En vecka med mitt andra mirakel

Måndag morgon: treårskontroll. Y är på sitt allra mest strålande spexhumör. I väntrummet flirtar han upp en annan mamma, pekar på sig själv och presenterar sig: "Y", grandios gest mot mig: "Mamma Helga".

Hos sköterskan tar han kommandot direkt. Hon lägger ut foton på bordet men hinner inte ställa några frågor förrän Y pekar: boll, bil, nalle. Mössa. Ha på huvet.

Nästa sak att kolla är om han kan sparka en boll. Det kan han, och det gör han, och så hoppar han jämfota av glädje. Det var det andra som skulle kollas.

Vi väger (13 kg) och mäter (92 cm), och konstaterar att han följer sin kurva. Han är lite mindre än medel, (noga räknat -1 sd) men det är inte särskilt konstigt med tanke på att han är prematur. Eller så är det genetiskt. Inget att oroa sig för.

Talet är sämre utvecklat än Q:s i samma ålder, men heller inte avvikande. Han refererar till sig själv som jag och sätter ihop både tre och fyra ord till meningar.

Treårskontroll passerad med glans.

Onsdag kväll: middagen intas till ackompanjemang av galet ilskna skrik, i nästan en timme. Om vad? Om allt. Gång på gång hittar han nya saker att skrika om. (Som tur är minns jag väl hur det var med Q. Då blev jag orolig över att ungen lyckades skrika och bråka om precis allting, så jag ringde en klok människa. Helt åldersadekvat och fullkomligt normalt, svarade hon.) Själv får han aldrig i sig någon middag. Först skriker han, och slår undan mina försök att övertala och mata, och till sist somnar han i sin pappas famn, mitt i ett skrik.

Senare på kvällen vaknar han igen och är ledsen, O och jag konfererar och bestämmer att han får vara hemma imorgon, jag tar första vab-dagen.

Torsdag morgon är den eventuella sjukan bortblåst. Y är sitt allra piggaste och gladaste jag. Men vi är hemma i alla fall. Vi går en lång promenad bara han och jag. Han plockar blommor och samlar larver och sniglar och pratar oupphörligen. Vi äter lunch på restaurang, han sätter i sig en näranog vuxenstor portion pasta med kyckling och fetaost.

Torsdagen är också Y:s treårsdag, men O och jag är bjudna på fest på kvällen och väljer skamligt nog att prioritera den. Favoritmoster och dito morbror är barnvakter och rapporterar nästa morgon att ungarna varit snälla som änglar.

På söndagen firar vi Y tre år. Vi är ute i sommarstugan, regnet trummar mot taket. Morfar är på besök och tar många kort. Y öppnar sina paket och utbrister ett glatt "wow!" för varje ny sak han packar upp. Storebror är svartare än vanligt i ögonen av avundsjuka ("Mamma, Y och jag har bestämt att vi ska dela på hans presenter" - den grymma modern köpte inte det förslaget) men Y märker inte svärtan utan är lycklig över att ha fått EGNA tuschpennor, EGEN målarbok, EGNA böcker.

Vi hade tänkt ha kalas i stugan men vädret får oss att ändra oss, vi åker hem till stan istället. Gästerna är inte så många, närmaste grannfamiljen i stan med två barn. Vi grillar korv och äter tårta och marängsviss. Y är fin i rutig skjorta och sätter i sig oanade mängder av allt.

När kalaset är slut följer Y och jag morfar till tunnelbanan, Y somnar snabbt i sin vagn. Jag tar en omväg hem, för regnet har slutat. Y vaknar lagom till hemkomsten och leker sedan resten av eftermiddagen och kvällen med Q och grannbarnen.

På kvällen läser jag Babar för honom, han klipper sömnigt med ögonen och mumlar "Jag äjskar dej mamma". Men hej vad jag bedrar mig när jag tror att han ska somna, trettiofem minuter senare ger jag upp och O tar över.

Men nu sover han.