2008-06-04

Ut i stora världen med ryggsäcken på

För ett par veckor sedan köpte vi en ryggsäck till Q. Han fick själv välja och valet var enkelt: Den med Bamse som spelar fotboll, två favoriter på samma gång. Eller om vi nu ska vara helt sanningsenliga: Bajse fot-bå!

Klara, färdiga.... dyk?!?

Tjuvsörpla sista kaffeskvätten är alltid lika gott.

Anledningen till att Q behöver en ryggsäck är att han har börjat hos dagmamma där han varje onsdag går ut i skogen och är Skogsknytte.

Det är O som sköter inskolningen, allt går så jädra bra*, vi har haft en osannolik tur, jag håller fortfarande andan och försöker smälta att man kan ha sådant flyt i vardagen.

Men det började motigare. Vi var förutseende och satte redan i januari förra året upp Q i kö till ett ur-och-skur-dagis inte långt hemifrån. Vi tilltalades båda av tanken att Q skulle få vara ute så mycket som möjligt, men inte bara det. Denna dagisgrupp består endast av 17 barn vilket är minst lika viktigt. Q är så stor nu att han behöver träffa andra barn och leka och lära sig sociala koder. Men vad finns det för mervärde för honom i att vara en del av en grupp på trettio barn jämfört med en hälften så stor? Inte något.

Dagisstart var och är planerad till augusti i år, med denna långa kötid var vi lugnt inställda på att Q skulle komma in. Men tji fick vi. När vi ringde i våras meddelade uråskur helt kallt att deras kvot av barn födda -06 redan var fylld, så var det med den saken. Det finns nackdelar med små grupper!

Alltså fick vi tänka om. Vi gick på studiebesök på det högst normala lokala kommunala dagiset och kom därifrån något beklämda. Det var absolut inget fel på det, personalen verkade rar och ambitiös. Och hårresande ung! Hurdan är personalomsättningen? Var är den erfarna personalen, står de inte ut längre? Säkert är vi patetiska hönsföräldrar. Men det knep faktiskt i hjärtat att se en sovsal med tjugotre madrasser - så stor var småbarnsavdelningen - liksom att mötas av tio storögda och snorande ettåringar, de som på grund av snor inte fick gå ut den dagen. Lukten av storkök och - institution.

Jag hade ingen aning om att jag skulle känna så här. Kanske är det mina egna synnerligen förträngda minnen som spökar, jag gick själv på dagis från späd ålder och tyckte mig veterligen om det.

O tyckte likadant, vi behövde knappt prata om det. Vi har skilda åsikter om det mesta och diskuterar ofta och grälar antagligen mer än genomsnittet, men i vissa frågor är vi förunderligt samstämda. Detta var en sådan.

Leta vidare. På Stockholms stads utmärkta websajt hittar man alla barnomsorgsalternativ per stadsdel. Familjedaghem finns det något som heter, mera känt som dagmamma. Det hade vi inte tänkt på tidigare, men de har små barngrupper och miljön är ju som hemma. Vi - eller snarare Q - blir hänvisade till en enda person på både gott och ont.

Den första dagmamma vi besökte bor väldigt nära oss. En varm, mogen och kompetent kvinna som älskar sitt jobb, sin bostad och sin tillvaro i största allmänhet. Det var ett mycket inspirerande möte. Hon sa en sak jag tänkt mycket på: En bra dagmamma är bättre än ett bra dagis, men en dålig dagmamma är sämre än ett dåligt dagis.

När vi gick därifrån hade vi i stort sett bestämt oss. Q var välkommen att börja i höst som ett av sex barn i gruppen. Han skulle bli näst yngst. En enda nackdel kunde vi hitta, denna fantastiska kvinna har inte någon vikarie. Men vi tänkte att vi väl får lita på hennes egen utsaga att hon aldrig är sjuk. Med tanke på den livsglädje hon visade var vi benägna att tro hennes ord.

Vi hade ytterligare ett möte inbokat, och vi funderade på att avboka det eftersom vi bestämt oss. Men det är alltid bra att ha något att jämföra med. Utan stora förväntningar åkte vi alltså till dagmamma nummer två, som inte bor fullt lika nära oss men ändå inte långt bort.

Tystnad rådde i bilen efteråt. Tills O sa: "Tänker du det jag tänker?". Jo, såklart. Dagmamma nummer två var faktiskt ännu bättre. Hon bor visserligen lite längre bort (tio minuters promenad i Helgatakt, uppemot en halvtimme i Q-takt) men i allt annat var hon stråt vassare. En saklig, mogen, kompetent kvinna som älskar sitt jobb. Med (precis som dagmamma 1) en naturlig auktoritet gentemot barnen. En tillsägelse i lugn ton räcker oftast. Men dagmamma 2 har till skillnad från dagmamma 1 en vikare och kör Skogsmullegrupper och gympa med barnen och åker på utflykter till alla parker och friluftsområden på rimligt avstånd.

Det märkliga är att Q var välkommen även här, dessutom för inskolning redan i maj. Varför inte folk står på kö för att ha sina barn hos dessa damer fattar inte jag. Som så mycket annat förefaller detta variera med tidsandan. Just nu verkar det vara ute med dagmamma och inne med dagis. Vi har fått de allra märkligaste kommentarer från kompisar som har barn i Q:s ålder. Allt det som vi tycker är bra med dagmamma (hemmiljö, en omhändertagande person i stället för flera, liten barngrupp, blandade åldrar i gruppen, kortare dagar) verkar de se som problem.

Den konstigaste frågan kom från adoptivföräldrar: är ni inte rädda att han ska knyta an för mycket till henne så att det hotar kontakten med er? Nej, det är just vad vi inte är. Tvärtom. Vi tycker att det är bra att han får möjlighet att skapa en nära relation till den människa som ska ha hand om honom under dagen. Nu har Q en ovanligt gynnsam bakgrund jämfört med många andra adopterade barn. Från det han var sex veckor tills vi hämtade honom bodde han hos sin fostermamma som älskade honom mycket. Han har inte bott på barnhem och sett personal komma och gå. Men antag att han hade gjort det, vilket alternativ hade då varit bäst för honom nu? En dagmamma och en liten barngrupp, eller flera förskollärare och en stor barngrupp?

Alla väljer efter eget huvud, förutsättningar och övertygelser. Jag är alldeles väldigt glad att vi hittat ett alternativ som passar oss så bra. Mitt hjärta sväller av stolthet och förundran när min stora lilla pojke knatar iväg med ryggsäcken på. Ut i stora världen.

* Det här inlägget har varit under construction ett tag. Bara för att jag skrev att inskolningen gick bra har förstås (det visserligen förväntade) bakslaget kommit. I förra veckan grät Q otröstligt efter pappa i fyrtio minuter. Idag visade han att han kan inducera kräkning på ren vilja (tror vi) för att pappa ska komma. Jag säger då det. Men nu är det paus i dagmammeriet över sommaren, vi räknar med att göra en ny inskolning i höst.

7 kommentarer:

  1. Åh, er fina lilla pojke är söt också bakifrån! En bra dagmamma låter toppen, tycker jag. Det finns några här i närheten, och de verkar jättebra med barnen.

    SvaraRadera
  2. Kort och koncist:
    Det är bara att inse att våra små barn (jag har för mig att Q är ungefär tre månader äldre än Lilla My) är såpass stora att de kan spela när de vill få oss dit de vill. Jag upphör inte att förvånas över att Lilla My kan grina och verka otröstlig och när hon väl kommer fram till att jag menar allvar och att hon inte kan grina sig till en annan lösning plötsligt kan ändra humör. Okej, denna gång är det bortkastat att gråta, då sjunger jag väl Här kommer Pippi Långstrump i stället då... typ.

    Det kommer att gå fint med dagmamma!

    SvaraRadera
  3. Åh, önskar att jag kunde hitta en dagmamma den dagen vår dotter är stor nog. Tyvärr verkar det inte finnas så många där vi bor. Var själv hos dagmamma på 70-talet och ääälskade det. Ville gå dit på helgerna ibland för att det var så kul där. /Diana

    SvaraRadera
  4. Ja Q är verkligen söt också på ryggen!

    Kärnfamiljen mamma-pappa-barn är ju en modern uppfinning, och varför skulle inte en dagmamma kunna ingå i the extended family? I synnerhet en dagmamma som alla kärnfamiljemedlemmar tycker om. För några månader sedan var jag på en forskarkonferens och pratade med en utvecklingspsykolog som beskrivit det typiska testet man använder när man bedömer anknytning mellan föräldrar och barn. Grovt förenklat består det i att förälder (och nu är jag genderoptimist, för det är nog alltid egentligen mamman) och 10-månadersbaby sitter i ett litet rum med leksaker. Så kommer en främmande person in, och därefter går föräldern ut. Genom hela processen mäter man vad barnet gör. En experimentuppställning som gjordes för att studera amerikanska urbana östkustmedelklassfamiljer på 1960-talet med hemmafru och lekhage. Och poängen jag ville komma till var att utvecklingspsykologer som velat använda samma uppställning för att studera afrikanska landsbygdsfamiljer stod handfallna - ur den grupp av vuxna och barn i olika åldrar som en tiomånadersbaby glatt umgicks med kunde en observatör inte ens identifiera vem som var mamman!

    SvaraRadera
  5. Era kommentarer får mig verkligen att tänka till, tack snälla ni för dem!

    Anna, först. Imorse, dagen efter kräkäventyret, hade jag Jesper Juul som t-banelektyr. Det var inte med någon särskild eftertanke trodde jag men när jag läste insåg jag att mitt undermedvetna nog valt boken.

    Enligt Juul är inte barn manipulerande. De är impulsiva och känslostyrda, men de samarbetar med föräldrarna. Problemet är att föräldrar ofta tolkar signalerna fel. Han skriver mycket intressant och tankeväckande och jag rekommenderar honom verkligen!

    När jag har berättat om skriket och kräket hos dagmamman för perifera bekanta IRL har kommentaren ofelbart varit: måtte han inte lära sig att ni kommer åkande bara han skriker. Jag tycker att tankesättet är lite märkligt. Jag tror att Q uttrycker en känsla som just då är väldigt stark och väldigt relevant för honom, utan några särskilda baktankar. Ibland kanske han kan distraheras så att han glömmer att han längtar efter oss men ibland kan han inte det. Och då vill vi visa honom att vi (och i förlängningen omvärlden) hör honom och försöker fylla hans behov.

    Ifråga om dagmammeriet är jag ännu osäker och oerfaren. Däremot är jag tvärsäker på att ju mer fysisk kontakt, bekräftelse och gos vi ger Q, desto mer frimodig och trygg blir han. Om jag har en dålig dag och är avvisande, då blir han ofelbart klängig. Han speglar mitt beteende. Det är inte han som är irrationell och oförutsägbar och krånglig, det är snarare jag.

    Annannan: testet har jag hört talas om flera gånger i samband med anknytningsteori, något som man som adoptivförälder måste förhålla sig till. NUmera anser nog de flesta att det finns mycket substans i teorierna. En del tar dem på oerhört stort allvar. Vi ligger nog i mittfåran tror jag.

    För som adoptivförälder får man lära sig att under den första tiden begränsa barnets nära kontakter till två personer, mamma och pappa. Tvärt emot afrikanska byseder alltså. Spontant - emotionellt - tycker jag att det låter läskigt att inte kunna identifiera mamman, även om jag rationellt inser att barnet förmodligen tjänar på att ha många trygga personer i sin närhet. Antagligen är jag lite för indoktrinerad av "anknytningstalibanerna". Har för övrigt tänkt blogga om vad vi gjorde enligt regelboken och inte, vilka anknytningsråd vi följde och vilka vi sket i. Men det blir en annan dag.

    SvaraRadera
  6. Ja! skriv gärna om anknytningstalibaner - det tycker jag vore väldigt intressant! Kom precis på att jag läst någonstans hos någon annan bloggare (inte nån jag läser regelbundet och därför minns jag inte var det var) om hur denne regelbundet hälsade på hos sin gamla dagmamma. Så det kan verkligen etableras hållfasta band. För övrigt är det ju rimligt att ta särskilda hänsyn när det gäller adoptivbarn som redan upplevt uppbrott, och det svenska samhället av idag är ingen afrikansk by (men var säkert mycket mera så för femtio-hundra år sedan!), men exemplet illustrerar hur svårt det är att finna EN sanning i en komplex verklighet. Tillämpat i en miljö som är rimligt lik den som anknytningstestet ursprungligen utvecklats för visar det säkert på existerande och viktiga skillnader i anknytning.

    Jag får nog lov att läsa Jesper Juul jag också!

    SvaraRadera
  7. Lilla lilla söta Q (säger som Ullah - han är söt även baifrån).

    Jag förstår vilken vånda det måste vara att välja vem som ska få ta hand om ens barn (i den mån man har ett val). Jag tycker dagmamma verkar väldigt bra. Som jag minns det lekte jag med fyra/fem kompisar på dagis - så vad gör det om gruppen är 5 eller 15 pojkar/flickor stor tänker jag?

    Storken som också började tidigt på kommunalt 70-talsbautadagis och älskade det (men då hade dagisen HELT andra resurser).

    SvaraRadera