Q retas på storebrorsvis och rimmar på Y:s namn tills Y blir arg och skriker. Ingen av dem vet det, men Y lär bli rätt ensam om sitt namn. Det var vanligt på 30- och 40-talen men har ännu inte gjort comeback. Den vuxna omgivningens reaktioner varierar från förvånade hickanden till förtjusta utrop.
Jag säger åt Q att sluta retas, och vänder mig till Y.
- Vet du varför du heter Y? För det hette min morfar. Min morfar, mormors pappa. (Jag anar att Y inte begriper vad jag pratar om, morfar för honom är hans egen.) Min morfar, vet du vad han gjorde? Han läste långa böcker för mig och så klappade han mig på kinden så här. Och så sa han: du har hy som en persika. Det skulle han ha sagt till dig också.
Tårarna stiger mig i ögonen och efter en stund rinner de över och Y blir lite blöt i håret. Men det märker han inte, för nu har han glömt ilskan och tittar på barnprogrammet på TV.
Som det ska vara.
Hjälp vad nyfiken jag blev nu. Jag är omåttligt förtjust i namn från just dessa decennier, särskilt de namn som inte ser ut att bli populära på bred front inom närmsta framtiden. Jag förstår att du inte lär avslöja Ys riktiga namn här, så jag gissar friskt.....Rune, Gösta, Birger, Bengt, Evert, Lennart, Rolf, Helge, Sören.../AK
SvaraRaderaJag vet ju vad han heter, och jag är en av de stormförtjusta. Jättefint namn har han.
SvaraRaderaHihi, AK. Ingen träff ännu. Men om du absolut inte får sinnesro så kan du mejla!
SvaraRaderaVad ett namn ligger nära ens hjärta. Den egna irritationen när mitt namn drevs med väller upp inom mig fast det är tjugofem år sedan. Både Q och Y och jag har namn som det går att (t)ramsa till lätt, lätta som de är att rimma det ena och det andra på.
SvaraRaderaNu blir också enormt nyfiken!!! Får man mejla?
SvaraRaderaMin äldste son är både missnöjd och nöjd med sitt namn - det är mycket ovanligt som tilltalsnamn i den form han har... jag kan berätta det om du vill!
PS: mitt namn kan man också rimma på...
Visst får man mejla! Det får man förstås göra utan att fråga först.
SvaraRaderaFaktum är att jag föreslog både Rune, Birger och Gösta för O när vi väntade på Y. Men det var kalla handen direkt. Ragnar försökte jag också med, minns jag. Till sist utbrast jag i desperation: "Och Y är förstås inte att tänka på?" Joho, det gick för sig.
Ja, ens namn ligger nära ens hjärta. Mitt eget är ovanligt i min egen generation, så ovanligt att jag inte riktigt gillar att träffa på någon som heter samma. Det är mitt, liksom. Fast jag börjar vänja mig, för bland småflickor är det vanligt. Min förhoppning är att vi har lyckats med både Q och Y, deras namn är inte ovanliga bland befolkningen i stort, men i just deras åldersgrupper.
Nu blev jag nyfiken på både ditt å barnens :-D...
SvaraRaderaMin son heter samma som sin morfars far, nyss fyllda 90 och vi har inte heller stött på något barn med det namnet dock finns det gott om folk över 40 som heter det. Det kanske är samma? / Stella