Slutet på ett kapitel

Nu har jag jobbat min sista dag på ett bra tag, över ett år troligen. Kanske också min sista dag på det här jobbet. Definitivt det, när jag tänker efter. Inte för att jag är övertygad om att jag kommer att byta jobb, utan snarare för att jobbet inte kommer att vara sig likt när jag återkommer om ett år. Det är jag ganska säker på.

Det blev en bra sista vecka. Jag kunde avsluta och lämna över i lugn och ro. Rensa mailen, inboxen var tom för första gången på åratal. Träna på lunchen, eftermiddag i lugnt tempo, småpratandes med alla som ville veta mer om adoptionen. Bjuda på kakor till fikat.

Mina känslor är, som förväntat, delade. Å ena sidan en lättnad och längtan. Å andra sidan en saknad. Jag kommer att sakna mina kollegor, kontakten med vuxenvärlden, så mycket mer den här gången än förra.

Den förra mammaledigheten damp jag ner i. Nyligen tillfrisknad, nej knappt ens frisk från allvarlig sjukdom, tilltufsad av IVF-åren, in i det sista tvivlande på att miraklet skulle ske. I detta förvirrade och lätt chockade tillstånd reste jag till Korea och fick världens ljuvligaste bebis. Som visste precis vad han behövde ha av mig, och kunde visa mig det. Q lärde mig att bli hans mamma.

Lika förvirrad som i mammaidentiteten var jag i min roll på jobbet. Jag hade jobbat ett år och hade precis börjat få ett hum när sjukdomen slog till. Jag var helt sjukskriven i åtta veckor och höll på att rehabiliteras när det var dags att resa.

Nu är läget ett helt annat. Att vara mamma till Q är det roligaste jag har gjort. Det är också ständigt utmanande. En annan av mitt livs utmaningar har varit att bemästra det jobb jag har idag. Jag tycker att jag har lyckats bra med bådadera*.

Den här gången är jag bättre förberedd. Då tänker jag inte så mycket på det praktiska mammandet - relationen till barnet. Snarare relationen till omvärlden. Den här gången ska jag strukturera min ledighet på ett annat sätt. Förra gången släppte jag alla förtöjningar och sveptes med. Underbart och bra, och rentav livsviktigt på ett sätt. Den här gången vill jag behålla en del ramar. Träningen är en sådan. Två Friskispass i veckan är ambitionen. Kören fortsatte jag med förra gången och gör självklart nu också.

Utöver detta finns en vag känsla som jag ännu inte kan sätta ord på. Något vill jag göra, något vuxet, något intellektuellt stimulerande. Vete fan om det kanske inte blir en bok ändå.

(Oj, sa jag det högt?)

* Fotnot, mest till mig själv: efter att ha jobbat ganska nära Tuffe Viktor (som har taggat ner) inser jag att jag kan lära mig en del av honom. Där jag är trevlig och ber om en tjänst, ger han direktiv och order. Där jag oroar mig och tar på mig ansvar för andras prestation, rycker han på axlarna. Där jag försöker täcka upp, anpassa mig, underlätta för stressade kollegor, är han stenhård och kräver. Så tjänar han också 10 000 mer än jag.