigt. Över att det är ledig lördag imorgon.
Och på lördag morgon gör jag te i min bruna tekanna, fyndad på Tradera, och dricker det ur favoritmuggen köpt på Guggenheim-museet i Bilbao våren 2006. Det måste ha varit vår sista utlandsresa på tu man hand.
Tekanna och tekopp, de utgör ett annat slags lycka, grundare och mindre existentiell, men inte oviktig.
Kärleken i ett namn
Q retas på storebrorsvis och rimmar på Y:s namn tills Y blir arg och skriker. Ingen av dem vet det, men Y lär bli rätt ensam om sitt namn. Det var vanligt på 30- och 40-talen men har ännu inte gjort comeback. Den vuxna omgivningens reaktioner varierar från förvånade hickanden till förtjusta utrop.
Jag säger åt Q att sluta retas, och vänder mig till Y.
- Vet du varför du heter Y? För det hette min morfar. Min morfar, mormors pappa. (Jag anar att Y inte begriper vad jag pratar om, morfar för honom är hans egen.) Min morfar, vet du vad han gjorde? Han läste långa böcker för mig och så klappade han mig på kinden så här. Och så sa han: du har hy som en persika. Det skulle han ha sagt till dig också.
Tårarna stiger mig i ögonen och efter en stund rinner de över och Y blir lite blöt i håret. Men det märker han inte, för nu har han glömt ilskan och tittar på barnprogrammet på TV.
Som det ska vara.
Jag säger åt Q att sluta retas, och vänder mig till Y.
- Vet du varför du heter Y? För det hette min morfar. Min morfar, mormors pappa. (Jag anar att Y inte begriper vad jag pratar om, morfar för honom är hans egen.) Min morfar, vet du vad han gjorde? Han läste långa böcker för mig och så klappade han mig på kinden så här. Och så sa han: du har hy som en persika. Det skulle han ha sagt till dig också.
Tårarna stiger mig i ögonen och efter en stund rinner de över och Y blir lite blöt i håret. Men det märker han inte, för nu har han glömt ilskan och tittar på barnprogrammet på TV.
Som det ska vara.
2012-06-05
Sverige, igen
Bra och intressant artikel av Jasenko Selimovic. Vad fan är svenskhet egentligen? Jag är faktiskt inte riktigt säker.
Sommardrömmar
Efter den ruskigaste junihelgen i mannaminne skiner solen igen. Morgonluften är sval och måsarna skränar. Jag kommer på mig själv med att längta till Sommarön. För första gången på länge tror jag att det finns en lösning. Jag vågar längta.
Förnuftsmässigt är det ju vansinne att ha ett sommarställe femtio mil bort. Man kan skapa paradis på närmare håll.
På min väg till tåget passerar jag vackra gamla villaträdgårdar. Min favorit ligger vid en korsning, så man ser rakt in i trädgården från gatan. Blåregn klättrar på verandan, en hängbjörk vaktar grinden. En stor rabatt prunkar full av jättevallmo i olika rosa nyanser. I bortre hörnet skymtar jag några lupiner.
Lupiner. En gnista inspiration sprakar till. Banne mig om jag inte ska köpa ett par tre lupiner och sätta i den sorgesamma skräprabatten vid stugan. Tredje gången gillt? Om jag gräver bort ännu mer ogräs och sten, kantar gropen med fiberduk, lägger dit ny jord, gödslar och vattnar?
Sommardrömmar som plötsligt får utrymme. Kan det ha att göra med att mitt yngsta barn snart fyller tre år och småbarnsåren börjar ta slut?
Förnuftsmässigt är det ju vansinne att ha ett sommarställe femtio mil bort. Man kan skapa paradis på närmare håll.
På min väg till tåget passerar jag vackra gamla villaträdgårdar. Min favorit ligger vid en korsning, så man ser rakt in i trädgården från gatan. Blåregn klättrar på verandan, en hängbjörk vaktar grinden. En stor rabatt prunkar full av jättevallmo i olika rosa nyanser. I bortre hörnet skymtar jag några lupiner.
Lupiner. En gnista inspiration sprakar till. Banne mig om jag inte ska köpa ett par tre lupiner och sätta i den sorgesamma skräprabatten vid stugan. Tredje gången gillt? Om jag gräver bort ännu mer ogräs och sten, kantar gropen med fiberduk, lägger dit ny jord, gödslar och vattnar?
Sommardrömmar som plötsligt får utrymme. Kan det ha att göra med att mitt yngsta barn snart fyller tre år och småbarnsåren börjar ta slut?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)