Ögonblick av liv

Jag vaknar någon gång på småtimmarna av att Y ropar från sin säng. Hemma står hans säng intill vår, så han sover lika ofta i bägge. Men i stugan har vi nyligen installerat en våningssäng i pojkarnas rum. Förvisso är det bara tre meter mellan deras säng och vår, ity stugan inte är stor, men ändå. Egen säng i eget rum.

Nå. Y vaknar och ropar, och jag går över till honom och kryper ner. Han har förstås sparkat av sig täcket och blivit kall. Jag lägger mig på sida med ryggen mot honom, och känner hur han kryper tätt intill och slappnar av och somnar om. Då går jag ut på dass och kissar.

Ett stilla sommarregn faller från en grå himmel. När jag går in passerar jag pojkarnas säng, de sover fridfullt. Jag kryper ner i min egen, bredvid O som sover djupt. Känner hur jag blir varm om fötterna, och innan jag somnar hinner jag tänka att jag är lycklig. Över att kunna trösta och värma, att ha någon att trösta och värma, någon som nu tar emot trösten. Över det stilla regnet och över att ha en egen varm säng att krypa ner i när jag tröstat färdigt. Över att det är ledig lördag imorgon.

Och på lördag morgon gör jag te i min bruna tekanna, fyndad på Tradera, och dricker det ur favoritmuggen köpt på Guggenheim-museet i Bilbao våren 2006. Det måste ha varit vår sista utlandsresa på tu man hand.

Tekanna och tekopp, de utgör ett annat slags lycka, grundare och mindre existentiell, men inte oviktig.