Själsliv

Idag när det är precis en vecka tills vi blir fyra har vi umgåtts på tre man hand i vår lilla familj. Jesanes vad en fyraåring kan vara jävlig när han vill.

Q har excellerat i provokationer. Han gör allt han vet att han inte får och som han vet retar oss, och när han får en tillsägelse så härmas han. Genialiskt enkelt och enerverande. Han slåss. Gärna boxar han sin far i skrevet. Han har tjatat om allt, glass, godis, tuggummi, leksaker, spela dataspel, stoppa pengar i de hemska små automater som står i vartenda gathörn. Varje gräns pressas till det yttersta.

Inte ens nätterna är lugna. Q vaknar några gånger varje natt vrålande av ilska, sparkar och slår efter oss. På morgonen minns han inget.

Vi har inte varit några exemplariska föräldrar, vårt tålamod rinner snabbt ut. Vi har tjatat, grälat, rutit, hotat, tagit hårt i armen, burit iväg under skrikande protester (barnet, inte vi) och känt omgivningens blickar i ryggen. De har bränt extra mycket. Vi sticker ut något alldeles otroligt. Två gigantiska vitingar med koreanskt barn. Adoptivfamilj, var lyckliga och lyckade för helvete. Hela tiden. Dessutom beter sig Q så som jag inte sett något annat koreanskt barn göra. Jag har en känsla av att de har pli på ungarna här. Hur de gör vill jag inte tänka på. Eller kommer den konfucianska respekten för äldre med modersmjölken?

Jag har haft svårt att tygla mina egna känslor. Jag älskar honom så förtvivlat, men ingen kan heller göra mig så förbannad. Eller livrädd för den delen, som när han släpper min hand och rusar iväg i folkvimlet. Hur skulle jag hitta bortsprungen Q här? Eller när han balanserar på kanten av den branta trappan upp på Namsan-berget, där Seoul Tower står, och mycket riktigt vinglar till och är på väg att falla huvudstupa ner i rabatten nedanför.

På kvällen kramas vi, ber varann om förlåtelse. Jag älskar dig så Q, säger jag, vad du än gör, hur mycket du än bråkar. Du är det finaste jag vet. Men ibland tycker jag inte om det du gör och jag blir så arg ibland. Mamma, du och pappa är det finaste jag vet, svarar Q. (Men den här gången är det okej att han härmas.)

När Q somnat berättar mamma att de pratat lite medan O och jag var borta. Q har - visserligen efter ledande frågor - sagt att det är lite jobbigt att vara i Korea och att han är orolig för hur det ska bli att få en lillebror.

Jag undrar så hur han tänker och vad han tänker. Själv tittar jag ibland på unga koreanska kvinnor som passerar på gatan eller i tunnelbanan och tänker, hon? Eller kanske hon? Var i denna stora stad finns hon? Hur har hon det idag? Tänker hon ofta på honom?

Jag tittar forskande på alla de ansikten som möter mig. Variationen är stor i hudfärg, ansiktsdrag, kroppsbyggnad. Precis som hemma. Hur kommer mina pojkar att se ut när de växer upp?

Kanske rör sig liknande tankar hos Q, men på fyraårsnivå? Nästan varje kväll sedan vi kom hit har han velat höra boken Min familj.

Imorgon är en ny dag. Nya känslor, nya upplevelser.

Själsliv

Idag när det är precis en vecka tills vi blir fyra har vi umgåtts på tre man hand i vår lilla familj. Jesanes vad en fyraåring kan vara jävlig när han vill.

Q har excellerat i provokationer. Han gör allt han vet att han inte får och som han vet retar oss, och när han får en tillsägelse så härmas han. Genialiskt enkelt och enerverande. Han slåss. Gärna boxar han sin far i skrevet. Han har tjatat om allt, glass, godis, tuggummi, leksaker, spela dataspel, stoppa pengar i de hemska små automater som står i vartenda gathörn. Varje gräns pressas till det yttersta.

Inte ens nätterna är lugna. Q vaknar några gånger varje natt vrålande av ilska, sparkar och slår efter oss. På morgonen minns han inget.

Vi har inte varit några exemplariska föräldrar, vårt tålamod rinner snabbt ut. Vi har tjatat, grälat, rutit, hotat, tagit hårt i armen, burit iväg under skrikande protester (barnet, inte vi) och känt omgivningens blickar i ryggen. De har bränt extra mycket. Vi sticker ut något alldeles otroligt. Två gigantiska vitingar med koreanskt barn. Adoptivfamilj, var lyckliga och lyckade för helvete. Hela tiden. Dessutom beter sig Q så som jag inte sett något annat koreanskt barn göra. Jag har en känsla av att de har pli på ungarna här. Hur de gör vill jag inte tänka på. Eller kommer den konfucianska respekten för äldre med modersmjölken?

Jag har haft svårt att tygla mina egna känslor. Jag älskar honom så förtvivlat, men ingen kan heller göra mig så förbannad. Eller livrädd för den delen, som när han släpper min hand och rusar iväg i folkvimlet. Hur skulle jag hitta bortsprungen Q här? Eller när han balanserar på kanten av den branta trappan upp på Namsan-berget, där Seoul Tower står, och mycket riktigt vinglar till och är på väg att falla huvudstupa ner i rabatten nedanför.

På kvällen kramas vi, ber varann om förlåtelse. Jag älskar dig så Q, säger jag, vad du än gör, hur mycket du än bråkar. Du är det finaste jag vet. Men ibland tycker jag inte om det du gör och jag blir så arg ibland. Mamma, du och pappa är det finaste jag vet, svarar Q. (Men den här gången är det okej att han härmas.)

När Q somnat berättar mamma att de pratat lite medan O och jag var borta. Q har - visserligen efter ledande frågor - sagt att det är lite jobbigt att vara i Korea och att han är orolig för hur det ska bli att få en lillebror.

Jag undrar så hur han tänker och vad han tänker. Själv tittar jag ibland på unga koreanska kvinnor som passerar på gatan eller i tunnelbanan och tänker, hon? Eller kanske hon? Var i denna stora stad finns hon? Hur har hon det idag? Tänker hon ofta på honom?

Jag tittar forskande på alla de ansikten som möter mig. Variationen är stor i hudfärg, ansiktsdrag, kroppsbyggnad. Precis som hemma. Hur kommer mina pojkar att se ut när de växer upp?

Kanske rör sig liknande tankar hos Q, men på fyraårsnivå? Nästan varje kväll sedan vi kom hit har han velat höra boken Min familj.

Imorgon är en ny dag. Nya känslor, nya upplevelser.

Semesterprinsessan har landat!

Nu har hela familjen sovit ut och börjat få tämligen ordning på dygnsrytmen. Vi har slutat leka familjeamöba och börjat dela upp oss. Igår var Q, mamma och jag på inomhustivolit Lotte World (det ringer fortfarande i öronen av oväsendet) medan O flanerade på stan och handlade barnkläder på Namdaemun-marknaden. Till min mans många förtjänster hör att han kan köpa kläder både till mig och till sina barn. (Notera pluralformen där!)



I förrgår var O och Q på akvarium medan mamma och jag shoppade keramik och tittade på gamla hus i den vackra stadsdelen Bukchon.

Alltså börjar det kännas som någon sorts semester. Vi har också bestämt oss för att stanna kvar på hotellet, efter god rådgivning från resebyrån. (Tips till alla adoptionshugade som läser här: använd er av resebyrå! Vi brukar inte göra det annars, men den här gången har det varit värt varje krona!)

Klockan är halv sju på morgonen när jag skriver det här. O läser sin bok, Q och Q-mormor sover. Idag är det vackert väder efter två dagars regn. Vi ska antingen skicka ut den unge mannen och hans mormor på egna äventyr, eller sätta mormodern på en bussrundtur medan vi andra åker upp i tornet på berget Namsang.

Nu börjar jag leva upp till O:s gamla smeknamn på mig, semesterprinsessan.

Semesterprinsessan har landat!

Nu har hela familjen sovit ut och börjat få tämligen ordning på dygnsrytmen. Vi har slutat leka familjeamöba och börjat dela upp oss. Igår var Q, mamma och jag på inomhustivolit Lotte World (det ringer fortfarande i öronen av oväsendet) medan O flanerade på stan och handlade barnkläder på Namdaemun-marknaden. Till min mans många förtjänster hör att han kan köpa kläder både till mig och till sina barn. (Notera pluralformen där!)



I förrgår var O och Q på akvarium medan mamma och jag shoppade keramik och tittade på gamla hus i den vackra stadsdelen Bukchon.

Alltså börjar det kännas som någon sorts semester. Vi har också bestämt oss för att stanna kvar på hotellet, efter god rådgivning från resebyrån. (Tips till alla adoptionshugade som läser här: använd er av resebyrå! Vi brukar inte göra det annars, men den här gången har det varit värt varje krona!)

Klockan är halv sju på morgonen när jag skriver det här. O läser sin bok, Q och Q-mormor sover. Idag är det vackert väder efter två dagars regn. Vi ska antingen skicka ut den unge mannen och hans mormor på egna äventyr, eller sätta mormodern på en bussrundtur medan vi andra åker upp i tornet på berget Namsang.

Nu börjar jag leva upp till O:s gamla smeknamn på mig, semesterprinsessan.

Dagen Y är till ända

Och den gick bra. Som tur var, var inte Q:s förkylning värre än att han klarade av mötet med lillebror. Och det var bra.

Jag är lite för trött för att beskriva dagen på ett sätt som gör den rättvisa. Mötet gick bra, som sagt. Det var annorlunda än första mötet med Q. Jag glömmer aldrig hur jag försiktigt närmade mig Q, undrande om han skulle börja skrika, och möttes av ett strålande leende. Riktigt så var det inte idag. Y är betydligt mer reserverad, och protesterade vilt så snart fostermamman gjorde min av att sätta ner honom. Att O eller jag skulle ta honom i knät var det inte tal om.

Däremot fann storebror och lillebror varandra. Q viftade med en medhavd leksak, och Y följde honom med blicken, och skrattade några gånger. Fostermamman förklarade att hon befarade att separationen skulle bli svår, men att hon trodde att det blir lättare eftersom han har en storebror. Det tror vi också.

Jag är trött. Det har varit några långa dagar. Känslorna har inte riktigt kommit ikapp. Jag är lite orolig för hur överlämnandet av Y ska gå. Samtidigt - vi har gjort det förut, vi har Q till hjälp, vad fan, det måste gå, det finns inget alternativ.

På ett sätt är jag lite ledsen över att det är så mycket annat i vägen. Q har den rättmätiga förstaplatsen förstås. Han var spänd inför mötet med lillebror, det märktes. Han är ganska tagen av resan och tidsomställningen och har klarat det jättebra, men ibland svämmar humöret över. När Q vill vara jävlig så vet han precis hur han ska göra.

Det är annat skräp i vägen också. Praktiska arrangemang. Vi ska resa till Busan där Y är född. Ska vi böka med att byta hotell efteråt eller inte? (Tunnelbaneresan till SWS idag var aplång! Mamma och jag tävlade om att hitta på sagor för att underhålla Q. Och så är det sovandet. Vi skulle behöva en extrasäng åt Q, dubbelsängen är för trång. Det vill de ha 400 spänn natten för, de jävlarna.) Den ständigt närvarande terrorbalansen mellan maken och hans svärmor. Starka personligheter som vill göra saker på sitt eget sätt. O behöver tänka på sitt tonläge som kan vara mycket otrevligt ibland. Mamma behöver tänka på att inte vara så jävla tvärsäker om saker hon inte vet så mycket om. De behöver båda två öva på att bli emotsagda.

Jo, jag är trött. Så nu ska jag sova.

Dagen Y är till ända

Och den gick bra. Som tur var, var inte Q:s förkylning värre än att han klarade av mötet med lillebror. Och det var bra.

Jag är lite för trött för att beskriva dagen på ett sätt som gör den rättvisa. Mötet gick bra, som sagt. Det var annorlunda än första mötet med Q. Jag glömmer aldrig hur jag försiktigt närmade mig Q, undrande om han skulle börja skrika, och möttes av ett strålande leende. Riktigt så var det inte idag. Y är betydligt mer reserverad, och protesterade vilt så snart fostermamman gjorde min av att sätta ner honom. Att O eller jag skulle ta honom i knät var det inte tal om.

Däremot fann storebror och lillebror varandra. Q viftade med en medhavd leksak, och Y följde honom med blicken, och skrattade några gånger. Fostermamman förklarade att hon befarade att separationen skulle bli svår, men att hon trodde att det blir lättare eftersom han har en storebror. Det tror vi också.

Jag är trött. Det har varit några långa dagar. Känslorna har inte riktigt kommit ikapp. Jag är lite orolig för hur överlämnandet av Y ska gå. Samtidigt - vi har gjort det förut, vi har Q till hjälp, vad fan, det måste gå, det finns inget alternativ.

På ett sätt är jag lite ledsen över att det är så mycket annat i vägen. Q har den rättmätiga förstaplatsen förstås. Han var spänd inför mötet med lillebror, det märktes. Han är ganska tagen av resan och tidsomställningen och har klarat det jättebra, men ibland svämmar humöret över. När Q vill vara jävlig så vet han precis hur han ska göra.

Det är annat skräp i vägen också. Praktiska arrangemang. Vi ska resa till Busan där Y är född. Ska vi böka med att byta hotell efteråt eller inte? (Tunnelbaneresan till SWS idag var aplång! Mamma och jag tävlade om att hitta på sagor för att underhålla Q. Och så är det sovandet. Vi skulle behöva en extrasäng åt Q, dubbelsängen är för trång. Det vill de ha 400 spänn natten för, de jävlarna.) Den ständigt närvarande terrorbalansen mellan maken och hans svärmor. Starka personligheter som vill göra saker på sitt eget sätt. O behöver tänka på sitt tonläge som kan vara mycket otrevligt ibland. Mamma behöver tänka på att inte vara så jävla tvärsäker om saker hon inte vet så mycket om. De behöver båda två öva på att bli emotsagda.

Jo, jag är trött. Så nu ska jag sova.

Ujujuj

Dagen Y har grytt, det är tidigt som satan och bara jag och maken är vakna. Inläggets titel kommer sig av att blivande storebror var helt rysk igår kväll. Han vägrade somna, först kl 22 fick vi omkull honom. Då var han arg och sparkade och slogs. Till sist begrep han att det inte var läge att mucka mer med föräldrarna, istället låg han och nöp sin gosekanin. Varför? Jo, för den var ful! Och lillebror är också ful. Och dum. Förresten är inte Y alls hans lillebror, bara Lokattens lillebror.

Jag var djuriskt sömnig och inte kapabel att hantera dessa känslostormar, men O gjorde det med den äran. Sedan somnade Q och har sovit med enstaka ilskna utbrott under sömnen. Han känns varm och verkar ha en begynnande snuva. Fan.

När han vaknar får vi se om han och mormor ska få följa med och träffa lillebror. Håll tummarna!

Ujujuj

Dagen Y har grytt, det är tidigt som satan och bara jag och maken är vakna. Inläggets titel kommer sig av att blivande storebror var helt rysk igår kväll. Han vägrade somna, först kl 22 fick vi omkull honom. Då var han arg och sparkade och slogs. Till sist begrep han att det inte var läge att mucka mer med föräldrarna, istället låg han och nöp sin gosekanin. Varför? Jo, för den var ful! Och lillebror är också ful. Och dum. Förresten är inte Y alls hans lillebror, bara Lokattens lillebror.

Jag var djuriskt sömnig och inte kapabel att hantera dessa känslostormar, men O gjorde det med den äran. Sedan somnade Q och har sovit med enstaka ilskna utbrott under sömnen. Han känns varm och verkar ha en begynnande snuva. Fan.

När han vaknar får vi se om han och mormor ska få följa med och träffa lillebror. Håll tummarna!

Morgonstund har guld i mun!

Jet lag är bra. Det tyckte jag inte inatt vid pass midnatt, då Q vaknade efter fyra timmars sömn och krävde frukost. Hans snälle far gick upp med honom och var uppe i tre timmar, då de återkom till paulunen. Då har jag något svagt minne av att vi pratade om att drömma om delfiner och späckhuggare, och att jag läste några dikter. Sedan somnade vi alla tre.

Nu är klockan halv sju, det är bara jag som är vaken och jag är pigg som en mört, som Q brukar säga. Seoul badar i morgonsol, bergen bakom skyskraporna är insvepta i ett svagt dis. Träden börjar bli gröna, azaleor och körsbär blommar. Nej, jag längtar inte hem längre!

På dagens program står att fixa ett snyggt paket till Y:s fostermamma, att be om en extrasäng till Q, att inhandla diverse förnödenheter som diskborste och annat. Samt att orientera oss i största allmänhet.

Förra veckans resekaos gjorde att våra noggrant uttänkta logiplaner gick om intet. Vi bor på ett annat hotell än det vi hade utsett. Nackdelarna är att vi nu ändå hamnade i den norra delen av stan, långt från SWS, samt att standarden är lite sådär. Dålig städning, rätt sunkiga möbler. Fördelarna är att reskassan fick ett plus på sisådär femtontusen, och att omgivningarna faktiskt är mycket trevliga. Igår gick vi ut stenhårt med traditionell koreansk lunch, kött som grillades vid bordet på gasolgrill, åts med salladsblad och kimchi. Q fick utfodras en extra gång med en macka från franska fiket tvärs över gatan.

Och ja, livet känns nu mycket bättre med elva timmars sömn innanför västen. Det ska nog gå bra det här.

Morgonstund har guld i mun!

Jet lag är bra. Det tyckte jag inte inatt vid pass midnatt, då Q vaknade efter fyra timmars sömn och krävde frukost. Hans snälle far gick upp med honom och var uppe i tre timmar, då de återkom till paulunen. Då har jag något svagt minne av att vi pratade om att drömma om delfiner och späckhuggare, och att jag läste några dikter. Sedan somnade vi alla tre.

Nu är klockan halv sju, det är bara jag som är vaken och jag är pigg som en mört, som Q brukar säga. Seoul badar i morgonsol, bergen bakom skyskraporna är insvepta i ett svagt dis. Träden börjar bli gröna, azaleor och körsbär blommar. Nej, jag längtar inte hem längre!

På dagens program står att fixa ett snyggt paket till Y:s fostermamma, att be om en extrasäng till Q, att inhandla diverse förnödenheter som diskborste och annat. Samt att orientera oss i största allmänhet.

Förra veckans resekaos gjorde att våra noggrant uttänkta logiplaner gick om intet. Vi bor på ett annat hotell än det vi hade utsett. Nackdelarna är att vi nu ändå hamnade i den norra delen av stan, långt från SWS, samt att standarden är lite sådär. Dålig städning, rätt sunkiga möbler. Fördelarna är att reskassan fick ett plus på sisådär femtontusen, och att omgivningarna faktiskt är mycket trevliga. Igår gick vi ut stenhårt med traditionell koreansk lunch, kött som grillades vid bordet på gasolgrill, åts med salladsblad och kimchi. Q fick utfodras en extra gång med en macka från franska fiket tvärs över gatan.

Och ja, livet känns nu mycket bättre med elva timmars sömn innanför västen. Det ska nog gå bra det här.

Vad heter jag?

Det har jag nog glömt, för jag är så sabla trött. Men jag vet att jag är framme i Seoul i alla fall.

Resan gick på det hela taget mycket bra. De sju timmarna i Helsingfors blev nästan nio eftersom Seoulplanet var försenat. Q skötte sig fullkomligt strålande. Under uppehållet i Helsingfors rejsade han runt, lekte, pratade, klättrade. På strålande humör nästan hela tiden. På planet lyssnade han på högläsning, spelade dataspel, åt fredagsmys (chips) och somnade utsträckt över O:s och mina knän. Sicken unge.

Han höll ut ända till bussresan från flygplatsen till hotellet. Då beklagade han sig ljudligt dels över resans längd, dels över magont. Jävla Valio som tydligen inte tagit bort all laktos i sin yoghurt, i alla fall inte i den som levereras till Finnair.

Själv sov jag i stort sett inget under natten, vilket förklarar mitt tillstånd nu. Jag är mer eller mindre ett vrak. Känner mig ynklig och längtar hem, är irriterad på alla tre i mitt ressällskap. Undrar vad det är för stolleprov vi gett oss in på.

Som väl är vet jag att botemedlet är enkelt: en natts sömn.

Vad heter jag?

Det har jag nog glömt, för jag är så sabla trött. Men jag vet att jag är framme i Seoul i alla fall.

Resan gick på det hela taget mycket bra. De sju timmarna i Helsingfors blev nästan nio eftersom Seoulplanet var försenat. Q skötte sig fullkomligt strålande. Under uppehållet i Helsingfors rejsade han runt, lekte, pratade, klättrade. På strålande humör nästan hela tiden. På planet lyssnade han på högläsning, spelade dataspel, åt fredagsmys (chips) och somnade utsträckt över O:s och mina knän. Sicken unge.

Han höll ut ända till bussresan från flygplatsen till hotellet. Då beklagade han sig ljudligt dels över resans längd, dels över magont. Jävla Valio som tydligen inte tagit bort all laktos i sin yoghurt, i alla fall inte i den som levereras till Finnair.

Själv sov jag i stort sett inget under natten, vilket förklarar mitt tillstånd nu. Jag är mer eller mindre ett vrak. Känner mig ynklig och längtar hem, är irriterad på alla tre i mitt ressällskap. Undrar vad det är för stolleprov vi gett oss in på.

Som väl är vet jag att botemedlet är enkelt: en natts sömn.

Inga nyheter är goda nyheter

Det har varit tvära kast hela veckan, fram tills ikväll då vi såg att flyget från Arlanda till Helsingfors ställts in. Dock inte flyget vidare till Seoul. Det är då man är glad att man inte bokat på internet utan resonerat som så att finns det någon resa i livet som man ska kosta på lite extra så är det denna, och använt sig av resebyrå. Klockan var sju på kvällen, O satt i telefonkö en bra stund men kom sedan fram på ett journummer. Svipp svopp så hade vi nya biljetter till Helsingfors och var 1500:- fattigare. (Och vi har haft en riktigt trevlig kväll tillsammans, Helga, Q, O och mamma-mormor-svärmor!)

Imorgon stiger vi upp klockan fem för färd till Arlanda. I Helsingfors har vi sedan en nätt paus på sju timmar (jag ska köpa lakrits, åt helvete med viktminskningen! Q kanske kan uppmuntras med någon trevlig Muminsouvenir?) innan vi - förhoppningsvis - lyfter för färd mot Seoul.

Klockan åtta om morgonen landar vi i morgonstillhetens land. Då har vi varit på resa i nära ett dygn och jag kan livligt föreställa mig hur vi mår då.

Två dygn senare, på måndag morgon, är vi inbokade för besök hos Y:s fostermamma. Om ungefär fyrtio timmar har jag alltså sett min yngste son.

Har jag alls begripit detta? Hänger själ och psyke med? Ack nej. Men det löser sig. På något sätt.

Eller så går resplanen om intet imorgon. Den som läser får se. Om det imorgon kväll inte har postats ett ynkligt inlägg, har vi förmodligen kommit iväg. Då kan ni jubla.

Inga nyheter är goda nyheter

Det har varit tvära kast hela veckan, fram tills ikväll då vi såg att flyget från Arlanda till Helsingfors ställts in. Dock inte flyget vidare till Seoul. Det är då man är glad att man inte bokat på internet utan resonerat som så att finns det någon resa i livet som man ska kosta på lite extra så är det denna, och använt sig av resebyrå. Klockan var sju på kvällen, O satt i telefonkö en bra stund men kom sedan fram på ett journummer. Svipp svopp så hade vi nya biljetter till Helsingfors och var 1500:- fattigare. (Och vi har haft en riktigt trevlig kväll tillsammans, Helga, Q, O och mamma-mormor-svärmor!)

Imorgon stiger vi upp klockan fem för färd till Arlanda. I Helsingfors har vi sedan en nätt paus på sju timmar (jag ska köpa lakrits, åt helvete med viktminskningen! Q kanske kan uppmuntras med någon trevlig Muminsouvenir?) innan vi - förhoppningsvis - lyfter för färd mot Seoul.

Klockan åtta om morgonen landar vi i morgonstillhetens land. Då har vi varit på resa i nära ett dygn och jag kan livligt föreställa mig hur vi mår då.

Två dygn senare, på måndag morgon, är vi inbokade för besök hos Y:s fostermamma. Om ungefär fyrtio timmar har jag alltså sett min yngste son.

Har jag alls begripit detta? Hänger själ och psyke med? Ack nej. Men det löser sig. På något sätt.

Eller så går resplanen om intet imorgon. Den som läser får se. Om det imorgon kväll inte har postats ett ynkligt inlägg, har vi förmodligen kommit iväg. Då kan ni jubla.

Ska kanske packa väskan ändå

Igår kväll, när teet var urdrucket, solen hade gått ner och trehjulingen var undanställd, slog jag i botten med ett klonk. Plötsligt var allt skitjobbigt.

Inte blev det bättre av att mamma ankom igår kväll vilket hade konsekvenser på i synnerhet O:s humör.

Q-mormor ska med på resan, och det är ett noga genomtänkt och övervägt beslut. Men som så mycket annat här i livet är det ett arrangemang med fördelar och nackdelar. Fördelarna är att vi har en extra resurs som kan ta hand om Q. O och jag kan gå ut och äta middag tillsammans några gånger under de veckor vi är borta. Vi blir alla mer flexibla med ytterligare en vuxen närvarande. Helga och Helgamamma turistar i Insadong medan herrarna går på akvarium? O går och tränar medan damerna åker till Lotte World? Q och mormor leker på lekplats medan föräldrarna ägnar sig åt varandra? Och så vidare, i betydligt fler kombinationer än om vi bara varit tre på resan.

Nackdelarna är att det inte är oproblematiskt att umgås med mamma och svärmor dygnet runt i två veckor. O och mamma drar inte helt jämnt. Det är en kombination av gammalt groll och diametralt olika kommunikationssätt och problemlösningsstrategier som kombinerat med yttre press kan resultera i riktigt jobbiga situationer. Jag tror att det var denna yttre press i form av ett visst askmoln som var lite för stor igår kväll.

Ikväll äter mamma middag hos syrran. En bra paus för oss alla.

Detta, och de senaste rapporterna om öppet luftrum gör att jag känner mig något mer inspirerad att ta tag i det jag alltid hatar inför varje resa: packningen. Det är fan så tråkigt. Packa för hemfärd har jag inga problem med, då vet man vad man ska ha med sig, nämligen allt, och det kan vara en intressant utmaning. Men avresans stress och beslutsångest skulle jag gärna slippa, och den blir inte mindre av oron för att vi kanske inte kommer iväg ändå, trots allt.

Slutsnackat. Nu ska jag släpa fram min gamla röda Carlton, trogen kumpan på många färder. Dags för ytterligare en, förhoppningsvis snart.

Ska kanske packa väskan ändå

Igår kväll, när teet var urdrucket, solen hade gått ner och trehjulingen var undanställd, slog jag i botten med ett klonk. Plötsligt var allt skitjobbigt.

Inte blev det bättre av att mamma ankom igår kväll vilket hade konsekvenser på i synnerhet O:s humör.

Q-mormor ska med på resan, och det är ett noga genomtänkt och övervägt beslut. Men som så mycket annat här i livet är det ett arrangemang med fördelar och nackdelar. Fördelarna är att vi har en extra resurs som kan ta hand om Q. O och jag kan gå ut och äta middag tillsammans några gånger under de veckor vi är borta. Vi blir alla mer flexibla med ytterligare en vuxen närvarande. Helga och Helgamamma turistar i Insadong medan herrarna går på akvarium? O går och tränar medan damerna åker till Lotte World? Q och mormor leker på lekplats medan föräldrarna ägnar sig åt varandra? Och så vidare, i betydligt fler kombinationer än om vi bara varit tre på resan.

Nackdelarna är att det inte är oproblematiskt att umgås med mamma och svärmor dygnet runt i två veckor. O och mamma drar inte helt jämnt. Det är en kombination av gammalt groll och diametralt olika kommunikationssätt och problemlösningsstrategier som kombinerat med yttre press kan resultera i riktigt jobbiga situationer. Jag tror att det var denna yttre press i form av ett visst askmoln som var lite för stor igår kväll.

Ikväll äter mamma middag hos syrran. En bra paus för oss alla.

Detta, och de senaste rapporterna om öppet luftrum gör att jag känner mig något mer inspirerad att ta tag i det jag alltid hatar inför varje resa: packningen. Det är fan så tråkigt. Packa för hemfärd har jag inga problem med, då vet man vad man ska ha med sig, nämligen allt, och det kan vara en intressant utmaning. Men avresans stress och beslutsångest skulle jag gärna slippa, och den blir inte mindre av oron för att vi kanske inte kommer iväg ändå, trots allt.

Slutsnackat. Nu ska jag släpa fram min gamla röda Carlton, trogen kumpan på många färder. Dags för ytterligare en, förhoppningsvis snart.

Nä, varför ska livet vara enkelt?

Eller som John Cleese ska ha sagt: How do you make God laugh? You tell him your plans.

Troligtvis kommer vi inte iväg till Seoul på fredag som vi hade tänkt. När vi kommer att kunna resa är det ingen som vet. De senaste dagarna har vi kastats mellan hopp och - nja, förtvivlan är ett för starkt ord i sammanhanget, det är det faktiskt.

Det hade kunnat vara värre. Jag dricker mitt te i vårsolen och lyss till trehjulingsskramlet därutanför. Jag har två ljuvliga gossebarn. Jag vet var de är, jag vet att de har det bra. I många år önskade jag mig just detta.

Fast aningens tröttsam är hela den här vulkanhistorien faktiskt.

Nä, varför ska livet vara enkelt?

Eller som John Cleese ska ha sagt: How do you make God laugh? You tell him your plans.

Troligtvis kommer vi inte iväg till Seoul på fredag som vi hade tänkt. När vi kommer att kunna resa är det ingen som vet. De senaste dagarna har vi kastats mellan hopp och - nja, förtvivlan är ett för starkt ord i sammanhanget, det är det faktiskt.

Det hade kunnat vara värre. Jag dricker mitt te i vårsolen och lyss till trehjulingsskramlet därutanför. Jag har två ljuvliga gossebarn. Jag vet var de är, jag vet att de har det bra. I många år önskade jag mig just detta.

Fast aningens tröttsam är hela den här vulkanhistorien faktiskt.

Ibland blir man svarslös

- Mamma, du säger att jag inte fanns innan jag föddes? Men var jag inte död? Vad var jag då?

- Mamma, vad är eld gjort av?

(Kl 06:45)
- Mamma, har du varit i en rosende lund någon gång?
- (??? - tills jag sömndrucket erinrar mig texten till Åsa gåsa klinga) Nej älskling, det kan jag inte påstå att jag har.

O ligger bredvid och fnissar.

Ibland blir man svarslös

- Mamma, du säger att jag inte fanns innan jag föddes? Men var jag inte död? Vad var jag då?

- Mamma, vad är eld gjort av?

(Kl 06:45)
- Mamma, har du varit i en rosende lund någon gång?
- (??? - tills jag sömndrucket erinrar mig texten till Åsa gåsa klinga) Nej älskling, det kan jag inte påstå att jag har.

O ligger bredvid och fnissar.

Slutet på ett kapitel

Nu har jag jobbat min sista dag på ett bra tag, över ett år troligen. Kanske också min sista dag på det här jobbet. Definitivt det, när jag tänker efter. Inte för att jag är övertygad om att jag kommer att byta jobb, utan snarare för att jobbet inte kommer att vara sig likt när jag återkommer om ett år. Det är jag ganska säker på.

Det blev en bra sista vecka. Jag kunde avsluta och lämna över i lugn och ro. Rensa mailen, inboxen var tom för första gången på åratal. Träna på lunchen, eftermiddag i lugnt tempo, småpratandes med alla som ville veta mer om adoptionen. Bjuda på kakor till fikat.

Mina känslor är, som förväntat, delade. Å ena sidan en lättnad och längtan. Å andra sidan en saknad. Jag kommer att sakna mina kollegor, kontakten med vuxenvärlden, så mycket mer den här gången än förra.

Den förra mammaledigheten damp jag ner i. Nyligen tillfrisknad, nej knappt ens frisk från allvarlig sjukdom, tilltufsad av IVF-åren, in i det sista tvivlande på att miraklet skulle ske. I detta förvirrade och lätt chockade tillstånd reste jag till Korea och fick världens ljuvligaste bebis. Som visste precis vad han behövde ha av mig, och kunde visa mig det. Q lärde mig att bli hans mamma.

Lika förvirrad som i mammaidentiteten var jag i min roll på jobbet. Jag hade jobbat ett år och hade precis börjat få ett hum när sjukdomen slog till. Jag var helt sjukskriven i åtta veckor och höll på att rehabiliteras när det var dags att resa.

Nu är läget ett helt annat. Att vara mamma till Q är det roligaste jag har gjort. Det är också ständigt utmanande. En annan av mitt livs utmaningar har varit att bemästra det jobb jag har idag. Jag tycker att jag har lyckats bra med bådadera*.

Den här gången är jag bättre förberedd. Då tänker jag inte så mycket på det praktiska mammandet - relationen till barnet. Snarare relationen till omvärlden. Den här gången ska jag strukturera min ledighet på ett annat sätt. Förra gången släppte jag alla förtöjningar och sveptes med. Underbart och bra, och rentav livsviktigt på ett sätt. Den här gången vill jag behålla en del ramar. Träningen är en sådan. Två Friskispass i veckan är ambitionen. Kören fortsatte jag med förra gången och gör självklart nu också.

Utöver detta finns en vag känsla som jag ännu inte kan sätta ord på. Något vill jag göra, något vuxet, något intellektuellt stimulerande. Vete fan om det kanske inte blir en bok ändå.

(Oj, sa jag det högt?)

* Fotnot, mest till mig själv: efter att ha jobbat ganska nära Tuffe Viktor (som har taggat ner) inser jag att jag kan lära mig en del av honom. Där jag är trevlig och ber om en tjänst, ger han direktiv och order. Där jag oroar mig och tar på mig ansvar för andras prestation, rycker han på axlarna. Där jag försöker täcka upp, anpassa mig, underlätta för stressade kollegor, är han stenhård och kräver. Så tjänar han också 10 000 mer än jag.

Slutet på ett kapitel

Nu har jag jobbat min sista dag på ett bra tag, över ett år troligen. Kanske också min sista dag på det här jobbet. Definitivt det, när jag tänker efter. Inte för att jag är övertygad om att jag kommer att byta jobb, utan snarare för att jobbet inte kommer att vara sig likt när jag återkommer om ett år. Det är jag ganska säker på.

Det blev en bra sista vecka. Jag kunde avsluta och lämna över i lugn och ro. Rensa mailen, inboxen var tom för första gången på åratal. Träna på lunchen, eftermiddag i lugnt tempo, småpratandes med alla som ville veta mer om adoptionen. Bjuda på kakor till fikat.

Mina känslor är, som förväntat, delade. Å ena sidan en lättnad och längtan. Å andra sidan en saknad. Jag kommer att sakna mina kollegor, kontakten med vuxenvärlden, så mycket mer den här gången än förra.

Den förra mammaledigheten damp jag ner i. Nyligen tillfrisknad, nej knappt ens frisk från allvarlig sjukdom, tilltufsad av IVF-åren, in i det sista tvivlande på att miraklet skulle ske. I detta förvirrade och lätt chockade tillstånd reste jag till Korea och fick världens ljuvligaste bebis. Som visste precis vad han behövde ha av mig, och kunde visa mig det. Q lärde mig att bli hans mamma.

Lika förvirrad som i mammaidentiteten var jag i min roll på jobbet. Jag hade jobbat ett år och hade precis börjat få ett hum när sjukdomen slog till. Jag var helt sjukskriven i åtta veckor och höll på att rehabiliteras när det var dags att resa.

Nu är läget ett helt annat. Att vara mamma till Q är det roligaste jag har gjort. Det är också ständigt utmanande. En annan av mitt livs utmaningar har varit att bemästra det jobb jag har idag. Jag tycker att jag har lyckats bra med bådadera*.

Den här gången är jag bättre förberedd. Då tänker jag inte så mycket på det praktiska mammandet - relationen till barnet. Snarare relationen till omvärlden. Den här gången ska jag strukturera min ledighet på ett annat sätt. Förra gången släppte jag alla förtöjningar och sveptes med. Underbart och bra, och rentav livsviktigt på ett sätt. Den här gången vill jag behålla en del ramar. Träningen är en sådan. Två Friskispass i veckan är ambitionen. Kören fortsatte jag med förra gången och gör självklart nu också.

Utöver detta finns en vag känsla som jag ännu inte kan sätta ord på. Något vill jag göra, något vuxet, något intellektuellt stimulerande. Vete fan om det kanske inte blir en bok ändå.

(Oj, sa jag det högt?)

* Fotnot, mest till mig själv: efter att ha jobbat ganska nära Tuffe Viktor (som har taggat ner) inser jag att jag kan lära mig en del av honom. Där jag är trevlig och ber om en tjänst, ger han direktiv och order. Där jag oroar mig och tar på mig ansvar för andras prestation, rycker han på axlarna. Där jag försöker täcka upp, anpassa mig, underlätta för stressade kollegor, är han stenhård och kräver. Så tjänar han också 10 000 mer än jag.

Studie i anatomi och armatur

Q har fått en gammal digitalkamera av O, så när jag minst anar det hör jag uppmaningen "Säg omelett, mamma!". Timmen före läggdags var en orgie i knäppande och blixtrande.

När Q somnat fick jag för mig att titta efter vad han tagit kort på, och hade ganska roligt. Förutom de rent anatomiska bilderna, varav jag besparar er de mer intima...







... tycks intresset och kameran ha fokuserats på lampor:











Det har sagts förut, men tål att upprepas: det blir bara roligare att ha barn!

Studie i anatomi och armatur

Q har fått en gammal digitalkamera av O, så när jag minst anar det hör jag uppmaningen "Säg omelett, mamma!". Timmen före läggdags var en orgie i knäppande och blixtrande.

När Q somnat fick jag för mig att titta efter vad han tagit kort på, och hade ganska roligt. Förutom de rent anatomiska bilderna, varav jag besparar er de mer intima...







... tycks intresset och kameran ha fokuserats på lampor:











Det har sagts förut, men tål att upprepas: det blir bara roligare att ha barn!

Nästanklart

I några dagar har jag gått och tänkt på ett inlägg jag skulle skriva. Att nu är presenten till Y:s fostermamma färdigstickad, fotoalbumet till Q:s fostermamma beställt och levererat, spjälsängen och skötbordet monterat, den förra bäddad, bebiskläderna tvättade, leksakslådan sorterad, packningslistorna skrivna, musikspelarna laddade med körmusik till Helga, Krakel Spektakel till Q, onämnbar hårdrock till O, båten sjösatt, sommarstugan öppnad för säsongen. Att nu är allt klart sedan länge. Ring nu, telefon! Det är fan dags.

Mycket av ovan nämnda är  inte alls klart. Och ändå ringde telefonen idag, med en av damerna från AC i andra änden. "Det är dags nu", sade hon glatt.

Nästa vecka åker vi. Tills dess har vi en del att pyssla med.

Nästanklart

I några dagar har jag gått och tänkt på ett inlägg jag skulle skriva. Att nu är presenten till Y:s fostermamma färdigstickad, fotoalbumet till Q:s fostermamma beställt och levererat, spjälsängen och skötbordet monterat, den förra bäddad, bebiskläderna tvättade, leksakslådan sorterad, packningslistorna skrivna, musikspelarna laddade med körmusik till Helga, Krakel Spektakel till Q, onämnbar hårdrock till O, båten sjösatt, sommarstugan öppnad för säsongen. Att nu är allt klart sedan länge. Ring nu, telefon! Det är fan dags.

Mycket av ovan nämnda är  inte alls klart. Och ändå ringde telefonen idag, med en av damerna från AC i andra änden. "Det är dags nu", sade hon glatt.

Nästa vecka åker vi. Tills dess har vi en del att pyssla med.

Bara broderiet kvar

Nu har jag betat av nästan alla punkter på listan.

Egentligen hade jag velat prata med min chef redan före påsk, men det hann jag inte. Första avklarade punkten blev alltså att försöka koppla av under påskhelgen utan att ha rett ut det med honom. Det lyckades ganska bra.

I tisdags klampade jag raka vägen in på hans rum. Det blev återigen ett bra samtal, som jag inte ska redogöra för i detalj. Min tro på honom är återupprättad, och särskilt två saker han sa dröjer sig kvar i minnet:

- Men betyget avsåg ju förra årets prestation! Jag tycker inte så om dig nu, det trodde jag att du förstått!

(Nej, det hade jag ju inte. Ack så lätt det är att missförstå varann. Hoppas vi båda blev klokare.)

- Jag hade gjort samma sak. (När jag förklarade att han inte kan räkna med att jag jobbar in i det sista efter att ha fått resbesked. Jag kommer att avsluta det jag håller på med under 2-3 dagar och sedan ta semester fram till resan.)

Kontentan är att jag har slutat hålla mig på tårna. Jag går som folk igen. Känner mig inte påpassad och osäker, tvingad att prestera och visa mitt värde. Axlarna börjar sjunka ner och jag andas djupare. Resan till Y har faktiskt börjat.

Att det är vår ute och att jag var snygg i klänning och stövlar med klack (adjö vinterkängor!) gjorde inte dagen sämre.

Bara broderiet kvar

Nu har jag betat av nästan alla punkter på listan.

Egentligen hade jag velat prata med min chef redan före påsk, men det hann jag inte. Första avklarade punkten blev alltså att försöka koppla av under påskhelgen utan att ha rett ut det med honom. Det lyckades ganska bra.

I tisdags klampade jag raka vägen in på hans rum. Det blev återigen ett bra samtal, som jag inte ska redogöra för i detalj. Min tro på honom är återupprättad, och särskilt två saker han sa dröjer sig kvar i minnet:

- Men betyget avsåg ju förra årets prestation! Jag tycker inte så om dig nu, det trodde jag att du förstått!

(Nej, det hade jag ju inte. Ack så lätt det är att missförstå varann. Hoppas vi båda blev klokare.)

- Jag hade gjort samma sak. (När jag förklarade att han inte kan räkna med att jag jobbar in i det sista efter att ha fått resbesked. Jag kommer att avsluta det jag håller på med under 2-3 dagar och sedan ta semester fram till resan.)

Kontentan är att jag har slutat hålla mig på tårna. Jag går som folk igen. Känner mig inte påpassad och osäker, tvingad att prestera och visa mitt värde. Axlarna börjar sjunka ner och jag andas djupare. Resan till Y har faktiskt börjat.

Att det är vår ute och att jag var snygg i klänning och stövlar med klack (adjö vinterkängor!) gjorde inte dagen sämre.

Hej alla bokälskande hönor!

Här har ni några citat att ruva på. Dubbelklicka på bilderna så går de att förstora så att de blir läsbara. Hoppas jag.









Själv tror jag mig veta 7 av dem, flera har jag läst men inte alla. De återstående tre har jag (som jag tror) ganska goda gissningar på. Vad säger ni?

Hej alla bokälskande hönor!

Här har ni några citat att ruva på. Dubbelklicka på bilderna så går de att förstora så att de blir läsbara. Hoppas jag.









Själv tror jag mig veta 7 av dem, flera har jag läst men inte alla. De återstående tre har jag (som jag tror) ganska goda gissningar på. Vad säger ni?

A slap in the face when you expected a kiss

Så säger Anne på Grönkulla om snö i april. Efter flera underbara dagar då Helgafamiljen, var och en efter sin preferens, rensat rabatter, cyklat trehjuling, fikat utomhus, vaknar vi i ett vinterlandskap och jag drar mig citatet till minnes.

Men annars är livet bra. Tack vare det trådlösa nätverket kan jag ligga i sängen och avvärja kriser på jobbet. Jag njuter av doften av nybakade bullar liksom av tanken att jag inom kort slipper allt vad jobbkriser heter.

Svärmor är på besök, och underbarare farmor får man leta efter. Hon leker i timmar med Q, själv säger hon att hon inte gör någonting utan mest lyssnar på hans prat. Det räcker mer än väl. Förutom de ovan nämnda bullarna har de också gjort marsipangodis.

Pappa ringde igår kväll, och jag blev glad. Glad för att han ringde, glad för att han lät glad, glad för att han berättade att hans nyförvärvade hörapparat fungerar bra. Sedan undrade han försynt om jag hade tid att lösa DN:s litterära påsktävling med honom, och vi tillbringade tjugo trevliga minuter med att resonera om citaten. Underligt att vi var och en på sitt håll gissade på Selma fast ingen av oss kände igen citatet. Kan man känna igen någons språk på samma sätt som en melodi?

För mamma och styvfar är det status quo, men mamma har fått kontakt med en terapeut och min syster firar påsk hos sina gamla föräldrar.

Jag har koll på min lilla flock. Och själv ligger jag som sagt i sängen, fötterna är varma under duntäcket. Strax är det frukost.

Annandag påsk och livet är skönt.

A slap in the face when you expected a kiss

Så säger Anne på Grönkulla om snö i april. Efter flera underbara dagar då Helgafamiljen, var och en efter sin preferens, rensat rabatter, cyklat trehjuling, fikat utomhus, vaknar vi i ett vinterlandskap och jag drar mig citatet till minnes.

Men annars är livet bra. Tack vare det trådlösa nätverket kan jag ligga i sängen och avvärja kriser på jobbet. Jag njuter av doften av nybakade bullar liksom av tanken att jag inom kort slipper allt vad jobbkriser heter.

Svärmor är på besök, och underbarare farmor får man leta efter. Hon leker i timmar med Q, själv säger hon att hon inte gör någonting utan mest lyssnar på hans prat. Det räcker mer än väl. Förutom de ovan nämnda bullarna har de också gjort marsipangodis.

Pappa ringde igår kväll, och jag blev glad. Glad för att han ringde, glad för att han lät glad, glad för att han berättade att hans nyförvärvade hörapparat fungerar bra. Sedan undrade han försynt om jag hade tid att lösa DN:s litterära påsktävling med honom, och vi tillbringade tjugo trevliga minuter med att resonera om citaten. Underligt att vi var och en på sitt håll gissade på Selma fast ingen av oss kände igen citatet. Kan man känna igen någons språk på samma sätt som en melodi?

För mamma och styvfar är det status quo, men mamma har fått kontakt med en terapeut och min syster firar påsk hos sina gamla föräldrar.

Jag har koll på min lilla flock. Och själv ligger jag som sagt i sängen, fötterna är varma under duntäcket. Strax är det frukost.

Annandag påsk och livet är skönt.

April då och nu

För fem år sedan skrev jag så här:

"Jag vet inte hur det började riktigt. Plötsligt var jag nere i det svarta hålet igen, fullständigt överväldigad av hur ARG och LEDSEN och LURAD jag kände mig. Bestulen, lurad, sviken, orden räcker inte till. Någon måste ha tagit något ifrån mig, annars skulle jag inte känna mig så jävla tom och halv. Någon, vem? Mina fertila kusiner kanske. Prinsessan Märta Louise av Norge kanske, som fött en ungjävel i sin jävla stuga och skickat ett jävla SMS till sin jävla morsa för att meddela den lyckliga tilldragelsen. Malin Baryard kanske, äckliga framgångsrika brudjävel som tävlingsrider medan den lycklige maken väntar i kulissen med den nyfödde sonen. Varenda korkad liten dumsnut till tjej som lyckas bli på smällen, alla har de snott, stulit, myglat till sig, lurat mig på något som borde vara MITT och ingen annans.

Det börjar bli vår dessutom. Jag saknar min trädgård så att jag kan gråta åt det. Jag längtar efter att gå ut i den och stanna ute alldeles för länge och bli lite för kall, i lukten av cypress och tuja, under hög kylig skymmande aprilhimmel, när koltrasten just börjat sjunga.

Livet har blivit så fel. Vi borde ha bott i vårt gula hus, jag borde kunna gå in när det blir för kallt och för mörkt för att jobba mer i trädgården, in i värmen. En klarvaken liten röst ropar på mamma, och menar mig."

Var det jag som skrev och kände så? Det som då kändes overkligt och ouppnåeligt är min vardag nu. Ikväll har jag jobbat ute i trädgården och blivit kall, gått in i mitt inte gula men bruna (rad)hus och hört skrattet och pratet från min sons rum, där han leker affär med sin farmor.

Tack och lov att vi orkade. Tack och lov att vi vågade. Och snart har vi två barn, kan det vara möjligt?

April då och nu

För fem år sedan skrev jag så här:

"Jag vet inte hur det började riktigt. Plötsligt var jag nere i det svarta hålet igen, fullständigt överväldigad av hur ARG och LEDSEN och LURAD jag kände mig. Bestulen, lurad, sviken, orden räcker inte till. Någon måste ha tagit något ifrån mig, annars skulle jag inte känna mig så jävla tom och halv. Någon, vem? Mina fertila kusiner kanske. Prinsessan Märta Louise av Norge kanske, som fött en ungjävel i sin jävla stuga och skickat ett jävla SMS till sin jävla morsa för att meddela den lyckliga tilldragelsen. Malin Baryard kanske, äckliga framgångsrika brudjävel som tävlingsrider medan den lycklige maken väntar i kulissen med den nyfödde sonen. Varenda korkad liten dumsnut till tjej som lyckas bli på smällen, alla har de snott, stulit, myglat till sig, lurat mig på något som borde vara MITT och ingen annans.

Det börjar bli vår dessutom. Jag saknar min trädgård så att jag kan gråta åt det. Jag längtar efter att gå ut i den och stanna ute alldeles för länge och bli lite för kall, i lukten av cypress och tuja, under hög kylig skymmande aprilhimmel, när koltrasten just börjat sjunga.

Livet har blivit så fel. Vi borde ha bott i vårt gula hus, jag borde kunna gå in när det blir för kallt och för mörkt för att jobba mer i trädgården, in i värmen. En klarvaken liten röst ropar på mamma, och menar mig."

Var det jag som skrev och kände så? Det som då kändes overkligt och ouppnåeligt är min vardag nu. Ikväll har jag jobbat ute i trädgården och blivit kall, gått in i mitt inte gula men bruna (rad)hus och hört skrattet och pratet från min sons rum, där han leker affär med sin farmor.

Tack och lov att vi orkade. Tack och lov att vi vågade. Och snart har vi två barn, kan det vara möjligt?