Det är många magar och småsyskon just nu. Nästan alla vi känner som har barn i Q:s ålder har en till på gång, på ett eller annat sätt.
Jag vill också ha ett barn till. Att bara ha ett barn, det hade jag aldrig tänkt mig. Både för min skull men också för barnens. En god syskonrelation ger lycka.
Ändå är jag inte ett dugg avundsjuk på magarna. Min första reaktion är oftast ett hjälp, hur orkar de? Redan? Jag har ju knappt hunnit landa i det nya lyckliga livet. Samtidigt inser jag att många inte väljer. Eller snarare, de väljer genom att inte välja utan låta livet ta sina egna vägar.
Men det finns en annan anledning till min totala avsaknad av avundsjuka, och den förvånar mig själv. Jag önskar att jag hade kunnat sända ett meddelande till mitt gamla olyckliga jag, ett meddelande som beskriver hur det känns nu.
Ja, jag har alltid velat ha mer än ett barn. Jag vill gärna ha ett barn till. Men om det inte skulle bli så, gör det inget. För jag har redan allt.
Maupassant har skrivit en novell som heter Lyckan. Den handlar om ett möte med en gammal kvinna på Korsika. I sin ungdom var hon en firad överklassflicka som gjorde skandal genom att rymma med en enkel soldat. De bosätter sig på Korsika som på den tiden var en riktig avkrok. När hon är gammal råkar en man från hennes hemstad komma på besök, det är han som är berättaren. Han undrar vad som kunnat förmå henne att lämna sin bekväma tillvaro som adelsfröken och bli en fattig bondkvinna. Svaret är förstås kärlek:
"Och han hade varit allt för henne, allt vad man önskar sig, allt vad man drömmer om, allt vad man oupphörligt väntar, allt vad man hoppas i det oändliga. Han hade fyllt hennes liv med lycka från början till slut.
Hon hade icke kunnat vara lyckligare."
Jag läste novellen som tonåring och kopierade ovanstående stycke i min dagbok. Och undrade romantiskt och hopplöst om en sådan kärlek kunde vara möjlig för mig.
Nu vet jag att den finns.
Men det betyder inte att livet är konstant ogrumlad perfektion. Jag blir ofta arg, trött och irriterad på Q. Men det går inte en dag utan att jag ser på honom och förundras. Han fyller mitt liv med lycka. Så är det.
Precis så! Ogrumlad, fantastisk lycka. Att varje dag titta på den där lilla, levnadsglada människan och bara förundras.
SvaraRadera...och att vara enda barnet betyder inte ett liv fyllt av syskonsaknad!
SvaraRaderaLycka är att titta in på ett sovande troll och höra ett susande ljud av lugna sovandningar och veta att trollet gjort allt för att reta sin mamma dagen som gick!
SvaraRaderaUnderbart att du känner en sådan lycka nu Helga! JAg tycker det lyser igenom dina texter hela tiden. Hur mycket du älskar Q och vad han har betytt/betyder för dig. Hur han ändrat ditt liv.
SvaraRaderaDet är fantstiskt att läsa och följa.
Jag har själv inga syskon. Är sk ensambarn, och det har både för- och nackdelar. Som det är att ha syskon gissar jag. Nu i vuxen ålder skulle jag gärna ha haft syskon. Men när jag växte upp var det aldrig något jag saknade faktiskt.
Huvudsaken är iallafall att man som barn och som vuxen, ja som människa helt enkelt, har personer runtomkring en som älskar en! Sedan om dessa personer är föräldrar, syskon, mor- och/eller farföräldrar, mostrar, fastrar, vänner.... spelar nog mindre roll tror jag.
Och Q verkar ha ett helt hav av kärlek att ösa ur!! :-)
Tätt mellan barnen tror jag får en annan betydelse för oss som vet att det kan ta många, många år innan barnen kommer.
SvaraRaderaJag är ju en av dem som bara har låtit det bli. Det kommer (om allt går bra) att bli två år mellan Lillkatten och hans syskon, jag tycker att det är galet, galet tätt. I min planering skulle jag sluta amma när Lillkatten var två och sedan skulle det ta ett par år innan jag blev gravid igen. Fem sex år mellan barnen var inte alls en orimlig tanke.
För andra handlar det bara om att bestämma sig och så 9 månader senare är syskonet där. Och så måste man ju bli gravid inom 1½ år för att behålla sin SGI, eftersom det är självklart att mamman tar ut nästan all ledighet och sedan går ner i arbetstid. Så två år för många andra är inte alls tätt.
Det passar bra in i min "karriär" är få barn igen nu, men känslomässigt hade det gärna kunnat dröja väldigt länge till. Jag har väntat så länge på Lillkatten och jag skulle gärna velat ha lite mer tid att njuta av honom som ensambebis, men jag tror förstås att det kommer att bli bra ändå. Men jag håller med dig om att det bästa barnet räcker, ett barn är fullt tillräckligt, i alla fall mitt barn.
Hej Helga! Jag ville bara lämna ett litet avtryck hos dig och tala om att jag fortfarande kollar hur du har det. Det var längesedan...ett helt annat liv känns det som. Nu är vi båda föräldrar...tänk hur det är. Jag ska försöka att titta in lite oftare, jag gillar att läsa det du skriver. Ha det bra!//Anna (tidigare smalj)
SvaraRaderaJepp. Så är det.
SvaraRaderaLycka.