Bara broderiet kvar

Nu har jag betat av nästan alla punkter på listan.

Egentligen hade jag velat prata med min chef redan före påsk, men det hann jag inte. Första avklarade punkten blev alltså att försöka koppla av under påskhelgen utan att ha rett ut det med honom. Det lyckades ganska bra.

I tisdags klampade jag raka vägen in på hans rum. Det blev återigen ett bra samtal, som jag inte ska redogöra för i detalj. Min tro på honom är återupprättad, och särskilt två saker han sa dröjer sig kvar i minnet:

- Men betyget avsåg ju förra årets prestation! Jag tycker inte så om dig nu, det trodde jag att du förstått!

(Nej, det hade jag ju inte. Ack så lätt det är att missförstå varann. Hoppas vi båda blev klokare.)

- Jag hade gjort samma sak. (När jag förklarade att han inte kan räkna med att jag jobbar in i det sista efter att ha fått resbesked. Jag kommer att avsluta det jag håller på med under 2-3 dagar och sedan ta semester fram till resan.)

Kontentan är att jag har slutat hålla mig på tårna. Jag går som folk igen. Känner mig inte påpassad och osäker, tvingad att prestera och visa mitt värde. Axlarna börjar sjunka ner och jag andas djupare. Resan till Y har faktiskt börjat.

Att det är vår ute och att jag var snygg i klänning och stövlar med klack (adjö vinterkängor!) gjorde inte dagen sämre.