Jag är ensam hemma i en vecka, männen i mitt liv har åkt med farmor för att hälsa på släkten.
Lite grann brände det bakom ögonlocken i fredags när jag såg Q:s svartblanka bakhuvud studsa bort i folkmassan. Bamseryggsäcken hoppade i baktakt där han skuttade vid pappas hand.
Men sedan körde jag till jobbet och jobbade hårt och länge. Och därefter har det varit fullt ös. Grillkväll i stugan med pappa. Bilutflykt med pappa. Grillkväll med syrran och pojkvän. Stugfix. Söndagspastamiddag på solig uteservering.
Mellan detta har jag sovit, djupt och länge och välsignat skönt.
Här hemma samlas dammråttorna och först idag plockade jag undan fredagsdisken. Inte alls likt mig.
Idag har jag tränat (hostan är mycket bättre), träffat en kompis och ätit middag, gått en lång promenad i ljuvlig sommarstockholmskväll. Och nu är det dubbelavsnitt av SATC.
Imorgon efter jobbet blir det reashopping med en annan kompis.
Onsdag kväll ska jag vara hemma och städa och tvätta. Kanske. Och på torsdag kommer de hem igen.
Omväxling förnöjer, ett mycket sant ordspråk.
2008-06-30
Gräsänkemamma
Jag är ensam hemma i en vecka, männen i mitt liv har åkt med farmor för att hälsa på släkten.
Lite grann brände det bakom ögonlocken i fredags när jag såg Q:s svartblanka bakhuvud studsa bort i folkmassan. Bamseryggsäcken hoppade i baktakt där han skuttade vid pappas hand.
Men sedan körde jag till jobbet och jobbade hårt och länge. Och därefter har det varit fullt ös. Grillkväll i stugan med pappa. Bilutflykt med pappa. Grillkväll med syrran och pojkvän. Stugfix. Söndagspastamiddag på solig uteservering.
Mellan detta har jag sovit, djupt och länge och välsignat skönt.
Här hemma samlas dammråttorna och först idag plockade jag undan fredagsdisken. Inte alls likt mig.
Idag har jag tränat (hostan är mycket bättre), träffat en kompis och ätit middag, gått en lång promenad i ljuvlig sommarstockholmskväll. Och nu är det dubbelavsnitt av SATC.
Imorgon efter jobbet blir det reashopping med en annan kompis.
Onsdag kväll ska jag vara hemma och städa och tvätta. Kanske. Och på torsdag kommer de hem igen.
Omväxling förnöjer, ett mycket sant ordspråk.
Lite grann brände det bakom ögonlocken i fredags när jag såg Q:s svartblanka bakhuvud studsa bort i folkmassan. Bamseryggsäcken hoppade i baktakt där han skuttade vid pappas hand.
Men sedan körde jag till jobbet och jobbade hårt och länge. Och därefter har det varit fullt ös. Grillkväll i stugan med pappa. Bilutflykt med pappa. Grillkväll med syrran och pojkvän. Stugfix. Söndagspastamiddag på solig uteservering.
Mellan detta har jag sovit, djupt och länge och välsignat skönt.
Här hemma samlas dammråttorna och först idag plockade jag undan fredagsdisken. Inte alls likt mig.
Idag har jag tränat (hostan är mycket bättre), träffat en kompis och ätit middag, gått en lång promenad i ljuvlig sommarstockholmskväll. Och nu är det dubbelavsnitt av SATC.
Imorgon efter jobbet blir det reashopping med en annan kompis.
Onsdag kväll ska jag vara hemma och städa och tvätta. Kanske. Och på torsdag kommer de hem igen.
Omväxling förnöjer, ett mycket sant ordspråk.
2008-06-26
En vän jag inte kände
Jag gick regelbundet hos en psykolog under nära tre år, de svåraste åren av barnlösheten. Det var mamma som förmedlade kontakten med henne (mamma är läkare och kände inte min psykolog personligen men kände till henne genom kollegor) och som betalade en del av kostnaderna. Det var det allra bästa stöd mamma kunde ge mig. Jag vet att hon kände sig otillräcklig för att hon inte kunde lindra min sorg, men hon gav mig min psykolog. (Undrar om jag har sagt detta till henne förresten?)
I maj 2002 var jag tyngd av jobbet, äktenskapet, sorgen, avundsjukan och inte minst den oändliga IVF-kön. Då kom jag till psykologen första gången och så här skrev hon i journalen:
Diagnos
Aktuell livskris i samband med ofrivillig barnlöshet, som påverkar den egna identiteten och väcker existentiella frågor och tidiga minnen. Hög belastning under lång tid och en del utmattningssymtom: nedstämdhet, gråtattacker, ilska, obalans, trötthet och påfrestningar i sociala kontakter och nära relationer.
Helga är arg och ledsen över barnlösheten och hon riktar sin ilska mot sin man O, som inte kan ge henne det barn hon önskar. Hon är besviken på att han inte visar samma engagemang som hon och att hon inte kan få tröst. Hon upplever att ingen (förutom möjligen hennes pappa) förstår hur dåligt hon mår. Helga beskriver sig själv som pessimistiskt lagd. Hon saknar förtröstan och framtidstro. Livet är för det mesta en kamp, och hon förväntar sig ofta det värsta.
Helgas arbete med sig själv har också inneburit en mognads- och frigörelseprocess från föräldrarna.
Bedömning
Helga har sökt samtalsstöd för ofrivillig barnlöshet och vi har haft ett öppet kontrakt, där Helga har kunnat intensifiera stödet vid behov. Arbetet har inneburit att ge Helga möjlighet att bearbeta alla de känslor och tankar som barnlösheten väcker, liksom tidigare minnen och upplevelser som kommit fram under tiden. Samtalskontakten upphör i o m att Helga flyttar till Stockholm. Min bedömning är att Helga har goda möjligheter att tillsammans med O komma vidare. De har börjat delta i en adoptionsgrupp, vilket är hoppfullt för framtiden, oavsett vilka beslut de fattar om fler behandlingar. Jag önskar dem allt gott!
Några månader senare fick jag jobb och ett och ett halvt år senare hämtade vi Q i Seoul. Sakta men säkert fick jag ett liv igen.
I oktober förra året var jag och Q i Göteborg för att hälsa på mamma. Då gjorde jag det jag länge tänkt, ringde min psykolog för att berätta om Q och att jag mådde bra igen. Jag ville så gärna att hon skulle veta det, och jag ville berätta hur viktig hon varit för mig och hur mycket hon hjälpt mig.
På mottagningen svarade hennes kollega att hon var sjukskriven. Jag bad henne hälsa och lämnade mitt mobilnummer. Någon timme senare ringde telefonen.
Det blev ett underligt samtal, fyllt av spänningar och känslor. Jag berättade lite om Q, om mitt nya jobb, om vad som hänt sedan sist. Jag bad att få kopian på min journal. Jag försökte säga det jag ville men rösten stockade sig. Jag sa att jag hoppades att hon skulle må bättre snart.
Ja, svarade hon enkelt.
Och nu är hon död.
Min vän som hjälpte mig genom det svåraste. Som var som en mamma när mamma inte kunde, när jag inte kunde bli mamma. Hon som kände mitt innersta men som jag inte visste något om.
Jo, jag vet att hon var varm och klok och lugn. Säkert var hon sådan i riktiga livet också. Säkert var hon omgiven av människor som nu har ett hål i sin tillvaro efter henne.
Det gör mig ledsen. För dem och för henne. Och för mig själv är jag ledsen, djupt ledsen över att hon inte finns mer. Hennes klokhet och lugn finns inte längre.
Hon hette Inger.
I maj 2002 var jag tyngd av jobbet, äktenskapet, sorgen, avundsjukan och inte minst den oändliga IVF-kön. Då kom jag till psykologen första gången och så här skrev hon i journalen:
Diagnos
Aktuell livskris i samband med ofrivillig barnlöshet, som påverkar den egna identiteten och väcker existentiella frågor och tidiga minnen. Hög belastning under lång tid och en del utmattningssymtom: nedstämdhet, gråtattacker, ilska, obalans, trötthet och påfrestningar i sociala kontakter och nära relationer.
Helga är arg och ledsen över barnlösheten och hon riktar sin ilska mot sin man O, som inte kan ge henne det barn hon önskar. Hon är besviken på att han inte visar samma engagemang som hon och att hon inte kan få tröst. Hon upplever att ingen (förutom möjligen hennes pappa) förstår hur dåligt hon mår. Helga beskriver sig själv som pessimistiskt lagd. Hon saknar förtröstan och framtidstro. Livet är för det mesta en kamp, och hon förväntar sig ofta det värsta.
Sedan fortsatte vi att träffas, ibland så ofta som en gång i veckan men oftast en eller ett par gånger i månaden. Journalanteckningarna är kortfattade och sporadiska men beskriver ändå förvånansvärt bra hur mitt liv tedde sig de här åren. Allt det viktiga finns med, även trådarna bakåt:
Helga bearbetar minnen från tonårstiden och hittar dagböcker från 13 – 14-årsåldern som hon läser. Av dagböckerna framgår att hon kände sig ensam och hade det svårt. Hon vågar konfrontera sin mamma (kan bli arg på henne) och spänningen släpper. Hon bråkar även med pappan, som dricker för mycket, och vi talar om hur hon kan lägga över ansvaret för detta på honom själv. Helga funderar över sina olika roller: hos pappan fungerar hon som en vuxen partner, hos mamma har hon varit följsam och snäll och i skolan duktig och medveten. En mognadsprocess börjar och Helgas val blir tydligare. Att välja angående barnlösheten är ett medvetet, vuxet val i samarbete och samförstånd med O, och att leva med smärtan är också ett val.
Den process hon varit inne i har lärt henne (och mig) att det är svårt att acceptera oförtjänt lidande, att man inte ska fråga om man inte är beredd att höra svaret och att det räcker med att lyssna, säger Helga.I februari 2005 träffas vi för sista gången. Jag minns att det var svårt. När vi skulle säga adjö grät jag så häftigt att vi fick sätta oss ner en liten stund till för att jag skulle lugna mig. Vi hade flyttat till Stockholm då, det var omöjligt att fortsätta samtalskontakten fast jag gärna hade velat det. Jag kände mig liten och ensam utan min psykolog.
I vårt sista samtal får Helga möjlighet att uttrycka sin besvikelse över att vår kontakt ska upphöra och att hon inte blivit gravid under den här tiden. Hon är mest besviken på bemötandet inom vården, hur man förhåller sig till kropp kontra själ. Det är också det hon är mest rädd för i framtiden. Det ser ut som Helga har svårare för att ta hand om sitt ”psykiska lidande”, vilket kan ha att göra med att hon i känt sig övergiven och ensam i vissa händelser i barndomen. Hon kompenserar detta genom att överlåta beslut till ”parrelationen”. Att O ”håller” blir en god erfarenhet. Att någon ser och bekräftar hennes psykiska smärta har avgörande betydelse.
Helga väcker funderingar över om hon kanske behöver medicinera, och har tagit kontakt med öppenpsykiatrin. Jag bedömer inte att Helga lider av depression. Medicinerna kan stå för en önskan om omhändertagande och borttagande av det onda, ett ”övergångsobjekt” när hon ska skiljas från mig (separationsångest). Att sluta känns overkligt. Det är svårt att sluta och hon rädd för hur hon ska orka. Hon uttrycker att samtalen har inneburit en bekräftelse, att jag sett henne som hon är.Helgas arbete med sig själv har också inneburit en mognads- och frigörelseprocess från föräldrarna.
Bedömning
Helga har sökt samtalsstöd för ofrivillig barnlöshet och vi har haft ett öppet kontrakt, där Helga har kunnat intensifiera stödet vid behov. Arbetet har inneburit att ge Helga möjlighet att bearbeta alla de känslor och tankar som barnlösheten väcker, liksom tidigare minnen och upplevelser som kommit fram under tiden. Samtalskontakten upphör i o m att Helga flyttar till Stockholm. Min bedömning är att Helga har goda möjligheter att tillsammans med O komma vidare. De har börjat delta i en adoptionsgrupp, vilket är hoppfullt för framtiden, oavsett vilka beslut de fattar om fler behandlingar. Jag önskar dem allt gott!
Några månader senare fick jag jobb och ett och ett halvt år senare hämtade vi Q i Seoul. Sakta men säkert fick jag ett liv igen.
I oktober förra året var jag och Q i Göteborg för att hälsa på mamma. Då gjorde jag det jag länge tänkt, ringde min psykolog för att berätta om Q och att jag mådde bra igen. Jag ville så gärna att hon skulle veta det, och jag ville berätta hur viktig hon varit för mig och hur mycket hon hjälpt mig.
På mottagningen svarade hennes kollega att hon var sjukskriven. Jag bad henne hälsa och lämnade mitt mobilnummer. Någon timme senare ringde telefonen.
Det blev ett underligt samtal, fyllt av spänningar och känslor. Jag berättade lite om Q, om mitt nya jobb, om vad som hänt sedan sist. Jag bad att få kopian på min journal. Jag försökte säga det jag ville men rösten stockade sig. Jag sa att jag hoppades att hon skulle må bättre snart.
Ja, svarade hon enkelt.
Och nu är hon död.
Min vän som hjälpte mig genom det svåraste. Som var som en mamma när mamma inte kunde, när jag inte kunde bli mamma. Hon som kände mitt innersta men som jag inte visste något om.
Jo, jag vet att hon var varm och klok och lugn. Säkert var hon sådan i riktiga livet också. Säkert var hon omgiven av människor som nu har ett hål i sin tillvaro efter henne.
Det gör mig ledsen. För dem och för henne. Och för mig själv är jag ledsen, djupt ledsen över att hon inte finns mer. Hennes klokhet och lugn finns inte längre.
Hon hette Inger.
En vän jag inte kände
Jag gick regelbundet hos en psykolog under nära tre år, de svåraste åren av barnlösheten. Det var mamma som förmedlade kontakten med henne (mamma är läkare och kände inte min psykolog personligen men kände till henne genom kollegor) och som betalade en del av kostnaderna. Det var det allra bästa stöd mamma kunde ge mig. Jag vet att hon kände sig otillräcklig för att hon inte kunde lindra min sorg, men hon gav mig min psykolog. (Undrar om jag har sagt detta till henne förresten?)
I maj 2002 var jag tyngd av jobbet, äktenskapet, sorgen, avundsjukan och inte minst den oändliga IVF-kön. Då kom jag till psykologen första gången och så här skrev hon i journalen:
Diagnos
Aktuell livskris i samband med ofrivillig barnlöshet, som påverkar den egna identiteten och väcker existentiella frågor och tidiga minnen. Hög belastning under lång tid och en del utmattningssymtom: nedstämdhet, gråtattacker, ilska, obalans, trötthet och påfrestningar i sociala kontakter och nära relationer.
Helga är arg och ledsen över barnlösheten och hon riktar sin ilska mot sin man O, som inte kan ge henne det barn hon önskar. Hon är besviken på att han inte visar samma engagemang som hon och att hon inte kan få tröst. Hon upplever att ingen (förutom möjligen hennes pappa) förstår hur dåligt hon mår. Helga beskriver sig själv som pessimistiskt lagd. Hon saknar förtröstan och framtidstro. Livet är för det mesta en kamp, och hon förväntar sig ofta det värsta.
Helgas arbete med sig själv har också inneburit en mognads- och frigörelseprocess från föräldrarna.
Bedömning
Helga har sökt samtalsstöd för ofrivillig barnlöshet och vi har haft ett öppet kontrakt, där Helga har kunnat intensifiera stödet vid behov. Arbetet har inneburit att ge Helga möjlighet att bearbeta alla de känslor och tankar som barnlösheten väcker, liksom tidigare minnen och upplevelser som kommit fram under tiden. Samtalskontakten upphör i o m att Helga flyttar till Stockholm. Min bedömning är att Helga har goda möjligheter att tillsammans med O komma vidare. De har börjat delta i en adoptionsgrupp, vilket är hoppfullt för framtiden, oavsett vilka beslut de fattar om fler behandlingar. Jag önskar dem allt gott!
Några månader senare fick jag jobb och ett och ett halvt år senare hämtade vi Q i Seoul. Sakta men säkert fick jag ett liv igen.
I oktober förra året var jag och Q i Göteborg för att hälsa på mamma. Då gjorde jag det jag länge tänkt, ringde min psykolog för att berätta om Q och att jag mådde bra igen. Jag ville så gärna att hon skulle veta det, och jag ville berätta hur viktig hon varit för mig och hur mycket hon hjälpt mig.
På mottagningen svarade hennes kollega att hon var sjukskriven. Jag bad henne hälsa och lämnade mitt mobilnummer. Någon timme senare ringde telefonen.
Det blev ett underligt samtal, fyllt av spänningar och känslor. Jag berättade lite om Q, om mitt nya jobb, om vad som hänt sedan sist. Jag bad att få kopian på min journal. Jag försökte säga det jag ville men rösten stockade sig. Jag sa att jag hoppades att hon skulle må bättre snart.
Ja, svarade hon enkelt.
Och nu är hon död.
Min vän som hjälpte mig genom det svåraste. Som var som en mamma när mamma inte kunde, när jag inte kunde bli mamma. Hon som kände mitt innersta men som jag inte visste något om.
Jo, jag vet att hon var varm och klok och lugn. Säkert var hon sådan i riktiga livet också. Säkert var hon omgiven av människor som nu har ett hål i sin tillvaro efter henne.
Det gör mig ledsen. För dem och för henne. Och för mig själv är jag ledsen, djupt ledsen över att hon inte finns mer. Hennes klokhet och lugn finns inte längre.
Hon hette Inger.
I maj 2002 var jag tyngd av jobbet, äktenskapet, sorgen, avundsjukan och inte minst den oändliga IVF-kön. Då kom jag till psykologen första gången och så här skrev hon i journalen:
Diagnos
Aktuell livskris i samband med ofrivillig barnlöshet, som påverkar den egna identiteten och väcker existentiella frågor och tidiga minnen. Hög belastning under lång tid och en del utmattningssymtom: nedstämdhet, gråtattacker, ilska, obalans, trötthet och påfrestningar i sociala kontakter och nära relationer.
Helga är arg och ledsen över barnlösheten och hon riktar sin ilska mot sin man O, som inte kan ge henne det barn hon önskar. Hon är besviken på att han inte visar samma engagemang som hon och att hon inte kan få tröst. Hon upplever att ingen (förutom möjligen hennes pappa) förstår hur dåligt hon mår. Helga beskriver sig själv som pessimistiskt lagd. Hon saknar förtröstan och framtidstro. Livet är för det mesta en kamp, och hon förväntar sig ofta det värsta.
Sedan fortsatte vi att träffas, ibland så ofta som en gång i veckan men oftast en eller ett par gånger i månaden. Journalanteckningarna är kortfattade och sporadiska men beskriver ändå förvånansvärt bra hur mitt liv tedde sig de här åren. Allt det viktiga finns med, även trådarna bakåt:
Helga bearbetar minnen från tonårstiden och hittar dagböcker från 13 – 14-årsåldern som hon läser. Av dagböckerna framgår att hon kände sig ensam och hade det svårt. Hon vågar konfrontera sin mamma (kan bli arg på henne) och spänningen släpper. Hon bråkar även med pappan, som dricker för mycket, och vi talar om hur hon kan lägga över ansvaret för detta på honom själv. Helga funderar över sina olika roller: hos pappan fungerar hon som en vuxen partner, hos mamma har hon varit följsam och snäll och i skolan duktig och medveten. En mognadsprocess börjar och Helgas val blir tydligare. Att välja angående barnlösheten är ett medvetet, vuxet val i samarbete och samförstånd med O, och att leva med smärtan är också ett val.
Den process hon varit inne i har lärt henne (och mig) att det är svårt att acceptera oförtjänt lidande, att man inte ska fråga om man inte är beredd att höra svaret och att det räcker med att lyssna, säger Helga.I februari 2005 träffas vi för sista gången. Jag minns att det var svårt. När vi skulle säga adjö grät jag så häftigt att vi fick sätta oss ner en liten stund till för att jag skulle lugna mig. Vi hade flyttat till Stockholm då, det var omöjligt att fortsätta samtalskontakten fast jag gärna hade velat det. Jag kände mig liten och ensam utan min psykolog.
I vårt sista samtal får Helga möjlighet att uttrycka sin besvikelse över att vår kontakt ska upphöra och att hon inte blivit gravid under den här tiden. Hon är mest besviken på bemötandet inom vården, hur man förhåller sig till kropp kontra själ. Det är också det hon är mest rädd för i framtiden. Det ser ut som Helga har svårare för att ta hand om sitt ”psykiska lidande”, vilket kan ha att göra med att hon i känt sig övergiven och ensam i vissa händelser i barndomen. Hon kompenserar detta genom att överlåta beslut till ”parrelationen”. Att O ”håller” blir en god erfarenhet. Att någon ser och bekräftar hennes psykiska smärta har avgörande betydelse.
Helga väcker funderingar över om hon kanske behöver medicinera, och har tagit kontakt med öppenpsykiatrin. Jag bedömer inte att Helga lider av depression. Medicinerna kan stå för en önskan om omhändertagande och borttagande av det onda, ett ”övergångsobjekt” när hon ska skiljas från mig (separationsångest). Att sluta känns overkligt. Det är svårt att sluta och hon rädd för hur hon ska orka. Hon uttrycker att samtalen har inneburit en bekräftelse, att jag sett henne som hon är.Helgas arbete med sig själv har också inneburit en mognads- och frigörelseprocess från föräldrarna.
Bedömning
Helga har sökt samtalsstöd för ofrivillig barnlöshet och vi har haft ett öppet kontrakt, där Helga har kunnat intensifiera stödet vid behov. Arbetet har inneburit att ge Helga möjlighet att bearbeta alla de känslor och tankar som barnlösheten väcker, liksom tidigare minnen och upplevelser som kommit fram under tiden. Samtalskontakten upphör i o m att Helga flyttar till Stockholm. Min bedömning är att Helga har goda möjligheter att tillsammans med O komma vidare. De har börjat delta i en adoptionsgrupp, vilket är hoppfullt för framtiden, oavsett vilka beslut de fattar om fler behandlingar. Jag önskar dem allt gott!
Några månader senare fick jag jobb och ett och ett halvt år senare hämtade vi Q i Seoul. Sakta men säkert fick jag ett liv igen.
I oktober förra året var jag och Q i Göteborg för att hälsa på mamma. Då gjorde jag det jag länge tänkt, ringde min psykolog för att berätta om Q och att jag mådde bra igen. Jag ville så gärna att hon skulle veta det, och jag ville berätta hur viktig hon varit för mig och hur mycket hon hjälpt mig.
På mottagningen svarade hennes kollega att hon var sjukskriven. Jag bad henne hälsa och lämnade mitt mobilnummer. Någon timme senare ringde telefonen.
Det blev ett underligt samtal, fyllt av spänningar och känslor. Jag berättade lite om Q, om mitt nya jobb, om vad som hänt sedan sist. Jag bad att få kopian på min journal. Jag försökte säga det jag ville men rösten stockade sig. Jag sa att jag hoppades att hon skulle må bättre snart.
Ja, svarade hon enkelt.
Och nu är hon död.
Min vän som hjälpte mig genom det svåraste. Som var som en mamma när mamma inte kunde, när jag inte kunde bli mamma. Hon som kände mitt innersta men som jag inte visste något om.
Jo, jag vet att hon var varm och klok och lugn. Säkert var hon sådan i riktiga livet också. Säkert var hon omgiven av människor som nu har ett hål i sin tillvaro efter henne.
Det gör mig ledsen. För dem och för henne. Och för mig själv är jag ledsen, djupt ledsen över att hon inte finns mer. Hennes klokhet och lugn finns inte längre.
Hon hette Inger.
2008-06-22
Helga googlar
Just nu på hysterektomi och mykoplasma. Det senare eftersom hela familjen hostar rent överjävligt sedan några veckor tillbaka, det blir bara värre och värre, och doktor mamma har skrämt upp mig. Det förra eftersom jag hade mensvärken från helvetet under semestern och nästan bestämde mig. Inte mer nu. Mítt liv har dominerats tillräckligt av min förbannade livmoder.
Imorgon ska jag ringa BVC och en av mina många gynekologkontakter.
Imorgon ska jag ringa BVC och en av mina många gynekologkontakter.
Helga googlar
Just nu på hysterektomi och mykoplasma. Det senare eftersom hela familjen hostar rent överjävligt sedan några veckor tillbaka, det blir bara värre och värre, och doktor mamma har skrämt upp mig. Det förra eftersom jag hade mensvärken från helvetet under semestern och nästan bestämde mig. Inte mer nu. Mítt liv har dominerats tillräckligt av min förbannade livmoder.
Imorgon ska jag ringa BVC och en av mina många gynekologkontakter.
Imorgon ska jag ringa BVC och en av mina många gynekologkontakter.
2008-06-19
Knyckta frågor
Har massa skrividéer men för lite ork. Knycker en utmaning av Storken för att få något skrivet:
Fem saker (det blev sex) på min “to-do-lista” för morgondagen:
1. Gå upp tidigt med Q så att O får en välförtjänt sovmorgon.
2. Hjälpa O planera midsommarmiddag, handla densamma.
3. Tvätta, tvätta, tvätta. Försöka krympa det berg av tvätt som vi har med oss hem efter tio dagar på resande fot.
4. Författa ett lagom diplomatiskt mejl till släkten som beskriver de renoveringar O utfört under vår vecka på Sommarön. Fallgroparna är många, det gäller att kunna navigera! (Finns det fallgropar till sjöss?)
5. Försöka fatta att det är Stockholm jag bor i nu. Hur mycket jag än älskar min nya hemstad så känner jag mig alltid konstigt rotlös efter ett besök på västkusten.
6. Vattna mina odlingar vid sommarstugan. Hoppas grannen hållit sitt löfte att vattna, jag skulle bli så besviken om de torkat bort.
Fem dåliga egenskaper:
1. Fruktansvärt morgontrött. Det är kanske inte en dålig egenskap men väldigt opraktisk. Och nej, det hjälper inte att gå och lägga sig tidigare, för jag somnar inte ändå.
2. Långrandig, har väldigt svårt att svara kortfattat på en fråga. I alla fall privat, på jobbet anses jag vara tydlig och koncis, till min egen förvåning.
3. Otålig. Om någon är lika långrandig som jag själv tröttnar jag direkt. Orkar sällan lyssna på långa förklaringar utan börjar tänka på annat. Vill ha omedelbara resultat.
4. Kan verka avvaktande och ointresserad fast jag egentligen inte är det. Privat är detta inte ett problem men i jobbet har det legat mig i fatet. Funkar bättre nu när jag är medveten om det.
5. Emotionell, mer nu efter barnlösheten än förr. Det är på både gott och ont förstås. Fast jag vet att tillfälliga deppkänslor eller ilskor är just tillfälliga och oftast beror på lågt blodsocker eller dålig nattsömn, låter jag mig dras med ändå. Och det går ut över dem jag älskar mest, Q och O.
Fem platser där jag bott (finns fler men detta är de intressantaste och som influerat mig mest):
1. Washington D.C.
2. En riktig håla i mellanvästern där det inte finns mycket mer än majsfält, boskap och ett bra college.
3. Salamanca
4. Bologna
5. Göteborg såklart
Fem jobb som jag haft:
1. alltiallo på litet teknikföretag, fick göra allt från att löda till att skriva fakturor
2. konstruktör (tråkigt)
3. säljare (jo, faktiskt. Jag är inte väskdängartypen men det funkade halvbra ändå.)
4. ansvarig för försäljningsprognoser (tråkigt)
5. projektledare (roligt)
Fem konserter jag varit på:
1. David Bowie på Ullevi 1982. Hängde på två äldre initierade kompisar och hade knappt en aning om vad jag såg, väntade bara på Let's Dance. Idag tycker jag att det är en av hans sämsta låtar och önskar att jag mindes mer av övriga konserten.
2. Kent
3. Morrissey på Hovet och på Roskilde, båda 2006
4. William på Chalmersrock, kan det ha varit 1992?
5. Il trovatore på operan i Verona, ingen konsert men en mycket mäktig upplevelse.
Två personer jag vill smyga osynlig på under en dag :
1. Morrissey. Är han verkligen vegetarian? Och bög? Och framför allt, är han så sympatisk som jag har fått för mig att en man med den rösten måste vara?
2. Hillary Clinton eller varför inte Condoleezza Rice. För att ta reda på hur fan de får till det. Vad tänker de på när de är ensamma? Gråter de, och i så fall över vad?
Fem saker (det blev sex) på min “to-do-lista” för morgondagen:
1. Gå upp tidigt med Q så att O får en välförtjänt sovmorgon.
2. Hjälpa O planera midsommarmiddag, handla densamma.
3. Tvätta, tvätta, tvätta. Försöka krympa det berg av tvätt som vi har med oss hem efter tio dagar på resande fot.
4. Författa ett lagom diplomatiskt mejl till släkten som beskriver de renoveringar O utfört under vår vecka på Sommarön. Fallgroparna är många, det gäller att kunna navigera! (Finns det fallgropar till sjöss?)
5. Försöka fatta att det är Stockholm jag bor i nu. Hur mycket jag än älskar min nya hemstad så känner jag mig alltid konstigt rotlös efter ett besök på västkusten.
6. Vattna mina odlingar vid sommarstugan. Hoppas grannen hållit sitt löfte att vattna, jag skulle bli så besviken om de torkat bort.
Fem dåliga egenskaper:
1. Fruktansvärt morgontrött. Det är kanske inte en dålig egenskap men väldigt opraktisk. Och nej, det hjälper inte att gå och lägga sig tidigare, för jag somnar inte ändå.
2. Långrandig, har väldigt svårt att svara kortfattat på en fråga. I alla fall privat, på jobbet anses jag vara tydlig och koncis, till min egen förvåning.
3. Otålig. Om någon är lika långrandig som jag själv tröttnar jag direkt. Orkar sällan lyssna på långa förklaringar utan börjar tänka på annat. Vill ha omedelbara resultat.
4. Kan verka avvaktande och ointresserad fast jag egentligen inte är det. Privat är detta inte ett problem men i jobbet har det legat mig i fatet. Funkar bättre nu när jag är medveten om det.
5. Emotionell, mer nu efter barnlösheten än förr. Det är på både gott och ont förstås. Fast jag vet att tillfälliga deppkänslor eller ilskor är just tillfälliga och oftast beror på lågt blodsocker eller dålig nattsömn, låter jag mig dras med ändå. Och det går ut över dem jag älskar mest, Q och O.
Fem platser där jag bott (finns fler men detta är de intressantaste och som influerat mig mest):
1. Washington D.C.
2. En riktig håla i mellanvästern där det inte finns mycket mer än majsfält, boskap och ett bra college.
3. Salamanca
4. Bologna
5. Göteborg såklart
Fem jobb som jag haft:
1. alltiallo på litet teknikföretag, fick göra allt från att löda till att skriva fakturor
2. konstruktör (tråkigt)
3. säljare (jo, faktiskt. Jag är inte väskdängartypen men det funkade halvbra ändå.)
4. ansvarig för försäljningsprognoser (tråkigt)
5. projektledare (roligt)
Fem konserter jag varit på:
1. David Bowie på Ullevi 1982. Hängde på två äldre initierade kompisar och hade knappt en aning om vad jag såg, väntade bara på Let's Dance. Idag tycker jag att det är en av hans sämsta låtar och önskar att jag mindes mer av övriga konserten.
2. Kent
3. Morrissey på Hovet och på Roskilde, båda 2006
4. William på Chalmersrock, kan det ha varit 1992?
5. Il trovatore på operan i Verona, ingen konsert men en mycket mäktig upplevelse.
Två personer jag vill smyga osynlig på under en dag :
1. Morrissey. Är han verkligen vegetarian? Och bög? Och framför allt, är han så sympatisk som jag har fått för mig att en man med den rösten måste vara?
2. Hillary Clinton eller varför inte Condoleezza Rice. För att ta reda på hur fan de får till det. Vad tänker de på när de är ensamma? Gråter de, och i så fall över vad?
Knyckta frågor
Har massa skrividéer men för lite ork. Knycker en utmaning av Storken för att få något skrivet:
Fem saker (det blev sex) på min “to-do-lista” för morgondagen:
1. Gå upp tidigt med Q så att O får en välförtjänt sovmorgon.
2. Hjälpa O planera midsommarmiddag, handla densamma.
3. Tvätta, tvätta, tvätta. Försöka krympa det berg av tvätt som vi har med oss hem efter tio dagar på resande fot.
4. Författa ett lagom diplomatiskt mejl till släkten som beskriver de renoveringar O utfört under vår vecka på Sommarön. Fallgroparna är många, det gäller att kunna navigera! (Finns det fallgropar till sjöss?)
5. Försöka fatta att det är Stockholm jag bor i nu. Hur mycket jag än älskar min nya hemstad så känner jag mig alltid konstigt rotlös efter ett besök på västkusten.
6. Vattna mina odlingar vid sommarstugan. Hoppas grannen hållit sitt löfte att vattna, jag skulle bli så besviken om de torkat bort.
Fem dåliga egenskaper:
1. Fruktansvärt morgontrött. Det är kanske inte en dålig egenskap men väldigt opraktisk. Och nej, det hjälper inte att gå och lägga sig tidigare, för jag somnar inte ändå.
2. Långrandig, har väldigt svårt att svara kortfattat på en fråga. I alla fall privat, på jobbet anses jag vara tydlig och koncis, till min egen förvåning.
3. Otålig. Om någon är lika långrandig som jag själv tröttnar jag direkt. Orkar sällan lyssna på långa förklaringar utan börjar tänka på annat. Vill ha omedelbara resultat.
4. Kan verka avvaktande och ointresserad fast jag egentligen inte är det. Privat är detta inte ett problem men i jobbet har det legat mig i fatet. Funkar bättre nu när jag är medveten om det.
5. Emotionell, mer nu efter barnlösheten än förr. Det är på både gott och ont förstås. Fast jag vet att tillfälliga deppkänslor eller ilskor är just tillfälliga och oftast beror på lågt blodsocker eller dålig nattsömn, låter jag mig dras med ändå. Och det går ut över dem jag älskar mest, Q och O.
Fem platser där jag bott (finns fler men detta är de intressantaste och som influerat mig mest):
1. Washington D.C.
2. En riktig håla i mellanvästern där det inte finns mycket mer än majsfält, boskap och ett bra college.
3. Salamanca
4. Bologna
5. Göteborg såklart
Fem jobb som jag haft:
1. alltiallo på litet teknikföretag, fick göra allt från att löda till att skriva fakturor
2. konstruktör (tråkigt)
3. säljare (jo, faktiskt. Jag är inte väskdängartypen men det funkade halvbra ändå.)
4. ansvarig för försäljningsprognoser (tråkigt)
5. projektledare (roligt)
Fem konserter jag varit på:
1. David Bowie på Ullevi 1982. Hängde på två äldre initierade kompisar och hade knappt en aning om vad jag såg, väntade bara på Let's Dance. Idag tycker jag att det är en av hans sämsta låtar och önskar att jag mindes mer av övriga konserten.
2. Kent
3. Morrissey på Hovet och på Roskilde, båda 2006
4. William på Chalmersrock, kan det ha varit 1992?
5. Il trovatore på operan i Verona, ingen konsert men en mycket mäktig upplevelse.
Två personer jag vill smyga osynlig på under en dag :
1. Morrissey. Är han verkligen vegetarian? Och bög? Och framför allt, är han så sympatisk som jag har fått för mig att en man med den rösten måste vara?
2. Hillary Clinton eller varför inte Condoleezza Rice. För att ta reda på hur fan de får till det. Vad tänker de på när de är ensamma? Gråter de, och i så fall över vad?
Fem saker (det blev sex) på min “to-do-lista” för morgondagen:
1. Gå upp tidigt med Q så att O får en välförtjänt sovmorgon.
2. Hjälpa O planera midsommarmiddag, handla densamma.
3. Tvätta, tvätta, tvätta. Försöka krympa det berg av tvätt som vi har med oss hem efter tio dagar på resande fot.
4. Författa ett lagom diplomatiskt mejl till släkten som beskriver de renoveringar O utfört under vår vecka på Sommarön. Fallgroparna är många, det gäller att kunna navigera! (Finns det fallgropar till sjöss?)
5. Försöka fatta att det är Stockholm jag bor i nu. Hur mycket jag än älskar min nya hemstad så känner jag mig alltid konstigt rotlös efter ett besök på västkusten.
6. Vattna mina odlingar vid sommarstugan. Hoppas grannen hållit sitt löfte att vattna, jag skulle bli så besviken om de torkat bort.
Fem dåliga egenskaper:
1. Fruktansvärt morgontrött. Det är kanske inte en dålig egenskap men väldigt opraktisk. Och nej, det hjälper inte att gå och lägga sig tidigare, för jag somnar inte ändå.
2. Långrandig, har väldigt svårt att svara kortfattat på en fråga. I alla fall privat, på jobbet anses jag vara tydlig och koncis, till min egen förvåning.
3. Otålig. Om någon är lika långrandig som jag själv tröttnar jag direkt. Orkar sällan lyssna på långa förklaringar utan börjar tänka på annat. Vill ha omedelbara resultat.
4. Kan verka avvaktande och ointresserad fast jag egentligen inte är det. Privat är detta inte ett problem men i jobbet har det legat mig i fatet. Funkar bättre nu när jag är medveten om det.
5. Emotionell, mer nu efter barnlösheten än förr. Det är på både gott och ont förstås. Fast jag vet att tillfälliga deppkänslor eller ilskor är just tillfälliga och oftast beror på lågt blodsocker eller dålig nattsömn, låter jag mig dras med ändå. Och det går ut över dem jag älskar mest, Q och O.
Fem platser där jag bott (finns fler men detta är de intressantaste och som influerat mig mest):
1. Washington D.C.
2. En riktig håla i mellanvästern där det inte finns mycket mer än majsfält, boskap och ett bra college.
3. Salamanca
4. Bologna
5. Göteborg såklart
Fem jobb som jag haft:
1. alltiallo på litet teknikföretag, fick göra allt från att löda till att skriva fakturor
2. konstruktör (tråkigt)
3. säljare (jo, faktiskt. Jag är inte väskdängartypen men det funkade halvbra ändå.)
4. ansvarig för försäljningsprognoser (tråkigt)
5. projektledare (roligt)
Fem konserter jag varit på:
1. David Bowie på Ullevi 1982. Hängde på två äldre initierade kompisar och hade knappt en aning om vad jag såg, väntade bara på Let's Dance. Idag tycker jag att det är en av hans sämsta låtar och önskar att jag mindes mer av övriga konserten.
2. Kent
3. Morrissey på Hovet och på Roskilde, båda 2006
4. William på Chalmersrock, kan det ha varit 1992?
5. Il trovatore på operan i Verona, ingen konsert men en mycket mäktig upplevelse.
Två personer jag vill smyga osynlig på under en dag :
1. Morrissey. Är han verkligen vegetarian? Och bög? Och framför allt, är han så sympatisk som jag har fått för mig att en man med den rösten måste vara?
2. Hillary Clinton eller varför inte Condoleezza Rice. För att ta reda på hur fan de får till det. Vad tänker de på när de är ensamma? Gråter de, och i så fall över vad?
2008-06-11
Tätt mellan barnen
Det är många magar och småsyskon just nu. Nästan alla vi känner som har barn i Q:s ålder har en till på gång, på ett eller annat sätt.
Jag vill också ha ett barn till. Att bara ha ett barn, det hade jag aldrig tänkt mig. Både för min skull men också för barnens. En god syskonrelation ger lycka.
Ändå är jag inte ett dugg avundsjuk på magarna. Min första reaktion är oftast ett hjälp, hur orkar de? Redan? Jag har ju knappt hunnit landa i det nya lyckliga livet. Samtidigt inser jag att många inte väljer. Eller snarare, de väljer genom att inte välja utan låta livet ta sina egna vägar.
Men det finns en annan anledning till min totala avsaknad av avundsjuka, och den förvånar mig själv. Jag önskar att jag hade kunnat sända ett meddelande till mitt gamla olyckliga jag, ett meddelande som beskriver hur det känns nu.
Ja, jag har alltid velat ha mer än ett barn. Jag vill gärna ha ett barn till. Men om det inte skulle bli så, gör det inget. För jag har redan allt.
Maupassant har skrivit en novell som heter Lyckan. Den handlar om ett möte med en gammal kvinna på Korsika. I sin ungdom var hon en firad överklassflicka som gjorde skandal genom att rymma med en enkel soldat. De bosätter sig på Korsika som på den tiden var en riktig avkrok. När hon är gammal råkar en man från hennes hemstad komma på besök, det är han som är berättaren. Han undrar vad som kunnat förmå henne att lämna sin bekväma tillvaro som adelsfröken och bli en fattig bondkvinna. Svaret är förstås kärlek:
"Och han hade varit allt för henne, allt vad man önskar sig, allt vad man drömmer om, allt vad man oupphörligt väntar, allt vad man hoppas i det oändliga. Han hade fyllt hennes liv med lycka från början till slut.
Hon hade icke kunnat vara lyckligare."
Jag läste novellen som tonåring och kopierade ovanstående stycke i min dagbok. Och undrade romantiskt och hopplöst om en sådan kärlek kunde vara möjlig för mig.
Nu vet jag att den finns.
Men det betyder inte att livet är konstant ogrumlad perfektion. Jag blir ofta arg, trött och irriterad på Q. Men det går inte en dag utan att jag ser på honom och förundras. Han fyller mitt liv med lycka. Så är det.
Jag vill också ha ett barn till. Att bara ha ett barn, det hade jag aldrig tänkt mig. Både för min skull men också för barnens. En god syskonrelation ger lycka.
Ändå är jag inte ett dugg avundsjuk på magarna. Min första reaktion är oftast ett hjälp, hur orkar de? Redan? Jag har ju knappt hunnit landa i det nya lyckliga livet. Samtidigt inser jag att många inte väljer. Eller snarare, de väljer genom att inte välja utan låta livet ta sina egna vägar.
Men det finns en annan anledning till min totala avsaknad av avundsjuka, och den förvånar mig själv. Jag önskar att jag hade kunnat sända ett meddelande till mitt gamla olyckliga jag, ett meddelande som beskriver hur det känns nu.
Ja, jag har alltid velat ha mer än ett barn. Jag vill gärna ha ett barn till. Men om det inte skulle bli så, gör det inget. För jag har redan allt.
Maupassant har skrivit en novell som heter Lyckan. Den handlar om ett möte med en gammal kvinna på Korsika. I sin ungdom var hon en firad överklassflicka som gjorde skandal genom att rymma med en enkel soldat. De bosätter sig på Korsika som på den tiden var en riktig avkrok. När hon är gammal råkar en man från hennes hemstad komma på besök, det är han som är berättaren. Han undrar vad som kunnat förmå henne att lämna sin bekväma tillvaro som adelsfröken och bli en fattig bondkvinna. Svaret är förstås kärlek:
"Och han hade varit allt för henne, allt vad man önskar sig, allt vad man drömmer om, allt vad man oupphörligt väntar, allt vad man hoppas i det oändliga. Han hade fyllt hennes liv med lycka från början till slut.
Hon hade icke kunnat vara lyckligare."
Jag läste novellen som tonåring och kopierade ovanstående stycke i min dagbok. Och undrade romantiskt och hopplöst om en sådan kärlek kunde vara möjlig för mig.
Nu vet jag att den finns.
Men det betyder inte att livet är konstant ogrumlad perfektion. Jag blir ofta arg, trött och irriterad på Q. Men det går inte en dag utan att jag ser på honom och förundras. Han fyller mitt liv med lycka. Så är det.
Tätt mellan barnen
Det är många magar och småsyskon just nu. Nästan alla vi känner som har barn i Q:s ålder har en till på gång, på ett eller annat sätt.
Jag vill också ha ett barn till. Att bara ha ett barn, det hade jag aldrig tänkt mig. Både för min skull men också för barnens. En god syskonrelation ger lycka.
Ändå är jag inte ett dugg avundsjuk på magarna. Min första reaktion är oftast ett hjälp, hur orkar de? Redan? Jag har ju knappt hunnit landa i det nya lyckliga livet. Samtidigt inser jag att många inte väljer. Eller snarare, de väljer genom att inte välja utan låta livet ta sina egna vägar.
Men det finns en annan anledning till min totala avsaknad av avundsjuka, och den förvånar mig själv. Jag önskar att jag hade kunnat sända ett meddelande till mitt gamla olyckliga jag, ett meddelande som beskriver hur det känns nu.
Ja, jag har alltid velat ha mer än ett barn. Jag vill gärna ha ett barn till. Men om det inte skulle bli så, gör det inget. För jag har redan allt.
Maupassant har skrivit en novell som heter Lyckan. Den handlar om ett möte med en gammal kvinna på Korsika. I sin ungdom var hon en firad överklassflicka som gjorde skandal genom att rymma med en enkel soldat. De bosätter sig på Korsika som på den tiden var en riktig avkrok. När hon är gammal råkar en man från hennes hemstad komma på besök, det är han som är berättaren. Han undrar vad som kunnat förmå henne att lämna sin bekväma tillvaro som adelsfröken och bli en fattig bondkvinna. Svaret är förstås kärlek:
"Och han hade varit allt för henne, allt vad man önskar sig, allt vad man drömmer om, allt vad man oupphörligt väntar, allt vad man hoppas i det oändliga. Han hade fyllt hennes liv med lycka från början till slut.
Hon hade icke kunnat vara lyckligare."
Jag läste novellen som tonåring och kopierade ovanstående stycke i min dagbok. Och undrade romantiskt och hopplöst om en sådan kärlek kunde vara möjlig för mig.
Nu vet jag att den finns.
Men det betyder inte att livet är konstant ogrumlad perfektion. Jag blir ofta arg, trött och irriterad på Q. Men det går inte en dag utan att jag ser på honom och förundras. Han fyller mitt liv med lycka. Så är det.
Jag vill också ha ett barn till. Att bara ha ett barn, det hade jag aldrig tänkt mig. Både för min skull men också för barnens. En god syskonrelation ger lycka.
Ändå är jag inte ett dugg avundsjuk på magarna. Min första reaktion är oftast ett hjälp, hur orkar de? Redan? Jag har ju knappt hunnit landa i det nya lyckliga livet. Samtidigt inser jag att många inte väljer. Eller snarare, de väljer genom att inte välja utan låta livet ta sina egna vägar.
Men det finns en annan anledning till min totala avsaknad av avundsjuka, och den förvånar mig själv. Jag önskar att jag hade kunnat sända ett meddelande till mitt gamla olyckliga jag, ett meddelande som beskriver hur det känns nu.
Ja, jag har alltid velat ha mer än ett barn. Jag vill gärna ha ett barn till. Men om det inte skulle bli så, gör det inget. För jag har redan allt.
Maupassant har skrivit en novell som heter Lyckan. Den handlar om ett möte med en gammal kvinna på Korsika. I sin ungdom var hon en firad överklassflicka som gjorde skandal genom att rymma med en enkel soldat. De bosätter sig på Korsika som på den tiden var en riktig avkrok. När hon är gammal råkar en man från hennes hemstad komma på besök, det är han som är berättaren. Han undrar vad som kunnat förmå henne att lämna sin bekväma tillvaro som adelsfröken och bli en fattig bondkvinna. Svaret är förstås kärlek:
"Och han hade varit allt för henne, allt vad man önskar sig, allt vad man drömmer om, allt vad man oupphörligt väntar, allt vad man hoppas i det oändliga. Han hade fyllt hennes liv med lycka från början till slut.
Hon hade icke kunnat vara lyckligare."
Jag läste novellen som tonåring och kopierade ovanstående stycke i min dagbok. Och undrade romantiskt och hopplöst om en sådan kärlek kunde vara möjlig för mig.
Nu vet jag att den finns.
Men det betyder inte att livet är konstant ogrumlad perfektion. Jag blir ofta arg, trött och irriterad på Q. Men det går inte en dag utan att jag ser på honom och förundras. Han fyller mitt liv med lycka. Så är det.
2008-06-04
Ut i stora världen med ryggsäcken på
För ett par veckor sedan köpte vi en ryggsäck till Q. Han fick själv välja och valet var enkelt: Den med Bamse som spelar fotboll, två favoriter på samma gång. Eller om vi nu ska vara helt sanningsenliga: Bajse fot-bå!
Klara, färdiga.... dyk?!?
Tjuvsörpla sista kaffeskvätten är alltid lika gott.
Anledningen till att Q behöver en ryggsäck är att han har börjat hos dagmamma där han varje onsdag går ut i skogen och är Skogsknytte.
Det är O som sköter inskolningen, allt går så jädra bra*, vi har haft en osannolik tur, jag håller fortfarande andan och försöker smälta att man kan ha sådant flyt i vardagen.
Men det började motigare. Vi var förutseende och satte redan i januari förra året upp Q i kö till ett ur-och-skur-dagis inte långt hemifrån. Vi tilltalades båda av tanken att Q skulle få vara ute så mycket som möjligt, men inte bara det. Denna dagisgrupp består endast av 17 barn vilket är minst lika viktigt. Q är så stor nu att han behöver träffa andra barn och leka och lära sig sociala koder. Men vad finns det för mervärde för honom i att vara en del av en grupp på trettio barn jämfört med en hälften så stor? Inte något.
Dagisstart var och är planerad till augusti i år, med denna långa kötid var vi lugnt inställda på att Q skulle komma in. Men tji fick vi. När vi ringde i våras meddelade uråskur helt kallt att deras kvot av barn födda -06 redan var fylld, så var det med den saken. Det finns nackdelar med små grupper!
Alltså fick vi tänka om. Vi gick på studiebesök på det högst normala lokala kommunala dagiset och kom därifrån något beklämda. Det var absolut inget fel på det, personalen verkade rar och ambitiös. Och hårresande ung! Hurdan är personalomsättningen? Var är den erfarna personalen, står de inte ut längre? Säkert är vi patetiska hönsföräldrar. Men det knep faktiskt i hjärtat att se en sovsal med tjugotre madrasser - så stor var småbarnsavdelningen - liksom att mötas av tio storögda och snorande ettåringar, de som på grund av snor inte fick gå ut den dagen. Lukten av storkök och - institution.
Jag hade ingen aning om att jag skulle känna så här. Kanske är det mina egna synnerligen förträngda minnen som spökar, jag gick själv på dagis från späd ålder och tyckte mig veterligen om det.
O tyckte likadant, vi behövde knappt prata om det. Vi har skilda åsikter om det mesta och diskuterar ofta och grälar antagligen mer än genomsnittet, men i vissa frågor är vi förunderligt samstämda. Detta var en sådan.
Leta vidare. På Stockholms stads utmärkta websajt hittar man alla barnomsorgsalternativ per stadsdel. Familjedaghem finns det något som heter, mera känt som dagmamma. Det hade vi inte tänkt på tidigare, men de har små barngrupper och miljön är ju som hemma. Vi - eller snarare Q - blir hänvisade till en enda person på både gott och ont.
Den första dagmamma vi besökte bor väldigt nära oss. En varm, mogen och kompetent kvinna som älskar sitt jobb, sin bostad och sin tillvaro i största allmänhet. Det var ett mycket inspirerande möte. Hon sa en sak jag tänkt mycket på: En bra dagmamma är bättre än ett bra dagis, men en dålig dagmamma är sämre än ett dåligt dagis.
När vi gick därifrån hade vi i stort sett bestämt oss. Q var välkommen att börja i höst som ett av sex barn i gruppen. Han skulle bli näst yngst. En enda nackdel kunde vi hitta, denna fantastiska kvinna har inte någon vikarie. Men vi tänkte att vi väl får lita på hennes egen utsaga att hon aldrig är sjuk. Med tanke på den livsglädje hon visade var vi benägna att tro hennes ord.
Vi hade ytterligare ett möte inbokat, och vi funderade på att avboka det eftersom vi bestämt oss. Men det är alltid bra att ha något att jämföra med. Utan stora förväntningar åkte vi alltså till dagmamma nummer två, som inte bor fullt lika nära oss men ändå inte långt bort.
Tystnad rådde i bilen efteråt. Tills O sa: "Tänker du det jag tänker?". Jo, såklart. Dagmamma nummer två var faktiskt ännu bättre. Hon bor visserligen lite längre bort (tio minuters promenad i Helgatakt, uppemot en halvtimme i Q-takt) men i allt annat var hon stråt vassare. En saklig, mogen, kompetent kvinna som älskar sitt jobb. Med (precis som dagmamma 1) en naturlig auktoritet gentemot barnen. En tillsägelse i lugn ton räcker oftast. Men dagmamma 2 har till skillnad från dagmamma 1 en vikare och kör Skogsmullegrupper och gympa med barnen och åker på utflykter till alla parker och friluftsområden på rimligt avstånd.
Det märkliga är att Q var välkommen även här, dessutom för inskolning redan i maj. Varför inte folk står på kö för att ha sina barn hos dessa damer fattar inte jag. Som så mycket annat förefaller detta variera med tidsandan. Just nu verkar det vara ute med dagmamma och inne med dagis. Vi har fått de allra märkligaste kommentarer från kompisar som har barn i Q:s ålder. Allt det som vi tycker är bra med dagmamma (hemmiljö, en omhändertagande person i stället för flera, liten barngrupp, blandade åldrar i gruppen, kortare dagar) verkar de se som problem.
Den konstigaste frågan kom från adoptivföräldrar: är ni inte rädda att han ska knyta an för mycket till henne så att det hotar kontakten med er? Nej, det är just vad vi inte är. Tvärtom. Vi tycker att det är bra att han får möjlighet att skapa en nära relation till den människa som ska ha hand om honom under dagen. Nu har Q en ovanligt gynnsam bakgrund jämfört med många andra adopterade barn. Från det han var sex veckor tills vi hämtade honom bodde han hos sin fostermamma som älskade honom mycket. Han har inte bott på barnhem och sett personal komma och gå. Men antag att han hade gjort det, vilket alternativ hade då varit bäst för honom nu? En dagmamma och en liten barngrupp, eller flera förskollärare och en stor barngrupp?
Alla väljer efter eget huvud, förutsättningar och övertygelser. Jag är alldeles väldigt glad att vi hittat ett alternativ som passar oss så bra. Mitt hjärta sväller av stolthet och förundran när min stora lilla pojke knatar iväg med ryggsäcken på. Ut i stora världen.
* Det här inlägget har varit under construction ett tag. Bara för att jag skrev att inskolningen gick bra har förstås (det visserligen förväntade) bakslaget kommit. I förra veckan grät Q otröstligt efter pappa i fyrtio minuter. Idag visade han att han kan inducera kräkning på ren vilja (tror vi) för att pappa ska komma. Jag säger då det. Men nu är det paus i dagmammeriet över sommaren, vi räknar med att göra en ny inskolning i höst.
Klara, färdiga.... dyk?!?
Tjuvsörpla sista kaffeskvätten är alltid lika gott.Anledningen till att Q behöver en ryggsäck är att han har börjat hos dagmamma där han varje onsdag går ut i skogen och är Skogsknytte.
Det är O som sköter inskolningen, allt går så jädra bra*, vi har haft en osannolik tur, jag håller fortfarande andan och försöker smälta att man kan ha sådant flyt i vardagen.
Men det började motigare. Vi var förutseende och satte redan i januari förra året upp Q i kö till ett ur-och-skur-dagis inte långt hemifrån. Vi tilltalades båda av tanken att Q skulle få vara ute så mycket som möjligt, men inte bara det. Denna dagisgrupp består endast av 17 barn vilket är minst lika viktigt. Q är så stor nu att han behöver träffa andra barn och leka och lära sig sociala koder. Men vad finns det för mervärde för honom i att vara en del av en grupp på trettio barn jämfört med en hälften så stor? Inte något.
Dagisstart var och är planerad till augusti i år, med denna långa kötid var vi lugnt inställda på att Q skulle komma in. Men tji fick vi. När vi ringde i våras meddelade uråskur helt kallt att deras kvot av barn födda -06 redan var fylld, så var det med den saken. Det finns nackdelar med små grupper!
Alltså fick vi tänka om. Vi gick på studiebesök på det högst normala lokala kommunala dagiset och kom därifrån något beklämda. Det var absolut inget fel på det, personalen verkade rar och ambitiös. Och hårresande ung! Hurdan är personalomsättningen? Var är den erfarna personalen, står de inte ut längre? Säkert är vi patetiska hönsföräldrar. Men det knep faktiskt i hjärtat att se en sovsal med tjugotre madrasser - så stor var småbarnsavdelningen - liksom att mötas av tio storögda och snorande ettåringar, de som på grund av snor inte fick gå ut den dagen. Lukten av storkök och - institution.
Jag hade ingen aning om att jag skulle känna så här. Kanske är det mina egna synnerligen förträngda minnen som spökar, jag gick själv på dagis från späd ålder och tyckte mig veterligen om det.
O tyckte likadant, vi behövde knappt prata om det. Vi har skilda åsikter om det mesta och diskuterar ofta och grälar antagligen mer än genomsnittet, men i vissa frågor är vi förunderligt samstämda. Detta var en sådan.
Leta vidare. På Stockholms stads utmärkta websajt hittar man alla barnomsorgsalternativ per stadsdel. Familjedaghem finns det något som heter, mera känt som dagmamma. Det hade vi inte tänkt på tidigare, men de har små barngrupper och miljön är ju som hemma. Vi - eller snarare Q - blir hänvisade till en enda person på både gott och ont.
Den första dagmamma vi besökte bor väldigt nära oss. En varm, mogen och kompetent kvinna som älskar sitt jobb, sin bostad och sin tillvaro i största allmänhet. Det var ett mycket inspirerande möte. Hon sa en sak jag tänkt mycket på: En bra dagmamma är bättre än ett bra dagis, men en dålig dagmamma är sämre än ett dåligt dagis.
När vi gick därifrån hade vi i stort sett bestämt oss. Q var välkommen att börja i höst som ett av sex barn i gruppen. Han skulle bli näst yngst. En enda nackdel kunde vi hitta, denna fantastiska kvinna har inte någon vikarie. Men vi tänkte att vi väl får lita på hennes egen utsaga att hon aldrig är sjuk. Med tanke på den livsglädje hon visade var vi benägna att tro hennes ord.
Vi hade ytterligare ett möte inbokat, och vi funderade på att avboka det eftersom vi bestämt oss. Men det är alltid bra att ha något att jämföra med. Utan stora förväntningar åkte vi alltså till dagmamma nummer två, som inte bor fullt lika nära oss men ändå inte långt bort.
Tystnad rådde i bilen efteråt. Tills O sa: "Tänker du det jag tänker?". Jo, såklart. Dagmamma nummer två var faktiskt ännu bättre. Hon bor visserligen lite längre bort (tio minuters promenad i Helgatakt, uppemot en halvtimme i Q-takt) men i allt annat var hon stråt vassare. En saklig, mogen, kompetent kvinna som älskar sitt jobb. Med (precis som dagmamma 1) en naturlig auktoritet gentemot barnen. En tillsägelse i lugn ton räcker oftast. Men dagmamma 2 har till skillnad från dagmamma 1 en vikare och kör Skogsmullegrupper och gympa med barnen och åker på utflykter till alla parker och friluftsområden på rimligt avstånd.
Det märkliga är att Q var välkommen även här, dessutom för inskolning redan i maj. Varför inte folk står på kö för att ha sina barn hos dessa damer fattar inte jag. Som så mycket annat förefaller detta variera med tidsandan. Just nu verkar det vara ute med dagmamma och inne med dagis. Vi har fått de allra märkligaste kommentarer från kompisar som har barn i Q:s ålder. Allt det som vi tycker är bra med dagmamma (hemmiljö, en omhändertagande person i stället för flera, liten barngrupp, blandade åldrar i gruppen, kortare dagar) verkar de se som problem.
Den konstigaste frågan kom från adoptivföräldrar: är ni inte rädda att han ska knyta an för mycket till henne så att det hotar kontakten med er? Nej, det är just vad vi inte är. Tvärtom. Vi tycker att det är bra att han får möjlighet att skapa en nära relation till den människa som ska ha hand om honom under dagen. Nu har Q en ovanligt gynnsam bakgrund jämfört med många andra adopterade barn. Från det han var sex veckor tills vi hämtade honom bodde han hos sin fostermamma som älskade honom mycket. Han har inte bott på barnhem och sett personal komma och gå. Men antag att han hade gjort det, vilket alternativ hade då varit bäst för honom nu? En dagmamma och en liten barngrupp, eller flera förskollärare och en stor barngrupp?
Alla väljer efter eget huvud, förutsättningar och övertygelser. Jag är alldeles väldigt glad att vi hittat ett alternativ som passar oss så bra. Mitt hjärta sväller av stolthet och förundran när min stora lilla pojke knatar iväg med ryggsäcken på. Ut i stora världen.
* Det här inlägget har varit under construction ett tag. Bara för att jag skrev att inskolningen gick bra har förstås (det visserligen förväntade) bakslaget kommit. I förra veckan grät Q otröstligt efter pappa i fyrtio minuter. Idag visade han att han kan inducera kräkning på ren vilja (tror vi) för att pappa ska komma. Jag säger då det. Men nu är det paus i dagmammeriet över sommaren, vi räknar med att göra en ny inskolning i höst.
Ut i stora världen med ryggsäcken på
För ett par veckor sedan köpte vi en ryggsäck till Q. Han fick själv välja och valet var enkelt: Den med Bamse som spelar fotboll, två favoriter på samma gång. Eller om vi nu ska vara helt sanningsenliga: Bajse fot-bå!
Klara, färdiga.... dyk?!?
Tjuvsörpla sista kaffeskvätten är alltid lika gott.
Anledningen till att Q behöver en ryggsäck är att han har börjat hos dagmamma där han varje onsdag går ut i skogen och är Skogsknytte.
Det är O som sköter inskolningen, allt går så jädra bra*, vi har haft en osannolik tur, jag håller fortfarande andan och försöker smälta att man kan ha sådant flyt i vardagen.
Men det började motigare. Vi var förutseende och satte redan i januari förra året upp Q i kö till ett ur-och-skur-dagis inte långt hemifrån. Vi tilltalades båda av tanken att Q skulle få vara ute så mycket som möjligt, men inte bara det. Denna dagisgrupp består endast av 17 barn vilket är minst lika viktigt. Q är så stor nu att han behöver träffa andra barn och leka och lära sig sociala koder. Men vad finns det för mervärde för honom i att vara en del av en grupp på trettio barn jämfört med en hälften så stor? Inte något.
Dagisstart var och är planerad till augusti i år, med denna långa kötid var vi lugnt inställda på att Q skulle komma in. Men tji fick vi. När vi ringde i våras meddelade uråskur helt kallt att deras kvot av barn födda -06 redan var fylld, så var det med den saken. Det finns nackdelar med små grupper!
Alltså fick vi tänka om. Vi gick på studiebesök på det högst normala lokala kommunala dagiset och kom därifrån något beklämda. Det var absolut inget fel på det, personalen verkade rar och ambitiös. Och hårresande ung! Hurdan är personalomsättningen? Var är den erfarna personalen, står de inte ut längre? Säkert är vi patetiska hönsföräldrar. Men det knep faktiskt i hjärtat att se en sovsal med tjugotre madrasser - så stor var småbarnsavdelningen - liksom att mötas av tio storögda och snorande ettåringar, de som på grund av snor inte fick gå ut den dagen. Lukten av storkök och - institution.
Jag hade ingen aning om att jag skulle känna så här. Kanske är det mina egna synnerligen förträngda minnen som spökar, jag gick själv på dagis från späd ålder och tyckte mig veterligen om det.
O tyckte likadant, vi behövde knappt prata om det. Vi har skilda åsikter om det mesta och diskuterar ofta och grälar antagligen mer än genomsnittet, men i vissa frågor är vi förunderligt samstämda. Detta var en sådan.
Leta vidare. På Stockholms stads utmärkta websajt hittar man alla barnomsorgsalternativ per stadsdel. Familjedaghem finns det något som heter, mera känt som dagmamma. Det hade vi inte tänkt på tidigare, men de har små barngrupper och miljön är ju som hemma. Vi - eller snarare Q - blir hänvisade till en enda person på både gott och ont.
Den första dagmamma vi besökte bor väldigt nära oss. En varm, mogen och kompetent kvinna som älskar sitt jobb, sin bostad och sin tillvaro i största allmänhet. Det var ett mycket inspirerande möte. Hon sa en sak jag tänkt mycket på: En bra dagmamma är bättre än ett bra dagis, men en dålig dagmamma är sämre än ett dåligt dagis.
När vi gick därifrån hade vi i stort sett bestämt oss. Q var välkommen att börja i höst som ett av sex barn i gruppen. Han skulle bli näst yngst. En enda nackdel kunde vi hitta, denna fantastiska kvinna har inte någon vikarie. Men vi tänkte att vi väl får lita på hennes egen utsaga att hon aldrig är sjuk. Med tanke på den livsglädje hon visade var vi benägna att tro hennes ord.
Vi hade ytterligare ett möte inbokat, och vi funderade på att avboka det eftersom vi bestämt oss. Men det är alltid bra att ha något att jämföra med. Utan stora förväntningar åkte vi alltså till dagmamma nummer två, som inte bor fullt lika nära oss men ändå inte långt bort.
Tystnad rådde i bilen efteråt. Tills O sa: "Tänker du det jag tänker?". Jo, såklart. Dagmamma nummer två var faktiskt ännu bättre. Hon bor visserligen lite längre bort (tio minuters promenad i Helgatakt, uppemot en halvtimme i Q-takt) men i allt annat var hon stråt vassare. En saklig, mogen, kompetent kvinna som älskar sitt jobb. Med (precis som dagmamma 1) en naturlig auktoritet gentemot barnen. En tillsägelse i lugn ton räcker oftast. Men dagmamma 2 har till skillnad från dagmamma 1 en vikare och kör Skogsmullegrupper och gympa med barnen och åker på utflykter till alla parker och friluftsområden på rimligt avstånd.
Det märkliga är att Q var välkommen även här, dessutom för inskolning redan i maj. Varför inte folk står på kö för att ha sina barn hos dessa damer fattar inte jag. Som så mycket annat förefaller detta variera med tidsandan. Just nu verkar det vara ute med dagmamma och inne med dagis. Vi har fått de allra märkligaste kommentarer från kompisar som har barn i Q:s ålder. Allt det som vi tycker är bra med dagmamma (hemmiljö, en omhändertagande person i stället för flera, liten barngrupp, blandade åldrar i gruppen, kortare dagar) verkar de se som problem.
Den konstigaste frågan kom från adoptivföräldrar: är ni inte rädda att han ska knyta an för mycket till henne så att det hotar kontakten med er? Nej, det är just vad vi inte är. Tvärtom. Vi tycker att det är bra att han får möjlighet att skapa en nära relation till den människa som ska ha hand om honom under dagen. Nu har Q en ovanligt gynnsam bakgrund jämfört med många andra adopterade barn. Från det han var sex veckor tills vi hämtade honom bodde han hos sin fostermamma som älskade honom mycket. Han har inte bott på barnhem och sett personal komma och gå. Men antag att han hade gjort det, vilket alternativ hade då varit bäst för honom nu? En dagmamma och en liten barngrupp, eller flera förskollärare och en stor barngrupp?
Alla väljer efter eget huvud, förutsättningar och övertygelser. Jag är alldeles väldigt glad att vi hittat ett alternativ som passar oss så bra. Mitt hjärta sväller av stolthet och förundran när min stora lilla pojke knatar iväg med ryggsäcken på. Ut i stora världen.
* Det här inlägget har varit under construction ett tag. Bara för att jag skrev att inskolningen gick bra har förstås (det visserligen förväntade) bakslaget kommit. I förra veckan grät Q otröstligt efter pappa i fyrtio minuter. Idag visade han att han kan inducera kräkning på ren vilja (tror vi) för att pappa ska komma. Jag säger då det. Men nu är det paus i dagmammeriet över sommaren, vi räknar med att göra en ny inskolning i höst.
Klara, färdiga.... dyk?!?Tjuvsörpla sista kaffeskvätten är alltid lika gott.Anledningen till att Q behöver en ryggsäck är att han har börjat hos dagmamma där han varje onsdag går ut i skogen och är Skogsknytte.
Det är O som sköter inskolningen, allt går så jädra bra*, vi har haft en osannolik tur, jag håller fortfarande andan och försöker smälta att man kan ha sådant flyt i vardagen.
Men det började motigare. Vi var förutseende och satte redan i januari förra året upp Q i kö till ett ur-och-skur-dagis inte långt hemifrån. Vi tilltalades båda av tanken att Q skulle få vara ute så mycket som möjligt, men inte bara det. Denna dagisgrupp består endast av 17 barn vilket är minst lika viktigt. Q är så stor nu att han behöver träffa andra barn och leka och lära sig sociala koder. Men vad finns det för mervärde för honom i att vara en del av en grupp på trettio barn jämfört med en hälften så stor? Inte något.
Dagisstart var och är planerad till augusti i år, med denna långa kötid var vi lugnt inställda på att Q skulle komma in. Men tji fick vi. När vi ringde i våras meddelade uråskur helt kallt att deras kvot av barn födda -06 redan var fylld, så var det med den saken. Det finns nackdelar med små grupper!
Alltså fick vi tänka om. Vi gick på studiebesök på det högst normala lokala kommunala dagiset och kom därifrån något beklämda. Det var absolut inget fel på det, personalen verkade rar och ambitiös. Och hårresande ung! Hurdan är personalomsättningen? Var är den erfarna personalen, står de inte ut längre? Säkert är vi patetiska hönsföräldrar. Men det knep faktiskt i hjärtat att se en sovsal med tjugotre madrasser - så stor var småbarnsavdelningen - liksom att mötas av tio storögda och snorande ettåringar, de som på grund av snor inte fick gå ut den dagen. Lukten av storkök och - institution.
Jag hade ingen aning om att jag skulle känna så här. Kanske är det mina egna synnerligen förträngda minnen som spökar, jag gick själv på dagis från späd ålder och tyckte mig veterligen om det.
O tyckte likadant, vi behövde knappt prata om det. Vi har skilda åsikter om det mesta och diskuterar ofta och grälar antagligen mer än genomsnittet, men i vissa frågor är vi förunderligt samstämda. Detta var en sådan.
Leta vidare. På Stockholms stads utmärkta websajt hittar man alla barnomsorgsalternativ per stadsdel. Familjedaghem finns det något som heter, mera känt som dagmamma. Det hade vi inte tänkt på tidigare, men de har små barngrupper och miljön är ju som hemma. Vi - eller snarare Q - blir hänvisade till en enda person på både gott och ont.
Den första dagmamma vi besökte bor väldigt nära oss. En varm, mogen och kompetent kvinna som älskar sitt jobb, sin bostad och sin tillvaro i största allmänhet. Det var ett mycket inspirerande möte. Hon sa en sak jag tänkt mycket på: En bra dagmamma är bättre än ett bra dagis, men en dålig dagmamma är sämre än ett dåligt dagis.
När vi gick därifrån hade vi i stort sett bestämt oss. Q var välkommen att börja i höst som ett av sex barn i gruppen. Han skulle bli näst yngst. En enda nackdel kunde vi hitta, denna fantastiska kvinna har inte någon vikarie. Men vi tänkte att vi väl får lita på hennes egen utsaga att hon aldrig är sjuk. Med tanke på den livsglädje hon visade var vi benägna att tro hennes ord.
Vi hade ytterligare ett möte inbokat, och vi funderade på att avboka det eftersom vi bestämt oss. Men det är alltid bra att ha något att jämföra med. Utan stora förväntningar åkte vi alltså till dagmamma nummer två, som inte bor fullt lika nära oss men ändå inte långt bort.
Tystnad rådde i bilen efteråt. Tills O sa: "Tänker du det jag tänker?". Jo, såklart. Dagmamma nummer två var faktiskt ännu bättre. Hon bor visserligen lite längre bort (tio minuters promenad i Helgatakt, uppemot en halvtimme i Q-takt) men i allt annat var hon stråt vassare. En saklig, mogen, kompetent kvinna som älskar sitt jobb. Med (precis som dagmamma 1) en naturlig auktoritet gentemot barnen. En tillsägelse i lugn ton räcker oftast. Men dagmamma 2 har till skillnad från dagmamma 1 en vikare och kör Skogsmullegrupper och gympa med barnen och åker på utflykter till alla parker och friluftsområden på rimligt avstånd.
Det märkliga är att Q var välkommen även här, dessutom för inskolning redan i maj. Varför inte folk står på kö för att ha sina barn hos dessa damer fattar inte jag. Som så mycket annat förefaller detta variera med tidsandan. Just nu verkar det vara ute med dagmamma och inne med dagis. Vi har fått de allra märkligaste kommentarer från kompisar som har barn i Q:s ålder. Allt det som vi tycker är bra med dagmamma (hemmiljö, en omhändertagande person i stället för flera, liten barngrupp, blandade åldrar i gruppen, kortare dagar) verkar de se som problem.
Den konstigaste frågan kom från adoptivföräldrar: är ni inte rädda att han ska knyta an för mycket till henne så att det hotar kontakten med er? Nej, det är just vad vi inte är. Tvärtom. Vi tycker att det är bra att han får möjlighet att skapa en nära relation till den människa som ska ha hand om honom under dagen. Nu har Q en ovanligt gynnsam bakgrund jämfört med många andra adopterade barn. Från det han var sex veckor tills vi hämtade honom bodde han hos sin fostermamma som älskade honom mycket. Han har inte bott på barnhem och sett personal komma och gå. Men antag att han hade gjort det, vilket alternativ hade då varit bäst för honom nu? En dagmamma och en liten barngrupp, eller flera förskollärare och en stor barngrupp?
Alla väljer efter eget huvud, förutsättningar och övertygelser. Jag är alldeles väldigt glad att vi hittat ett alternativ som passar oss så bra. Mitt hjärta sväller av stolthet och förundran när min stora lilla pojke knatar iväg med ryggsäcken på. Ut i stora världen.
* Det här inlägget har varit under construction ett tag. Bara för att jag skrev att inskolningen gick bra har förstås (det visserligen förväntade) bakslaget kommit. I förra veckan grät Q otröstligt efter pappa i fyrtio minuter. Idag visade han att han kan inducera kräkning på ren vilja (tror vi) för att pappa ska komma. Jag säger då det. Men nu är det paus i dagmammeriet över sommaren, vi räknar med att göra en ny inskolning i höst.
2008-06-02
OK, jag fattar
Föräldrars kärlek till sina barn framhålls i alla möjliga och oväntade sammanhang. Föräldrainstinkten som kan få späda kvinnor att brotta ner brandmän som hindrar dem från att rädda sina barn ur ett brinnande hus, som ger styrka nog att lyfta en bil.
När jag var barnlös gjorde det ont att höra om det där. Jag är fortfarande skeptisk till att man i så hög grad och så ogenomtänkt framhåller föräldrakärleken som den starkaste - för det finns en kärlek i världen som är minst lika stark, men den ska jag inte skriva om nu - men jag fattar nu vad det snackas om.
Vi hade brandövning på jobbet häromdagen, mycket illusoriskt iscensatt med rökutveckling i trappuppgången och brandbilar och rökdykare på plats. Efteråt höll räddningsledaren en genomgång och förklarade att anledningen till att vi fått vänta så länge utomhus var att det ingick i övningen att låtsas att ett barn blivit kvar i huset, att en av mina kollegor haft med sig sin dotter till jobbet men inte fått med henne ut när brandlarmet gick.
Jag lyssnade och tänkte på hur det varit om det varit Q. Och fick hjärtklappning och tunnelseende och kände kallsvetten bryta ut. Bokstavligt talat. Av blotta tanken. Lugna Helga som annars inte tappar koncepterna i första taget.
Igår läste jag ut Den som älskar något annat av Karin Fossum. En mycket obehaglig bok som jag nästan önskar att jag inte hade läst. Två små pojkar försvinner och hittas döda, två mammor måste leva resten av sina liv utan sina pojkar och dessutom med vetskapen att de var rädda och ensamma när de dog.
Efter att ha läst sista sidan gick jag raka vägen in i sängkammaren och la mig tätt intill Q.
Det är knappt att det hjälper att veta att inget av detta har hänt i verkligheten. Det var inget barn kvar i röken och det var bara en bok.
Före Q var jag trasig och sliten. Nu är jag stark och hel. Men väldigt sårbar.
När jag var barnlös gjorde det ont att höra om det där. Jag är fortfarande skeptisk till att man i så hög grad och så ogenomtänkt framhåller föräldrakärleken som den starkaste - för det finns en kärlek i världen som är minst lika stark, men den ska jag inte skriva om nu - men jag fattar nu vad det snackas om.
Vi hade brandövning på jobbet häromdagen, mycket illusoriskt iscensatt med rökutveckling i trappuppgången och brandbilar och rökdykare på plats. Efteråt höll räddningsledaren en genomgång och förklarade att anledningen till att vi fått vänta så länge utomhus var att det ingick i övningen att låtsas att ett barn blivit kvar i huset, att en av mina kollegor haft med sig sin dotter till jobbet men inte fått med henne ut när brandlarmet gick.
Jag lyssnade och tänkte på hur det varit om det varit Q. Och fick hjärtklappning och tunnelseende och kände kallsvetten bryta ut. Bokstavligt talat. Av blotta tanken. Lugna Helga som annars inte tappar koncepterna i första taget.
Igår läste jag ut Den som älskar något annat av Karin Fossum. En mycket obehaglig bok som jag nästan önskar att jag inte hade läst. Två små pojkar försvinner och hittas döda, två mammor måste leva resten av sina liv utan sina pojkar och dessutom med vetskapen att de var rädda och ensamma när de dog.
Efter att ha läst sista sidan gick jag raka vägen in i sängkammaren och la mig tätt intill Q.
Det är knappt att det hjälper att veta att inget av detta har hänt i verkligheten. Det var inget barn kvar i röken och det var bara en bok.
Före Q var jag trasig och sliten. Nu är jag stark och hel. Men väldigt sårbar.
OK, jag fattar
Föräldrars kärlek till sina barn framhålls i alla möjliga och oväntade sammanhang. Föräldrainstinkten som kan få späda kvinnor att brotta ner brandmän som hindrar dem från att rädda sina barn ur ett brinnande hus, som ger styrka nog att lyfta en bil.
När jag var barnlös gjorde det ont att höra om det där. Jag är fortfarande skeptisk till att man i så hög grad och så ogenomtänkt framhåller föräldrakärleken som den starkaste - för det finns en kärlek i världen som är minst lika stark, men den ska jag inte skriva om nu - men jag fattar nu vad det snackas om.
Vi hade brandövning på jobbet häromdagen, mycket illusoriskt iscensatt med rökutveckling i trappuppgången och brandbilar och rökdykare på plats. Efteråt höll räddningsledaren en genomgång och förklarade att anledningen till att vi fått vänta så länge utomhus var att det ingick i övningen att låtsas att ett barn blivit kvar i huset, att en av mina kollegor haft med sig sin dotter till jobbet men inte fått med henne ut när brandlarmet gick.
Jag lyssnade och tänkte på hur det varit om det varit Q. Och fick hjärtklappning och tunnelseende och kände kallsvetten bryta ut. Bokstavligt talat. Av blotta tanken. Lugna Helga som annars inte tappar koncepterna i första taget.
Igår läste jag ut Den som älskar något annat av Karin Fossum. En mycket obehaglig bok som jag nästan önskar att jag inte hade läst. Två små pojkar försvinner och hittas döda, två mammor måste leva resten av sina liv utan sina pojkar och dessutom med vetskapen att de var rädda och ensamma när de dog.
Efter att ha läst sista sidan gick jag raka vägen in i sängkammaren och la mig tätt intill Q.
Det är knappt att det hjälper att veta att inget av detta har hänt i verkligheten. Det var inget barn kvar i röken och det var bara en bok.
Före Q var jag trasig och sliten. Nu är jag stark och hel. Men väldigt sårbar.
När jag var barnlös gjorde det ont att höra om det där. Jag är fortfarande skeptisk till att man i så hög grad och så ogenomtänkt framhåller föräldrakärleken som den starkaste - för det finns en kärlek i världen som är minst lika stark, men den ska jag inte skriva om nu - men jag fattar nu vad det snackas om.
Vi hade brandövning på jobbet häromdagen, mycket illusoriskt iscensatt med rökutveckling i trappuppgången och brandbilar och rökdykare på plats. Efteråt höll räddningsledaren en genomgång och förklarade att anledningen till att vi fått vänta så länge utomhus var att det ingick i övningen att låtsas att ett barn blivit kvar i huset, att en av mina kollegor haft med sig sin dotter till jobbet men inte fått med henne ut när brandlarmet gick.
Jag lyssnade och tänkte på hur det varit om det varit Q. Och fick hjärtklappning och tunnelseende och kände kallsvetten bryta ut. Bokstavligt talat. Av blotta tanken. Lugna Helga som annars inte tappar koncepterna i första taget.
Igår läste jag ut Den som älskar något annat av Karin Fossum. En mycket obehaglig bok som jag nästan önskar att jag inte hade läst. Två små pojkar försvinner och hittas döda, två mammor måste leva resten av sina liv utan sina pojkar och dessutom med vetskapen att de var rädda och ensamma när de dog.
Efter att ha läst sista sidan gick jag raka vägen in i sängkammaren och la mig tätt intill Q.
Det är knappt att det hjälper att veta att inget av detta har hänt i verkligheten. Det var inget barn kvar i röken och det var bara en bok.
Före Q var jag trasig och sliten. Nu är jag stark och hel. Men väldigt sårbar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)