Ska kanske packa väskan ändå

Igår kväll, när teet var urdrucket, solen hade gått ner och trehjulingen var undanställd, slog jag i botten med ett klonk. Plötsligt var allt skitjobbigt.

Inte blev det bättre av att mamma ankom igår kväll vilket hade konsekvenser på i synnerhet O:s humör.

Q-mormor ska med på resan, och det är ett noga genomtänkt och övervägt beslut. Men som så mycket annat här i livet är det ett arrangemang med fördelar och nackdelar. Fördelarna är att vi har en extra resurs som kan ta hand om Q. O och jag kan gå ut och äta middag tillsammans några gånger under de veckor vi är borta. Vi blir alla mer flexibla med ytterligare en vuxen närvarande. Helga och Helgamamma turistar i Insadong medan herrarna går på akvarium? O går och tränar medan damerna åker till Lotte World? Q och mormor leker på lekplats medan föräldrarna ägnar sig åt varandra? Och så vidare, i betydligt fler kombinationer än om vi bara varit tre på resan.

Nackdelarna är att det inte är oproblematiskt att umgås med mamma och svärmor dygnet runt i två veckor. O och mamma drar inte helt jämnt. Det är en kombination av gammalt groll och diametralt olika kommunikationssätt och problemlösningsstrategier som kombinerat med yttre press kan resultera i riktigt jobbiga situationer. Jag tror att det var denna yttre press i form av ett visst askmoln som var lite för stor igår kväll.

Ikväll äter mamma middag hos syrran. En bra paus för oss alla.

Detta, och de senaste rapporterna om öppet luftrum gör att jag känner mig något mer inspirerad att ta tag i det jag alltid hatar inför varje resa: packningen. Det är fan så tråkigt. Packa för hemfärd har jag inga problem med, då vet man vad man ska ha med sig, nämligen allt, och det kan vara en intressant utmaning. Men avresans stress och beslutsångest skulle jag gärna slippa, och den blir inte mindre av oron för att vi kanske inte kommer iväg ändå, trots allt.

Slutsnackat. Nu ska jag släpa fram min gamla röda Carlton, trogen kumpan på många färder. Dags för ytterligare en, förhoppningsvis snart.