En vän jag inte kände

Jag gick regelbundet hos en psykolog under nära tre år, de svåraste åren av barnlösheten. Det var mamma som förmedlade kontakten med henne (mamma är läkare och kände inte min psykolog personligen men kände till henne genom kollegor) och som betalade en del av kostnaderna. Det var det allra bästa stöd mamma kunde ge mig. Jag vet att hon kände sig otillräcklig för att hon inte kunde lindra min sorg, men hon gav mig min psykolog. (Undrar om jag har sagt detta till henne förresten?)

I maj 2002 var jag tyngd av jobbet, äktenskapet, sorgen, avundsjukan och inte minst den oändliga IVF-kön. Då kom jag till psykologen första gången och så här skrev hon i journalen:

Diagnos
Aktuell livskris i samband med ofrivillig barnlöshet, som påverkar den egna identiteten och väcker existentiella frågor och tidiga minnen. Hög belastning under lång tid och en del utmattningssymtom: nedstämdhet, gråtattacker, ilska, obalans, trötthet och påfrestningar i sociala kontakter och nära relationer.

Helga är arg och ledsen över barnlösheten och hon riktar sin ilska mot sin man O, som inte kan ge henne det barn hon önskar. Hon är besviken på att han inte visar samma engagemang som hon och att hon inte kan få tröst. Hon upplever att ingen (förutom möjligen hennes pappa) förstår hur dåligt hon mår. Helga beskriver sig själv som pessimistiskt lagd. Hon saknar förtröstan och framtidstro. Livet är för det mesta en kamp, och hon förväntar sig ofta det värsta.

Sedan fortsatte vi att träffas, ibland så ofta som en gång i veckan men oftast en eller ett par gånger i månaden. Journalanteckningarna är kortfattade och sporadiska men beskriver ändå förvånansvärt bra hur mitt liv tedde sig de här åren. Allt det viktiga finns med, även trådarna bakåt:

Helga bearbetar minnen från tonårstiden och hittar dagböcker från 13 – 14-årsåldern som hon läser. Av dagböckerna framgår att hon kände sig ensam och hade det svårt. Hon vågar konfrontera sin mamma (kan bli arg på henne) och spänningen släpper. Hon bråkar även med pappan, som dricker för mycket, och vi talar om hur hon kan lägga över ansvaret för detta på honom själv. Helga funderar över sina olika roller: hos pappan fungerar hon som en vuxen partner, hos mamma har hon varit följsam och snäll och i skolan duktig och medveten. En mognadsprocess börjar och Helgas val blir tydligare. Att välja angående barnlösheten är ett medvetet, vuxet val i samarbete och samförstånd med O, och att leva med smärtan är också ett val.

Den process hon varit inne i har lärt henne (och mig) att det är svårt att acceptera oförtjänt lidande, att man inte ska fråga om man inte är beredd att höra svaret och att det räcker med att lyssna, säger Helga.

I februari 2005 träffas vi för sista gången. Jag minns att det var svårt. När vi skulle säga adjö grät jag så häftigt att vi fick sätta oss ner en liten stund till för att jag skulle lugna mig. Vi hade flyttat till Stockholm då, det var omöjligt att fortsätta samtalskontakten fast jag gärna hade velat det. Jag kände mig liten och ensam utan min psykolog.

I vårt sista samtal får Helga möjlighet att uttrycka sin besvikelse över att vår kontakt ska upphöra och att hon inte blivit gravid under den här tiden. Hon är mest besviken på bemötandet inom vården, hur man förhåller sig till kropp kontra själ. Det är också det hon är mest rädd för i framtiden. Det ser ut som Helga har svårare för att ta hand om sitt ”psykiska lidande”, vilket kan ha att göra med att hon i känt sig övergiven och ensam i vissa händelser i barndomen. Hon kompenserar detta genom att överlåta beslut till ”parrelationen”. Att O ”håller” blir en god erfarenhet. Att någon ser och bekräftar hennes psykiska smärta har avgörande betydelse.

Helga väcker funderingar över om hon kanske behöver medicinera, och har tagit kontakt med öppenpsykiatrin. Jag bedömer inte att Helga lider av depression. Medicinerna kan stå för en önskan om omhändertagande och borttagande av det onda, ett ”övergångsobjekt” när hon ska skiljas från mig (separationsångest). Att sluta känns overkligt. Det är svårt att sluta och hon rädd för hur hon ska orka. Hon uttrycker att samtalen har inneburit en bekräftelse, att jag sett henne som hon är.

Helgas arbete med sig själv har också inneburit en mognads- och frigörelseprocess från föräldrarna.

Bedömning
Helga har sökt samtalsstöd för ofrivillig barnlöshet och vi har haft ett öppet kontrakt, där Helga har kunnat intensifiera stödet vid behov. Arbetet har inneburit att ge Helga möjlighet att bearbeta alla de känslor och tankar som barnlösheten väcker, liksom tidigare minnen och upplevelser som kommit fram under tiden. Samtalskontakten upphör i o m att Helga flyttar till Stockholm. Min bedömning är att Helga har goda möjligheter att tillsammans med O komma vidare. De har börjat delta i en adoptionsgrupp, vilket är hoppfullt för framtiden, oavsett vilka beslut de fattar om fler behandlingar. Jag önskar dem allt gott!

Några månader senare fick jag jobb och ett och ett halvt år senare hämtade vi Q i Seoul. Sakta men säkert fick jag ett liv igen.

I oktober förra året var jag och Q i Göteborg för att hälsa på mamma. Då gjorde jag det jag länge tänkt, ringde min psykolog för att berätta om Q och att jag mådde bra igen. Jag ville så gärna att hon skulle veta det, och jag ville berätta hur viktig hon varit för mig och hur mycket hon hjälpt mig.

På mottagningen svarade hennes kollega att hon var sjukskriven. Jag bad henne hälsa och lämnade mitt mobilnummer. Någon timme senare ringde telefonen.

Det blev ett underligt samtal, fyllt av spänningar och känslor. Jag berättade lite om Q, om mitt nya jobb, om vad som hänt sedan sist. Jag bad att få kopian på min journal. Jag försökte säga det jag ville men rösten stockade sig. Jag sa att jag hoppades att hon skulle må bättre snart.

Ja, svarade hon enkelt.

Och nu är hon död.

Min vän som hjälpte mig genom det svåraste. Som var som en mamma när mamma inte kunde, när jag inte kunde bli mamma. Hon som kände mitt innersta men som jag inte visste något om.

Jo, jag vet att hon var varm och klok och lugn. Säkert var hon sådan i riktiga livet också. Säkert var hon omgiven av människor som nu har ett hål i sin tillvaro efter henne.

Det gör mig ledsen. För dem och för henne. Och för mig själv är jag ledsen, djupt ledsen över att hon inte finns mer. Hennes klokhet och lugn finns inte längre.

Hon hette Inger.